paula 

Val av bok

Jag hade redan läst flera böcker av Isabel Allende, så hon fanns med i tankarna från början, bolanomen dels kändes hon inte så litterär, dels hade jag De vilda detektiverna av Roberto Bolaño ståendes i bokhyllan och längtade efter att få läsa den. Han har blivit så hyllad och fått så fina recensioner överallt och det här kändes som ett gyllene tillfälle att sätta tänderna i hans tjocka verk.

Men… Det började ganska bra, men blev allt segare att ta upp den där boken, jag kom aldrig in i den, kände mig förvirrad av alla referenser och irriterad på de mustiga (mansgrisiga?) sexskildringarna. Och medan månaderna gick utan att jag kom någon vart, började jag känna mig allt mer stressad över bloggen och gav till slut upp och bestämde mig för att gå tillbaka till ursprungsplanen, Allende. Jag kände att jag tappade lite prestige i och med detta, så som en efterhandskonstruktion har jag gjort det till ett feministiskt val. 🙂 Men det är lite pinsamt att inte klara av en bok som hyllas av alla andra…

Nu visade sig Allende också bli något av ett problem, eftersom det var närmare femton år sedan jag läste hennes böcker och därför insåg att jag skulle bli tvungen att läsa om någon av dem för att kunna skriva ett vettigt inlägg. Jag valde då Paula som jag mindes som en lite mer seriös roman än t.ex. Ödets dotter eller Porträtt i Sepia som jag också har läst. Tyvärr kändes den också väldigt seg till en början (kanske är min läsning det är fel på, har sällan tid för mer än några sidor i taget på tunnelbanan eller innan jag ska allendesova) och det tog ganska många veckor innan det äntligen släppte och jag kände lite läslust och lyckades ta mig igenom boken. Egentligen var det först när Allende började skriva om militärkuppen i Chile som hon verkligen lyckades fånga mitt intresse.

För att komplettera har jag också sett om filmen Andarnas hus, baserad på Allendes debutroman och läst en del om dagens chilenska litteratur i senaste numret av Karavan. (min sons fot kom med på bilden ovan, men det var lite gulligt, så det fick vara så).

Nämnas bör ju också Chiles nobelpristagare i litteratur: Gabriela Mistral och Pablo Neruda, båda poeter. Jag har inte läst något av dem, så de fanns också med i tankarna, men jag fastnade ju så länge i de andra böckerna, så det har inte blivit av. Men Neruda förekommer både i Paula (Allende beskriver hur hon besöker Neruda i hemmet och senare närvarar vid hans begravning) och De vilda detektiverna (där han är inälvsrealisternas “fiende”).

Och nu, ett halvår efter mitt senaste inlägg, är det alltså äntligen dags att skriva några ord om Chile.

Paula

Romanen handlar om hur Isabel Allendes dotter, Paula, som en följd av sjukdomen porfyri, hamnar i koma och hur modern vakar vid hennes sida under ett år. För att fokusera på någonting under tiden börjar Allende skriva ett brev till Paula där hon berättar om deras liv. Från början är det tänkt som ett stöd för Paulas minne när hon vaknar, men det utvecklar sig allt mer till en roman och ett avsked.

Partierna om hur Allende sitter vid sin dotters sjukbädd, först i Spanien, sedan i Kalifornien, är ganska sega tycker jag. Fast bilden av hur hon och hennes mor spenderar vintern i ett hyresrum i Madrid har fastnat: hur de går fram och tillbaka till sjukhuset i den ständiga kylan och livnär sig på churros och varm choklad. Av någon anledning kan jag däremot inte engagera mig i hur vacker, tragisk och livlös Paula är förrän mot slutet, i Kalifornien, då modern börjar inse att hon måste släppa taget och olika scenarior kring aktiv/passiv dödshjälp diskuteras. Då blir det verkligt för mig och jag fäller några tårar…

Det som är spännande är Allendes beskrivning av sin familj och sin barndom (mycket känns igen från Andarnas hus), och framför allt militärkuppen och Allendes engagemang för att rädda politiska flyktingar. När det händer är hon ungefär i min ålder och jag fascineras av tanken på hur mitt liv skulle ha sett ut under de omständigheterna, vilka val skulle jag ha gjort? Dessutom känns de delarna, liksom den senare flykten till Venezuela och hennes äktenskapsproblem, mycket mer realistiska, vilket jag gillar mer än den här magiska sagoaktiga stilen som hon använder när hon skriver om sin barndom.

Jag tycker också mycket om hennes feministiska ställningstagande, hur hon yrkesarbetat hela livet och fattat många beslut där hon prioriterat sig själv och inte alltid familj och barn. Ibland är det svårt att förstå, men ju mer jag brottas med vardagsproblematiken själv, desto mer imponeras jag av dem som vågar sticka ut. Hon skriver själv att hon idag har en väldigt god relation till sina barn. Nu vet jag ju inte vad hennes barn tycker, men har ingen anledning att betvivla det.

Även Allende blir lite mustig ibland. Jag vet att Bolaño föraktade henne som författare, men jag tycker deras stilar är ganska lika emellanåt (vilket kanske beror på, som jag läste i en recension i Expressen, de förväntningar Europa har på latinamerikansk litteratur och hur författare medvetet eller omedvetet anpassar sig efter dem). Och jag tycker att Allende har vissa kvaliteter som författare. Hon har ett driv, hon fångar läsaren och jag tycker språket är bra. Det är handlingen som ibland blir lite klichéartad, men det är positivt med de starka kvinnoporträtten. 

Chile

En fördel med Paula och Andarnas hus är att jag faktiskt lärde mig en del om chilensk historia i modern tid (så nu är jag kanske bättre rustad att ta mig an Bolaño?).

Mina barndomsminnen är dramatiska, liksom alla andras, förmodar jag, för man glömmer bort allt det banala, men det kan också bero på min böjelse för tragedi. Det sägs att den geografiska omgivningen avgör en människas läggning. Jag kommer från ett land som är mycket vackert men drabbat av katastrofer: torka på sommaren, översvämningar på vintern när avloppsrännorna blir tilltäppta och de fattiga dör i lunginflammation, floder som stiger över sina bräddar när snön smälter i bergen och sjöhävningar som med en enda jättevåg lyfter båtar upp på land och lämnar av dem mitt på torgen, bränder och vulkanutbrott, invasioner av köttflugor, sniglar och myror, apokalyptiska jordbävningar och ett ändlöst radband av mindre skalv som ingen bryr sig om längre. (ur Paula av Isabel Allende)

Nu tror jag väl egentligen inte att den geografiska omgivningen har mer än ett mycket begränsat inflytande över vår läggning, men det är ändå en intressant tanke. Särskilt i det här projektet. 🙂

Enligt Wikipedia har Chile varit befolkat sedan 12000 f.kr, en spansk koloni från 1540 till 1818 och en demokrati fram till att militärjuntan tog över 11 september 1973. I Paula beskrivs framför allt hur Salvador Allende blev president 1970, hur missnöjet med hans kommunistiska ideal växte bland den inhemska eliten, med stöd från USA, och så småningom hur militärjuntan, ledda av Augusto Pinochet, tog makten 1973. Salvador Allende (en avlägsen farbror till Isabel Allende) sköts eller sköt sig själv vid maktövertagandet.

Sedan beskrivs en tid av terror då många, många människor blev gripna och försvann. Allende försöker hjälpa hotade människor att fly, och flyr till slut själv till Venezuela där hennes mamma och styvfar funnit en fristad. 1980 hölls en folkomröstning om en ny konstitution, men Pinochet fick sitta kvar vid makten i åtta år till innan han slutligen blev bortröstad. Allende reser tillbaka för att rösta, men återvänder inte till Chile utan flyttar så småningom till Kalifornien, där hon träffat en man.

Dagens chilenska författare

80- och 90-talen beskrivs mer i Karavans artiklar om unga författare i Chile (nr 2/2012). Två författare födda på 1970-talet intervjuas: Alejandra Costamagna och Alejandro Zambra. Den senare finns översatt till engelska och hans debutroman Bonsai har också filmatiserats. Båda beskriver hur deras generation vuxit upp under diktaturen, men utan att kunna påverka den eller ha en aktiv roll i den. Deras föräldrar har varit huvudpersoner, och nu känner de ett behov av att berätta sin historia. Zambra berättar att hans föräldrar inte var politiskt aktiva, han har inte förlorat någon släkting, vilket han ibland har skämts över. Samtidigt är han tacksam mot sina föräldrar som lyckades skydda honom. Han menar att andra, som haft politiskt aktiva föräldrar som utsatt sina barn för stora risker, är arga på sina föräldrar idag.

Det väcker onekligen intressanta tankar. Ska man alltid stå upp för det som är rätt? Ska man riskera sitt eget och andras liv för ett större ideal? Eller ska man se i första hand se om sitt eget hus, skydda de sina och strunta i världen utanför? Jag tycker inte det är så enkelt som det ibland framställs, jag skulle nog kunna gå ganska långt för att skydda mina egna barn.

Resan fortsätter

Nu hoppas jag, som vanligt, att nästa blogginlägg inte ska dröja för länge. Jag stannar kvar i Sydamerika och läser något från Colombia. Har även här två val. En författare jag redan har läst, eller en nyutgiven bok som står fin och inbunden och blänker i bokhyllan. Om jag inte fastnar igen, tänker jag satsa på den senare.

¡Hasta luego!