Picture 329

Val av bok

Det ska erkännas att jag inte såg fram emot att läsa den här boken, men det var verkligen den enda bok jag hittade från Burkina Faso översatt till engelska. På franska fanns ett större utbud, men det vore allt för svårt för mig.

Spirituella böcker är dock inte alls min femma, som jag kanske har nämnt tidigare, så jag var verkligen orolig för hur jag skulle orka ta mig igenom något med orden “ritual”, “magic” och “shaman” på framsidan! Det har jag dock gjort, om än i snigelfart, och det var inte en helt bortkastad upplevelse. Absolut inte.

Barndomen i byn

I boken Of water and the spirit beskriver den burkinske shamanen och författaren Malidoma Patrice Somé sin uppväxt på en fransk missionärsskola och hur han sedan återvänder till sin hemby och genomgår initiationsriten för att bli man.

Han börjar berättelsen i sin hemby, tillhörande Dagarafolket i södra Burkina Faso. Här beskriver han med fantastisk tydlighet minnen från sin tidiga barndom. Och nu dyker magin upp.

When you here a person speaking out loud, alone, you don’t talk to them because he or she may be discussing an important issue with a spirit or ancestor.

Han träffar en kanin som pratar med honom,  och diverse häxkonster utförs under hans älskade farfars begravning. Dessa företeelser är, i min världsbild, helt bisarra och det gjorde mig nästan arg i början. Förväntar sig författaren att jag verkligen ska tro på att det kom små blåa lilliputtar på begravningen? Jag försökte förtvivlat att tolka om händelserna; kanske var det blåmålade män, som barndomsminnet sedan förvrängt? Men efter ett tag gav jag upp och försökte läsa det mer som en fiktiv berättelse. Jag kände dock ofta att jag liksom gjorde fel. Att författaren förebrående suckade åt mitt trångsynta västerländska tänkande. Nåja, det må så vara, men jag är rätt nöjd med min världsbild tills vidare.:)

Uppväxten hos missionärerna

Vid fem års ålder kidnappas Somé av en fransk jesuitpräst och sätts i skola. Han återser inte sina föräldrar förrän han i sena tonåren flyr prästseminariet han nu går på och tar sig tillbaka till byn. Denna del av boken är befriande fri från magi och den som kanske berör mig mest. Hur kunde det ske? Hur kunde präster kidnappa barn? Var det vanligt förekommande? Varför letar inte hans föräldrar efter honom? Det här måste vara ett otroligt trauma – han utsetts dessutom för övergrepp av prästerna, men beskriver det nästan helt utan ilska. Såhär var det, inget att grotta ner sig i, verkar han tycka. Oerhört fascinerande – och otäckt. Han ställer dock några intressanta frågor på ett mer övergripande plan:

Our teachers were Black, from the tribe, yet they were our worst enemies. The question I often asked myself in later years, when I thought about how Black nationals are leading our country, is whether a person schooled in an atmosphere of such abuse can actually lead with compassion, justice and wisdom. My experience was not uncommon. Today, Africa’s leaders are mostly people who were educated in this manner. Is it surprising that there is so much instability in so many African countries?

Somé verkar ju själv vara en man med empati och förståelse, trots sin skolgång, men jag tänker att han bara menar att det är svårt att förstå hur människor med egna trauman ska styra ett land mot stabilitet och trygghet? Även om detta naturligtvis i lika hög grad gäller vita män.

Återkomsten

Till slut tar Somé sig i alla fall tillbaka till föräldrarna och hembyn, men återföreningen blir svårare än väntat. Han är nu en annan person: vuxen, västerländsk. Han talar inte ens dagara längre och har svårt att kommunicera med sina föräldrar. Efter återseendeets intiala glädje kommer ilskan över att ha blivit övergiven. Även detta beskrivs mycket väl och trovärdigt – man förstår verkligen vilken kulturkrock det blir.

Det verkar finnas en tydlig uppdelning mellan manliga och kvinnliga sysselsättningar i dagarasamhället. Kvinnor verkar inte kunna bli medlemmar i äldrerådet t.ex. Men vissa saker förvånar: när Somé kommer tillbaka till byn tas han om hand av sin “manliga mor”.

The feminine in the male – the mother in the man – is an energy that can be triggered into wakefulness only by a male directly associated with the mother. The male mother is therefore thought of as someone who “carries water”, the energy of peace, quiet, reconciliation, and healing.

Många i byn är rädda för Somé och hans kunskaper från den vita mannens värld. De vill skicka bort honom, men Somé gör sitt bästa för att återintegreras och går med på att genomföra den initiationsrit som pojkar vanligtvis genomgår i tidiga tonåren. Eftersom Somé inte har genomgått den är han i bybornas ögon ingen riktig man, han får inte tala i offentliga sammanhang, har ingen rösträtt osv. Riten beskrivs som mycket farlig och flera pojkar dör varje år.

Initiationen

Resten av boken beskriver initiationslägret. Pojkarna lever avskilt från resten av byn under en månads tid och utsätts för diverse prövningar av det andliga slaget. De besöker underjorden, andra dimensioner m.m. Somé har i början svårt att koppla bort sitt västerländska kritiska sätt att tänka, men lyckas efter ett par dagar släppa taget och följa med sin själ på utflykterna. Hans inre trygghet låter honom hitta tillbaka till sig själv och han överlever hela prövningen.

Denna del har jag svårt för, även om författaren lyckas bygga upp en viss spänning: ska han klara det? Ska han bli en riktig dagaraman? Men jag kan dessvärre inte släppa mitt kritiska tänkande. Vad är syftet med att besöka underjorden, där en pojke dessutom dör? Varför måste man utsättas för livsfara för att bli man? Varför behöver inte kvinnor genomgå initiationsriten? Behöver inte de samma kunskaper om sina själar? Vad är det som sker på initiationslägret egentligen (om man nu som jag har svårt att tro på att man kan besöka andra dimensioner genom att hoppa ner i en filt eller simma till botten av en sjö i riktig Alice i underlandet-anda)? Varför dör barn?

Of water and the spirit avslutas med att Somé efter initiationen får i uppdrag av de byäldste att ge sig av igen och sprida dagarakulturen till västerlandet. Han ansågs redan som barn ha fått i uppdrag att fungera som länk mellan dagara och det moderna samhället och med sorg i hjärtat följer han sitt öde och lämnar byn.

Han beskriver hur han befinner sig mitt emellan båda kulturerna, aldrig riktigt hemma, men med en tydlig livsuppgift. Jag blir trots allt lite nyfiken på att veta hur det går för honom. Om han är nöjd med livet? Han verkar vara en sympatisk människa – se youtube-klipp.

Livets steg

 I den vackra fotoboken initiationsritLivets steg av Anders Ryman beskrivs en initiationsrit i Sydafrika. De här pojkarna är äldre och den viktigaste beståndsdelen verkar vara omskärelse, men i övrigt har riterna mycket gemensamt. Pojkarna lever avskilt under en längre period, med äldre män som sköter initiationen. Det är en övergång till mandom som krävs för fullt medlemskap i samhället. Det är farligt för pojkarna, i det här fallet på grund av de medicinska riskerna med omskärelse under primitiva förhållanden. De firas med stor fest när de återvänder till hemmet.

Burkina Faso

Den här boken beskriver dagarafolket, och man får endast en liten glimt av landet Burkina Faso när Somé rymmer från seminariet till byn. Då passerar han genom städerna Bobo och Dano. Man får intrycket av att det är sömniga småstäder i tredje världen – eller är det bara min hjärna som skapar den bilden? Det enda jag kände till om Burkina Faso sedan tidigare är att det är ett av världens fattigaste länder, så det fanns ju med mig i läsningen.

Korta fakta: Huvudstaden heter Ouagadougou och landet hette tidigare Övre Volta. Fransk koloni 1919 – 1960.

När jag berättat för folk att jag läser en burkinsk bok har många påpekat att landet annars är känt för sin musik. Hittade en minidokumentär på detta tema på YouTube.

I den glansiga (franska) barnboken Moki cyklar jorden runt av Marc Boutavant finns faktiskt ett uppslag från Bobo-Dioulasso i Burkina Faso. Jag antar att det har med de franska kopplingarna att göra, för det känns inte som ett land som skulle hamna i en svensk bok som presenterade elva länder för barn (Finland, Grekland, Sahara, Burkina Faso, Madagaskar, Indien, Kina, Australien, Japan, Peru och USA). Man lär sig inte så mycket mer än vilka djur som bor i landet och vad de äter, men bissap (hibiskussaft) låter i alla fall som något man borde prova. 🙂

moki