Jag har funderat ganska mycket på mitt bloggande på sistone. Jag har hållit på med bloggen i snart ett och ett halvt år nu och det går långsamt framåt. Jag älskar att skriva, och jag älskar att läsa. Jag tycker att jag har ett roligt tema på mitt blogg och det är kul att styras i läsningen och få lära sig en massa nytt hela tiden. Det njuter jag av. Men ibland råkar man ju ut för en tråkig eller svårläst bok, och så blir det en paus på två-tre månader i bloggandet och det känns tråkigt! Därför har jag nu bestämt mig för att vara lite mindre sträng och blogga även om andra saker än om lästa böcker mellan varven. Fortfarande ska det handla om litteratur, och gärna om världslitteratur, men inte bara om lästa böcker alltså.

Jag har ju gjort en del inlägg under kategorin “övrigt” tidigare, och nu kommer det att bli mer av den varan. En första målsättning är ett inlägg i veckan åtminstone. Tänkte då och då delta i de olika utmaningar som brukar ligga på andra bokbloggar och kanske tipsa om nyheter inom världslitteratur och så. Känner mig alldeles lycklig över detta beslut, så jag börjar på en gång med både lite nyheter och en utmaning. 🙂

Nyheter

Finska Sofi Oksanen fick Nordiska Rådets litteraturpris idag. Jag har inte läst något av henne, men skulle gärna vilja. Oksanens mor kommer från Estland och hennes senaste roman, Utrensning, utspelar sig där. Så det kanske kan bli något när jag når bokstaven E någon gång i en avlägsen framtid…

The Australian Association for Literary Translation (AALITRA) har publicerat första numret av sin tidskrift AALITRA review, på nätet som pdf-fil. Tidskriften innehåller både översättningar (av bl.a. den serbisk-kroatiske poeten Petar Preradovic) och artiklar om översättning.

Tematrio

temahaxa

Lyrans Noblesser hittade jag denna utmaning. Man ska alltså berätta om tre berättelser med häxor i, såhär i påsktider. Nu står det ju berättelser, och trots att detta är en bokblogg, så är det första som dyker upp i mitt huvud en tv-serie, så jag väljer att tolka begreppet “berättelser” brett. 🙂

1) Tv-serien Förhäxad (det finns böcker, men de har jag inte läst och jag tvivlar på att de är värda besväret). I vanliga fall kan jag nog klassas som något av en kultursnobb, men alla har vi väl böcker/filmer/serier, som vi liksom skäms över. Och det här är min skämsserie. Jag älskar Förhäxad (eller Charmed som den heter i original). Jag har hela dvd-boxen hemma och har just börjat om för tredje gången! Häxorna i Förhäxad är unga, moderna, coola kvinnor som bekämpar demoner – långt från stereotypen av häxan som reser till Blåkulla i påsk.

2) Hans och Greta av Bröderna Grimm. För häxstereotypens skull. Säger någon ordet häxa tänker jag på den elaka häxan i Hans och Greta. Antagligen för att en av mina favoritböcker när jag var liten var Den underbara sagovärlden med folksagor från Västeuropa illustrerade av Astrid Österling. I den fanns det gott om häxor, bl.a. i Hans och Greta, och de såg likadana ut på bilderna allihopa: gamla gummor med stora näsor, vårtor och knotiga fingrar. Den här bilden av häxan återfinns också i ryska folksagor, där häxan heter Baba Jaga. Hur det ser ut i andra kultursfärer vet jag inte, men det är en intressant kvinnotyp. Självständig, men ond? Och hur hänger sagohäxan ihop med 1600-talets häxprocesser?

3) Macbeth av William Shakespeare, som inleds med de tre häxornas spådom att Macbeth ska bli kung : “”Hell dig, Macbeth! som ska bli kung därefter” (Ordfront pocket, översättning Göran O. Eriksson). Men för att uppfylla profetian begår Macbeth, pådriven av Lady Macbeth, ett antal brott som slutligen leder till deras olycka och död. Pjäsen skrevs troligen 1606 och är löst baserad på drottning Elizabeths strider mot skottarna och katolikerna. Bilden av häxorna i Macbeth är ganska lik den i folksagan, så jag antar att denna stereotyp sträcker sig längre tillbaka i tiden än häxprocesserna i alla fall.