Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.

temamage

I Lyrans tematrio är uppgiften denna gång att “Berätta om tre romaner som handlar om havandeskapet och dess följder!”. Med tanke på mitt eget havandeskap känns det väldigt aktuellt. Är mycket intresserad av alla andras tips också!

1) Heleen van Royen Den lyckliga hemmafrun. Fick den här boken i present av en holländsk kompis när hon var och hälsade på mig i Stockholm 2001. Jag läste den, mådde illa och bestämde mig för att aldrig skaffa barn. En av de böcker som påverkat mig mest någonsin, tror jag, om än inte helt positivt. I Nederländerna är det väldigt populärt med hemmaförlossningar och det här är ett slags debattinlägg mot dessa “naturliga” förlossningar, och ett bra sådant, tycker jag. Den posha hemmafrun i boken går igenom en svår förlossning och drabbas sedan av en förlossningsdepression, som beskrivs väldigt naturtroget. Hos mig skapade den alltså förlossningsskräck, som faktiskt gick över först när jag själv blev gravid. Jag var helt säker på att jag skulle kräva kejsarsnitt, men känner mig ganska lugn nu. Ut ska ju ungen och på nåt sätt ska det väl gå… Jag lever i den bästa av tider i det bästa av länder, så förutsättningarna är goda!

2) Belinda Olsson Reporter erkänner: Gravidchock! Fick boken på Blodcentralen någon gång när jag lämnade blod. Trots det fåniga namnet tyckte jag riktigt bra om den. Så himla skönt med någon som kan skriva om graviditet med lite humor. För oss som inte tycker att det är sådär superhärligt att vara gravida… (missförstå mig rätt, jag tycker det är jättehärligt att jag ska få en bäbis, men att väga åtta kg mer och drabbas av märkliga krämpor och hormonattacker är verkligen inte njutbart för mig). Men man kan ju vara nöjd över att man inte är riktigt lika hemsk som Agata i alla fall!

3) Maria Sveland Bitterfittan. Denna bok handlar mer om tiden som småbarnsförälder än om havandeskap, men det hör väl till “dess följder”… Läste Bitterfittan i bokcirkeln för ett par år sedan och jag minns att jag var ganska kritisk då. Hade lite svårt för den hårda kritiken mot äktenskapet, samtidigt som författaren själv är gift. Vilket väl berodde på att jag själv var på väg att gifta mig det året… Men boken har lämnat ett bestående intryck och den väcker en del frågor kring jämställdhet och föräldraskap, som känns aktuella för mig nu. Vill så gärna undvika fällorna, men inser redan nu att det kommer bli svårt. Vem har hittills tagit ansvar för att köpa allt till bäbisen? River ut listor på saker man behöver ha hemma? Inreder babyrummet? That’s right – moi!

Quissama

Quissama

När jag var i Amsterdam nyligen läste jag romanen Quissama av den nederländske författaren och diplomaten F. Springer. Boken utspelar sig i Angola, så jag tänkte att den skulle få en liten notis här på bloggen.

Quissama gavs ut första gången 1985, men utspelar sig kring 1980. Den handlar om en nederländsk affärsman, vid namn Charles Enders, som kommer till Angola för att göra business i det nyligen självständiga landet. Här träffar han en annan nederländsk affärsman, King Velderman. Enders fascineras oerhört av Velderman, som berättar för Enders om sitt liv i Indien, och om sin stora kärlek, Pauline. Berättelsen om Pauline byggs upp som ett mysterium och romanen slutar i ond bråd död…

Jag gillar verkligen skrönorna som King berättar, men själva ramhistorien blir aldrig riktigt spännande. Det borde vara en bok för mig med alla metahistorier som rör sig över flera olika världsdelar, men jag är inte övertygad. Kort sagt: jag gillar idén, men blev aldrig riktigt engagerad i boken.

Översättningar

Quissama finns tyvärr varken i svensk eller engelsk översättning. Vill man läsa den finns den, enligt nlpvf.nl, översatt till tyska, franska, bulgariska och slovakiska. Det går dock att läsa om boken (och hur den slutar – kanske var det som gjorde att nöjet förstördes för min del) på engelska här.