IMG_0647

Nu ligger jag lite efter i läsningen till Feministbibliotekets världsutmaning, så jag gör ett undantag och gör ett alfabetiskt skutt till Kina, som får representera Asien i världsutmaningen. Jag har läst Vitlöksballaderna av förre årets nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Vi läste boken i min bokcirkel i våras, så det passar bra. Eftersom det inte blir min “Kinabok” i mitt eget läsprojekt, så kommer jag att göra en lite kortare recension den här gången.

Tyvärr var jag inte med när boken diskuterades i bokcirkeln eftersom jag var upptagen med att föda barn (på så sätt har boken fått en särskild plats i mitt hjärta på något underligt sätt). Jag har dock förstått att de andra inte var så värst förtjusta i Vitlöksballaderna, men jag gillade den.

Det handlar om en liten kinesisk by som uppmanats från central ort att odla vitlök. Eftersom alla samtidigt har lagt om sin produktion har regionen ett överskott på vitlök, det går inte att få den såld och skörden ruttnar bort. Några bönder gör uppror, och fängslas. I centrum står en av upprorsmännen, Gao Ma, och hans kärlek till Jinju, som lovats bort till en annan. Jinjus situation är verkligen hopplös, hon är i sina föräldrars, bröders, blivande makes, och älskares, våld. En ogift flicka på den kinesiska landsbygden har inte många valmöjligheter, verkar det som. Hon blir gravid med Gao Ma och i en sorglig scen talar hon till barnet:

Barn lilla, jag har tänkt på det här. Kom inte ut. Vad ska du komma ut för? Vet du hur hårt det är här ute i världen? /…/ Vitlöksstjälkarna där borta på fälten liknar giftiga ormar som slingrar sig om varandra. De äter kött, dricker blod och suger hjärnsubstans. Barn lilla vågar du verkligen komma ut?

Mo Yan är väldigt skicklig på att beskriva så att alla sinnena är med. Jag har nästan ett fysiskt minne av hur den där byn såg ut, doftade (stank) och hur varmt och klibbigt det var. Han beskriver även fängelset och misshandeln med samma detaljrikedom, vilket gör att man får kväljningar. Det är verkligen äckligt ibland, men jag kan tycka att det finns en poäng med det. Man tvingas att uppleva hemskheterna, och då är det svårare att skjuta dem ifrån sig. Mo Yan har också humor, och bitvis är det ganska rolig läsning.

Angående kritiken mot Mo Yan som regimkramare, så upplever jag boken som ganska regimkritisk, men det är möjligt att jag missar saker då jag inte är någon Kinaexpert. Tycker det är en bra, lättläst bok, men man bör vara beredd på att bli äcklad.

jordglob2

Hela den här bloggen är väl snarast en världsutmaning, men nu hänger jag i alla fall på Feministbibliotekets världsutmaning, då det passar ganska bra in i mitt eget bloggande.

Utmaningen är att läsa en författare från varje världsdel. Feministbrud ska såklart bara läsa kvinnliga författare, för mig blir det vad jag har i bokhyllan och som jag planerat att läsa fram över, så tyvärr bara EN kvinna (jag skäms).

Förhoppningsvis kan det här tagga mig att bli lite snabbare på att läsa och blogga!!

De här böckerna tänkte jag läsa:

Europa

Nora Nadjarian Ledra Street (Cypern)

Asien

Mo Yan Vitlöksballaderna (Kina)

Afrika

Abdourahman Waberi Passage of tears (Djibouti)

Nordamerika

Junot Diaz Oscar Waos korta förunderliga liv (Dominikanska republiken/USA)

Sydamerika

Mario Vargas Llosa Bockfesten (Peru)

Oceanien

Lloyd Jones Mister Pip (Nya Zeeland)

Das Lächeln der Erde

Val av bok

Turen har alltså kommit till Andorra. Den enda information jag över huvud taget har hittat om författare från Andorra, kommer från Wikipedia. Där nämns fyra stycken:  Michèle Gazier, Ramon Villeró, Ricard Fiter och Antoni Fiter i Rossell (är Fiter ett vanligt efternamn i Andorra, eller är de släkt?). Tyvärr hittade jag varken någon svensk eller engelsk översättning av någon av dessa författare, men på Ad Libris hittade jag en tysk översättning av Ramón Villeró, så jag slog till. Boken är på knappt 100 sidor och inte särskilt svår, så det funkade att läsa på tyska, men jag är tyvärr inte riktigt i stånd att bedöma romanens språkliga kvaliteter.

Andorra har enligt NE 72 400 invånare (2008), så det kanske inte är så konstigt att de inte har producerat mängder av stor litteratur, men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så väldigt svårt att hitta något.

Andorra

Andorra är faktiskt ett land jag har varit i. Sommaren 1994 passerade vi genom landet med familjen. Vi besökte huvudstaden Andorra La Vella, och som jag minns det var det bara en mycket lång gata med tax free-butiker. Ett kvarter åt vardera hållen och så var staden slut och Pyrenéerna tog vid. Bilresan genom PyrenéernaAndorra minns jag dock som oerhört vacker. Hittade en enda bild i mitt fotoalbum från Andorra, där jag själv poserar i egenhändigt tillverkad batiktröja, ber om ursäkt för detta, men ni kan skymta bergen i bakgrunden.

Jag har letat efter guideböcker om Andorra på biblioteket, eftersom jag hoppades att det skulle stå något om litteraturen däri. Det visade sig dock inte finnas några guideböcker heller, utan Andorra ingår i kapitlet ”Katalonien” i böcker om Spanien. Oftast går man igenom landet på bara någon sida. En guidebok jag bläddrade i började till och med att påpeka något i stil med ”Många har fördomar om hur exploaterat Andorra är, och jag önskar att jag kunde motbevisa dem, men det finns egentligen ingen anledning att besöka landet”. Ganska hårt! Och jag är inte så säker på att jag håller med – landskapet är jättevackert, även om det kanske lika gärna kan avnjutas på den spanska sidan av gränsen. Det vet jag inte.

Tyvärr nämns Andorra över huvud taget inte i boken jag har läst, så jag har inte ens lärt mig något nytt om landet genom läsningen. Det är lite tråkigt.

Språk

Språket i Andorra är katalanska och min valda romans originaltitel är ”La sonrisa de la tierra”. Sonrisa låter ju som om det skulle betyda soluppgång, medan Lächeln betyder leende så vitt jag vet – fri översättning?

Jag har slagit upp ett stort antal ord under läsningen och upptäckt att många av dem har definieringen (poet.) efter sig. Det är väl det enda jag vågar säga om Villerós språk – att det verkar vara ganska högtravande.

Några tyska ord jag har fått lära mig på vägen (för min del har den här delen av projektet nog handlat mer om tyska än om Andorra) är Gaukler (gycklare), Juckreiz (klåda), Sternschnuppe (stjärnfall), Schnippel (avriven liten bit) och Seiltänzer (lindansare). Vem vet när man får nytta av de orden nästa gång (troligen på någon slags cirkusfestival)!?

Handlingen

Bokens handling kan sammanfattas ganska fort, eftersom det här snarare är en bok med ett budskap à la Paolo Coelho, än med en handling. Även handlingen påminner för övrigt något om Coelhos Alkemisten. Huvudperson är Abdel Mansur, son till en f.d. nomad i Timbuktu. Abdel får lära sig kloka saker av sin lärare Ibrahim och sin far Yusef, och gör en resa genom öknen med sin far. Fadern påpekar om och om igen att det är viktigast att lära känna sig själv om man vill bli verkligt vis.

I bokens andra del flyttar Abdel till Europa för att studera och möts av integrationsproblem i Marseille. Den här delen av boken tycker jag är mest intressant och meningsfull. Det är spännande att se på Europa utifrån, fast med invändningen att det trots allt skrivs av en europé, med ett inifrånperspektiv. Abdel träffar så småningom Sheia, från Marocko, och de flyttar tillsammans till Andalusien där Abdel öppnar en restaurang och Sheila får jobb som fritidspedagog (eller något åt det hållet). De får barn och skapar sig ett liv i sitt nya hemland.

Boken slutar med att Abdel har lärt känna sig själv och skriver ett slags manifest, en sida med önskningar, om hur människan ska leva. Detta manifest finns också i bokens början, fast då helt okommenterat.

Bokens budskap

Det återupprepas ständigt i boken att det är viktigt att ”lära känna sig själv”. En fras jag personligen har lite svårt för. Vad betyder det? Hur vet man när man känner sig själv? Eller någon annan för den delen? Varför ska man känna sig själv? Räcker det inte med att försöka vara en så bra person som möjligt?

Över lag tycker jag väl att boken innehåller lite väl lättköpta sanningar, även om det finns ett och annat tänkvärt påstående, värt att ta till sig.

Varje del av boken börjar med ett citat. Allra först kommer ett citat ur Lao Zis daoistiska verk Daodejing (använder de svenska transkriberingar som finns i NE). En engelsk översättning av vers sex finns att läsa här. Jag förstår inte exakt vad citatet vill säga, men det verkar handla om yin och yang och det kvinnliga som det passiva, den som ger. Vilket verkar stämma överens med Villerós syn på kvinnan. I boken förekommer tre kvinnor, modern, en tidig kärlek och Sheila. Ingen av dessa framträder särskilt tydligt, utan det handlar bara om fadern, den manliga läraren Ibrahim och manliga vänner till Abdel. Det är de som lär honom saker om livet. Vid två olika tillfällen talar Abdel om kvinnor som man kan väcka med en Törnrosakyss. Kvinnor väntar på att bli väckta av sina män och beskrivs i ordalag som ”söta” och ”milda”, men helt utan personlighet.

Del ett, Afrika, börjar med ett citat av Tanzanias förste president, Julius Nyere: “People have gone to the moon, but we are still trying to reach the village and the village is getting farther [away]”. Villeró uttrycker å ena sidan att man kan bli vis utan att lämna sin egen by om man lyssnar på andra och finner sig själv, men å andra sidan kan Abdel först finna sig själv när han lämnar hemmet.

Del två, Europa, börjar med ett citat av den katolske libanesiske författaren och utrikeskorrespondenten, Amin Maalouf, om att mörkrets herre har inspirerat till alla religioner, för att vanställa bilden av gud. Ganska rolig tanke, tycker jag. Villeró skriver inte så mycket om religion, men han är ju definitivt av meningen att vi ska försöka förstå varandra och att alla ska kunna leva samman i fred och jämlikhet. Alla religioner är lika bra, liksom.

Del tre, Jordens leende, börjar med tre citat. Det första är en strof ur dikten Canción Última av den spanske poeten Miguel Hernández, där poeten ber om hopp om att hatet kommer att dö ut. Hernández var en fattig herde, och hängiven antifascist, som dog endast 32 år gammal i fängelse 1942. Efter detta tårdrypande citat kommer ytterligare ett av Maalouf där han hoppas att armenier och turkar någongång ska kunna bli bröder. Sist ett citat av den indiske mystikern Kabir: ” Benares is to the East, Mecca is to the West, but explore your own heart, for there you will find both Rama and Allah ”. Samma tanke som uttryckts tidigare alltså.

Det roligaste med boken var nog faktiskt att spåra alla dessa citat måste jag erkänna. Villerós egna ”önskningar” handlar om att man ska ”ha fötterna på jorden och blicken i himmelen”. Leva sunt och hälsosamt, vara vänlig mot alla man träffar och försöka leva sig in i deras situation, le och vara snäll mot barn, eftersom detta kan påverka hur de bemöter människor senare i livet o.s.v. Lite av varje alltså. Inget som jag opponerar mig emot (med undantag av hans kvinnosyn såsom den uttrycker sig i boken), men heller inget som känns nytt eller originellt.

Angola

Ser nu fram emot att börja på den bok från Angola, som jag lånade på biblioteket i lördags. Ska bli roligt att få läsa något lite mer litterärt. Och skönt att läsa på svenska, så jag slipper koncentrera mig på att förstå orden…