blogg 006 

Val av bok

Från Centralafrikanska republiken hade jag väldigt svårt att hitta någon till engelska eller svenska översatt litteratur. På svenska Wikipedia fanns Andrée Blouin uppräknad bland de centralafrikanska författarna (men verkar vara borttagen nu, hennes namn var felstavat, så hon kanske redigerades bort av den anledningen). Jag uppfattade att hennes självbiografi, My country, Africa, främst behandlade Kongo-Kinshasa, men i brist på andra alternativ köpte jag den i alla fall från ett amerikanskt antikvariat på nätet. Den var ganska dyr, men när jag fick den visade det sig att den var signerad av medförfattaren Jean MacKellar, så det var ju lite coolt. 🙂

Andrée Blouin föddes i Centralafrikanska republiken, av en fransk far och en centralafrikansk mor, men bodde endast där under kortare perioder i sitt liv. Hon växte upp i ett kloster i Kongo-Brazzaville och bodde periodvis i Kongo-Kinshasa, där hon senare i livet kom att arbeta för Patrice Lumumba. Blouin bodde även i Guinea-Conakry, i Algeriet, på Madagaskar, i Schweiz och i Frankrike. Men hon får väl ändå räknas som en centralafrikansk författare? 

My country, Africa – Autobiography of the black pasionaria

Andrée Blouin var mulatt (jag vet att det inte är riktigt pk att använda detta ord, men jag vet inte vad jag annars ska skriva, det är emellertid inte JAG som har behov av att definiera Blouins rastillhörighet utan den franska kolonialmakten), vilket inte var accepterat i franska Ekvatorialafrika på 1920-talet, så hon förpassades till ett kloster för mulattflickor. Där fick de lära sig att sy och giftes så småningom bort med mulattpojkar och placerades i särskilda byar för mulatter. Livet på klostret var hårt. De fick knappt någon mat, blev ständigt bestraffade och led av olika parasiter. Blouin lyckades så småningom fly och återförenades med sin mor, och så småningom även med sin franske far i Bangi, Centralafrikanska republikens huvudstad.

På en resa träffade Blouin en vit man, levde som hans älskarinna, blev gravid och sedan övergiven. Hon upprepade således sin mors historia och det är sorgligt att läsa hur svarta (och färgade) behandlades av de vita kolonialherrarna i Afrika. Även om jag har läst om det så många gånger nu blir jag lika bestört varje gång. Blouin beskriver att många vita var hyggliga när de precis hade flyttat till Afrika, men med tiden förvandlades de när de anpassade sig till de rådande värderingarna. Hon berättar också att hon upplevde mycket mindre rasism i Frankrike än i Kongo.

Tillbaka i Bangi träffade Blouin en fransos som hon fick en son med. Denne son dog sedan i malaria bara två år gammal. Jag tyckte det var den starkaste och mest tankeväckande scenen i boken. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta, men nu gjorde jag det. Historien drabbade mig nog extra mycket eftersom jag själv har en son i samma ålder. Barn får inte dö! Särskilt inte för att de förnekas malariamedicin på grund av sin rastillhörighet, för att deras mormor är svarthyad. Hur kan man? Hur kunde de? Skulle jag kunna? Det här är frågor jag ofta brottas med. Skulle jag kunna handla så mot en annan människa, jag vet ju att jag kan vara lika fördomsfull, grinig och elak, som de flesta andra. Men jag anser ju trots allt att alla människor är lika värda och jag kan inte föreställa mig att jag under några omständigheter skulle kunna titta på när ett barn dog – om jag visste att jag hade möjlighet att rädda det.

Så småningom träffade Blouin en tredje man, sitt livs kärlek, André Blouin (ja, de har nästan samma förnamn), som hon gifte sig och fick två barn med. De flyttade till Guinea-Conakry och där blev Andrée Blouin politiskt aktiv när hon engagerade sig i självständighetsrörelsen som leddes av den karismatiske ledaren Sekou Touré. Här ändrar boken karaktär och går från det privata till det publika, kan man kanske säga. Familjen Blouin flyttade runt en del och Andrée lärde känna afrikanska politiker över allt och drev själv kvinnofrågor – hon verkar ha varit en god talare. Hon kallade sig “nationalist”, men var väl snarare vara någon slags “panafrikanist”.

Till slut blev Blouin protokollchef hos den kongolesiske premiärministern Patrice Lumumba, som hon höjer till skyarna i boken, samtidigt som han beskrivs som en tandlös politiker som bara vill vara alla till lags. När han blev avsatt blev Blouin utvisad och påbörjade ett liv i exil – och här slutar boken. Jag vet tyvärr inte hur det gick för henne sedan.

En intressant detalj är att hon beskriver Dag Hammarskjöld som en svag person, som agerar i Kongo först när han tvingas till det. Han skildras som en typisk kolonialist. Väldigt ovant att läsa om denne i Sverige hyllade hjälte på det sättet. Hon skriver inget om hans död.

Betyg på boken

Det är lite förvirrande med alla namn på afrikanska politiker som, tyvärr, är helt okända för mig sedan tidigare. De rör sig dessutom mellan olika afrikanska länder, som till råga på allt hade andra namn på den tiden, så jag har svårt att hänga med ibland och det är nog anledningen till att jag tycker att den andra delen är lite tristare än den första. Jag vet inte heller om personerna hon jobbar med är fantastiska hjältar eller medelmåttiga politiker. Jag har bara hennes ord att gå på, men skulle gärna ha lite mer kött på benen.

På det stora hela tycker jag att det är mycket bra bok. Den är intressant och rörande och tankeväckande. Det är ingen stor litteratur, och Blouin är lite för perfekt ibland – hon känns inte riktigt som en vanlig människa. Men det gör inget. Språket flyter på och hon har levt ett otroligt spännande liv som jag gärna skulle vilja läsa mer om.

Jämförelse med Prinses zonder land

Man kan göra vissa jämförelser med boken från Burundi, Prinses zonder land, som också handlar om en före detta belgisk koloni i Afrika (Centralafrikanska republiken tillhörde förvisso Frankrike, men jag tänker på Kongo-Kinshasa, där Blouin verkade) och utspelar sig delvis under samma tid som Blouins självbiografi. Båda böckerna är självbiografiska, skrivna av svarta kvinnor (i båda fallen har medhjälpare/spökskrivare varit inblandade) och behandlar liknande teman: skolgången i en klosterskola, frigörelsen från kolonialmakten, rasismen och ett vaknande politiskt engagemang. Båda gifte sig med vita män, båda lämnade sina barn i längre perioder för att resa, båda är franskspråkiga… Listan kan göras lång. Likheterna beror naturligtvis till viss del på att afrikanska kvinnliga författare som finns tillgängliga på europeiska språk måste ha gått i skolan (antagligen fanns nästan bara klosterskolor att tillgå) och ha uppnått en viss grad av rikedom och självständighet som tillåter dem att skriva (till skillnad från att lönearbeta).

Skillnaden mellan dessa två är att prinsessan Kamatari föddes in i den inhemska eliten i sitt land, medan Blouin tillhörde den lägsta kasten – en mulatt, en oäkting (enligt fransmännens sätt att se på saken), en flicka som inte borde finnas. Blouin gjorde dock en klassresa uppåt, medan Kamatari förlorade i status. Kamatari fängslar mig inte lika mycket som person. Medan Blouins kamp mot rasism, mot kvinnoförakt (hon beklagar att hon inte blivit född till man), mot kolonialmakterna verkligen inger respekt.

Centralafrikanska republiken

Jag lär mig kanske inte så mycket specifikt om just Centralafrikanska republiken i den här boken, men en hel del om regionen och kolonialismen. Framför allt väcker det intresse att ta reda på mer. Det enda jag visste om Centralafrikanska republiken när jag började läsa var att de haft en diktator/kejsare vid namn Bokassa (fina bilder på bl.a. hans kröning finns i boken Hemma hos diktatorn av Peter York).

I en artikel av Svante Weyler i Tidningen Vi (februari 2007) lär jag mig lite mer: t.ex. att femton procent av befolkningen lider av hiv/aids och att mindre än hälften av alla flickor går i skolan. Jag läser om ett fattigt land, där det inte finns mycket hopp, där Bokassas namn håller på att återupprättas. “På hans tid var det åtminstone ordning”, tycker jag mig förstå. Och det är något jag har hört om Stalin i f.d. Sovjet också. En åsikt man kanske kan förstå, fast ändå inte, om man tänker på alla de som mördades under diktatorns (valfritt namn kan infogas) tid vid makten.

Lite uppgivet känns det. Blouin levde i en annan tid, när man hade hopp, när man trodde att Afrika var på väg uppåt, staterna var på väg att bli självständiga och ta kontroll över sina egna naturtillgångar och skulle bli rika och moderna och blomstra kulturellt. Och så visade det sig att de koloniala strukturerna inte var så lätta att göra sig av med och 40 år senare har det inte hänt mycket alls (på vissa ställen i alla fall, generaliserar grovt nu). Inte så upplyftande, men jag har ändå hopp. Jag tror på att alla framsteg i slutändan driver mänskligheten framåt. Och så får man väl försöka dra sitt strå till stacken, på något sätt.

Nästa bok

Nästa land är Chile, varifrån det inte är svårt att hitta författare. Har redan läst några chilenska böcker, men är så himla sugen på en annan, så jag kommer att läsa den också. Jag har dock höga förväntningar den här gången, så det tar ju på ett sätt bort charmen från projektet. Att råka stöta på en bok som Blouins, bli helt fascinerad och lära sig saker om en plats man aldrig varit på och inte visste man var intresserad av är verkligen anledningen till att jag gör det här. 🙂

Vi får se vad Chile har att erbjuda. Om 700 sidor är jag tillbaka.

Annonser