20150620_102230

Val av bok

Nu har jag kommit till Frankrike. Också ett land som jag har läst relativt mycket från. Simone de Beauvoir tillhör mina favoritförfattare, men det finns mycket bra: Jean-Paul Sartre, Emile Ajar, Patrick Modiano, J.M.G. Le Clézio, Joseph Bédier, Eve Curie, François Voltaire, Alexandra David-Néel, Jean Cocteau, Henri Troyat, Irène Némirovsky, m.fl.

I bokhyllan hade jag två olästa franska romaner: en av Anna Gavalda och så Älskaren  av Marguerite Duras som jag köpte på bokrean för några år sen. Sedan jag såg pjäsen Hundarna i Prag på Judiska Teatern 2007 har jag varit sugen på att läsa nåt av henne. Pjäsen gjorde ett starkt intryck och när jag såg den fina utgåvan av Älskaren på bokrean slog jag till direkt. Och nu har jag äntligen läst boken.

Älskaren

Romanen är väldigt kort och går fort att läsa, fast jag känner att jag hade velat ge den mer tid. Den är fantastiskt vacker rent språkligt, medan innehållet ibland är lite underligt och svårbegripligt. Romanen är så vitt jag förstår delvis självbiografisk.

Man behövde inte dra till sig begäret. Begäret fanns hos henne som framkallade det eller också fanns det inte. Det fanns där vid första ögonkastet eller det hade aldrig funnits. Det var den omedelbara uppfattningen av det sexuella i ett möte eller också var det ingenting. Detta visste jag också före EXPERIMENTET.

Det handlar om en femtonårig fransk flicka i Indokina på 40-talet som träffar en äldre kinesisk man och inleder en relation med honom. Flickan uttrycker sig oerhört moget och går in i relationen med öppna ögon, så därför har man som läsare inga större problem att acceptera den. Men så ibland slår det mig att hon bara är femton år och jag får lite panik, men den spänningen får boken att växa. Det är som att Duras skapar olika stämningar och så är det läsaren som fyller ut dem. Jag läste den i alla fall så, ibland förstod jag inte allt, men lät det bara sjunka in.

Feministbiblioteket har också recenserat boken och skriver att hon fastnat för relationen med modern. Modern är mycket speciell och har den äldre sadistiska brodern som favorit, trots att han försnillar allt hon äger och har, inklusive arvet. Hon accepterar att dottern mer eller mindre prostituerar sig för att få in pengar.

Äldsta brodern tycker man intensivt illa om, modern har jag svårt att förstå mig på, mellanbrodern dör under kriget och lämnar bara ett vagt sympatiskt intryck. För mig var det relationen med älskaren som berörde starkast. Rummet där de sågs och ljuden från gatan utanför – det kändes som jag var där.

Sveriges Radio har bokcirklat om Älskaren. Tycker alltid det är roligt att lyssna på Bokcirkeln, men väntade med att lyssna på de här avsnitten tills jag skrivit min egen text. Har nu hört de två första programmen och fastnade bland annat för att de beskrev hennes text som fotografier: att hon berättar om olika bilder. Så upplevde jag det också. Rekommenderar både boken och radioprogrammen varmt.

Frankrike

Parissartre2

I Frankrike har jag varit några gånger:

  • På bilsemester med mina föräldrar, vi besökte Beauvais, Chartres, Bordeaux, Carcassonne, Perpignan och Metz 1995
  • En weekend i Paris med min holländska värdfamilj 1996
  • En vecka på utbyte i Orléans när jag läste franska i skolan 1997
  • Weekend i Paris med min (då blivande) make och därifrån tåg till Saint-Jean-Pied-de-Port varifrån vi vandrade över Pyrenéerna (på pilgrimsleden till Santiago de Compostela) 2007. Parisbilderna ovan kommer från denna resa.

Älskaren handlar inte så mycket om Frankrike, men det finns scener från Paris under och efter kriget och lite resonemang kring hur man dömer människors agerande i efterhand. Och vi får förstås också bekanta oss med Frankrike som kolonialmakt, hur fransmännen ansåg sig stå över alla andra raser.

Dessa kvällar går alla till på samma sätt. Mina bröder äter glupskt och säger aldrig ett ord till honom. De ser inte på honom heller. De kan inte se på honom. De skulle aldrig kunna göra det.

Nästa land

Sista landet på bokstaven F är Förenade Arabemiraten. Jag har hittat en roman som verkar ganska lättsmält, fast kanske inte nån större litterär upplevelse. Vi får se.

Jag har mycket tid att läsa just nu, så jag hade tänkt försöka göra den här läsutmaningen i år. Kanske blir nåt blogginlägg om det känns relevant.

Hittills har jag klarat av dessa 16 kategorier (har länkat till dem jag bloggat om, övriga har författarens land inom parentes):

a book with more than 500 pages –

Gå inte ensam ut i natten av Kjell Westö (Finland)

a book with a number in the title –

De 7 vuxensynderna av Karl Eder (Sverige)

a funny book –

Med livet framför sej av Emile Ajar (Frankrike)

a book with a one-word title –

Sönderfall av Horacio Castellanos Moya

a book of short stories – Tales of the Tikongs av Epeli Hau’ofa (Fiji – blogginlägg kommer inom kort)

a nonfiction book – Dawit och friheten av Johan Karlsson och Richard Sjöberg

a book from your favorite author that you haven’t read yet –

The emperor av Ryszard Kapuscinski

a book based on a true story –

438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye

a book that scares you –

Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru (Sverige)

a book you can finish in a day –

Kunskapens frukt av Liv Strömqvist (Sverige)

a trilogy (the first) – Stalins kossor av Sofi Oksanen

a trilogy (the second) –

Utrensning av Sofi Oksanen

a trilogy (the third)

  – När duvorna försvann av Sofi Oksanen (Finland)

a book from your childhood –

Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery (Kanada)

a book that takes place in your hometown –

När bergen andas av Yeshiwork Wondmeneh

a book that was originally written in another language –

Den sjunde fredsvåren av Viivi Luik

a book set during Christmas –

Gods and beasts av Denise Mina (Skottland)

a play –

Hopp: historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter av Dawit Isaak

Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.