Internationell Författarscen

Igår var jag och lyssnade på den pakistanske författaren Tariq AliInternationell Författarscen. Inför varje termin brukar jag läsa Internationell Författarscens program med stort nöje och planera in flera evenemang som jag måste gå på. Det här var emellertid andra gången jag kom i väg – över huvud taget. Vet inte vad det är, men det kommer alltid nåt annat i vägen. Plus att jag inte har nån att gå med.

Har nu alltså totalt lyckats pricka in två kvällar, men ingen av dem har handlat om litteratur. Kanske inte är det som är meningen heller, men ordet författare får i alla fall mig att tänka i litterära termer… Förra gången var det Sir Roger Moore jag lyssnade på. Han var rolig, en god talare som har levt ett spännande liv, men det var ingen intellektuell upplevelse direkt. Vilket kanske var lika bra det, med tanke på att jag var dödsförkyld, salen var smockfull och jag förtvivlat försökte låta bli att hosta och snörvla för att inte skrämma mina bänkgrannar.

Den här gången var salen inte riktigt lika full, men ändå väldigt varm mot slutet, och jag trodde att jag skulle svimma när det hade gått en och en halv timme och frågorna från publiken bara fortsatte att komma. Jag började svettas jättemycket och fick ingen luft kändes det som – en ny liten trevlig graviditetsåkomma? Börjar koppla ihop Kulturhuset med obehagliga upplevelser!

Gårdagens samtal

Tariq Ali var en ren chansning från min sida, tänkte att det kunde passa in i mitt bokprojekt, och så var det en kväll jag faktiskt inte var upptagen. Plus att jag lyckades engagera min politiskt intresserade make i att följa med. Jag hade läst förordet till Alis nya bok, Pakistan: mellan diktatur och korruption, som Ordfront lagt ut på nätet, och tyckte att den verkade intressant. Även om jag förstod att det var en facklitterär bok och alltså inte förväntade mig en poet, blev jag ändå lite överrumplad av det som komma skulle.

Ali visade sig vara en vänsterintellektuell med extremt kritisk inställning till USA. Han satt pompöst tillbakalutad på scenen och kastade ur sig det ena kontroversiella påståendet efter det andra och publiken (kulturtanter från 68-rörelsen, och unga, arga pakistanska män) hummade och höll med. Själv satt jag och hoppade av ilska och viskade arga kommentarer till min man, lite för högt, så att han skämdes och till slut låtsades att han inte kände mig.

Efter ett tag kunde jag dock lugna ner mig och istället inse att Ali hade en del poänger, och att det är intressant att lyssna till någon som får breda ut sig och inte blir avbruten hela tiden. Även om jag absolut inte håller med honom i de flesta frågor. T.ex. insinuerade han att om man inte protesterar mot svensk/amerikansk inblandning i Afghanistan är man islamofob. Och att dagens ungdomar är oengagerade (det var bättre på den gamla goda tiden när hans generation protesterade mot Vietnam tills amerikanarna lämnade landet) och bara intresserar sig för materiella ting, dessutom är marknadsekonomi dumt o.s.v.

Nästa gång ska jag försöka pricka in ett mer litterärt event. 🙂

Lite kultur i alla fall

Min behållning av kvällen var den vackra musiken av Riswan-Muazzam Qawwali, som spelades innan Tariq Ali gick upp på scen, och att jag råkade hamna bredvid den iransk-svenska författaren Azar Mahloujian. Det förstod jag inte förrän hon presenterade sig i samband med en fråga om Iran (som Ali för övrigt drygt avfärdade med ett “You know I follow these things quite closely…”) och då tyckte jag genast att kvällen kändes roligare. Efter samtalet fattade jag mod och vände mig mot henne och sa att jag tycker mycket om hennes bok De sönderrivna bilderna, vilket hon verkade bli glad åt att höra. Själv rodnade jag djupt, men var ändå nöjd med att jag hade vågat och kände mig rätt tillfreds med kvällen till slut.