DSC00684

Val av bok

Den enda författare jag kände till från Estland var Jaan Kross och jag hade först tänkt läsa honom, men så ville jag gärna läsa en kvinnlig författare eftersom jag har läst så många manliga, särskilt från Europa. En god vän till mig är doktor i baltiska språk, och även om jag naturligtvis vet att estniska inte är ett baltiskt språk frågade jag henne om boktips och fick snabbt en ganska utförlig lista som jag har sammanfattat här (mina länkar):

Om du inte har läst Viivi Luiks Den sjunde fredsvåren så måste du absolut göra det! Den är jättebra. Annars är jag inte alls så insatt i estnisk litteratur, men Luik har ju översatts till svenska, t.ex. Historiens skönhet.

På 30-talet kom en roman med titeln Jag älskade en tysk av Anton Hansen Tammsaare, som fick en intertextuell efterföljare under sent 90-tal med titeln Jag älskade en ryss av Maimu Berg.

Jag kan också rekommendera en novellsamling med modern estnisk litteratur: Estland berättar: hur man dödar minnet: 14 noveller och särskilt en novell av Jaan Kross där ett sovjetiskt fånglägerliv skildras humoristiskt. Kross har ju också skrivit Kejsarens galning, som jag minns att jag tyckte var otroligt bra.

En bok som blev mycket omtalad för ca femton år sedan var romanen Gränsland av Emil Tode (pseudonym för Tõnu Õnnepalu) som handlar om bögliv i Paris (och kanske Tallinn). Den finns översatt till svenska.

Även om Sofi Oksanen är en finsk författare så handlar ju hennes böcker om Estland, så dem kan man ju inte förbigå (du får väl göra en utvikning i din blogg).

Valev Uibopuu har skrivit romanen Fyra eldar som är översatt till svenska för länge sedan.

Jag bestämde mig för att läsa Den sjunde fredsvåren, eftersom den rekommenderades så varmt, liksom novellen av Jaan Kross. Den senare kommer jag inte skriva om här, men den var verkligen bra och jag tänker ta mig an Kejsarens galning vid tillfälle. Tror att det är en författare i min smak.

Sofi Oksanens första två böcker i Estlandstrilogin har stått i bokhyllan och väntat hur länge som helst, så dem har jag också passat på att läsa. Jag sitter ändå fast i soffan och ammar hela dagarna, så jag hinner läsa mer än vanligt.

Till sist lånade jag också två av Ilon Wiklands barnböcker på biblioteket. Var är Sammeli? och Den långa långa resan. Den senare handlar om Ilon Wiklands flykt från Estland under kriget.

Jag har varit i Tallinn ganska många gånger. Första gången på 90-talet, senaste gången för tre år sen med äldsta sonen. Bilden nedan kommer från det senaste besöket.

Tallinn

Den sjunde fredsvåren

Den sjunde fredsvåren handlar om en liten flickas liv i Viljandi-trakten i södra Estland från augusti 1950 till tidig vår 1951, den sjunde fredsvåren. I boken händer inget särskilt egentligen och ibland var den lite seg, det ska erkännas. Men också helt fantastisk. Naturskildringarna är jättefina, det känns som om jag var där och beskrivningen av flickan är så bra, jag minns plötsligt min egen barndom och blir väldigt nostalgisk när jag läser, trots att min barndom tryggt i Sverige såklart var väldigt annorlunda. Luik lyckas beskriva väldigt allmänmänskliga känslor på ett mycket fint sätt.

Flickan bor med sin mamma och mormor. Det är framför allt relationen mellan flickan och mormodern som är i fokus. Flickan står för framtiden, utvecklingen och mormodern för historien och traditionerna. Mamman är väldigt ung och står mitt emellan. Hon tillhör de vuxna, men uppmuntrar i smyg dotterns uppror och hyss. Pappan som dyker upp ibland är också en blandning mellan det nya och gamla. Han håller på med maskiner och kommer med en motorcykel och radio, men tar också med dottern till sin barndoms gård och har en faiblesse för att plantera äppelträd.

Framtiden accentueras genom “flash-forwards” i dotterns liv. Ett väldigt spännande grepp som får en att tappa fotfästet i historien lite grann. Man inser livets förgänglighet – och utveckling. Boken kom ut 1985, så vi vet dessutom mer om framtiden än författaren, vilket gör det ännu mer intressant, tycker jag.

Hon [mormor] värjde sig instinktivt både mot mig och mot höghus, Rubiks kub, fickräknare, kulspetspennor med inbyggda klockor, spaningsflygplan, mot hela det grå och galna slutet på detta århundrade. Men mor kom inte undan, tillsammans med mig föll allt detta henne om halsen och hon förmådde inte längre värja sig.

Det jag har lite svårt för är att dottern skildras så negativt. Hon är mest sur, grinig och elak hela tiden. En liten egocentrisk besserwisser. Och, visst, såna är ju barn, men de har ju en hel del försonande drag också som inte finns med här. Hennes mamma och mormor verkar tycka om henne, så jag tror inte att hon var ovanligt elak på nåt sätt. Jag undrar om författaren har egna barn, eller om hon kanske inte gillar barn?

Romanen är också rolig ibland. Särskilt i samspelet mellan mormor och barnbarn. Flickan älskar böcker och läser gärna högt för de andra. Här läser hon en socialrealistisk berättelse om kolchosbönder ur en läsebok och håller sen förhör med sin mormor:

Ett gräl var under uppsegling, men jag hade överseende med det och meddelade henne förmanande: “Sovjetmakten lät hämta garvare, järnvägsarbetare, bagare och många andra slags yrkesarbetare från storstaden till hjälp åt kolchosbönderna.” Lättad fortsatte jag till nästa fråga och läste rasande: “Beskriv hur du har iakttagit utdikningar av mossar och dikesgrävning.”

Mormor sa irriterat: “Inte går väl nån vettig människa för att se på när andra arbetar! Jag har själv grävt ett dike nere vid vårt fält. Det var fanimej inget vidare arbete, jag fick ont i bröstet av det!”

Sverigebild

Jag vet att jag började med en liknande rubrik någon gång, vars syfte var att följa upp de referenser till Sverige som förekommer i litteratur världen över. Jag tycker det är spännande att se Sverige med andras ögon. Men sen har jag glömt bort denna ambition (eller så har Sverige helt enkelt inte förekommit i de böcker jag har läst sen dess), men i Den sjunde fredsvåren nämns Sverige vid några tillfällen.

En del svenska platser nämns i de flash-forwards som förekommer. Vid något tillfälle jämför hon hur barn hade det på andra ställen vid samma tid till exempel på Valhallavägen. Flera liknande passager finns, och jag förstår att Sverige anses vara en trygg och välmående plats i jämförelse med västra Estland under Sovjettiden. Dessutom refereras någon gång till nån bekant som flytt till Sverige.

Ilon Wikland

DSC00686

Ilon Wiklands bok Den långa, långa resan är också en barndomsskildring av en uppväxt i Estland. Fast den här flickan bor i staden och inte på landet. Den utspelar sig under krigsåren, alltså något tidigare än Den sjunde fredsvåren och flickan Ilon flyr ensam till Sverige. Det är en sorglig bok men Wiklands idylliska (och fantastiska) bilder och det lyckliga slutet gör att den ändå fungerar för små barn. Min fyraåring tyckte det var lite otäckt och frågade en del om ifall det skulle kunna bli krig i Sverige (“självklart inte” måste jag svara).

Som en parentes kan här nämnas att vi dessutom nyligen läste Systern från havet av Ulf Stark och Stina Wirsén om ett finskt krigsbarn som kom till Sverige under kriget. Väldigt lik den här faktiskt. Sonen sa att han gillade båda, men de var samtidigt lite för otäcka för att han skulle vilja läsa dem igen.

Var är Sammeli? har jag läst för två-åringen (han fyller nästa vecka). Han gillar hundar och tycker det är jättekul att leta efter Sammeli på varje uppslag. Jag tycker så mycket om Wiklands bilder, så jag läser gärna de här böckerna om och om igen.

Ett annat aktuellt barnboktips är Prokofjevs Peter och vargen som nyligen kommit i ny svensk utgåva, illustrerad av Ilon Wikland med musik av Kungliga filharmoniska orkestern och berättad av Mark Levengood. Jättejättefin.

Sofi Oksanen

DSC00685

Jag har som ovan nämnts även läst två av Sofi Oksanens böcker som utspelar sig i Estland. Båda var jättebra. Stalins kossor handlar om en ung kvinna vars mamma är est och pappan finne. Hon skäms för mammans etnicitet och har lärt sig att förneka den delen av sitt ursprung, samtidigt som modern och Estland står henne väldigt nära, medan hennes finska far är en skitstövel som umgås flitigt med prostituerade. Flickan utvecklar ätstörningar och stora delar av boken handlar om det. Det är intressant och väldigt välformulerat, men jag tycker att det blir lite mycket av mat och kräkningar efter ett tag. De delar som istället handlar om släkten i Estland och hennes mammas historia tycker jag är otroligt bra. Hade gärna velat ha mer av det.

Utrensning handlar om en äldre kvinna i Estland i början av 90-talet när Estland just har blivit självständigt. En ung, blåslagen flicka kommer hem till henne och i tillbakablickar får man följa båda deras historia och hur de hänger ihop. Mycket bra, men även här hade jag velat ha mer. Vad hände i exilen? Hur gick det sen? Jag kommer definitivt att läsa mer av Oksanen, jag tror att hon kommer att utvecklas till en fantastisk författare (hon är redan bra, men jag hoppas att hon kommer att bli ännu bättre Smile).

Estland

Estland tillhörde tyska orden på medeltiden, 1561-1721 tillhörde landet Sverige, från 1721 till första världskriget var det en del av Ryska imperiet och därpå följde en period av självständighet mellan världskrigen. 1939 införlivades Estland i Sovjetunionen, ockuperades av tyskarna 1941-1944, för att sedan återgå till Sovjet. 1991 deklarerade man åter sin självständighet. (källa Wikipedia).

Under kriget var det många ester som stödde tyskarna av samma anledning som i Finland – man ville inte tillhöra Sovjetunionen. De som hade stött tyskarna straffades sedan hårt av ryssarna, många avrättades, deporterades eller skickades till fångläger. Många män deltog i en partisanrörelse mot ryssarna, de s.k. skogsbröderna. Detta skildras såväl i Oksanens böcker som i Den sjunde fredsvåren, där det fortfarande förekommer män i skogen. Flickan tycker att det är skrämmande att röra sig där, då man kan råka stöta på ett matpaket eller höra främmande läten som tillhör skogsbröderna. Dessa spår ska man inte låtsas om och ser man en främmande man hos grannen så nämner man det inte för någon.

Jag känner starkt för de baltiska staterna och vill gärna lära mig mer om deras historia. Nästa gång jag reser till Estland ska jag försöka se lite mer av landsbygden också. För den som vill läsa ännu mer om Estland kan jag tipsa om Feministbiblioteket som listar ytterligare böcker från landet.

Nästa land

Nästa land är det sista på bokstaven E, nämligen Etiopien. Tematiskt hade det förstås blivit snyggare att ha Eritrea och Etiopien ihop, men är man nu slav under alfabetet så är man… Winking smile Så efter en liten utflykt i vårt grannland återvänder vi alltså till Afrikas horn.

Annonser

Jag har funderat ganska mycket på mitt bloggande på sistone. Jag har hållit på med bloggen i snart ett och ett halvt år nu och det går långsamt framåt. Jag älskar att skriva, och jag älskar att läsa. Jag tycker att jag har ett roligt tema på mitt blogg och det är kul att styras i läsningen och få lära sig en massa nytt hela tiden. Det njuter jag av. Men ibland råkar man ju ut för en tråkig eller svårläst bok, och så blir det en paus på två-tre månader i bloggandet och det känns tråkigt! Därför har jag nu bestämt mig för att vara lite mindre sträng och blogga även om andra saker än om lästa böcker mellan varven. Fortfarande ska det handla om litteratur, och gärna om världslitteratur, men inte bara om lästa böcker alltså.

Jag har ju gjort en del inlägg under kategorin “övrigt” tidigare, och nu kommer det att bli mer av den varan. En första målsättning är ett inlägg i veckan åtminstone. Tänkte då och då delta i de olika utmaningar som brukar ligga på andra bokbloggar och kanske tipsa om nyheter inom världslitteratur och så. Känner mig alldeles lycklig över detta beslut, så jag börjar på en gång med både lite nyheter och en utmaning. 🙂

Nyheter

Finska Sofi Oksanen fick Nordiska Rådets litteraturpris idag. Jag har inte läst något av henne, men skulle gärna vilja. Oksanens mor kommer från Estland och hennes senaste roman, Utrensning, utspelar sig där. Så det kanske kan bli något när jag når bokstaven E någon gång i en avlägsen framtid…

The Australian Association for Literary Translation (AALITRA) har publicerat första numret av sin tidskrift AALITRA review, på nätet som pdf-fil. Tidskriften innehåller både översättningar (av bl.a. den serbisk-kroatiske poeten Petar Preradovic) och artiklar om översättning.

Tematrio

temahaxa

Lyrans Noblesser hittade jag denna utmaning. Man ska alltså berätta om tre berättelser med häxor i, såhär i påsktider. Nu står det ju berättelser, och trots att detta är en bokblogg, så är det första som dyker upp i mitt huvud en tv-serie, så jag väljer att tolka begreppet “berättelser” brett. 🙂

1) Tv-serien Förhäxad (det finns böcker, men de har jag inte läst och jag tvivlar på att de är värda besväret). I vanliga fall kan jag nog klassas som något av en kultursnobb, men alla har vi väl böcker/filmer/serier, som vi liksom skäms över. Och det här är min skämsserie. Jag älskar Förhäxad (eller Charmed som den heter i original). Jag har hela dvd-boxen hemma och har just börjat om för tredje gången! Häxorna i Förhäxad är unga, moderna, coola kvinnor som bekämpar demoner – långt från stereotypen av häxan som reser till Blåkulla i påsk.

2) Hans och Greta av Bröderna Grimm. För häxstereotypens skull. Säger någon ordet häxa tänker jag på den elaka häxan i Hans och Greta. Antagligen för att en av mina favoritböcker när jag var liten var Den underbara sagovärlden med folksagor från Västeuropa illustrerade av Astrid Österling. I den fanns det gott om häxor, bl.a. i Hans och Greta, och de såg likadana ut på bilderna allihopa: gamla gummor med stora näsor, vårtor och knotiga fingrar. Den här bilden av häxan återfinns också i ryska folksagor, där häxan heter Baba Jaga. Hur det ser ut i andra kultursfärer vet jag inte, men det är en intressant kvinnotyp. Självständig, men ond? Och hur hänger sagohäxan ihop med 1600-talets häxprocesser?

3) Macbeth av William Shakespeare, som inleds med de tre häxornas spådom att Macbeth ska bli kung : “”Hell dig, Macbeth! som ska bli kung därefter” (Ordfront pocket, översättning Göran O. Eriksson). Men för att uppfylla profetian begår Macbeth, pådriven av Lady Macbeth, ett antal brott som slutligen leder till deras olycka och död. Pjäsen skrevs troligen 1606 och är löst baserad på drottning Elizabeths strider mot skottarna och katolikerna. Bilden av häxorna i Macbeth är ganska lik den i folksagan, så jag antar att denna stereotyp sträcker sig längre tillbaka i tiden än häxprocesserna i alla fall.