blogg 005

Val av bok

Åter igen minns jag inte exakt hur det gick till när jag hittade den här boken, men jag vet att jag hade svårt att hitta något från Burundi. Efter många sökningar på nätet upptäckte jag att Prinsessan Esther Kamatari skrivit en självbiografi tillsammans med Marie Renault på franska. Den fanns översatt till nederländska (sannolikt har det att göra med att Burundi är en f.d. belgisk koloni) och jag lyckades få tag på ett ex via ett nederländskt antikvariat på nätet.

Författaren kommer från Burundi, skriver om Burundi, men lever i exil i Frankrike sedan 1970 och skriver på franska.

Prinses zonder land

Den nederländska titeln betyder “Prinsessa utan land”, i original heter boken Princesse des Rugo, mon histoire. Rugo är en slags inhägnad bosättning, och prinsessan växte upp i en sådan i Fota, i centrala Burundi. Prinsessan Kamatari (hon vill gärna bli betitlad prinsessa) föddes 1951 som brorsdotter till kung Mwambutsa IV Bangiricenge. Hennes far, prins Ignace Kamatari, beskrivs i de första kapitlen av boken som en fantastisk människa. Han var starkast i Burundi och lång, god och rättvis, samt en perfekt make, bror och far. Jag trodde knappt jag skulle orka läsa ut boken när jag läste denna hjältebeskrivning sida upp och sida ner. Men det tog sig. 🙂

Prinsessan beskriver en sorglös uppväxt där hon dock inte träffar sin familj så mycket. Hon går i en klosterskola i närheten av Fota, vilket hon beskriver i positiva ordalag. Om jag jämför med Somés beskrivning av livet som svart i en kolonial klosterskola verkar det här vara något helt annat. Beror det på att hon är prinsessa eller på att klosterskolorna i Burundi generellt var mer humana? Över huvud taget beskriver hon inte särskilt stora rasmotsättningar mellan vita och svarta, förutom några anekdoter om hur hennes far läxade upp belgarna med jämna mellanrum. Prinsessan är emellertid mycket kritisk till Belgien som kolonialmakt, hon menar att fransmännen styrde sina kolonier mycket bättre.

Prins Kamatari mördades 1964, hans familj hamnade i onåd på något sätt och till slut flyr prinsessan landet 1970. Hon hamnar i Paris, där hon får hjälp av många vänliga själar och till slut blir den första svarta toppmodellen. Efter att hennes karriär är slut ägnar hon sig åt humanitärt biståndsarbete riktat mot Burundi, som då skakas av interna strider mellan hutuer och tutsier.

Berättelsen om Kamataris uppväxt i Burundi tycker jag var mycket intressant. Boken är ju spökskriven och riktar sig till den franska publiken, så den förklarar mycket. Det finns en bra karta med och en liten historik på slutet. Det är ingen stor litteratur, men lättläst och intressant. Som ett långt reportage i en damtidning ungefär, om man ska vara lite elak. Men hon har onekligen levt ett fantastiskt liv och hon verkar vara en sympatisk människa, även om jag har lite svårt för hennes idéer om hur en kunglighet ska vara. Hur kan man tycka att man står över andra människor (även om hon noga påpekar att det också gör att hon har ett stort ansvar och alltid måste prestera på topp, vara medmänsklig osv)?

Oklarheter i romanen

Det är en del frågetecken som inte reds ut i boken, som jag inte tror att prinsessan riktigt vill gå in på. Till exempel: om monarkin nu var så otroligt populär som hon beskriver den, varför avsattes kungen vid självständigheten? I hennes beskrivning får man nästan känslan av att monarkin består än idag.

En annan svår fråga är vad som hände i Burundi under 80- och 90-talen. Kamatari förnekar att det finns några egentliga motsättningar mellan hutuer och tutsier, det är bara belgarna som skapat dessa. Hon försöker hålla sig neutral i konflikten och skyller endast på kolonialmakten. Detta är ju bra och hedervärt av en kunglighet, men när hon inte vågar ta i frågan blir resultatet att man inte förstår någonting. Det skedde folkmord, men av vem och varför? Kamatari beskriver flyktinglägren, offren och problemen som uppstått, vilket är viktiga frågor, kanske de allra viktigaste, men ändå blir allt lite vagt och overkligt när man inte förstår vad som har hänt.

Min tredje fråga handlar om något väldigt personligt i Kamataris liv. I Frankrike träffar hon en man och får en dotter, men efter några år (eller mindre, lite osäker på tidsrymden) börjar hennes modellkarriär och hon lämnar sin familj för att satsa på den. Hon säger att hennes dotter har varit arg på henne, men att det var det enda val hon kunde göra. Jag kan inte förstå hur någon, man eller kvinna, kan lämna sitt barn. Det måste väl ändå ha gjort väldigt ont, åtminstone i efterhand? Hade gärna velat att hon förklarade mer kring hur hon tänkte. Senare träffade hon en annan man som hon fick två barn med. Jag undrar hur hon funkar som mamma till dem? River inte det upp gamla sår? Eller var det inte alls så dramatiskt som det framstår? Hon kanske hälsade på sin dotter ofta?

Citat

Afrika är på modet nu och allt som är afrikanskt är “etniskt". Det är ett halt, listigt och irriterande sätt att förminska vår kultur. Behandlar afrikaner västerländsk konst som “etnisk”? Kallar man en rokokostol “etnisk”? Vår konst har gjorts till en kuriositet.

                              (egen översättning)

Burundi – en kort historik (källa Esther Kamatari Prinses zonder land)

Kungariket Burundi uppstod under 1400- och 1500-talen. Det var, enligt Kamatari, en nation med ett språk, en religion och en kultur. Baganwa (den kungliga familjen tillhör en egen etnisk folkgrupp), bahutu, batutsi och batwa (pygméer) levde i harmoni.

1890, efter Berlinkonferensen, blev Burundi ett tyskt protektorat i Östafrika. Burundi gjorde motstånd i sex år, men 1903 skrev kung Mwezi Gisabo på ett fördrag i vilket tyskarna lovade att hedra kungen och de burundiska traditionerna.

Efter första världskriget förlorade tyskarna sina kolonier och Burundi övergick i belgiska händer. Belgarna lyfte fram minoritetsgruppen tutsier som en överlägsen ras och lät dem styra över majoritetsbefolkningen, hutuerna.

Prins Louis Rwagasore kämpade för självständighet. Hans parti vann parlamentsvalet i september 1961, i oktober mördades han. 1962 vann Burundi sin självständighet. 1966 ägde en statskupp rum som avsatte monarkin.

1972 skedde massmord på tutsier av hutuer, detsamma sker 1988 och i vågor under 1990-talet (från båda sidor). Flera olika presidenter tog makten under denna period, flera politiker och medlemmar i kungafamiljen mördades, stora flyktingsströmmar rörde sig inom Burundi och till dess grannländer.

2005 hade samförstånd nåtts och nya val ägde rum.

Slutligen

Kan man läsa franska eller nederländska/flamländska och är intresserad av Burundi kan boken rekommenderas. Tummen upp för prinsessan Kamatari ändå!

Och därmed sätter jag ÄNTLIGEN punkt för bokstaven B och slår mig in på C-länderna. De är bara fem till antalet och två av böckerna ser jag verkligen fram emot att läsa – de står och ser så lockande ut i bokhyllan. Övriga tre är böcker jag aldrig har hört talas om, så det blir intressant.

Det är en sådan, intressant bok, jag ska börja med från Centralafrikanska republiken. Även den är en spökskriven biografi om en kvinna som verkar ha levt ett spännande liv. Så kanske finns paralleller att dra?

Annonser