20130611_125522

Val av bok

Att välja en bok från Djibouti var otippat lätt. Jag prenumererar på tidningen World Literature Today och de hade för ett par år sedan den djiboutiske författaren Abdourahman A. Waberis roman In the United states of Africa som bokcirkelbok. Den handlar, så vitt jag förstår, om hur världen sett ut om Afrika varit USA – och Amerika en fattig kontinent. Det lät väldigt spännande, så jag la boken på minnet som sannolik kandidat för Djibouti. Men när jag nu skulle beställa boken och sökte på författaren upptäckte jag att han givit ut fler böcker och att Passage of tears handlade mer specifikt om Djibouti, så jag tog den i stället. Omslaget är dessutom mycket snyggt. Smile

Författaren är född i Djibouti, men bor sedan 20 års ålder i Frankrike och skriver på franska.

Boken får representera Afrika i Feministbibliotekets världsutmaning.

Passage of Tears

Passage of tears handlar om en djiboutisk man i exil, Djibril, som återvänder till hemlandet för att bedriva ekonomisk underrättelseinhämtning för ett amerikanskt företag. Vart annat kapitel består av Djibrils dagboksanteckningar som allt mer kommer att handla om hans barndom och svårigheten att orientera sig i hemlandet efter livet utomlands. I vart annat kapitel är Djibrils tvillingbror Djamal berättaren. Han är islamistisk extremist och sitter fängslad, men kan ändå följa sin brors ankomst till, och förehavanden i, hemlandet. Bröderna har inte haft någon kontakt sedan den sekulariserade Djibril lämnade landet och är varandras motpoler. Båda är dock fascinerade av den judiske filosofen Walter Benjamins öde, som berättas med en tredje berättarröst genom texter som Djamal hittar i fängelset.

Som ni hör är det en ganska komplicerad historia, berättartekniskt. Jag blir förvirrad över vem som berättar och i vilken tid vi befinner oss, vilket drar ner helhetsintrycket av boken. Jag tror också att romanen är full av symbolik som jag inte riktigt orkar fördjupa mig i. Djibril är ju till exempel samma namn som Gabriel, en ärkeängel, och i Benjamins text förekommer en ängel. Djibril vill vidare gärna bli kallad Djib, vilket låter förbryllande likt Djibouti. Det känns inte som en slump. Företaget Djibril arbetar för heter Adorno Location Scouting – Theodor Adorno var en tysk filosof och vän till Walter Benjamin. Jag ser kopplingen, men förstår inte riktigt vad som är tanken. Det här är frustrerande och får mig att känna mig lite dum.

Djibrils underrättelseinhämtning förstår man inte mycket av, och den känns inte så trovärdig. Varför ringer han till exempel till sin flickvän och rapporterar allt han gör?  Skulle ha föredragit lite mer stringens och lite större insyn i brödernas liv och val.

Men ändå har romanen någonting. Språket är bra och läsningen flyter på. Berättelserna om Djibrils barndom är fina, tvivlet och ilskan hos Djamal känns verkliga och jag lär mig en hel del konkret om Djibouti. Jag känner mig lite sugen på att läsa något av Walter Benjamin och sedan kanske återvända till den här texten. Jag känner mig däremot inte särskilt sugen på att besöka Djibouti. Det verkar våldsamt och mest bestå av öken av den här boken att döma.

Djibouti

Djibouti är ett litet land mellan Somalia, Eritrea och Etiopien. I Passage of tears nämns att man hållit sig utanför sina grannländers konflikter och att här finns en amerikansk militärbas. Landet ligger nära Arabiska halvön och enligt den här boken har man haft planer på att bygga en bro mellan Djibouti och Jemen. Sundet som separerar Arabiska halvön från Afrika och Adenviken från Röda havet heter Bab-el-Mandeb, vilket här översätts med “Gate of tears” – det har alltså sannolikt något med bokens namn att göra. Namnet på sundet anges antingen ha att göra med tårarna som föll när Afrika och Arabiska halvön separerades, eller med att det är så svårnavigerat.

Landet har varit en fransk koloni, men blev självständigt 1977, enligt Wikipedia. Landet är fattigt, men politiskt hyfsat stabilt. Enligt boken verkar landet kring huvudstaden Djibouti mer radikaliserat och osäkert än själva huvudstaden. Två citat från de båda bröderna:

I was reading The Nation, the country’s only newspaper, on board the little sailboat. A government paper, of course. A two-day-old article minimized the firepower of the Islamist groups that control the backcountry. (Djibril)

At this time, of the twelve cities of the land, only Djibouti seeks out the infidels and offers herself to tourists. She shuns the green standard of our Prophet – may His Name be praised both day and night! (Djamal)

Sverigereferens

Jag har någon nationalistisk ådra som går igång varje gång Sverige och svenskar nämns i en utländsk bok eller film, så jag tänkte att jag skulle redovisa de citat jag hittar från och med nu. Kanske ger en hint om vad man tänker om Sverige utomlands?

Although he is illiterate, Abshir came up with maxims which could energize regiments of combatants and throw adolescents from the Dutch, British or Swedish slums into the skirmishes to defend their brothers humiliated or massacred in Ramallah, Kosovo or Bosnia.

Alltså svensk “slum” som rekryteringsbas för militanta extremister. Tja, kanske inte det första jag hade kommit att tänka på, men det förekommer ju.

Nästa land

Nu är det dags för två karibiska öar med snarlika namn. Först Dominica, sedan Dominikanska republiken. Ser fram emot båda.

IMG_0647

Nu ligger jag lite efter i läsningen till Feministbibliotekets världsutmaning, så jag gör ett undantag och gör ett alfabetiskt skutt till Kina, som får representera Asien i världsutmaningen. Jag har läst Vitlöksballaderna av förre årets nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Vi läste boken i min bokcirkel i våras, så det passar bra. Eftersom det inte blir min “Kinabok” i mitt eget läsprojekt, så kommer jag att göra en lite kortare recension den här gången.

Tyvärr var jag inte med när boken diskuterades i bokcirkeln eftersom jag var upptagen med att föda barn (på så sätt har boken fått en särskild plats i mitt hjärta på något underligt sätt). Jag har dock förstått att de andra inte var så värst förtjusta i Vitlöksballaderna, men jag gillade den.

Det handlar om en liten kinesisk by som uppmanats från central ort att odla vitlök. Eftersom alla samtidigt har lagt om sin produktion har regionen ett överskott på vitlök, det går inte att få den såld och skörden ruttnar bort. Några bönder gör uppror, och fängslas. I centrum står en av upprorsmännen, Gao Ma, och hans kärlek till Jinju, som lovats bort till en annan. Jinjus situation är verkligen hopplös, hon är i sina föräldrars, bröders, blivande makes, och älskares, våld. En ogift flicka på den kinesiska landsbygden har inte många valmöjligheter, verkar det som. Hon blir gravid med Gao Ma och i en sorglig scen talar hon till barnet:

Barn lilla, jag har tänkt på det här. Kom inte ut. Vad ska du komma ut för? Vet du hur hårt det är här ute i världen? /…/ Vitlöksstjälkarna där borta på fälten liknar giftiga ormar som slingrar sig om varandra. De äter kött, dricker blod och suger hjärnsubstans. Barn lilla vågar du verkligen komma ut?

Mo Yan är väldigt skicklig på att beskriva så att alla sinnena är med. Jag har nästan ett fysiskt minne av hur den där byn såg ut, doftade (stank) och hur varmt och klibbigt det var. Han beskriver även fängelset och misshandeln med samma detaljrikedom, vilket gör att man får kväljningar. Det är verkligen äckligt ibland, men jag kan tycka att det finns en poäng med det. Man tvingas att uppleva hemskheterna, och då är det svårare att skjuta dem ifrån sig. Mo Yan har också humor, och bitvis är det ganska rolig läsning.

Angående kritiken mot Mo Yan som regimkramare, så upplever jag boken som ganska regimkritisk, men det är möjligt att jag missar saker då jag inte är någon Kinaexpert. Tycker det är en bra, lättläst bok, men man bör vara beredd på att bli äcklad.

2013-03-20 12.36.27

Val av bok

Från Cypern var det inte alls lätt att hitta böcker. En googling ledde mig snabbt till Lawrence Durrells Bitter lemons of Cyprus, som jag också har läst, men jag ville helst hitta en cypriotisk författare. I The Guardian hittade jag till slut en text från 2004 om litteraturen i de (då) nya EU-länderna, i vilken en diktsamling av Nora Nadjarian nämns. Jag hittade en novellsamling av henne på Adlibris och slog till på den, då jag fortfarande skyggar lite för poesi.

Den här boken får också representera Europa i Feministbibliotekets världsutmaning.

Ledra Street

Ledra Street har varit lite svår att skriva om. Läste den för ett tag sedan nu, men har dragit mig lite för att sätta igång att blogga, för jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller skriva. Den lämnade ett blekt intryck, ärligt talat. Novellsamlingen innehåller i alla fall 35 mycket korta noveller, som alla målar upp en scen.

Jag hittar inte så mycket information om författaren, men jag tror att hon är grek-cypriot med armeniska rötter. Hon är också poet och det märks i hennes språk. Tyvärr är språket inte alltid jättebra. Jag tror att författaren har skrivit direkt på engelska, för jag hittar en hel del språkliga fel. Ändå går det ganska lätt att läsa, tack vare hennes poetiska sätt att måla upp bilder. Man störs inte lika mycket av språket som man troligen hade gjort i en mer narrativ berättelse. Ett tema i novellerna är kärlek, att hitta den rätta mannen, till exempel i novellen My news:

He comes from a place called Noland Everyland Nowhereland Everywhereland Perfectland Imperfectland pick and choose he says. Wow that’s so cool the way he makes up stories about where he comes from I’ve never known a man to do that and we sleep in each other’s arms cuddly coo coo like two pigeons in each other’s wings coo coo cuddly wuddly and there is a smile on his lips even in his sleep.

Novellerna utspelar sig på Cypern i nutid och flera av dem handlar om hur det är att leva i ett delat land. Titelnovellen handlar om en caféägare på Ledra street , en affärsgata i Cyperns huvudstad Nicosia som går genom den FN-kontrollerade “gröna linjen” mellan norra och södra Cypern. Novellen The Cyprus problem handlar om två politiker som diskuterar Cypernfrågan i TV, men det slutar med att de båda upprepar “There is no solution to the Cyprus problem” om och om igen. I novellen Guided Tour guidar en kvinna turister i Nicosia och tänker:

What a strange thing, a rare pain, to be trapped in your own country. The only way out, now, is what? Where? Do you understand? she wants to ask them. Do you really understand what it’s like?

Jag kan inte riktigt rekommendera den här novellsamlingen, men den är inte dålig. Den finns bara så många andra böcker att läsa som ger mer. Vill man lära sig mer om Cypern skulle jag nog hellre rekommendera Bitter Lemons of Cyprus.

Bitter Lemons of Cyprus

2013-03-20 16.36.37

Lawrence Durrell bodde på Cypern i början av 1950-talet och upplevde Cyperns självständighetskamp på nära håll. Han har skrivit om sin tid på ön i boken Bitter lemons of Cyprus.

Durrell talade grekiska och flyttade till Cypern för att få tid att skriva. Han köper ett hus på ön (vilket beskrivs i bokens absolut roligaste kapitel) och lär känna byborna och observerar deras liv. Det är en väldigt beskrivande bok, det händer inte så mycket, men det är intressant och vackert skrivet. Efter en tid som bland annat gymnasielärare får Durrell jobb som pressansvarig hos den brittiske guvernören. Vid denna tidpunkt har cyprioterna börjat kräva “enosis”, det vill säga att få förenas med Grekland. Britterna tar dock inte denna strävan på allvar förrän det redan har gått för långt och cyprioterna har tagit till vapen.

Det är intressant att läsa om självständighetskampen från den “andra sidan”, alltså från kolonialmaktens perspektiv. Durrell verkar övertygad om att det ligger i Cyperns bästa att styras av britterna – han verkar inte ha några problem med kolonialism som koncept. Han har visserligen förståelse för cyprioternas krav på självbestämmande, men tycker att det är vansinne att vilja styras av Grekland. Han försöker få britterna att ta grekernas uppror på allvar (fast samtidigt är det tveksamt om han själv förstår allvaret). Han är kritisk till tjänstemännen som inte kan språket och inte gör ett bra jobb, vilket han kan beskriva väldigt komiskt:

Meanwhile the British colony lived what appeared to be a life of blameless monotony, rolling about in small cars, drinking at the yacht club, sailing a bit, going to church, and suffering agonies of apprehension at the thought of not being invited to Government House on the Queen’s birthday. /…/ Yet my compatriots were decent, civil folk, who had been brought here, not by any desire to broaden minds cumbered only by the problems of indolence and trade, but by a prefectly honourable passion for sunlight and low income tax.

Men det blir inte lika kul när han “sparkar nedåt” och skämtar på de koloniserades bekostnad:

But are these choking suburbanisms with which we seem infused when we are abroad any worse than the tireless dissimulation and insincerity of the Mediterranean way of life?

Durrell, som talar grekiska och verkar uppskatta den grekiska kulturen, beskriver ändå cyprioterna som barn. De kan inte det och det, det ligger i deras natur att si och så… Han är övertygad om att de älskar Storbritannien, de vill bara få möjligheten att själva välja, och skulle de ha givits den möjligheten skulle de ha stannat kvar i det brittiska imperiet. Turkarna omtalas knappt, mer än att de visserligen är emot “enosis”, men ändå inte några bra allierade, då de säger sig vilja tillhöra Turkiet (vilket Durrell inte tror på). Britterna försöker slå ner upproret med våld och till slut flyr Durrell ön, då våldsamheterna tilltar och skrivron, antar jag, uteblir.

Cypern

Cypern har tillhört många olika länder, bl.a. det byzantinska och det ottomanska imperiet. 1878 tog britterna kontroll över ön och behöll den fram till händelserna som beskrivs i Bitter lemons.

Det byzantinska arvet är viktigt för att förstå Grekland och Cypern av idag, menar Durrell, och påpekar att västeuropéer tenderar att fokusera för mycket på antikens Grekland. Han skriver om hur grekisk-ortodoxa präster predikar “enosis” och står bakom kampen mot britterna. När Cypern till slut vann sin självständighet 1960 var det också ärkebiskopen Makarios III som blev landets förste president.

Under självständighetskampen växte motsättningarna mellan greker och turkar, då båda grupperna strävade efter att enas med sina respektive “moderland”. Efter självständigheten fortsatte våldet, enligt Wikipedia, och 1974 genomfördes en statskupp av den grekiska juntan i syfte att förena Cypern med Grekland. Turkiet svarade med att invadera Cypern och än idag ockuperar Turkiet knappt 40 % av ön. Turk-cyprioterna har utropat en egen republik, som endast erkänns av Turkiet. Cypern (de facto bara den grek-cypriotiska delen) gick med i EU 2004.

Nästa land

Nästa land blir vår kära granne Danmark. Även härifrån blir det dubbelbok: en bok från landet och en bok om landet. Båda böckerna stod olästa i min bokhylla, så valet var inte så svårt den här gången. Först tänkte jag dock göra en sammanfattning av läsningen såhär långt, när jag nu avslutat A, B och C.

På gensyn!

jordglob2

Hela den här bloggen är väl snarast en världsutmaning, men nu hänger jag i alla fall på Feministbibliotekets världsutmaning, då det passar ganska bra in i mitt eget bloggande.

Utmaningen är att läsa en författare från varje världsdel. Feministbrud ska såklart bara läsa kvinnliga författare, för mig blir det vad jag har i bokhyllan och som jag planerat att läsa fram över, så tyvärr bara EN kvinna (jag skäms).

Förhoppningsvis kan det här tagga mig att bli lite snabbare på att läsa och blogga!!

De här böckerna tänkte jag läsa:

Europa

Nora Nadjarian Ledra Street (Cypern)

Asien

Mo Yan Vitlöksballaderna (Kina)

Afrika

Abdourahman Waberi Passage of tears (Djibouti)

Nordamerika

Junot Diaz Oscar Waos korta förunderliga liv (Dominikanska republiken/USA)

Sydamerika

Mario Vargas Llosa Bockfesten (Peru)

Oceanien

Lloyd Jones Mister Pip (Nya Zeeland)