Jag har mycket tid att läsa just nu, så jag hade tänkt försöka göra den här läsutmaningen i år. Kanske blir nåt blogginlägg om det känns relevant.

Hittills har jag klarat av dessa 16 kategorier (har länkat till dem jag bloggat om, övriga har författarens land inom parentes):

a book with more than 500 pages –

Gå inte ensam ut i natten av Kjell Westö (Finland)

a book with a number in the title –

De 7 vuxensynderna av Karl Eder (Sverige)

a funny book –

Med livet framför sej av Emile Ajar (Frankrike)

a book with a one-word title –

Sönderfall av Horacio Castellanos Moya

a book of short stories – Tales of the Tikongs av Epeli Hau’ofa (Fiji – blogginlägg kommer inom kort)

a nonfiction book – Dawit och friheten av Johan Karlsson och Richard Sjöberg

a book from your favorite author that you haven’t read yet –

The emperor av Ryszard Kapuscinski

a book based on a true story –

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye

a book that scares you –

Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru (Sverige)

a book you can finish in a day –

Kunskapens frukt av Liv Strömqvist (Sverige)

a trilogy (the first) – Stalins kossor av Sofi Oksanen

a trilogy (the second) –

Utrensning av Sofi Oksanen

a trilogy (the third)

  – När duvorna försvann av Sofi Oksanen (Finland)

a book from your childhood –

Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery (Kanada)

a book that takes place in your hometown –

När bergen andas av Yeshiwork Wondmeneh

a book that was originally written in another language –

Den sjunde fredsvåren av Viivi Luik

a book set during Christmas –

Gods and beasts av Denise Mina (Skottland)

a play –

Hopp: historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter av Dawit Isaak
Annonser

2013-03-20 12.36.27

Val av bok

Från Cypern var det inte alls lätt att hitta böcker. En googling ledde mig snabbt till Lawrence Durrells Bitter lemons of Cyprus, som jag också har läst, men jag ville helst hitta en cypriotisk författare. I The Guardian hittade jag till slut en text från 2004 om litteraturen i de (då) nya EU-länderna, i vilken en diktsamling av Nora Nadjarian nämns. Jag hittade en novellsamling av henne på Adlibris och slog till på den, då jag fortfarande skyggar lite för poesi.

Den här boken får också representera Europa i Feministbibliotekets världsutmaning.

Ledra Street

Ledra Street har varit lite svår att skriva om. Läste den för ett tag sedan nu, men har dragit mig lite för att sätta igång att blogga, för jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller skriva. Den lämnade ett blekt intryck, ärligt talat. Novellsamlingen innehåller i alla fall 35 mycket korta noveller, som alla målar upp en scen.

Jag hittar inte så mycket information om författaren, men jag tror att hon är grek-cypriot med armeniska rötter. Hon är också poet och det märks i hennes språk. Tyvärr är språket inte alltid jättebra. Jag tror att författaren har skrivit direkt på engelska, för jag hittar en hel del språkliga fel. Ändå går det ganska lätt att läsa, tack vare hennes poetiska sätt att måla upp bilder. Man störs inte lika mycket av språket som man troligen hade gjort i en mer narrativ berättelse. Ett tema i novellerna är kärlek, att hitta den rätta mannen, till exempel i novellen My news:

He comes from a place called Noland Everyland Nowhereland Everywhereland Perfectland Imperfectland pick and choose he says. Wow that’s so cool the way he makes up stories about where he comes from I’ve never known a man to do that and we sleep in each other’s arms cuddly coo coo like two pigeons in each other’s wings coo coo cuddly wuddly and there is a smile on his lips even in his sleep.

Novellerna utspelar sig på Cypern i nutid och flera av dem handlar om hur det är att leva i ett delat land. Titelnovellen handlar om en caféägare på Ledra street , en affärsgata i Cyperns huvudstad Nicosia som går genom den FN-kontrollerade “gröna linjen” mellan norra och södra Cypern. Novellen The Cyprus problem handlar om två politiker som diskuterar Cypernfrågan i TV, men det slutar med att de båda upprepar “There is no solution to the Cyprus problem” om och om igen. I novellen Guided Tour guidar en kvinna turister i Nicosia och tänker:

What a strange thing, a rare pain, to be trapped in your own country. The only way out, now, is what? Where? Do you understand? she wants to ask them. Do you really understand what it’s like?

Jag kan inte riktigt rekommendera den här novellsamlingen, men den är inte dålig. Den finns bara så många andra böcker att läsa som ger mer. Vill man lära sig mer om Cypern skulle jag nog hellre rekommendera Bitter Lemons of Cyprus.

Bitter Lemons of Cyprus

2013-03-20 16.36.37

Lawrence Durrell bodde på Cypern i början av 1950-talet och upplevde Cyperns självständighetskamp på nära håll. Han har skrivit om sin tid på ön i boken Bitter lemons of Cyprus.

Durrell talade grekiska och flyttade till Cypern för att få tid att skriva. Han köper ett hus på ön (vilket beskrivs i bokens absolut roligaste kapitel) och lär känna byborna och observerar deras liv. Det är en väldigt beskrivande bok, det händer inte så mycket, men det är intressant och vackert skrivet. Efter en tid som bland annat gymnasielärare får Durrell jobb som pressansvarig hos den brittiske guvernören. Vid denna tidpunkt har cyprioterna börjat kräva “enosis”, det vill säga att få förenas med Grekland. Britterna tar dock inte denna strävan på allvar förrän det redan har gått för långt och cyprioterna har tagit till vapen.

Det är intressant att läsa om självständighetskampen från den “andra sidan”, alltså från kolonialmaktens perspektiv. Durrell verkar övertygad om att det ligger i Cyperns bästa att styras av britterna – han verkar inte ha några problem med kolonialism som koncept. Han har visserligen förståelse för cyprioternas krav på självbestämmande, men tycker att det är vansinne att vilja styras av Grekland. Han försöker få britterna att ta grekernas uppror på allvar (fast samtidigt är det tveksamt om han själv förstår allvaret). Han är kritisk till tjänstemännen som inte kan språket och inte gör ett bra jobb, vilket han kan beskriva väldigt komiskt:

Meanwhile the British colony lived what appeared to be a life of blameless monotony, rolling about in small cars, drinking at the yacht club, sailing a bit, going to church, and suffering agonies of apprehension at the thought of not being invited to Government House on the Queen’s birthday. /…/ Yet my compatriots were decent, civil folk, who had been brought here, not by any desire to broaden minds cumbered only by the problems of indolence and trade, but by a prefectly honourable passion for sunlight and low income tax.

Men det blir inte lika kul när han “sparkar nedåt” och skämtar på de koloniserades bekostnad:

But are these choking suburbanisms with which we seem infused when we are abroad any worse than the tireless dissimulation and insincerity of the Mediterranean way of life?

Durrell, som talar grekiska och verkar uppskatta den grekiska kulturen, beskriver ändå cyprioterna som barn. De kan inte det och det, det ligger i deras natur att si och så… Han är övertygad om att de älskar Storbritannien, de vill bara få möjligheten att själva välja, och skulle de ha givits den möjligheten skulle de ha stannat kvar i det brittiska imperiet. Turkarna omtalas knappt, mer än att de visserligen är emot “enosis”, men ändå inte några bra allierade, då de säger sig vilja tillhöra Turkiet (vilket Durrell inte tror på). Britterna försöker slå ner upproret med våld och till slut flyr Durrell ön, då våldsamheterna tilltar och skrivron, antar jag, uteblir.

Cypern

Cypern har tillhört många olika länder, bl.a. det byzantinska och det ottomanska imperiet. 1878 tog britterna kontroll över ön och behöll den fram till händelserna som beskrivs i Bitter lemons.

Det byzantinska arvet är viktigt för att förstå Grekland och Cypern av idag, menar Durrell, och påpekar att västeuropéer tenderar att fokusera för mycket på antikens Grekland. Han skriver om hur grekisk-ortodoxa präster predikar “enosis” och står bakom kampen mot britterna. När Cypern till slut vann sin självständighet 1960 var det också ärkebiskopen Makarios III som blev landets förste president.

Under självständighetskampen växte motsättningarna mellan greker och turkar, då båda grupperna strävade efter att enas med sina respektive “moderland”. Efter självständigheten fortsatte våldet, enligt Wikipedia, och 1974 genomfördes en statskupp av den grekiska juntan i syfte att förena Cypern med Grekland. Turkiet svarade med att invadera Cypern och än idag ockuperar Turkiet knappt 40 % av ön. Turk-cyprioterna har utropat en egen republik, som endast erkänns av Turkiet. Cypern (de facto bara den grek-cypriotiska delen) gick med i EU 2004.

Nästa land

Nästa land blir vår kära granne Danmark. Även härifrån blir det dubbelbok: en bok från landet och en bok om landet. Båda böckerna stod olästa i min bokhylla, så valet var inte så svårt den här gången. Först tänkte jag dock göra en sammanfattning av läsningen såhär långt, när jag nu avslutat A, B och C.

På gensyn!

Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.