temacolor

Lyrans tematrio handlar idag om färger: “Berätta om tre böcker med en färg i titeln!”

1) Agnes von Krusenstjerna Den blå rullgardinen. Första delen i romansviten om systrarna von Pahlen. Handlar om den unga kvinnan Petra von Pahlen och hennes tolvåriga brorsdotter Angela, som har förlorat sina föräldrar. Petra tar hand om Angela på familegodset, Eka herrgård. Boken handlar även om Petras förälskelse i Thomas Meller. Jag kom av mig efter de fyra första delarna, tyckte aldrig att böckerna riktigt grep tag i mig, men har tänkt att läsa även de resterande delarna vid tillfälle. Om inte annat, så för att jag är nyfiken på de homosexuella inslag som upprörde så när böckerna kom ut… Det jag har läst hittills har inte känts särskilt upprörande (fast jag lever förstås inte på 1930-talet).

2) Joyce Carol Oates Svart flicka vit flicka. Om Genna och Minette som delar rum på ett college i USA. Genna är den vita flickan. Hon är släkt med collegets grundare, men kommer från en vänsterliberal familj och är barnsligt förtjust i att få dela rum med en svart flicka – Minette. Minette vill dock inte alls passa in i den roll Genna vill ge henne och visar sig dessutom vara en ganska otrevlig person. Jag gillar bokens tema. Det är väldigt intressanta frågor om ras och klass och roller. Men ändå tyckte jag inte att romanen var superbra, så jag måste ge Oates en ny chans, känner jag. Är väldigt sugen på Blonde nu, som jag tidigare nämnt på bloggen.

3) Lite fusk kanske, men sist valde jag ryske Arkadij Babtjenkos Krigets färger.  Övriga böcker i bokhyllan med färger i namnet har antingen redan valts av någon annan (Khemiris Ett öga rött) eller så har jag inte läst dem än (Remarques Den svarta obelisken). Krigets färger är dessutom en väldigt bra bok, som jag rekommenderar alla att läsa. Den är självbiografisk och handlar om författarens upplevelser under Tjetjenienkrigen. Riktigt obehaglig, men riktigt bra.

Övrigt

Har haft lite dåligt samvete för att jag inte kom mig för att blogga förra veckan. Kan inte påstå att det var fullt upp heller, bara att jag mest av allt har lust att sova när jag får en stund över… Hann dock med en del bokrelaterat:

– Har börjat läsa Ängelns lek av spanske Carlos Ruiz Zafón, som vi läser i bokcirkeln nu. Har kommit ungefär halvvägs och har börjat tröttna lite. Huvudpersonen är så grinig och otrevlig att jag bara hoppas att han ska råka ut för något hemskt. Tror inte det är tänkt att man ska läsa den så…

– Fick Uppdrag pappa i present av en kollega. Började läsa och tycker nog att det verkar vara den vettigaste av det begränsade antal pappaböcker som finns. Försöker nu få maken att läsa den.

– Fick två försenade födelsedagspresenter av svägerskan, böcker såklart. Nina Lekander Mun mot mun & Lilla livet och Anna Gavalda Lyckan är en sällsam fågel. Har inte läst någon av dem tidigare, så det ska bli spännande. Är framför allt sugen på Lekander!

– Har lagt in alla mina böcker (nästan – hoppade över referenslitteratur, kokböcker, kurslitteratur, coffee table-böcer o.s.v.) på Librarything. Varför vet jag inte, men det är roligt att bläddra bland dem!

– Har fixat i ordning på balkongen och planterat fröna som kom i mitt vårbytespaket. När vädret blir bättre igen, och plantorna kanske har dykt upp, ska jag fota.

– Läste senaste numret av Vi Läser som jag fick i fredags. Tyckte det var extra bra den här gången. Väckte mycket läslust. Som vegetarian och Foer-fan var det till exempel spännande att läsa om Foers bok Eating animals. Har lagt till den på min önskelista på Adlibris.

– Var på förlossningsförberedande kurs i dag, så tyvärr missade jag DN:s utrikesdag. Hade gärna velat lyssna på Ismael Beah, vars bok  Lång väg hem, jag hade tänkt läsa i bloggprojektet när jag kommer till Sierra Leone. Vet inte om det går att se något av programmet i efterhand kanske?

Nej, nu måste jag sova. Kan knappt hålla ögonen öppna. Godnatt.

Das Lächeln der Erde

Val av bok

Turen har alltså kommit till Andorra. Den enda information jag över huvud taget har hittat om författare från Andorra, kommer från Wikipedia. Där nämns fyra stycken:  Michèle Gazier, Ramon Villeró, Ricard Fiter och Antoni Fiter i Rossell (är Fiter ett vanligt efternamn i Andorra, eller är de släkt?). Tyvärr hittade jag varken någon svensk eller engelsk översättning av någon av dessa författare, men på Ad Libris hittade jag en tysk översättning av Ramón Villeró, så jag slog till. Boken är på knappt 100 sidor och inte särskilt svår, så det funkade att läsa på tyska, men jag är tyvärr inte riktigt i stånd att bedöma romanens språkliga kvaliteter.

Andorra har enligt NE 72 400 invånare (2008), så det kanske inte är så konstigt att de inte har producerat mängder av stor litteratur, men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så väldigt svårt att hitta något.

Andorra

Andorra är faktiskt ett land jag har varit i. Sommaren 1994 passerade vi genom landet med familjen. Vi besökte huvudstaden Andorra La Vella, och som jag minns det var det bara en mycket lång gata med tax free-butiker. Ett kvarter åt vardera hållen och så var staden slut och Pyrenéerna tog vid. Bilresan genom PyrenéernaAndorra minns jag dock som oerhört vacker. Hittade en enda bild i mitt fotoalbum från Andorra, där jag själv poserar i egenhändigt tillverkad batiktröja, ber om ursäkt för detta, men ni kan skymta bergen i bakgrunden.

Jag har letat efter guideböcker om Andorra på biblioteket, eftersom jag hoppades att det skulle stå något om litteraturen däri. Det visade sig dock inte finnas några guideböcker heller, utan Andorra ingår i kapitlet ”Katalonien” i böcker om Spanien. Oftast går man igenom landet på bara någon sida. En guidebok jag bläddrade i började till och med att påpeka något i stil med ”Många har fördomar om hur exploaterat Andorra är, och jag önskar att jag kunde motbevisa dem, men det finns egentligen ingen anledning att besöka landet”. Ganska hårt! Och jag är inte så säker på att jag håller med – landskapet är jättevackert, även om det kanske lika gärna kan avnjutas på den spanska sidan av gränsen. Det vet jag inte.

Tyvärr nämns Andorra över huvud taget inte i boken jag har läst, så jag har inte ens lärt mig något nytt om landet genom läsningen. Det är lite tråkigt.

Språk

Språket i Andorra är katalanska och min valda romans originaltitel är ”La sonrisa de la tierra”. Sonrisa låter ju som om det skulle betyda soluppgång, medan Lächeln betyder leende så vitt jag vet – fri översättning?

Jag har slagit upp ett stort antal ord under läsningen och upptäckt att många av dem har definieringen (poet.) efter sig. Det är väl det enda jag vågar säga om Villerós språk – att det verkar vara ganska högtravande.

Några tyska ord jag har fått lära mig på vägen (för min del har den här delen av projektet nog handlat mer om tyska än om Andorra) är Gaukler (gycklare), Juckreiz (klåda), Sternschnuppe (stjärnfall), Schnippel (avriven liten bit) och Seiltänzer (lindansare). Vem vet när man får nytta av de orden nästa gång (troligen på någon slags cirkusfestival)!?

Handlingen

Bokens handling kan sammanfattas ganska fort, eftersom det här snarare är en bok med ett budskap à la Paolo Coelho, än med en handling. Även handlingen påminner för övrigt något om Coelhos Alkemisten. Huvudperson är Abdel Mansur, son till en f.d. nomad i Timbuktu. Abdel får lära sig kloka saker av sin lärare Ibrahim och sin far Yusef, och gör en resa genom öknen med sin far. Fadern påpekar om och om igen att det är viktigast att lära känna sig själv om man vill bli verkligt vis.

I bokens andra del flyttar Abdel till Europa för att studera och möts av integrationsproblem i Marseille. Den här delen av boken tycker jag är mest intressant och meningsfull. Det är spännande att se på Europa utifrån, fast med invändningen att det trots allt skrivs av en europé, med ett inifrånperspektiv. Abdel träffar så småningom Sheia, från Marocko, och de flyttar tillsammans till Andalusien där Abdel öppnar en restaurang och Sheila får jobb som fritidspedagog (eller något åt det hållet). De får barn och skapar sig ett liv i sitt nya hemland.

Boken slutar med att Abdel har lärt känna sig själv och skriver ett slags manifest, en sida med önskningar, om hur människan ska leva. Detta manifest finns också i bokens början, fast då helt okommenterat.

Bokens budskap

Det återupprepas ständigt i boken att det är viktigt att ”lära känna sig själv”. En fras jag personligen har lite svårt för. Vad betyder det? Hur vet man när man känner sig själv? Eller någon annan för den delen? Varför ska man känna sig själv? Räcker det inte med att försöka vara en så bra person som möjligt?

Över lag tycker jag väl att boken innehåller lite väl lättköpta sanningar, även om det finns ett och annat tänkvärt påstående, värt att ta till sig.

Varje del av boken börjar med ett citat. Allra först kommer ett citat ur Lao Zis daoistiska verk Daodejing (använder de svenska transkriberingar som finns i NE). En engelsk översättning av vers sex finns att läsa här. Jag förstår inte exakt vad citatet vill säga, men det verkar handla om yin och yang och det kvinnliga som det passiva, den som ger. Vilket verkar stämma överens med Villerós syn på kvinnan. I boken förekommer tre kvinnor, modern, en tidig kärlek och Sheila. Ingen av dessa framträder särskilt tydligt, utan det handlar bara om fadern, den manliga läraren Ibrahim och manliga vänner till Abdel. Det är de som lär honom saker om livet. Vid två olika tillfällen talar Abdel om kvinnor som man kan väcka med en Törnrosakyss. Kvinnor väntar på att bli väckta av sina män och beskrivs i ordalag som ”söta” och ”milda”, men helt utan personlighet.

Del ett, Afrika, börjar med ett citat av Tanzanias förste president, Julius Nyere: “People have gone to the moon, but we are still trying to reach the village and the village is getting farther [away]”. Villeró uttrycker å ena sidan att man kan bli vis utan att lämna sin egen by om man lyssnar på andra och finner sig själv, men å andra sidan kan Abdel först finna sig själv när han lämnar hemmet.

Del två, Europa, börjar med ett citat av den katolske libanesiske författaren och utrikeskorrespondenten, Amin Maalouf, om att mörkrets herre har inspirerat till alla religioner, för att vanställa bilden av gud. Ganska rolig tanke, tycker jag. Villeró skriver inte så mycket om religion, men han är ju definitivt av meningen att vi ska försöka förstå varandra och att alla ska kunna leva samman i fred och jämlikhet. Alla religioner är lika bra, liksom.

Del tre, Jordens leende, börjar med tre citat. Det första är en strof ur dikten Canción Última av den spanske poeten Miguel Hernández, där poeten ber om hopp om att hatet kommer att dö ut. Hernández var en fattig herde, och hängiven antifascist, som dog endast 32 år gammal i fängelse 1942. Efter detta tårdrypande citat kommer ytterligare ett av Maalouf där han hoppas att armenier och turkar någongång ska kunna bli bröder. Sist ett citat av den indiske mystikern Kabir: ” Benares is to the East, Mecca is to the West, but explore your own heart, for there you will find both Rama and Allah ”. Samma tanke som uttryckts tidigare alltså.

Det roligaste med boken var nog faktiskt att spåra alla dessa citat måste jag erkänna. Villerós egna ”önskningar” handlar om att man ska ”ha fötterna på jorden och blicken i himmelen”. Leva sunt och hälsosamt, vara vänlig mot alla man träffar och försöka leva sig in i deras situation, le och vara snäll mot barn, eftersom detta kan påverka hur de bemöter människor senare i livet o.s.v. Lite av varje alltså. Inget som jag opponerar mig emot (med undantag av hans kvinnosyn såsom den uttrycker sig i boken), men heller inget som känns nytt eller originellt.

Angola

Ser nu fram emot att börja på den bok från Angola, som jag lånade på biblioteket i lördags. Ska bli roligt att få läsa något lite mer litterärt. Och skönt att läsa på svenska, så jag slipper koncentrera mig på att förstå orden…