Internationell Författarscen

Igår var jag och lyssnade på den pakistanske författaren Tariq AliInternationell Författarscen. Inför varje termin brukar jag läsa Internationell Författarscens program med stort nöje och planera in flera evenemang som jag måste gå på. Det här var emellertid andra gången jag kom i väg – över huvud taget. Vet inte vad det är, men det kommer alltid nåt annat i vägen. Plus att jag inte har nån att gå med.

Har nu alltså totalt lyckats pricka in två kvällar, men ingen av dem har handlat om litteratur. Kanske inte är det som är meningen heller, men ordet författare får i alla fall mig att tänka i litterära termer… Förra gången var det Sir Roger Moore jag lyssnade på. Han var rolig, en god talare som har levt ett spännande liv, men det var ingen intellektuell upplevelse direkt. Vilket kanske var lika bra det, med tanke på att jag var dödsförkyld, salen var smockfull och jag förtvivlat försökte låta bli att hosta och snörvla för att inte skrämma mina bänkgrannar.

Den här gången var salen inte riktigt lika full, men ändå väldigt varm mot slutet, och jag trodde att jag skulle svimma när det hade gått en och en halv timme och frågorna från publiken bara fortsatte att komma. Jag började svettas jättemycket och fick ingen luft kändes det som – en ny liten trevlig graviditetsåkomma? Börjar koppla ihop Kulturhuset med obehagliga upplevelser!

Gårdagens samtal

Tariq Ali var en ren chansning från min sida, tänkte att det kunde passa in i mitt bokprojekt, och så var det en kväll jag faktiskt inte var upptagen. Plus att jag lyckades engagera min politiskt intresserade make i att följa med. Jag hade läst förordet till Alis nya bok, Pakistan: mellan diktatur och korruption, som Ordfront lagt ut på nätet, och tyckte att den verkade intressant. Även om jag förstod att det var en facklitterär bok och alltså inte förväntade mig en poet, blev jag ändå lite överrumplad av det som komma skulle.

Ali visade sig vara en vänsterintellektuell med extremt kritisk inställning till USA. Han satt pompöst tillbakalutad på scenen och kastade ur sig det ena kontroversiella påståendet efter det andra och publiken (kulturtanter från 68-rörelsen, och unga, arga pakistanska män) hummade och höll med. Själv satt jag och hoppade av ilska och viskade arga kommentarer till min man, lite för högt, så att han skämdes och till slut låtsades att han inte kände mig.

Efter ett tag kunde jag dock lugna ner mig och istället inse att Ali hade en del poänger, och att det är intressant att lyssna till någon som får breda ut sig och inte blir avbruten hela tiden. Även om jag absolut inte håller med honom i de flesta frågor. T.ex. insinuerade han att om man inte protesterar mot svensk/amerikansk inblandning i Afghanistan är man islamofob. Och att dagens ungdomar är oengagerade (det var bättre på den gamla goda tiden när hans generation protesterade mot Vietnam tills amerikanarna lämnade landet) och bara intresserar sig för materiella ting, dessutom är marknadsekonomi dumt o.s.v.

Nästa gång ska jag försöka pricka in ett mer litterärt event. 🙂

Lite kultur i alla fall

Min behållning av kvällen var den vackra musiken av Riswan-Muazzam Qawwali, som spelades innan Tariq Ali gick upp på scen, och att jag råkade hamna bredvid den iransk-svenska författaren Azar Mahloujian. Det förstod jag inte förrän hon presenterade sig i samband med en fråga om Iran (som Ali för övrigt drygt avfärdade med ett “You know I follow these things quite closely…”) och då tyckte jag genast att kvällen kändes roligare. Efter samtalet fattade jag mod och vände mig mot henne och sa att jag tycker mycket om hennes bok De sönderrivna bilderna, vilket hon verkade bli glad åt att höra. Själv rodnade jag djupt, men var ändå nöjd med att jag hade vågat och kände mig rätt tillfreds med kvällen till slut.

Annonser

Flyga Drake

Valet av bok

Det känns lite trist att behöva börja detta projekt med en sådan bestseller som Flyga drake, men när jag skulle välja bok insåg jag att jag redan hade läst tre afghanska böcker: ovannämnda, samt Tusen strålande solar av samma författare, och Mitt förbjudna ansikte av Latifa. Av dessa tre tycker jag att Flyga drake är den klart bästa, så det får bli den. Jag måste vara lite pragmatisk om jag ska ta mig igenom det här projektet. 😉

Jag är osäker på om Hosseini verkligen räknas som en afghansk författare, eftersom han skriver på engelska och bor i Kalifornien. Men han är född i Afghanistan och skriver om Afghanistan, och med tanke på att jag är min egen enväldiga domare bestämmer jag mig för att det är godkänt.

Intryck av romanen och filmen Flyga Drake

Jag fick låna boken av en kollega förra sommaren och läste den när jag var på en sommarkurs i Försvarets regi. Jag är inte så militaristisk av mig, och vantrivdes rätt rejält i två veckor, varför Flyga drake var den perfekta verklighetsflykten just då. Jag minns den som väldigt lättläst och mycket sorglig – jag grät under läsningen, vilket faktiskt är ett rätt bra betyg. Men stilistiskt sett var det väl kanske ingen höjdare.

Jag tittade på filmen idag för att friska upp minnet och slogs av hur otäck historien egentligen är. Jag klarade knappt av att titta, för jag visste att det skulle komma obehagligheter hela tiden – och då har de ändå hoppat över en del i filmen. Det kanske var lättare när jag läste den, för att jag inte visste vad som komma skulle? Våldtäktsscenen är den värsta, och den har etsat dig fast på hjärnan mer än vad jag skulle önska. Jag ber om ursäkt ifall jag avslöjade lite av handlingen nu, men det har ju redan skrivits en del om det i media, eftersom pojkarna som spelar i filmen blev tvungna att lämna landet ett tag p.g.a. denna scen. Läste någonstans att filmen har förbjudits i Afghanistan, vet dock inte riktigt av vilka orsaker, kanske har med våldtäktsscenen att göra?

Bilden som förmedlas av Afghanistan

Vad säger då Flyga drake om Afghanistan? Jag tycker att den ger en ganska positiv bild av Kabul innan Sovjetunionen invaderade, staden verkar väldigt pittoresk och trevlig med undantag av några elaka mobbare. Boken visar ingenting av livet på landsbygden, utan utspelar sig i Kabul (och till viss del i Kalifornien) i huvudpersonen Amirs priviligierade familj. Man får dock genom Amirs förhållande till tjänaren Hassan och hans far en idé om att det nog inte var lika härligt för de sämre bemedlade i 70-talets Afghanistan. Intressant nog finns det knappt  några kvinnor med i romanen, men det tar författaren igen i sin nästa bok Tusen strålande solar.

Amir och hans far lämnar hur som helst Afghanistan 1979, när kommunisterna marscherar in i Kabul, så den tiden får vi inte veta så mycket om. Amirs far gillar dock varken kommunister eller mullor, säger han, och det är p.g.a. detta de måste fly. En rysktalande soldat porträtteras oerhört osympatiskt, medan hans överordnade verkar vara något bättre.

Amir återvänder sedan till Kabul under talibanerna, och detta framställs som ett riktigt skräckvälde. Bara att stå på gatan verkar vara förenat med livsfara. När Amir besöker en fotbollsmatch undrar jag hur folk vågar vara där över huvud taget, eller går det att leva ett normalt liv mitt i talibanväldet? Antagligen. I filmen ser man för övrigt en hel del burkor på läktarna, vilket gör mig lite förvånad. Att jag är förvånad har med filmen Kvinnor Offside att göra. Den utspelar sig i Iran och där klär kvinnorna ut sig till män för att komma in på fotbollsstadion. Vad det nu har att göra med Afghanistan kan man fråga sig, men jag antar att jag har en idé om att Afghanistan är den mest kvinnoförtryckande platsen av alla. Jag har dock varken varit där eller i Iran, så jag vet inte, men det förvånade mig i vilket fall som helst.

Problemet ligger väl just i att jag tycker att det är väldigt svårt att uttala mig om ett land jag vet så lite om. Jag vill inte ge uttryck för fördomar, samtidigt som jag inte vill påstå att Afghanistan verkar vara ett härligt land. Det är därför väldigt svårt att veta om Flyga drake ger en rättvisande bild av livet i Kabul. Den känns mindre fördomsfull än andra skildringar, typ Hollywoodfilmer, man har sett, men det säger ju i och för sig inte så mycket.

Ber för övrigt om ursäkt för att detta kom att handla så mycket om filmer, det bara blev så. Passar dock på att säga att Kvinnor Offside absolut är sevärd och rolig. Flyga Drake är också bra om man vill gråta ögon ur sig någon dag, men jag tycker nog att boken är bättre.

Bokhandlaren i Kabul

Bokhandlaren i KabulVill avsluta med att nämna en annan nordisk bästsäljare som utspelar sig i Afghanistan – Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Denna bok behandlar tiden efter talibanernas fall 2001 och är klart läsvärd, även om språket är journalistiskt snarare än litterärt. Det är en väldigt lättläst bok – och man kan inte låta bli att fundera kring vad som är sant och vad som är etiskt riktigt efter alla kontroverser kring den, vilket också ger den en liten extra dimension. Jag tror personligen att Seierstad har skrivit ärligt vad hon har sett/fått berättat för sig, men det kan väl däremot vara en tolkningsfråga beroende på kulturskillnader etc. Av egen erfarenhet vet jag att det kan vara svårt att helt ta till sig en annan kultur på så kort tid.

Lärdomar dragna av denna första bok

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att Afghanistan verkar vara ett oerhört fascinerande land med en spännande historia och en kultur som skiljer sig dramatiskt från vår. Böckerna jag har läst ger mig dock inte någon större längtan efter att resa dit, så det hade kanske varit intressant att läsa en bok som romantiserade landet mer. Hosseinis böcker innebär inte någon kulturkrock för läsaren (annat än i själva berättelsen), författarens berättarstil är västerländsk, vilket väl beror på att han har utbildats och lever i USA. Jag tror att det litterärt hade varit mer givande att välja en helt afghansk författare.

Det får bli en lärdom för framtiden. Nästa land blir Albanien!

P.S. Flyga Drake var utlånad på biblioteket så istället gick jag in på Akademibokhandeln på Odenplan och tog en bild i smyg med min mobilkamera. Kände mig lite halvkriminell, men mycket nöjd. Ds.