Picture 033

Val av bok

Jag måste erkänna att jag skämdes lite när jag satte titeln på detta inlägg. Från Brasilien har jag alltså valt bästsäljarförfattaren Paolo Coelho, som jag inte ens gillar. Jag måste skynda på det här projektet lite grann, och eftersom jag redan har läst en brasiliansk författare så får jag välja honom. Insåg samtidigt att jag koketterar lite, för Alkemisten är en betydligt trevligare bok än t.ex. Djävulens metall, som jag läste från Bolivia. Den var helt värdelös, men jag skämdes inte alls för att skriva om den… Alltså handlar det om att andra saker än bokens kvalitet – mer om vad den signalerar. Att gilla Alkemisten är kanske inte så intellektuellt? Det är dock en kultbok, troligen en av de mest sålda från Brasilien, så på sätt och vis kanske det är ett helt logiskt val.

Kanske bör jag dock påpeka att Coelho är invald i Brasiliens litterära akademi och alltså ändå utgör en del av det finkulturella etablissemanget. Mer om hur det gick till kan man läsa i en väldigt bra intervju i World Literature Today (WLT).

Jaja, nog om detta. Jag hade redan läst boken, författaren är brasiliansk och så får det bli.

Alkemisten

Alkemisten handlar om den andalusiske herdepojken Santiago som drömmer att han hittar en skatt vid Egyptens pyramider. Efter att ha talat med en spåkvinna och en kung bestämmer han sig för att följa sin dröm. Han tar sig till Nordafrika och färdas genom öknen, där han bland annat träffar en alkemist som hjälper honom på vägen. Resan är en väg mot självkännedom och andlig insikt och det levereras många visdomsord.

Jag och min make läste Alkemisten högt för varandra när vi just hade träffats. Någon av oss hade fått boken i present och vi var nyfikna på vad det var för något. Som högläsningsbok var den faktiskt ganska trevlig. Man känner sig lite som om man är i öknen och lyssnar på en saga vid lägerelden.

Jag är dock skeptisk till romanens filosofi. T.ex. upprepas hela tiden att man ska uppfylla sitt öde. Om man följer “tecknen” kommer allt gå ens väg:

När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.

Jag är tveksam. Hur menar han då? Det är ju uppenbart att alla inte får vad de vill, hur mycket de än vill det. Att fundera över sitt öde och hur man ska uppnå det känns som något man har tid att göra om alla ens basala behov är uppfyllda. Å andra sidan skriver kanske Coelho snarare för oss som har det bra ställt och som går och undrar vad som är meningen med allt.

Pojken började inse att intuition och aningar i själva verket är hastiga neddykningar som själen gör i livets universella flöde, där alla människors livshistorier hänger samman och vi kan förstå allt, därför att allt är skrivet.

boksidan.net jämför signaturen “Stigh” Alkemisten med Herman Hesses Siddharta. Jag hade Siddharta ståendes oläst i bokhyllan, så jag läste den också för att jämföra och det finns verkligen tydliga likheter. Framför allt tanken om att vi är en del av alltet, av världssjälen. Siddharta lär sig till slut att bli en del av världssjälen, efter ett liv av resor, genom att lyssna på floden. Santiago lär sig detsamma mot slutet av sin resa genom att lyssna till öknen. Siddharta känns mer litterär, och mer trovärdig, men Alkemisten är mer lättläst (och mer spektakulär).

Väldigt många människor världen över har läst och berörts av Alkemisten– enligt WLT är Coelho en av de mest lästa latinamerikanska författarna genom alla tider. Frågan är vad som gör boken till en bästsäljare? Jag kan inte riktigt se vad som är så speciellt med just denna bok.  Jag antar dock att Alkemisten ligger väldigt rätt i tiden och fyller något slags andligt tomrum hos människor i västvärlden, samtidigt som det är en lättläst historia av tillräckligt hög litterär kvalitet. Coelho har skrivit flera andra böcker, som också blivit bästsäljare, men han menar själv (i bland annat denna intervju) att han inte följer någon mall utan bara sitt hjärta. Han vill berätta för andra om vad han själv har lärt sig.

Det jag tycker är lite konstigt är att jag upplever budskapet i Alkemisten som ganska extremt. Förväntas jag verkligen tro på alkemi? Att det finns en världssjäl som kan förvandla metaller till guld och pojkar till vindar? Jag tänker först att man ska ta det mer som en allegori, men sedan läser jag i bokens efterord att Coelho själv har studerat alkemi under en lång period. Jag förstår av hans intervjuer att han är frälst och medlem i någon slags hemlig orden och när han i en intervju talar om magi med mera, kan jag inte låta bli att känna mig väldigt skeptisk. För mig är det här bokens största problem – jag tror inte som han och har svårt att ta det till mig. Samtidigt förstår jag att det kan vara bokens styrka för dem som delar hans tro och kan inspireras av hans berättelse.

Brasilien och Coelho

Vad har jag då lärt mig om Brasilien? Svaret är egentligen ingenting. Coelho själv menar dock i en intervju med CNN att alla hans böcker genomsyras av det faktum att han är brasilianare, vilket enligt honom innebär att man “inte har en mur som separerar den fysiska verkligheten från den magiska”. Är andligheten i sig kanske något brasilianskt?

Man skulle nog kunna säga att Coelho har skrivit en universell roman. Åtminstone kan man som svensk läsa den utan att känna av någon större kulturkrock (om vi bortser från alkemin), vilket gäller även för de brasilianska dikter och noveller jag har läst i olika tidskrifter (se nedan). Innebär det att Brasilien befinner sig inom samma kultursfär som vi, det är ju trots allt en före detta europeisk koloni? Eller beror det på den allmänna globaliseringen, som kanske nått Brasilien i högre utsträckning än Bolivia och Bahrain (länder jag hade svårare att hitta böcker från)?

Över lag verkar brasiliansk kultur vara ganska lättillgänglig i Sverige. Jag har sett brasilianska filmer (Guds stad, Tropa de elite) och tycker mycket om brasiliansk musik (Elis Regina, Marisa Monte). Brasiliansk kultur är kanske lite lagom spännande och egenartad för oss? Vi kan ta till oss den utan problem och får känna oss som världsmedborgare när vi lyssnar på bossa nova och smuttar på en caipirinha. 😉

I intervjun i WLT diskuterar man huruvida Coelhos nationalitet lyser igenom i hans romaner, trots att de aldrig utspelar sig i Brasilien. Artikelförfattaren påpekar dock att han skriver på portugisiska och är en verkligt modern “carioca” (en Río de Janeiro-bo). Coelho berättar att han i sitt skrivande påverkas mycket av att titta ut över Copacabana från fönstret i sin lägenhet. Han ser hela tiden hur livet utanför förändras: ljuset, flanörerna, försäljarna et cetera. Lukten av havet för honom sedan till “a beautiful place inside of my soul”. Hans främsta litterära förebilder är den argentinske författaren Jorge Luis Borges och den brasilianske författaren Jorge Amado de Faria.

Andra brasilianska författare

Många böcker från Brasilien är översatta till svenska och jag har hittat flera noveller, dikter och författarintervjuer i olika tidskrifter och antologier i min bokhylla.

Den bok jag hade tänkt läsa, om jag inte hade valt Alkemisten, var Bernardo Carvalhos Nio nätter. Den har jag sett recenserad i flera tidningar och jag tyckte det verkade vara en spännande historia om en författare som försöker spåra en antropolog som begick självmord medan han lever hos en indianstam i Brasilien på 1930-talet. I Karavan 1/2009 får Nio nätter dock inte jättebra kritik, men i Karavan 4/2008 intervjuas Carvalho som ger ett mycket sympatiskt intryck och han berättar även om sin novell En vanlig mans liv som finns att läsa i antologin Människosaker. Det är en kort, men tänkvärd novell. Carvalho säger i intervjun à propos denna novell:

Jag tror att alla bär på något som man inte kan berätta för någon, inte på grund av att det skulle vara olagligt eller så utan bara för att det är omöjligt. Man tar det med sig in i döden. Det är sorgligt men också fint för det är en del av vad det innebär att vara människa och en egen individ.

I Människoliv finns även en novell av Rubem Fonseca, samt dikter av Adélia Prado och Cecilia Meireles. Av Fonseca finns romanen Stora konsten på svenska. I Karavan (1/2009) recenseras vidare Clarice Lispectors Hemlig lycka, som verkar mycket spännande. Av Lispector finns flera böcker översatta till svenska. I Karavan kan man också läsa intervjuer med, och dikter av, poeterna Reynaldo Valinho Alvarez (4/2009) och Ferreira Gullar (1/2010). Särskilt Gullars dikter tycker jag mycket om, vill man läsa mer av honom finns hans genombrott Smutsig dikt på svenska. Av Alvarez finns diktsamlingen Staden skriker på svenska.

Picture 044 I Ord & Bilds temanummer om Latinamerika (nr 4:2009) läste jag Cíntia Moscovichs novell Taket och spelmannen, som jag gillade skarpt. Det står att novellen kommer att ingå i antologin Brasilien berättar, som ska ges ut på Tranans förlag. Något annat verkar inte finnas översatt av henne, men skulle det komma ut något skulle jag gärna läsa mer.

Jag har även läst kapitlet om Brasilien i Americanos, där rörelsen Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST) beskrivs. Intressant, men det blev inte så mycket om brasiliansk historia eller politik den här gången, så jag lämnar det okommenterat.

Sist, men inte minst, har jag läst en text av barnboksförfattaren Ana Maria Machado i Den hemliga trädgården 3 – Det är tur att generaler inte läser barnböcker om den brasilianska barnboksboomen som uppstod under militärdiktaturen (1964-1985).   Barnböckerna censurerades inte lika hårt som andra kulturyttringar, så där fanns en möjlighet för fritt konstnärligt uttryck. Av Machado finns fem barnböcker utgivna på svenska, bland annat En nästan bakvänd historia, som också presenteras i Den hemliga trädgården.

Jag tror förresten att alla nämnda författare i texten verkar/verkade i Río de Janeiro, så jag gissar att det är landets kulturella centrum.

Avslutningsvis

Alkemisten lärde mig ingenting om Brasilien, men genom att läsa alla artiklar, noveller, dikter och intervjuer så har jag ändå fått någon slags känsla för landet. Jag hoppas att jag kommer dit någon dag! Det har varit intressant att läsa lite mer om Coelho också – han är en fascinerande person, men jag tycker inte han verkar så sympatisk.

Jag vet inte om jag ska rekommendera Alkemisten eller inte. Som ni har förstått är det inte någon favoritbok för min del, men det är en sådan känd bok att det kan vara värt att bilda sig en egen uppfattning. Särskilt som den är så lättläst.

På min “att läsa-lista” hamnar i alla fall Lispector och Carvalho, men först ska jag ta itu med två böcker på temat Brunei.

Das Lächeln der Erde

Val av bok

Turen har alltså kommit till Andorra. Den enda information jag över huvud taget har hittat om författare från Andorra, kommer från Wikipedia. Där nämns fyra stycken:  Michèle Gazier, Ramon Villeró, Ricard Fiter och Antoni Fiter i Rossell (är Fiter ett vanligt efternamn i Andorra, eller är de släkt?). Tyvärr hittade jag varken någon svensk eller engelsk översättning av någon av dessa författare, men på Ad Libris hittade jag en tysk översättning av Ramón Villeró, så jag slog till. Boken är på knappt 100 sidor och inte särskilt svår, så det funkade att läsa på tyska, men jag är tyvärr inte riktigt i stånd att bedöma romanens språkliga kvaliteter.

Andorra har enligt NE 72 400 invånare (2008), så det kanske inte är så konstigt att de inte har producerat mängder av stor litteratur, men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så väldigt svårt att hitta något.

Andorra

Andorra är faktiskt ett land jag har varit i. Sommaren 1994 passerade vi genom landet med familjen. Vi besökte huvudstaden Andorra La Vella, och som jag minns det var det bara en mycket lång gata med tax free-butiker. Ett kvarter åt vardera hållen och så var staden slut och Pyrenéerna tog vid. Bilresan genom PyrenéernaAndorra minns jag dock som oerhört vacker. Hittade en enda bild i mitt fotoalbum från Andorra, där jag själv poserar i egenhändigt tillverkad batiktröja, ber om ursäkt för detta, men ni kan skymta bergen i bakgrunden.

Jag har letat efter guideböcker om Andorra på biblioteket, eftersom jag hoppades att det skulle stå något om litteraturen däri. Det visade sig dock inte finnas några guideböcker heller, utan Andorra ingår i kapitlet ”Katalonien” i böcker om Spanien. Oftast går man igenom landet på bara någon sida. En guidebok jag bläddrade i började till och med att påpeka något i stil med ”Många har fördomar om hur exploaterat Andorra är, och jag önskar att jag kunde motbevisa dem, men det finns egentligen ingen anledning att besöka landet”. Ganska hårt! Och jag är inte så säker på att jag håller med – landskapet är jättevackert, även om det kanske lika gärna kan avnjutas på den spanska sidan av gränsen. Det vet jag inte.

Tyvärr nämns Andorra över huvud taget inte i boken jag har läst, så jag har inte ens lärt mig något nytt om landet genom läsningen. Det är lite tråkigt.

Språk

Språket i Andorra är katalanska och min valda romans originaltitel är ”La sonrisa de la tierra”. Sonrisa låter ju som om det skulle betyda soluppgång, medan Lächeln betyder leende så vitt jag vet – fri översättning?

Jag har slagit upp ett stort antal ord under läsningen och upptäckt att många av dem har definieringen (poet.) efter sig. Det är väl det enda jag vågar säga om Villerós språk – att det verkar vara ganska högtravande.

Några tyska ord jag har fått lära mig på vägen (för min del har den här delen av projektet nog handlat mer om tyska än om Andorra) är Gaukler (gycklare), Juckreiz (klåda), Sternschnuppe (stjärnfall), Schnippel (avriven liten bit) och Seiltänzer (lindansare). Vem vet när man får nytta av de orden nästa gång (troligen på någon slags cirkusfestival)!?

Handlingen

Bokens handling kan sammanfattas ganska fort, eftersom det här snarare är en bok med ett budskap à la Paolo Coelho, än med en handling. Även handlingen påminner för övrigt något om Coelhos Alkemisten. Huvudperson är Abdel Mansur, son till en f.d. nomad i Timbuktu. Abdel får lära sig kloka saker av sin lärare Ibrahim och sin far Yusef, och gör en resa genom öknen med sin far. Fadern påpekar om och om igen att det är viktigast att lära känna sig själv om man vill bli verkligt vis.

I bokens andra del flyttar Abdel till Europa för att studera och möts av integrationsproblem i Marseille. Den här delen av boken tycker jag är mest intressant och meningsfull. Det är spännande att se på Europa utifrån, fast med invändningen att det trots allt skrivs av en europé, med ett inifrånperspektiv. Abdel träffar så småningom Sheia, från Marocko, och de flyttar tillsammans till Andalusien där Abdel öppnar en restaurang och Sheila får jobb som fritidspedagog (eller något åt det hållet). De får barn och skapar sig ett liv i sitt nya hemland.

Boken slutar med att Abdel har lärt känna sig själv och skriver ett slags manifest, en sida med önskningar, om hur människan ska leva. Detta manifest finns också i bokens början, fast då helt okommenterat.

Bokens budskap

Det återupprepas ständigt i boken att det är viktigt att ”lära känna sig själv”. En fras jag personligen har lite svårt för. Vad betyder det? Hur vet man när man känner sig själv? Eller någon annan för den delen? Varför ska man känna sig själv? Räcker det inte med att försöka vara en så bra person som möjligt?

Över lag tycker jag väl att boken innehåller lite väl lättköpta sanningar, även om det finns ett och annat tänkvärt påstående, värt att ta till sig.

Varje del av boken börjar med ett citat. Allra först kommer ett citat ur Lao Zis daoistiska verk Daodejing (använder de svenska transkriberingar som finns i NE). En engelsk översättning av vers sex finns att läsa här. Jag förstår inte exakt vad citatet vill säga, men det verkar handla om yin och yang och det kvinnliga som det passiva, den som ger. Vilket verkar stämma överens med Villerós syn på kvinnan. I boken förekommer tre kvinnor, modern, en tidig kärlek och Sheila. Ingen av dessa framträder särskilt tydligt, utan det handlar bara om fadern, den manliga läraren Ibrahim och manliga vänner till Abdel. Det är de som lär honom saker om livet. Vid två olika tillfällen talar Abdel om kvinnor som man kan väcka med en Törnrosakyss. Kvinnor väntar på att bli väckta av sina män och beskrivs i ordalag som ”söta” och ”milda”, men helt utan personlighet.

Del ett, Afrika, börjar med ett citat av Tanzanias förste president, Julius Nyere: “People have gone to the moon, but we are still trying to reach the village and the village is getting farther [away]”. Villeró uttrycker å ena sidan att man kan bli vis utan att lämna sin egen by om man lyssnar på andra och finner sig själv, men å andra sidan kan Abdel först finna sig själv när han lämnar hemmet.

Del två, Europa, börjar med ett citat av den katolske libanesiske författaren och utrikeskorrespondenten, Amin Maalouf, om att mörkrets herre har inspirerat till alla religioner, för att vanställa bilden av gud. Ganska rolig tanke, tycker jag. Villeró skriver inte så mycket om religion, men han är ju definitivt av meningen att vi ska försöka förstå varandra och att alla ska kunna leva samman i fred och jämlikhet. Alla religioner är lika bra, liksom.

Del tre, Jordens leende, börjar med tre citat. Det första är en strof ur dikten Canción Última av den spanske poeten Miguel Hernández, där poeten ber om hopp om att hatet kommer att dö ut. Hernández var en fattig herde, och hängiven antifascist, som dog endast 32 år gammal i fängelse 1942. Efter detta tårdrypande citat kommer ytterligare ett av Maalouf där han hoppas att armenier och turkar någongång ska kunna bli bröder. Sist ett citat av den indiske mystikern Kabir: ” Benares is to the East, Mecca is to the West, but explore your own heart, for there you will find both Rama and Allah ”. Samma tanke som uttryckts tidigare alltså.

Det roligaste med boken var nog faktiskt att spåra alla dessa citat måste jag erkänna. Villerós egna ”önskningar” handlar om att man ska ”ha fötterna på jorden och blicken i himmelen”. Leva sunt och hälsosamt, vara vänlig mot alla man träffar och försöka leva sig in i deras situation, le och vara snäll mot barn, eftersom detta kan påverka hur de bemöter människor senare i livet o.s.v. Lite av varje alltså. Inget som jag opponerar mig emot (med undantag av hans kvinnosyn såsom den uttrycker sig i boken), men heller inget som känns nytt eller originellt.

Angola

Ser nu fram emot att börja på den bok från Angola, som jag lånade på biblioteket i lördags. Ska bli roligt att få läsa något lite mer litterärt. Och skönt att läsa på svenska, så jag slipper koncentrera mig på att förstå orden…