Time and the rvier Val av bok

Jag visste knappt att Belize var ett land innan jag började det här projektet, än mindre kände jag till några författare härifrån, men på Macondo hittade jag författaren Zee Edgell. Och på Adlibris fanns hennes roman Time and the river att köpa. Ska ärligt talat erkänna att jag inte hade så höga förväntningar på boken. Tänkte mig något i stil med In the castle of my skin, som var ganska svårläst, men som tur var hade jag helt fel.

Time and the river kan till och med vara den perfekta boken för det här projektet. Den är lättläst och trevlig, till att börja med. Samtidigt som den beskriver ett skede i Belizes historia och ger information om geografi, befolkning och klimat etc. Så för alla som ska åka till Belize eller vill lära sig mer om landet kan den definitivt rekommenderas! Till övriga kan jag väl säga att det inte är en bok som lämnar några spår, men den är, som sagt, trevlig.

Zee Edgell

Zee, eller Zelma, Edgell föddes 1940 i Belize City. Hon studerade journalistik i London och har sedan jobbat som journalist i bl.a. Jamaica, Afghanistan, Bangladesh och Somalia. På 1980-talet återvände hon till Belize för att jobba med kvinnofrågor för den beliziska regeringen och undervisa vid universitetet. Idag bor hon i USA.

Källor: Wikipedia och författarpresentation i Zee Edgells Time and the river, Heinemann 2007.

Belize

Eftersom Belize är ett såpass okänt land börjar jag med några rader om dess geografi och historia. Landet ligger i Mellanamerika, söder om Mexico, öster om Guatemala, med kust mot Karibiska havet (Hondurasbukten). Landet har 300 000 invånare och befolkningen är en blandning av slavättlingar, indianer och europeiska ättlingar (mestiser och kreoler). Huvudstaden, Belmopan, är en av världens minsta med bara 18 000 invånare. Tidigare var Belize city huvudstad, men när den förstördes i en orkan 1961 flyttades huvudstaden 1970 till Belmopan. Från Belize city, som än idag är landets största stad, går floden Belize till Belmopan.

I området blomstrade Mayacivilisationen fram till 900-talet ungefär, då kulturen upplevde en svår nedgång. Mayafolket levde dock kvar där när européerna kom på 1500- och 1600-talen. Spanjorerna kom först till området kring Belize, men följdes snart av engelsmännen. Engelsmännen byggde kolonier för blåträ-, och senare mahognyavverkning, men attackerades upprepade gånger av spanjorerna under 1600- och 1700-talen. Den sista spanska attacken ägde rum 1798, då de drevs tillbaka för gott av britterna.

För skogsavverkningen importerade britterna slavar. Dessa behandlades över lag mycket illa, även om det inte var riktigt lika hemskt som på de stora plantagerna i andra delar av Mellan- och Sydamerika. Det var relativt lätt att rymma genom djungeln, men ändå skedde en del slavuppror. Det sista ägde rum 1820 och leddes av slavarna Will och Sharper. 1838 blev slavarna fria.

1871 bildades officiellt kronkolonin Brittiska Honduras – den enda brittiska kolonin i Latinamerika. 1961 var britterna villiga att göra kolonin självständig, men p.g.a. en gränstvist med Guatemala blev inte Belize en självständig stat förrän 1981. 1991 erkändes staten av Guatemala, men gränsfrågan är ännu inte helt löst.

Namnet Belize kommer från en brittisk buckanjär vid namn Peter Wallace, som kallades Ballis av spanjorerna. Han slog sig ner nära floden som sedermera fick hans namn. Namnet på staten ändrades från Brittiska Honduras till Belize 1973 inför självständigheten.

Källor: www.ui.se och sv.wikipedia.org

Time and the river

Boken börjar med en citat från dikten Diving into the wreck av den amerikanska poeten Adrienne Rich. Poesi är inte min starka sida, men den här dikten tyckte jag verkligen om. Jag tolkar det som att författaren vill undersöka historien som den verkligen var, inte hur den konstruerats av eftervärlden (i den mån det nu är möjligt).

the thing I came for:

the wreck and not the story of the wreck

the thing itself and not the myth

Historien börjar 1798 i en bosättning vid Belizefloden. Man får växelvis följa slavarna Leah och Will. Leah är född i Belize, dotter till en slavinna och en slavägare, men växer upp som slav utan någon form av erkännande från fadern. Hon är dock säker på att hon själv en dag ska bli fri och styra över sitt eget hushåll. Will, däremot, kidnappades tillsammans med sin mor från en by i Afrika när han var liten och jobbar nu som skogshuggare. Will är kär i Leah, men hon har andra prioriteringar i livet. Hon är kär i en vit man, som hon hoppas ska gifta sig med henne.

Genom boken får man följa Wills liv som skogshuggare och Leahs som hushållsslav i de brittiska hushållen i Belize City. Will deltar i striden mot spanjorerna 1798 och är också den Will som leder slavupproret 1820 (se ovan). Han trivs bäst i djungeln bland mahognyträd och Mayaruiner. Leah trivs i staden, där hon har sina sociala ambitioner. Hon lyckas bli fri till slut (vilket avslöjas redan på bokens baksida), men livet blir ändå inte riktigt som hon tänkt sig. Inte för någon av dem egentligen.

Den händelse som rör mig starkast under läsningen är när Leahs älskade lämnar henne. Först overklighetskänslan hon har, att detta inte är på riktigt, sedan sorgen och hopplösheten. Hur hennes svåra liv varit uthärdligt när hon haft något att se fram emot, att leva för, att kämpa emot. Och hur tomt och hopplöst det känns när den saken/personen/målet försvinner. Hoppet är verkligen viktigt för människan. Och att ha något att längta efter. Ibland kan det kanske kännas löjligt med allt vi strävar efter i det lyxsamhälle vi lever i här och nu. Vi borde istället ägna oss åt mindfulness och att fånga dagen o.s.v. Fast samtidigt tror jag inte att man ska glömma att strävan efter något annat och något bättre är en stark drivkraft hos människan. Och kanske kan vi bara känna oss riktigt lyckliga när vi har något att se fram emot? Och då spelar det ingen roll om det är något så plastigt som en ny espressomaskin. Det är ju inte saken i sig det handlar om. Eller? Bara en tanke…

Hur som helst, jag nämnde inledningsvis att jag var rädd att boken skulle vara lik In the castle of my skin, och några likheter finns faktiskt. Det gäller teman och karaktärer, som kanske är en del av det karibiska kulturarvet? Eller är det bara tillfälligheter? T.ex. regnar det och stormar väldigt häftigt när Leah föder en son, precis som det gör när G föds i In the castle of my skin (fast det gör det ju också när Ronja föds, om jag tänker efter). Likaså finns det en vis gammal svart man, som sitter på sin veranda, och utgör en koppling till det historiska arvet i båda böckerna: Pa i In the castle of my skin och Congo Jack i Time and the river.

Leah läser Robinson Crusoe om och om igen genom hela boken. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Leah säger själv att hon kan identifiera sig med Crusoe när han kommer till ön och får kämpa för sin överlevnad. Och på det sättet kan man ju säga att det är en positiv, uppbygglig historia. Crusoe har ingenting från början, men bygger upp en riktigt dräglig tillvaro. Samtidigt säger Leahs bror att han inte gillar Mr Friday, som uppenbarligen måste vara en slav. Och det är ju ett annat sätt att läsa historien – om Crusoe som kolonisatör. Crusoes resa är också Leahs resa kan man kanske säga, utan att avslöja allt för mycket.

The Mosquito Coast

Jag har inte läst någon kompletterande litteratur den här gången, men på bloggen “Backroads guide to Belize” tipsades det om Paul Theroux bok The mosquito coast. Jag gjorde som i skolan – jag såg filmen istället! Filmen är från 1986 med Harrison Ford, Helen Mirren och River Phoenix, och är faktiskt riktigt bra. Den är inte alls förutsägbar, och gör mig sugen på att läsa något av Theroux. Tänker att boken måste vara riktigt spännande.

Enligt ovannämnda blogg har filmen spelats in i Belize, och namnet står på en båt i början, men det är väl ungefär det enda beliziska som nämns i filmen. Moskitkusten ligger egentligen på Nicaraguas och Honduras ostkust. Men man får en bild av hur det såg ut i djungeln där Will arbetade, och på de små bosättningarna längs Belize-floden.

Namnet Moskitkusten kommer för övrigt från det indianska folket miskito som lever där. Även i Time and the River förekommer en miskitoättling – Sukie. Hon är kanske bokens jobbigaste karaktär, eftersom hon konstant gnäller om att hon orättfärdigt blivit förslavad, då miskito är ett fritt folk (till skillnad från de andra undrar man då). Sukie nämner också en kröning av en miskitokung, och på Wikipedia står att miskito sökte sig en brittisk identitet och att britterna t.o.m. namngav miskitokungar. Edgell har verkligen en historisk förankring i det hon skriver, och jag litar på henne fullt ut, när till och med sådana detaljer verkar stämma överens med verkligheten.

Övrigt

Vill bara avsluta med att tipsa om en expat-blogg från Belize: Susanne in Belmopan, om man vill veta mer om hur det är i Belize idag.

Nästa land blir Benin. Boken ser oerhört trist ut, men man ska ju som bekant inte döma hunden efter håren! Jag kan i dagsläget inte ens placera ut Benin på en karta (Västafrika, men det är allt jag vet), så det ska absolut bli intressant att lära sig mer.