DSC00697

Val av bok

För ett par år sedan deltog jag i ett bokbyte via bloggen och då fick jag När bergen andas. Det har dock tagit sin tid för mig att komma till Etiopien, då mitt bloggande är högst oregelbundet beroende på tid och lust. Men nu är jag här och jag har äntligen läst boken. Författaren Yeshiwork Wondmeneh är född i Etiopien, men kom till Sverige 1978 och boken utspelar sig till största del i Stockholm. Den fick räknas ändå.

Jag har också läst den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinskis bok The Emperor. Kapuscinski återkommer jag till ganska ofta, då jag älskar hans reportage och han har skrivit om de flesta hörn i världen. The Emperor fick jag i födelsedagspresent av min make för några år sen, men har sparat den till detta tillfälle. Den handlar om Etiopiens siste kejsare, Haile Selassie.

Sist har jag också läst Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar om deras tid som fängslade i Etiopien. Den dök upp som förslag i min bokcirkel, vilket passade mig då jag just skulle läsa min Etiopienbok, så jag röstade för det förslaget. Smile

Med hjälp av de här tre böckerna och en film har jag fått en ganska god bild av Etiopiens nutidshistoria.

När bergen andas

När bergen andas handlar om Sara från Etiopien som gifter sig med en landsman i Sverige. Man förstår att hon flyr från något, men från vad får man veta först i slutet av boken. Den historien berättas i flashbacks från hennes liv i Etiopien under kommunistdiktaturen, medan huvudberättelsen handlar om Saras liv i Sverige. Hur hon försöker integreras i det svenska samhället och få en fungerande relation till sin make.

Jag tycker inte boken är så bra. Den är lättläst och det är intressant att se med en invandrares ögon på Sverige, men den är ganska förutsägbar och griper inte tag i mig. Språket är ganska svulstigt, nästan ranelidskt, och det har jag svårt för. Måste ändå säga att det är imponerande skrivet av någon som inte har svenska som modersmål.

Hon öppnade alla sina sinnen för de nya, främmande orden. Hon lät dem rotera i sin mun, studsa mot gommen, vikas runt med tungan, nudda de mjuka läpparna och kana ner i svalget.

Etiopiens historia (källa Wikipedia)

Etiopien har en lång och stolt historia. Namnet är känt som kunga-/kejsardöme sedan antiken och Etiopien var det nästförsta landet (efter Armenien) att införa kristendom som statsreligion. Det är ett av de två länder i Afrika (det andra är Liberia) som aldrig har varit koloniserade, men det ockuperades av Italien 1936-1941.

Den historia som täcks in av de böcker jag har läst börjar med den siste kejsaren Haile Selassie som regerade 1916 till 1974. Han försökte modernisera landet, men hans största insats var att han lyckades få britterna att hjälpa Etiopien att stoppa den italienska ockupationen. En mindre hedervärd handling var att han annekterade Eritrea, vilket ledde till ett långt självständighetskrig.

1974 störtades Haile Selassie av en kommunistisk junta, “derg”, och Mengistu Haile Mariam tog över styret. Detta kallas derg-perioden och den varade 1974 – 1991. Den innefattade “den röda terrorn” 1977 – 78 då ett stort antal människor som sågs som fiender till juntan fängslades och avrättades.

De intellektuella hade efter militärens permanenta maktövertagande delats i två falanger. Ena delen ville stödja militären och verka för en reformistisk politik, medan den andra delen anklagade militären och dess allierade för att vara sovjetimperialismens lakejer som stal folkets makt med vapen.

Väldigt många, speciellt unga, anslöt sig till den förbjudna oppositionen EPRP, Etiopiska Folkets Revolutionära Parti. (Citat: När bergen andas)

Juntans kupp startade ett inbördeskrig i Etiopien som varade tills juntan hade störtats av EPRP 1991. Mengistu flydde då till Zimbabwe där han är kvar än idag.

De första valen hölls 1995 och rebelledaren Meles Zenawi valdes till premiärminister. Han utvecklades själv snart till en diktator och förblev vid makten till sin död 2012. Ny premiärminister är sedan dess Hailemariam Desalegn.

The Emperor

DSC00693

Den här boken handlar om Etiopiens sista kejsare Haile Selassie och innehåller intervjuer med människor från hans hov. Den är skriven efter att han blev avsatt och beskriver hur och varför det skedde. När man läser väcks dock frågan hur Etiopien över huvud taget kunde regeras under kejsartiden, då systemet verkar ha varit genomkorrupt. Boken lär även ha uppfattats som en kritik mot det kommunistiska styret i Polen, vilket inte är helt långsökt. De flesta korrupta system och auktoritära styren kan nog ta åt sig av kritiken i den här boken.

I Neal Aschersons förord beskrivs The Emperor som Kapuscinskis mästerverk, men jag föredrar nog hans mer personliga och filosoferande böcker. Upplägget i den här boken är emellertid fantastiskt: han låter olika anonyma tjänstemän beskriva kejsarens dag timme för timme och lyckas få fram inte bara det befängda i livet vid hovet, utan också de skeenden i Etiopien som så småningom leder till statskuppen som avsätter kejsaren. Det hela sätts i ett sammanhang och blir begripligt, vilket är mycket snyggt gjort, men lite tråkigt. Jag får kämpa en aning med att ta mig igenom den här boken – jag vet ju hur det kommer att sluta. Winking smile

Teza

Förutom de tre ovan nämnda böckerna har jag också sett filmen Teza, som jag tyckte väldigt mycket om. Den handlar om en man, Anberber, som återvänder till sin hemby efter många år utomlands. Han haltar, lider av mardrömmar och plågas av något hemskt som har hänt. Genom flashbacks (liksom i När bergen andas) får vi inblickar i hans liv i Tyskland och återkomsten till Etiopien under den kommunistiska diktaturen. Sakta närmar vi oss den traumatiska händelsen.

Nutiden, livet i byn, är vackert, men ibland väl långsamt filmat. Flashbacksen är mer spännande med mer driv. De är också väldigt intressanta för att få inblick i etiopiska intellektuellas liv i Etiopien under den röda terrorn. Den senare verkar mycket brutal, med många nattliga räder då folk fängslas på lösa grunder. Alla är rädda.

Dramaturgin påminner mycket om När bergen andas och boken och filmen slutar dessutom väldigt likartat.

[Spoilervarning!] De hemska händelser från Etiopien som Sara bär med sig är i slutändan inte vad som knäcker henne, utan det är svenska nazister. Samma sak sker i Teza. Det är inte kommunistregimen som har utsatt Anberber för det grova våld som har lett till att han har fått amputera ett ben – utan tyska nazister.

Nu undrar jag om det är en slump att de två historierna är så lika eller om de båda influerats av en tredje källa? Boken kom ut först, i Sverige, så det verkar osannolikt att den skulle ha påverkat regissören Haile Gerima, men det är förstås möjligt. Jag undrar också om det handlar om att både bok och film riktar sig till en utländsk publik samtidigt som de kritiserar Etiopien. Kanske är det ett sånt tabu att man kommit på samma idé: att hålla upp en spegel för tittaren/läsaren och låta dem konfronteras med sina fördomar om det egna landets förträfflighet? Etiopien framstår då inte som unikt våldsamt, men personligen tycker jag att det är väldigt stor skillnad på statligt sanktionerat våld och på huliganers dito.

438 dagar

DSC00688

Den här boken handlar om Perssons och Schibbyes resa till Etiopien för att skriva om konflikten i Ogaden-regionen i östra Etiopien och om det svenska oljebolaget Lundin Oils (idag Lundin Petroleum) eventuella ansvar i denna konflikt. Av detta blir dock intet, då journalisterna tillfångatas i Etiopien och fängslas – i totalt 438 dagar. I denna bok får man alltså lära sig en del om etiopisk politik och mänskliga rättigheter i Etiopien idag (ser inte så bra ut).

Här skriver de om etiopisk nutidshistoria genom att fundera kring en fängelsevakt som jobbat i Kalityfängelset i Addias Abeba, där Persson och Schibbye satt fängslade, i 32 år:

När Etiopiens enväldige och mytomspunne kejsare Haile Selassie störtades 1974 måste han ha varit en ung polis. Vilken var hans roll när den nye ledaren Mengistu inledde den “Röda terrorn” i slutet av 70-talet, och tiotusentals oppositionella avrättades?

När Etiopien sedermera utropades till socialistisk enpartistat satt han här som vakt, likaså under de efterföljande åren av massvält då Etiopien blev synonymt med döende barn med uppsvällda magar. /…/

På den tiden var dagens premiärminister Meles Zenawi själv en gerillakrigare i bushen. När Tigreanska befrielsefronten och andra regimmotståndare i maj 1991 tågade in i Addis Abeba och tvingade bort Mengistu tömdes det här fängelset på politiska fångar. Och Den snälle fortsatte att vicka på sin stol.

Sedan förvandlades även demokratikämpen Zenawi till en allt mer enväldig härskare. Efter valet 2005, då 30 000 personer greps och över 100 ledande regeringsmotståndare åtalades för högförräderi, fanns återigen gott om samvetsfångar som kunde få fem minuter var i solen. Olika ledare, samma förtryck.

Jag var lite skeptisk till den här boken initialt. Jag tyckte att författarna gjorde ett arrogant intryck och hade nog (jag skriver “nog” för jag hade inte riktigt tänkt så mycket över huvud taget) av uppfattningen att de fick skylla sig själva när de åkt in illegalt i ett av världens farligaste områden med hjälp av en militant rebellgrupp.

Jag fick dock tänka om ganska snart för boken är bra (även om dialogen är rätt tröttsam), Persson och Schibbye framstår som sympatiska och jag håller med dem om att journalistik är viktigt och kanske kräver andra medel än de rent legala för att vissa grupper ska kunna komma till tals – även om jag fortfarande tycker att frågan är mångfacetterad.

Boken växlar mellan Persson och Schibbye som berättare, men den är väldigt enhetligt skriven och jag läser i efterordet att Persson har dyslexi, så jag misstänker att det är Schibbye som har skrivit hela boken. Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och lättläst bok som väcker många frågor om vad som är rätt och fel, vilket ansvar man har som medmänniska m.m. Jag rekommenderar verkligen en läsning, eller att lyssna på deras sommarprat från 2013.

Nästa land

Nu lämnar jag bokstaven E och övergår till F. Först kommer Fiji. Har fasat lite för Stilla Havsländerna, eftersom jag tror att det kan bli svårt att hitta litteratur därifrån. Jag har i alla fall hittat en bok som typ kan räknas som fijiansk. Jag är lite tveksam till om jag kommer att gilla den, men den är tunn, så förhoppningsvis går det ändå fort att läsa ut den.

Annonser

20141216_134919

Val av bok

Horacio Castellanos Moya finns översatt till både svenska och engelska och har omskrivits i Karavan och World Literature Today. Han är född i Honduras, men uppvuxen i El Salvador, och verkade hyfsat lättillgänglig, så jag har egentligen inte tittat på några andra alternativ. En av hans böcker fanns dessutom på mitt lokala bibliotek och den utspelar sig åtminstone delvis i El Salvador, så jag slog till. Jag var först lite osäker på om jag skulle räkna honom som salvadoran eller honduran, men så läster jag i Karavan att han själv anser sig ha sina rötter i El Salvador, så då gick jag på det.

Jag har också läst de delar av Ryszard Kapuścińskis bok Fotbollskriget som handlar om just Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Kapuściński har varit nämnd tidigare här på bloggen, då han verkligen är en av mina favoritförfattare, och jag får nog förvarna om att han kommer att komma tillbaka… Jag tror att han delvis är anledningen till att jag startade denna blogg. Om jag nu inte kan resa runt i världen som han gör, så kan jag åtminstone läsa mig runt och kanske bli lika lärd och klok?

Sönderfall

Den här boken handlar om en honduransk överklassfamilj, i vilken dottern Esther (Teti) gifter sig med en 20 år äldre kommunist från El Salvador. Hennes föräldrar, särskilt modern, blir mycket upprörda av detta.

Romanen inleds år 1963 med en lång dialog mellan Tetis föräldrar: Lena och Erasmo. Den känns väldigt scenisk, och jag tror verkligen den skulle göra sig bra som pjäs: tänk Vem är rädd för Virginia Woolf? Modern är verkligen en teatralisk, överdrivet hysterisk kvinna, fadern något lugnare, men replikskiftet dem emellan är oerhört drivet och läsvärt.

-Jag säger det bara en gång: Om Esther gifter sig med den där kommunisten är hon inte längre min dotter. Det vet hon, och ändå sviker hon mig. Jag kommer aldrig att förlåta henne. Jag har lidit nog under de här tjugotvå åren på grund av henne och jag tänker banne mig inte acceptera en usel kommunist till svärson… Du tvålar aldrig in händerna ordentligt, där är därför dina handdukar alltid är så skitiga.

Erasmo tar på sig lite eau-de-cologne.

-Så nu är jag klar, säger han.

-Jag tänker inte tillåta att den där slynan gör mig till åtlöje och att du håller henne om ryggen. Om de nu nödvändigtvis tänker driva igenom sin bröllopsfars så ska det i alla fall inte ske på min bekostnad.

Lena slår igen badrumsdörren med en smäll och tar upp en nyckel ur fickan.

-Lena, vad gör du?

-Vad tror du? Jag låser in dig.

-Lena!

Den andra delen består av en brevväxling mellan Teti och fadern från åren 1969 och 1972. Nu har Teti flyttat till El Salvador med sin man och deras två barn. I denna del får man lära sig en del om kriget mellan El Salvador och Honduras och efterföljande oroligheter, men jag tycker inte språket behåller samma nerv. Teti är lite tråkigare än modern, helt enkelt, hennes språk känns väldigt platt. Fortfarande svårt att lägga boken ifrån sig dock – det är en riktig bladvändare.

Sista delen berättas av modern Lenas chaufför, när Lena ligger på sin dödsbädd årsskiftet 1991/1992. Fadern är redan död, men Teti och hennes söner Eri och Alfredito har kommit för att ta farväl – och ta hand om arvet. Här får man ett nytt perspektiv på familjen som också är intressant. Dock känner jag att många trådar lämnas hängande. Jag hade gärna velat ha ett mer tydligt slut. Nu undrade jag vad författaren egentligen ville säga med det här?

På det hela taget är det en väldigt bra och intressant bok. Den växer ju mer jag tänker på den.

Horacio Castellanos Moya

I Karavan (3/2009) läste jag att Moyas bakgrund är ganska lik Tetis söners. Moyas mamma kom från en honduransk överklassfamilj, men gifte sig med en äldre salvadoran som tillhörde vänsterrörelsen. Moyas familj flyttade till El Salvador när han var fyra år och han växte upp där. Förhoppningsvis var hans familj dock trevligare än den fiktiva som beskrivs i Sönderfall, för jag tror inte att en enda familjemedlem känns särskilt sympatisk.

I vuxen ålder har Moya levt i exil större delen av tiden, dels under inbördeskriget och dels efter ett misslyckat återvändningsförsök 1992 då han utsattes för hot på grund av sina provokativa texter.

El Salvador

Territoriet som idag är El Salvador har bebotts av olika indianfolk, bl.a. mayaindianer. När spanjorerna kom 1522 bodde pipilfolket här och området kallades Cuzcatlan. 1821 blev generalkaptenskapet Guatemala (som bestod av Costa Rica, Nicaragua, Honduras, El Salvador och Guatemala, samt den mexikanska delstaten Chiapas) självständigt från Spanien. 1823 bildade dessa länder Centralamerikanska federationen som bestod till 1840. El Salvador utropade sig självständigt år 1841.

Från mitten av 1800-talet blev landet allt mer beroende av den mycket lukrativa kaffeodlingen. Detta ledde till att allt större landarealer kom i händerna på ett fåtal landägare som också styrde landet. All infrastruktur o.s.v. kom därmed att anpassas efter kaffeodlingen. (Källa: Wikipedia på ovanstående)

I början av 30-talet slogs ett bondeuppror ned i El Salvador, vilket följdes av massakrer av civila på landsbygden. Enligt Henrik Nilsson i Karavan 4/2010 har mycket av de sociala spänningar, som ökade under 60- och 70-talet, sitt ursprung i händelserna på 30-talet.

El Salvador är Latinamerikas minsta land och regionens mest tätbefolkade, vilket enligt Kapuściński var den egentliga orsaken till fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador i juni 1969. Befolkningstätheten i kombination med att större delen av marken ägdes av fjorton oligarkklaner innebar att två tredjedelar av landsbygdsbefolkningen saknade egen jord. 300 000 salvadoraner hade därför emigrerat till Honduras där det fanns jord över.

På 60-talet bröt dock oroligheter ut bland Honduras bönder som också krävde jord. I Honduras genomförde man en landreform som gick ut på att man kastade ut alla salvadoraner och tog tillbaka deras mark. El Salvador vägrade att ta emot bönderna, då man fruktade ett uppror. 1969 genomfördes så tre VM-kvalmatcher mellan Honduras och El Salvador som utlöste ett krig mellan länderna. Kriget pågick i 100 timmar och slutade oavgjort efter att andra latinamerikanska stater gått in och medlat. 6 000 personer dog och dubbelt så många skadades. (Källa: Fotbollskriget)

Händelserna i Sönderfalls andra del utspelar sig under fotbollskriget 1969 och under våren 1972. Enligt Moya var resultatet i presidentvalet den 20 februari 1972 (i Sönderfall står 20 april, men det måste vara ett skrivfel) så jämnt att ingen sida kunde utropa sig som segrare. Det förekom anklagelser om valfusk på båda sidor och kongressen fick avgöra saken den 25 februari – de valde det regerande nationalistpartiets kandidat, Arturo Armando Molina.  Detta ledde till en misslyckad statskupp i mars vilken spelar en viktig roll i boken, men bara verkar vara en av flera under 70-talet när jag läser på Wikipedia.

Under det sena 70-talet börjar arbetarna organisera sig samtidigt som markägarna använder allt mer våld för att försvara sina intressen. En ny sorts präster dyker samtidigt upp som predikar social medvetenhet. Mest känd av dessa var ärkebiskopen Oscar Romero, som dödades under en gudstjänst 1980. (Källa: Karavan 4/2010).

Mellan 1980 och 1992 utkämpades ett inbördeskrig i landet där USA-stödda regeringsstyrkor stred mot vänstergerillan. 75 000 personer dog och en miljon salvadoraner gick i exil. Efter kriget har dock våld och korruption dröjt sig kvar, samtidigt som landet har drabbats av flera naturkatastrofer. (Källa: Karavan 3/2009).

Nästa bok

Efter El Salvador ska vi tillbaka till Afrika igen (fem av åtta länder på E ligger i Afrika), närmare bestämt till Eritrea. Här fanns ett självklart val för min del. Det ska bli intressant och allmänbildande!

Dansa igen

Val av bok

Äntligen har jag fått lite tid över att skriva om mina intryck från José Eduardo Agualusas novellsamling Dansa igen. Det finns en hel del angolansk litteratur översatt till svenska, men Agualusa läste jag om på flera ställen, så jag började med att leta efter hans verk när jag kom till biblioteket. Två av hans böcker stod då i hyllan, men den ena, En främling i Goa, verkade främst utspela sig i Indien och mitt mål var ju trots allt att läsa om Angola, så jag tog den andra, Dansa igen.

Dansa igen

Författaren José Eduardo Agualusa är född 1960 i Angola, men har studerat och arbetat i Portugal och Brasilien, och hans noveller utspelar sig i hela den portugisisktalande världen – från Goa och Singapore via Portugal, Angola och Moçambique till Brasilien. Samlingen jag har läst är ett texturval som har gjorts, och översatts, av Marianne Sandels. Hon har också skrivit en introduktion och verkar likaså äga förlaget Almaviva, som har gett ut boken.

Samlingen har delats in i fem delar: Förlorade gränser, Andra gränser, Fiktioner, Reflexioner och Passioner. Jag vet dock inte om det är förläggaren/översättaren Sandels, eller författaren själv, som har gjort den här indelningen, och det stör mig en aning. Vad har urvalet baserats på? Är det tidningskrönikor ursprungligen, eller skrevs de som noveller? Varför dessa olika rubriker? Har författaren godkänt dem, eller är det till och med hans egna rubriker? Jag tycker ändå att det är av viss betydelse hur författaren själv vill presentera texterna. I vissa fall talar han t.ex. om ett fenomen i flera noveller i rad, jag undrar då om de hörde ihop från början, eller om Sandels har placerat dem efter varandra just p.g.a. detta?

Intryck av novellerna

Med denna reservation är mitt totala intryck av novellerna dock mycket gott – även översättningen är utmärkt. Jag var verkligen positivt överraskad i början – Agualusa kan vara riktigt rolig! Jag har skrattat högt under läsningen och läst upp flera noveller högt för min man.  Novellerna pendlar mellan lustiga historier och allvar. En del tankar kring Angolas nutidshistoria finns med, men man får inte intrycket av att det är ett land som har haft inbördeskrig under hela 80- och 90-talen. Mina mycket knappa kunskaper om angolansk historia räckte för att få behållning av de ämnen som tas upp i boken.

Man får emellertid lära sig mer om angolansk folklore och självuppfattning, vilket är nog så intressant. En typ som t.ex. dyker upp redan i första delen av boken är Saci Pererê. Han visar sig vara en brasiliansk mytologisk figur som först nämns utan förklaring alls, men som jag nu har förstått är en piprökande man som kan spela människorna spratt. Han har en röd luva, som han kan använda för att försvinna på ett ögonblick – lite lik vår svenska hustomte kanske? Jag antar att han även ingår i den angolanska mytologin?

Ras

Ett intressant tema som diskuteras i flera noveller är frågan om ras. I Angola står ras utskrivet i passet, berättar Agualusa, och han skriver om hur helsyskon kan råka få olika rastillhörigheter. Han skriver om personer som i USA känner sig som svarta, men i Angola istället får höra att de är vita – hur ras kan uppfattas helt olika beroende på omständigheterna och den sociala kontexten. Det här är en fråga som alltid är aktuell och viktig att diskutera, tycker jag. Det finns trots allt fortfarande en idé om att ras är något statiskt. Agualusa antyder också hur politiskt inkorrekt det kan var att vara vit afrikan, som han själv. Både i och utanför Afrika finns fördomar kring denna grupp, och han berättar med humor hur författaren Mia Couto blivit inbjuden att komma och föreläsa i USA. Gruppen som bjudit in honom blev mycket förvånade när han visade sig vara en vit man, istället för en svart kvinna.

Magisk realism

Det finns något av magisk realism över, åtminstone vissa av, Agualusas noveller. Speciellt i den delen som heter Fiktioner (med anspelning på Borges?). Jag har inte läst Borges (kanske något att bita i när jag kommer till Argentina i detta projekt), men skrattade mycket åt novellen Borges i helvetet. Det handlar om hur Jorge Luis Borges dör och vaknar upp i ett bananplantage, för att långsamt komma till insikt om att han har hamnat i den colombianske författaren Gabriel García Márquez paradis. Borges är mycket upprörd över förväxlingen av två latinamerikanska författare tills han inser att Márquez nu troligen kommer att hamna i Borges paradis, som Marquez kommer att ogilla lika mycket som Borges ogillar hans. Detta gör honom mycket nöjd.

Olika fantastiska versioner av vad som händer när man dör presenteras i novellsamlingen. Även om man inte precis kan föreställa sig att det skulle kunna gå till som i historien om Borges, tycker jag ändå att det är lite tröstesamt med tankar kring livet efter döden.

Kvinnor

Det jag möjligen kan klaga på är Agualusas kvinnosyn. Han är inte nedlåtande på något sätt, men verkar se kvinnan som en egen art. Han skriver t.ex. att kvinnor koncentrerar sig på funktionalitet, till skillnad från män. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det, och tycker att det är lite irriterande när kvinnor beskrivs som väsensskilda från män.  Han har ett konstigt resonemang om hur kvinnor älskar de svagaste männen, så att de kan vara deras mödrar (det förekommer absolut, men det finns väl lika många som vill ha starka män, så att de får känna sig svaga och omhändertagna?) och förklarar också att eftersom det finns ungefär lika många män som kvinnor i världen är det ingen idé för männen att sprida sin säd, kvinnorna kan ändå inte föda fler barn… Så nu vet ni det.

Another day of lifeAnother day of life

Eftersom jag inte fick lära mig så mycket om angolansk historia i Agualusas bok bestämde jag mig för att också läsa Ryszard Kapuścińskis Another day of life, som redan stod i min bokhylla. Boken handlar om hur Kapuściński tillbringar tre månader i Angola 1975 för att rapportera från inbördeskriget mellan FNLA (National Front for the Liberation of Angola, stöddes av väst och Zaire), MPLA (Popular Movement for the Liberation of Angola, stöddes av Sovjet och Kuba) och UNITA (National Union for the Total Independence of Angola, stöddes av väst och Sydafrika). Kapuściński lyckas beskriva konflikten ur ett mänskligt perspektiv, utan koloniala undertoner. Trots det korta tidsspannet ger det en god bakgrund till kriget som skulle pågå fram till 2002. I min utgåva finns ett knappt tvåsidigt tillägg av Kapuściński om konfliktens fortgång 1976-2000. Att det är så kort förtydligar just att han har lyckats säga det han ville säga redan i reportaget från 1976. Som ni förstår är jag ett stort fan…

Mot Karibien

Nästa land blir den karibiska östaten Antigua och Barbuda. Och jag hoppas att nästa inlägg inte ska dröja lika länge!