Jensen

Val av bok

Det var både ett lätt och svårt val den här gången. Svårt, för att det finns mycket dansk litteratur som jag skulle vilja läsa. Lätt, just för att det finns bra, lättillgänglig litteratur att läsa på svenska. Jag funderade bland annat på Karin Blixen (som jag bestämde mig för att spara till Kenya) och Suzanne Brøgger, men jag hade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, som jag har fått rekommenderad av flera personer, ståendes i bokhyllan , så jag valde den till slut. Inget svårbegripligt den här gången, det tackar jag för.

Vi, de drunknade

Det här är en väldigt tjock roman som handlar om staden Marstal. I alla fall marknadsförs den så, vilket gjorde mig lite skeptisk. Att läsa en roman skriven i “vi-form” om en hel stads invånare under hundra år, där “havet och människan är huvudpersonerna” enligt baksidestexten, lät lite…tråkigt. Och de första 100 sidorna var rätt trista tyckte jag. Men sen fångades jag in och sträckläste historien om Albert, så blev det lite tråkigt ett tag i mitten, och sen fastnade jag igen i historien om Knud Erik som räckte boken ut. För “vi” är egentligen bara en berättarröst, historien handlar om tre generationer Marstalbor: Laurids, Albert och Knud Erik. Så en släktkrönika hade kanske varit en mer rättvis beskrivning.

Carsten Jensen kommer själv från Marstal och han målar upp staden så att jag blir lockad att resa dit. Dels för att se miljön i verkligheten, dels för att se hur det har gått för staden. Historien är en riktig skröna, och på sätt och vis ganska filmisk. Dyker det upp en kruka i ett kapitel så kan man vara säker på att den återkommer, och spelar en avgörande roll, senare i boken. Allt vävs ihop och inga trådar lämnas hängande. Det här är också min största invändning mot boken – det är lite väl tillrättalagt. Men det är en spännande historia och väldigt underhållande.

Danmark

I Danmark har jag varit. Flera gångLouisianaer. Men tydligen inte så ofta sedan jag fick en digitalkamera (för snart tio år sedan), så bilder från Danmark hittade jag knappt. Men här är i alla fall en halvbra bild på entrén till det fantastiska konstmuseet Louisiana. Åk dit! Annars är jag själv sugen på att resa till Skagen, men misstänker starkt att nästa Danmarktripp kommer att föra mig till Legoland om resten av familjen får välja…

Danmark har man väl som svensk ganska stark koppling till. Kristian Tyrann, Tuborg, Lego, drottning Margrethe, H C Andersen, Skagenmålarna, Kristiania, Pia Kjærsgaard och Tivoli i en salig blandning. För att fördjupa min Danmarkbild har jag också läst Världens lyckligaste folk av Lena Sundström

I Vi, de drunknade får man inte lära så sig så hemskt mycket om Danmark. Eller ligger kulturen mig för nära för att jag ska se det? Under andra världskriget måste Knud Erik ersätta Dannebrogen med en engelsk flagga, vilket först känns konstigt för honom och besättningen. Nationaliteten har inte varit så viktig för dem tidigare, men nu tycker de det är orättvist att norrmännen är så uppskattade, medan danskarna initialt är impopulära på grund av regeringens samarbete med tyskarna (undrar hur svenskarna i sådana fall uppfattades?). Det verkar först vara i krigssituationer som Marstalborna definierar sig som danskar. Annars är de i första hand sjömän och i andra hand Marstalbor. Åtminstone männen. Kvinnorna är inte lika förtjusta i havet som tar deras fäder, makar och söner, men det är en annan historia.

Världens lyckligaste folk

Danmark

Världens lyckligaste folk av Lena Sundström fick jag i present av mina kollegor när jag gick på föräldraledighet (förra gången…). De vet att jag läser böcker från olika delar av världen och tyckte den kunde passa. Och det gör den ju verkligen. Jag tyckte den var riktigt bra.

Boken handlar om Dansk Folkepartis framgångar i Danmark och lyckas hålla mitt intresse från början till slut. Jag sträckläste den faktiskt, vilket jag inte hade väntat mig då jag inte har något särskilt intresse för ämnet (jag tycker såklart att det är hemskt med främlingsfientliga partier, men jag visste inte att frågan skulle engagera mig så mycket som den gjorde). Boken är skriven på ett enkelt, roligt språk, nästan talspråk, vilket möjligen kommer att få den att kännas daterad om tjugo år. Men nu är det bara roligt att läsa – språkmässigt alltså.

Innehållsmässigt är det ganska jobbigt ibland. Man får lite ont i magen av vad folk säger. Det här skrevs innan Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen och man undrar verkligen om vi är på väg åt samma håll som Danmark. Kommer “invandrarfrågan” att få en lika stor plats i debatten här som där? Kommer Sverigedemokraterna få sätta agendan på samma sätt som Dansk Folkeparti? Kommer det bli rumsrent att vara rasist? Det känns väldigt angeläget att läsa om Danmark och dess historia för att kunna sätta in den svenska utvecklingen i ett perspektiv.

Nu förstår jag att alla danskar sannolikt inte håller med om bilden Sundström målar upp, eftersom jag får känslan av att hon driver sin tes rätt hårt. Jag är inte tillräckligt insatt i dansk politik för att veta hur rättvis bilden är, men samtidigt tycker jag det är väldigt viktigt att främlingsfientliga åsikter sätts under lupp, så jag kan rekommendera boken starkt.

I Dansk Folkepartis retorik framställs det ofta som att det skulle finnas någon slags motsats till ett mångkulturellt samhälle, i form av ett enkulturellt samhälle där alla är bästa polare hela dagen. Fast så är det ju inte. Danskarna är inte någon homogen grupp. Dansk Folkepartister skiljer faktiskt ut sig mer, från den danska majoritetsbefolkningen i många värderingsfrågor, än vad danska muslimer gör i förhållande till den danska majoritetsbefolkningen.

I Världens lyckligaste folk framhåller danskarna ofta hur glada och “easy-going” de är, de tar inte saker på så stort allvar. Det verkar vara kärnan i den danska självbilden, enligt den här boken. Det är dock inget som lyfts fram i Vi, de drunknade, där jag mer får bilden av ett tystlåtet, blygt folk. Lite mer åt det svenska, eller rent av finska, hållet. Sundström tar dock upp att danskarna alltid ser sig som underdogs, då de kommer från ett litet land. Kanske är det där bilden möts. De blyga sjömännen som ser sig som anspråkslösa representanter från ett litet land, fast egentligen är de såklart bättre än alla andra. Smile

Nästa bok

Har just börjat läsa Djibouti-boken: Passage of tears som också ska ingå i Feministbibliotekets världsutmaning. Har en förhoppning om att läsa färdigt den i juni, men vi får väl se. Jag har misslyckats förr… Har dessutom ett nytt litet läsprojekt över sommaren, men det vågar jag inte avslöja något om än.

Glad midsommar.

Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.