DSC00700

Val av bok

Ilustrado av den filippinske författaren Miguel Syjuco recenserades i Karavan 1/2011 så när den kom i pocket passade jag på att köpa den och sen dess har den stått i bokhyllan och väntat. Jag har egentligen inte letat efter någon annan litteratur från Filippinerna, eftersom jag gärna ville läsa den här. Syjuco har pluggat i USA och boken är skriven på engelska, vilket också är ett av Filippinernas två officiella språk.

Tidigare har jag läst två böcker som utspelar sig i Filippinerna: The tesseract av Alex Garland och Långt borta från Nifelheim av Majgull Axelsson. Det var dock femton år sen, så jag minns inte så mycket av någon av böckerna mer än att de båda var lättlästa och att jag gillade dem. Jag lånade även Majgull Axelssons Rosario är död på biblioteket nu, men jag får erkänna att jag inte orkade läsa den. En dokumentärroman om en elvaårig prostituerad flicka på Filippinerna som dör av sexuellt våld kändes bara för tungt, jag mådde illa bara av att läsa baksidan…

Jag har även läst en filippinsk barnbok tidigare: Naku, Nakuu, Nakuuu! av Nanoy Rafael, som dock mottogs ljummet av barnen. Något av stämningen i den boken fanns även i Ilustrado för jag kom direkt att tänka på den, trots att det var länge sen vi läste den. Kan dock inte sätta fingret på vad.

Ilustrado

Ilustrado handlar om den unge författaren Miguel Syjuco som håller på att skriva en biografi om sin mentor, den store (fiktive) författaren Crispin Salvador, som nyligen begått självmord eller möjligen mördats. Texten består av utdrag ur Salvadors många verk av varierande kvalitet och genre, av tidningsartiklar och blogginlägg som beskriver händelser i den filippinska politiken (både Salvador och Syjuco kommer från familjer inom den filippinska politiska eliten), roliga historier som Salvador och Syjuco brukade berätta för varandra, samt en berättelse i jag-form om Syjucos jakt på Salvador. Alla de här berättarskikten gör boken ganska svårläst och det är först halvvägs som jag fångas av berättelsen – det är också då som man börjar ana vad som verkligen pågår.

Ledtrådar om texten ges av det faktum att Salvador har skrivit en självbiografi som heter Autoplagiator och att Syjucos biografi om honom heter Åtta liv levda (båda de fiktiva verken citeras i texten). Författarnas liv är mycket lika och många drag har de dessutom gemensamma med den riktiga författaren Miguel Syjuco, vilket gör att man blandar ihop det och mycket energi går  ut på att förstå vem som berättar för stunden. Författaren utforskar, som jag förstår det, hur olika val i livet skulle ha påverkat det. Har vi ens något val? Kan vi lita på våra minnen? Vilken är den sanna berättelsen om våra liv? Det hela liknas i flera recensioner vid den ryska docka som Syjuco hittar i Salvadors lägenhet efter hans död. Själv missade jag denna detalj ska erkännas, men liknelsen är ganska tydlig såhär i efterhand. Smile

Titeln alluderar på “ilustrados”, de upplysta, en liberal grupp bestående av Spanienutbildad medelklass i Filippinerna under slutet av 1800-talet som utgjorde kärnan i den framväxande nationalismen.

Det syns i hans ansikte att han söker efter något, han hoppas kunna förjaga det som sticker och bränns i honom och som förminskar honom, och därför finner han det meningsfullt att låtsas vara en medlem av Los Ilustrados – en tänkbar möjlighet för alla moderna utlandsfilippinare efter det prejudikat som sattes av de första Upplysta i slutet av artonhundratalet. Dessa unga filippinska bodhisattvor återvände från utlandet och överlämnade villigt sina parfymerade kroppar, sin honungslena retorik, sina latiniserade tankar och sina skräddarsydda utbildningar till den yttersta saken. Revolutionen.

Ett citat som jag fastnade för kommer från  Syjucos berättelse om när han var väldigt ung och hans flickvän har varit otrogen:

En morgon låtsades jag bli galen. Kanske visade jag att jag faktiskt var galen i och med att jag låtsades.

Det här fick mig att minnas att jag gjorde nåt liknande när jag själv var i tonåren; jag bankade till exempel huvudet i fönsterrutan en gång för att jag ville visa hur arg och frustrerad jag var och hade läst att man skulle göra så. Jag utforskade väl gränser samtidigt som jag hade svårt att säga ifrån innan det gick för långt. Jag har i hela mitt liv fått höra att jag “tar åt mig” och “överreagerar” på saker, men idag vet jag bättre vad som faktiskt är överreaktion och vad som är härskartekniker som man bör reagera på. Jag minns också att jag under en tid var orolig för att jag verkligen var galen, men jag hade helt glömt det tills jag läste den här meningen hos Syjuco. Och det var så skönt att det inte var en stor sak för honom, utan bara nåt som hände i förbigående!

Sammanfattningsvis väcker boken många frågor och det gillade jag. Jag har stått i duschen och funderat på vem som egentligen skrev om vem och var det inte egentligen Miguels döda pappa det handlade om? Jag tyckte dock att romanen var lite för svårläst och innehöll för mycket obegriplig symbolik för att bli riktigt bra, men slutet var väldigt fint. Jag hade också lite svårt för de långa drog- och nattlivssessionerna i Manila, tycker inte att de bidrog till berättelsen. Totalbetyget blir en trea.

Om Sverige

Sverige i sig nämns inte i boken, men det gör däremot Hans Blix och IKEA. Hans Blix “skakar frustrerat på huvudet” i ett tv-inslag innan Syjuco byter kanal. Och vid ett tillfälle sägs att korruptionen gör att IKEA inte kommer att vilja etablera sig på Filippinerna. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att båda dessa fenomen kanske är mer globala än svenska egentligen.

Filippinerna (källa Wikipedia och BBC)

På Filippinerna bor nästan 100 miljoner människor, vilket gör det till världens tolfte folkrikaste land, enligt Wikipedia. Landet består av över 7 000 öar, där det bor flera olika etniciteter och talas över 170 språk. De två officiella språken är engelska och filipino (en variant på tagalog, som är det språk som antagonisterna i Ilustrado talar). Syjuco beskriver de många språken i en flygplanscen:

Runtomkring mig på planet kan jag höra vad hon menade: sjungande ilonggo från en stol nära gången, det melassliknande uttalet får mig att tänka på hur farmor brukade säga saker. Längre bort vid toaletterna hörs klonkande konsonanter från någon som pratar ilocano och vid skiljeväggen hörs bikol. En flygvärdinna pratar tagalog med en äldre herre…

Magellan kom till de filippinska öarna 1521 och dödades senare där. Hans “upptäckt” ledde dock till att öarna så småningom koloniserades av spanjorerna och kristnades. Filippinerna var en spansk koloni tills de överlämnades till USA 1898. Den filippinska republiken gjorde dock uppror mot USA:s ockupation, vilket ledde till det filippinsk-amerikanska kriget 1899-1913. Filippinerna förblev amerikanskt till 1941, då landet ockuperades av Japan. Den 4 juli 1946 erkändes Filippinerna som självständig stat.

Efter självständigheten rådde politisk instabilitet. Ferdinand Marcos valdes till president 1965 och utlyste ett undantagstillstånd 1972 som varade till 1981. Undantagstillståndet förstärkte presidentens makt och det hänvisas ofta till detta i Ilustrados. Annars är väl Marcos mest känd i väst för att hans fru, Imelda Marcos, hade många skor… 1986 skedde en fredlig revolution, vilken tvingade Marcos i exil i Hawaii där han dog några år senare, Imelda Marcos är dock fortfarande aktiv i filippinsk politik.

Efter Marcos har Filippinerna varit en instabil demokrati med stor korruption. Man har problem med kommunistiska och islamiska rebeller, samt miljökatastrofer som tyfoner och jordbävningar.

Nästa land

Nu kommer vi till vårt allra käraste grannland Finland. Jag har läst en hel del böcker från Finland sen tidigare, men det står också ett antal böcker och väntar i bokhyllan så vi får se vad det blir. Jag ska försöka få med både någon finsk och någon finlandssvensk bok.

Annonser

Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.

jordglob2

Hela den här bloggen är väl snarast en världsutmaning, men nu hänger jag i alla fall på Feministbibliotekets världsutmaning, då det passar ganska bra in i mitt eget bloggande.

Utmaningen är att läsa en författare från varje världsdel. Feministbrud ska såklart bara läsa kvinnliga författare, för mig blir det vad jag har i bokhyllan och som jag planerat att läsa fram över, så tyvärr bara EN kvinna (jag skäms).

Förhoppningsvis kan det här tagga mig att bli lite snabbare på att läsa och blogga!!

De här böckerna tänkte jag läsa:

Europa

Nora Nadjarian Ledra Street (Cypern)

Asien

Mo Yan Vitlöksballaderna (Kina)

Afrika

Abdourahman Waberi Passage of tears (Djibouti)

Nordamerika

Junot Diaz Oscar Waos korta förunderliga liv (Dominikanska republiken/USA)

Sydamerika

Mario Vargas Llosa Bockfesten (Peru)

Oceanien

Lloyd Jones Mister Pip (Nya Zeeland)