Betancourt

Val av bok

Jag har tidigare läst nobelpristagaren Gabriel García Márquez roman Kärlek i kolerans tid, så ursprungligen hade jag tänkt att välja den. Men så fick jag Ingrid Betancourts bok i födelsedagspresent förra året, och blev ganska nyfiken, så jag läste den istället. Jag är nöjd med mitt val – det var en riktig bladvändare och jag längtade efter att få ta upp boken varje kväll!

Även tystnaden har ett slut

Boken handlar om Ingrid Betancourts tid i fångenskap hos FARC-gerillan (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia). Betancourt blev under sin presidentkampanj 2002 kidnappad på väg till staden San Vincente för ett kampanjmöte. Hon hölls sedan fängslad i sex och ett halvt år innan hon befriades av regeringsstyrkor. I boken beskriver hon de otaliga marscherna i djungeln, de svåra levnadsvillkoren och hur spänd relationen var mellan fångarna. Hon lyckas verkligen fånga läsaren och det är svårt att lägga boken i från sig.

Hon kidnappades tillsammans med sin assistent, Clara, som beskrivs ganska negativt i boken. En amerikansk fånge, Keith, framstår också i väldigt dålig dager. Jag kan dock ha en viss förståelse för detta. Jag kan tycka att det är jobbigt att spendera en helg hos vänner, när man ska bo ihop och umgås dygnet runt. Hur är det då inte att under mycket svåra förhållanden dela säng i flera år med någon man kanske inte ens stod så nära till att börja med? Och hur många skulle agera helt osjälviskt och hjältemodigt varje dag i en sådan situation? Jag tycker att Betancourt försöker att vara självkritisk ibland, även om hon naturligtvis berättar sin version av historien. Och det har man väl rätt till, så länge man inte ger sken av att vara objektiv? Man kan väl få vara hjälte i sin egen berättelse? Det förekommer säkert en hel del felaktigheter och överdrifter i boken, men om man istället fokuserar på historien om Farc, så spelar det ingen roll.

Anledningen till att jag skriver så pass mycket om detta är att nämnda medfångar: Clara Rojas och Keith Stansell (den senare tillsammans med medfångarna Marc Gonsalves och Tom Howes) redan 2009 gav ut sina memoarer om den här tiden, i vilka de kritiserar Betancourt skarpt. Hon sägs vara en diva som ansåg sig stå över alla andra osv. Så när Betancourts bok kom ut 2010, var den på sätt och vis ett försvarstal. Jag var lite sugen på att läsa de andra böckerna också: Out of captivity och Captive: 2147 days of terror in the Colombian Jungle. Men alla recensenter verkar överens om att Betancourts är den bäst skrivna, och jag känner nog ändå att jag fått en inblick i hur det är att vara fånge hos Farc. Vem som sedan var skyldig till att Betancourt kidnappades (amerikanarna hävdar att det var hennes eget fel) och vem som var mest egoistisk av fångarna, känns mindre relevant. Att amerikanska militärer känner ett behov av att skriva ner en colombiansk kvinna som suttit fängslat i sex år och blivit våldtagen m.m, överklass eller ej, kan jag dock spontant känna lite förakt för. Fokusera på de viktiga frågorna, inte vem som snodde åt sig flest fördelar. En intressant detalj är dock att Betancourt hade ett förhållande med Marc Gonsalves under fångenskapen och han har också försvarat henne mot Stansells kritik, så helt genomhemsk kan hon inte vara. Jag skulle vilja veta hur det har gått med deras vänskap efteråt, men jag har inte hittat så mycket information om det.

En annan punkt Betancourt fått kritik för (av recensenter) är att hon hoppar över de värsta detaljerna och bara antyder saker som (grupp?)våldtäkten, år av isolering med mera. Jag håller dock inte riktigt med. Jag tror inte boken hade blivit bättre om jag hade fått läsa en detaljerad beskrivning av de grymheter hon utsattes för. Det räcker att man bara anar, det är tillräckligt vidrigt ändå. Och jag förstår att författaren inte är redo att fördjupa sig i de detaljerna.

Däremot irriterar jag mig lite på tidshoppen. Hon börjar med det fjärde flyktförsöket, för att sedan gå tillbaka för att berätta historien mer eller mindre kronologiskt från kidnappningen. De första tre flyktförsöken beskrivs dock aldrig, tror jag. Ibland känns det som tidsangivelserna inte riktigt stämmer heller, men det kanske är svårt att hålla reda på vad som hände när, om man lever helt isolerad…

För att sammanfatta, det är ingen stor litteratur och tråkigt att det kommit att handla så mycket om de andra fångarna, men absolut en intressant och spännande bok. Rekommenderas.

Colombia (källa Wikipedia, Vi läser)

1948-58 rådde ett inbördeskrig i Colombia mellan konservativa och liberala, vari hundratusentals dödades, många av dem bönder. Perioden kallas “La violencia”. Parterna enades till slut om att skapa en nationell front för att dela den politiska makten mellan sig, och försvåra för andra partier att bryta sig in. Denna front började under 60-talet att satsa på industriellt jordbruk och återigen drabbades bönderna, som i många fall blev utan land och försörjning. Kommunistpartiet var redan starkt och började kring denna tid bilda “bondeligor”, vilka så småningom utvecklades till Farc. Enligt Wikipedia “motsätter sig [Farc] USA:s inflytande i Colombia, t ex Plan Colombia, och säger sig kämpa mot neoimperialism, multinationella företags monopolisering av naturresurser och våld utfört av paramilitära grupper och regeringsarmén.”

Farc är idag förknippad med droghandeln i Colombia, och, framför allt, med kidnappningar, som dels är ett försörjningssätt, dels ett sätt att få uppmärksamhet för sina politiska krav. Mer om droghandeln och USA:s krig mot densamma kan man läsa i Magnus Lintons bok Cocaina.

Idag ska Farc vara försvagad, men enligt tidningen Vi Läser 2/2011, som har ett reportage om det de kallar “la farcoliteratura”, fanns 2010 fortfarande 79 bekräftade kidnappade och 614 osäkra fall i Colombia.

Betancourts beskriver Farc-guerillan som en patriarkal struktur, där kvinnorna tvingas vara älskarinnor till de högre ledarna. Hon berättar om ett samtal med en kvinnlig gerillasoldat, där denne säger att hon sökte sig till Farc just för att det är så jämställt. Betancourt kommenterar syrligt i boken att kvinnorna visserligen får göra hälften av det tunga soldatarbetet, men de får dessutom göra alla hushållssysslor också.

Nästa bok

Jag stannar kvar i Latinamerika ett tag och ska nu börja läsa en bok från Costa Rica. Den ser inte så kul ut av omslaget att döma, men de få recensioner jag har hittat på nätet ser ganska lovande ut. Vi får hoppas att jag kan återkomma om någon månad.

Dansa igen

Val av bok

Äntligen har jag fått lite tid över att skriva om mina intryck från José Eduardo Agualusas novellsamling Dansa igen. Det finns en hel del angolansk litteratur översatt till svenska, men Agualusa läste jag om på flera ställen, så jag började med att leta efter hans verk när jag kom till biblioteket. Två av hans böcker stod då i hyllan, men den ena, En främling i Goa, verkade främst utspela sig i Indien och mitt mål var ju trots allt att läsa om Angola, så jag tog den andra, Dansa igen.

Dansa igen

Författaren José Eduardo Agualusa är född 1960 i Angola, men har studerat och arbetat i Portugal och Brasilien, och hans noveller utspelar sig i hela den portugisisktalande världen – från Goa och Singapore via Portugal, Angola och Moçambique till Brasilien. Samlingen jag har läst är ett texturval som har gjorts, och översatts, av Marianne Sandels. Hon har också skrivit en introduktion och verkar likaså äga förlaget Almaviva, som har gett ut boken.

Samlingen har delats in i fem delar: Förlorade gränser, Andra gränser, Fiktioner, Reflexioner och Passioner. Jag vet dock inte om det är förläggaren/översättaren Sandels, eller författaren själv, som har gjort den här indelningen, och det stör mig en aning. Vad har urvalet baserats på? Är det tidningskrönikor ursprungligen, eller skrevs de som noveller? Varför dessa olika rubriker? Har författaren godkänt dem, eller är det till och med hans egna rubriker? Jag tycker ändå att det är av viss betydelse hur författaren själv vill presentera texterna. I vissa fall talar han t.ex. om ett fenomen i flera noveller i rad, jag undrar då om de hörde ihop från början, eller om Sandels har placerat dem efter varandra just p.g.a. detta?

Intryck av novellerna

Med denna reservation är mitt totala intryck av novellerna dock mycket gott – även översättningen är utmärkt. Jag var verkligen positivt överraskad i början – Agualusa kan vara riktigt rolig! Jag har skrattat högt under läsningen och läst upp flera noveller högt för min man.  Novellerna pendlar mellan lustiga historier och allvar. En del tankar kring Angolas nutidshistoria finns med, men man får inte intrycket av att det är ett land som har haft inbördeskrig under hela 80- och 90-talen. Mina mycket knappa kunskaper om angolansk historia räckte för att få behållning av de ämnen som tas upp i boken.

Man får emellertid lära sig mer om angolansk folklore och självuppfattning, vilket är nog så intressant. En typ som t.ex. dyker upp redan i första delen av boken är Saci Pererê. Han visar sig vara en brasiliansk mytologisk figur som först nämns utan förklaring alls, men som jag nu har förstått är en piprökande man som kan spela människorna spratt. Han har en röd luva, som han kan använda för att försvinna på ett ögonblick – lite lik vår svenska hustomte kanske? Jag antar att han även ingår i den angolanska mytologin?

Ras

Ett intressant tema som diskuteras i flera noveller är frågan om ras. I Angola står ras utskrivet i passet, berättar Agualusa, och han skriver om hur helsyskon kan råka få olika rastillhörigheter. Han skriver om personer som i USA känner sig som svarta, men i Angola istället får höra att de är vita – hur ras kan uppfattas helt olika beroende på omständigheterna och den sociala kontexten. Det här är en fråga som alltid är aktuell och viktig att diskutera, tycker jag. Det finns trots allt fortfarande en idé om att ras är något statiskt. Agualusa antyder också hur politiskt inkorrekt det kan var att vara vit afrikan, som han själv. Både i och utanför Afrika finns fördomar kring denna grupp, och han berättar med humor hur författaren Mia Couto blivit inbjuden att komma och föreläsa i USA. Gruppen som bjudit in honom blev mycket förvånade när han visade sig vara en vit man, istället för en svart kvinna.

Magisk realism

Det finns något av magisk realism över, åtminstone vissa av, Agualusas noveller. Speciellt i den delen som heter Fiktioner (med anspelning på Borges?). Jag har inte läst Borges (kanske något att bita i när jag kommer till Argentina i detta projekt), men skrattade mycket åt novellen Borges i helvetet. Det handlar om hur Jorge Luis Borges dör och vaknar upp i ett bananplantage, för att långsamt komma till insikt om att han har hamnat i den colombianske författaren Gabriel García Márquez paradis. Borges är mycket upprörd över förväxlingen av två latinamerikanska författare tills han inser att Márquez nu troligen kommer att hamna i Borges paradis, som Marquez kommer att ogilla lika mycket som Borges ogillar hans. Detta gör honom mycket nöjd.

Olika fantastiska versioner av vad som händer när man dör presenteras i novellsamlingen. Även om man inte precis kan föreställa sig att det skulle kunna gå till som i historien om Borges, tycker jag ändå att det är lite tröstesamt med tankar kring livet efter döden.

Kvinnor

Det jag möjligen kan klaga på är Agualusas kvinnosyn. Han är inte nedlåtande på något sätt, men verkar se kvinnan som en egen art. Han skriver t.ex. att kvinnor koncentrerar sig på funktionalitet, till skillnad från män. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det, och tycker att det är lite irriterande när kvinnor beskrivs som väsensskilda från män.  Han har ett konstigt resonemang om hur kvinnor älskar de svagaste männen, så att de kan vara deras mödrar (det förekommer absolut, men det finns väl lika många som vill ha starka män, så att de får känna sig svaga och omhändertagna?) och förklarar också att eftersom det finns ungefär lika många män som kvinnor i världen är det ingen idé för männen att sprida sin säd, kvinnorna kan ändå inte föda fler barn… Så nu vet ni det.

Another day of lifeAnother day of life

Eftersom jag inte fick lära mig så mycket om angolansk historia i Agualusas bok bestämde jag mig för att också läsa Ryszard Kapuścińskis Another day of life, som redan stod i min bokhylla. Boken handlar om hur Kapuściński tillbringar tre månader i Angola 1975 för att rapportera från inbördeskriget mellan FNLA (National Front for the Liberation of Angola, stöddes av väst och Zaire), MPLA (Popular Movement for the Liberation of Angola, stöddes av Sovjet och Kuba) och UNITA (National Union for the Total Independence of Angola, stöddes av väst och Sydafrika). Kapuściński lyckas beskriva konflikten ur ett mänskligt perspektiv, utan koloniala undertoner. Trots det korta tidsspannet ger det en god bakgrund till kriget som skulle pågå fram till 2002. I min utgåva finns ett knappt tvåsidigt tillägg av Kapuściński om konfliktens fortgång 1976-2000. Att det är så kort förtydligar just att han har lyckats säga det han ville säga redan i reportaget från 1976. Som ni förstår är jag ett stort fan…

Mot Karibien

Nästa land blir den karibiska östaten Antigua och Barbuda. Och jag hoppas att nästa inlägg inte ska dröja lika länge!