vår10 005 Val av bok

Macondos hemsida presenteras en bok, Repslagarna, från Benin, så jag valde den. Köpte den samtidigt som jag köpte Belizeboken, så den har legat och väntat rätt länge. Måste erkänna att jag tyckte boken såg fantastiskt trist ut, men lyckligtvis var innehållet roligare än omslaget.

Jean Pliya

Jean Pliya är född 1931 i Djougou, Benin. Han har studerat i Benin, Frankrike och Elfenbenskusten, och har jobbat som historie- och geografilärare i Benin, Frankrike och Niger. Han har även varit informations- och turismminister i Benin, rektor vid Benins universitet och rådgivare åt Benins regering. Aktiv inom katolska kyrkan. Författaren känns alltså definitivt beninsk, även om han skriver på franska (som dock är officiellt språk i Benin).

Pliya har även skrivit dramatik och faktaböcker om hälsa. Repslagarna utkom första gången 1987.

Repslagarna

Repslagarna utspelar sig i den fiktiva republiken Bokéli, där en revolution just har ägt rum och Hans Storhet President Fioga har tagit makten i viktorismens namn. Huvudperson är Trabi, en ung agronom och hängiven anhängare till viktorismen, som har fått en ganska betydande post i den nya regimen tack vare sina kontakter med den politiska “kärnan”.

En dag får Trabi dock veta att han är misstänkt för högförräderi och snart kommer att arresteras. Trots att han är oskyldig bestämmer sig Trabi för att fly och hamnar i byn Prékéto, nära gränsen. Där stannar han kvar, blir kär, och får utnyttja sina kunskaper i agronomi, karate och medicin för att hjälpa de fattiga byborna.

Bokens titel Repslagarna förklaras redan i bokens företal (s 7 i min utgåva från Papamoscas förlag, 1996):

“Det är vid slutet av det gamla repet som man måste fläta det nya,” för att samhället ska utvecklas harmoniskt, säger oss den afrikanska visheten. Hur ska man kunna sy ihop de båda repändarna så att det enda rep som ska förbinda generationerna med varandra inte bryts av? Hur ska man gå till väga så att den punkt där de möts blir en stadig knut? Och vilket slag av rep ska man fläta?

Detta är temat för boken: hur förena det nya med det gamla, traditioner med det moderna? Repslagaren måste utnyttja gammal kunskap, förenad med nya tankar.

När Trabi kommer till Prékéto tycker han först att byborna lever ett underutvecklat liv och föraktar deras tro på traditioner och gamla sedvänjor. Trabi menar att detta levnadssätt är orsaken till deras fattigdom, att om de bara anslöt sig helhjärtat till revolutionen och antog mer moderna traditioner skulle deras liv kunna förbättras. Revolutionens roll är att slåss mot traditioner, religion, ockultism och magi, anser han. Efter ett tag inser Trabi allt mer nyttan av de gamla sedvänjorna och lär sig av byborna, samtidigt som de lär sig av hans nya idéer från studierna i Europa.

Boken är väldigt sedelärande, med en tydlig sensmoral. Vissa av figurerna, till exempel Trabis rival och fiende, Idriss, känns som typiska folksagokaraktärer. Idriss är listig och intrigerar ständigt mot Trabi, men drabbas gång på gång av nederlag och förnedring och drivs till sist bort från byn – med sinnet fyllt av tankar på hämnd. Jag föreställer mig att det här är en person som brukar förekomma i afrikanska folksagor?

Nu har jag beskrivit handlingen och sensmoralen väldigt schematiskt, vilket kanske gör att boken verkar väldigt enkel och ospännande, men det är inte riktigt rättvist. Boken är intressant eftersom den hela tiden diskuterar dilemman och svårigheter i att förena det nya med det gamla, konflikter som detta ger upphov till o.s.v. Hur gästen ska förhålla sig till värden – hur mycket kan man utnyttja gästfriheten? Hur ska man förhålla sig till tiggare? m.m.

Dessutom är boken välskriven och periodvis riktigt spännande när man undrar hur det ska gå för Trabi. I början tycker man inte så mycket om honom, men med tiden kommer man att heja på honom mer och mer. Och slutet är inte förutsägbart.

Språket

I början irriterade jag mig en del på översättningen. Anhängarna till viktorismen kallas “militanter” och översättaren skriver “dom” istället för de/dem i dialogerna, vilket stör min läsning. Dessutom förekommer en del afrikanska uttryck som jag inte riktigt förstår innebörden av, t.ex. (s 12):

Du borde själv hålla tyst lite. Man har blod i kroppen, men saliven är alltid vit.

Men efter några kapitel har jag vant mig och tycker att språket flyter på bra.

Om Benin

Lite kortfattad information om Benin från BBC News Country Profile Benin och Wikipedia. Huvudstaden heter Porto Novo och ligger vid den s.k. slavkusten varifrån man tidigare bedrev slavhandel. Landet har ca 9 miljoner invånare och är en av Afrikas mest stabila demokratier idag, fast samtidigt ett av världens fattigaste länder med hög korruption. Landet är en stor bomullsproducent, men är starkt beroende av handel med grannlandet Nigeria.

Landet koloniserades av Frankrike i slutet på 1800-talet och bestod dessförinnan av självständiga afrikanska kungadömen. När nuvarande Benin blev självständigt 1960 hette staten Dahomey, efter ett av dessa kungadömen. Namnet (Folkrepubliken) Benin antogs 1975. Det historiska kungadömet Benin, med sin blomstringstid under perioden 1400-1600, låg i vad som i dag är östra Nigeria.

Efter självständigheten upplevde staten ett antal statskupper, men styrdes under största delen av perioden 1972 – 2006 av Mathieu Kerekou. Han var marxist-leninist och nationaliserade stora delar av landets industrier. I början av 90-talet återinförde han dock flerpartisystemet, avskaffade marxism-leninismen som landets officiella ideologi och droppade ordet “folk-“ i landets namn (till Republiken Benin). Han förlorade valen 1991 men återvaldes 1996 och styrde sedan i ytterligare 10 år.

Idag är Thomas Boni Yayi, f.d. chef för Västafrikanska Utvecklingsbanken i Togo, president i landet.

Och så vill jag passa på att nämna att den eminenta sångerskan Angelique Kidjo kommer från Benin.

Lärdomar om Benin från boken

Eftersom boken utspelar sig i ett fiktivt land, vet jag inte hur mycket slutsatser jag vågar dra om Benin, men vissa likheter verkar länderna ändå ha, tycker jag.

Kungspyton, baobabträd och kariténötter nämns i boken, och de växer/lever i Västafrika, så jag antar att landet ändå ligger där i trakten. Pliya skriver också att islam, kristendom och atavistisk religion finns i landet, vilket stämmer på Benin. Enligt Utrikespolitiska Institutet är 40 % kristna, 24 % muslimer och 24 % anhängare av traditionella inhemska religioner (t.ex. voodoo) där.

Det som förvånar mig mest är kanske de starka kvinnorna i boken – det är absolut inte några offer, utan kvinnor med kontroll. Trabi har först en relation med en kvinna i stan, Caroline, som verkar otroligt frigjord. Sedan blir han kär i Myriam i byn. Hon är lite mer traditionell, men ändå är det tydligt hon som bestämmer över sin kropp, och om ett eventuellt äktenskap. Sex före äktenskapet verkar inte vara något chockerande i byn. En tredje stark kvinna är Myriams mor, Ya Baké, som är byns inofficiella ledare och en person som verkligen beundras och respekteras. Mina fördomar om utvecklingsländer/Afrika får mig att förvånas över dessa kvinnoporträtt, trots att jag känner till att det finns en kultur av starka kvinnor i Afrika. Skulle dock vilja läsa mer om detta. Ska försöka välja kvinnliga författare från Afrika i fortsättningen, om möjligt. Gärna någon som utforskar kvinnorollen.

Nästa bok

Nästa land på tur är Bhutan. Jag har beställt en bok från Amazon, men var lite snål och valde båtfrakt, så boken kommer inte förrän i början av juni. Jag får väl läsa på om landet så länge (oerhört fascinerande ställe) och sedan läsa snabbt som tusan, så kan jag förhoppningsvis presentera Bhutan inom en månad. Har hållit den takten ett tag nu, och det känns rätt lagom, tycker jag.

Annonser