Inspirerad av Feministbiblioteket och Bak bok mat, tänkte jag skriva om åtta barnböcker från andra länder (hade egentligen tänkt tajma Internationella Barnboksdagen 2 april, men så blev det inte…). Jag har valt ut åtta böcker som jag har läst för min son som är 2,5 år. Alla utom en har vi hemma, och de flesta är (tyvärr) från europeiska länder, trots att jag faktiskt försöker hitta böcker från andra delar av världen till honom. Men de flesta som ges ut riktar sig till lite större barn och känns mer tilltalande för mig än för sonen.

Axel älskar bilar

2013-03-29 17.21.42Jag börjar i närområdet. Den första boken är Axel älskar bilar av danska Marianne Iben Hansen. Den kom med Happy Meal i höstas under McDonald’s samarbete med Läsrörelsen (något jag för övrigt gillar jättemycket, brukar aldrig äta så ofta där som under de veckorna).

Axel älskar bilar, men hans föräldrar tycker att Axel ska simma som andra änder. Axel rymmer, får jobb på en verkstad och lyckas till slut övertyga hela sin andsläkt om att det är kul med bilar. Boken är skriven på rim, men rimmar bara ibland, vilket jag misstänker beror på en slarvig översättning, något som tyvärr är ganska vanligt förekommande i barnböcker. Texten flyter dock på rätt bra ändå och min son är väldigt förtjust i boken. Han gillar bilar och den här boken är full av dem. Jag tycker den är ganska skoj att läsa, på grund av versen, men handlingen är väl inte fantastisk. Å andra sidan är det få böcker för den här åldersgruppen som har en spännande intrig. Smile

Max och Maja – Det läskiga monstret2013-03-29 17.28.29

Nästa bok ingår i serien Max och Maja av Axel Scheffler. Scheffler är ursprungligen från Tyskland men verksam i Storbritannien. Han skriver på engelska.

Vi har två böcker i den här serien – de kom i samma paket från Barnens bokklubb i somras. Men det är egentligen bara den här vi läser – eller inte läser. Den handlar om Maja som bakar muffins, när ett monster kommer och skrämmer henne. Monstret visar sig dock vara Max och det slutar med att även Maja får prova att vara monster, sedan äter de upp muffinsen i trädgården (se omslaget). Min son tycker att monstret är läskigt och vill inte gärna läsa den här boken. Samtidigt är han väldigt förtjust i att baka, och äta, muffins, så han pratar om boken och ibland tar han fram den. Vi läser, men så får den vila ett slag.

Jag tycker om bilderna, som är färgstarka och ger mig en nostalgisk höstkänsla. Det är inte jättemycket text i de här böckerna, och jag tror att de egentligen är lite för enkla för min son. Det är därför vi inte läser den andra boken, Max och Maja – Den stora ballongen, men den kanske kommer att passa den yngre sonen om nåt år eller så.

Miffy

2013-03-29 17.19.53Miffy, eller Nijntje som hon heter på originalspråk, är en nederländsk klassiker av Dick Bruna. När jag var utbytesstudent i Nederländerna i mitten av 90-talet var figuren jättepopulär att ha som accessoar, även bland gymnasieungdomar, och jag hade själv prylar prydda av henne utan att känna till barnböckerna. Till min son har jag därför köpt flera Miffy-böcker, bara för att det är kul att vi får ta del av den nederländska barnbokskulturen (andra figurer som var populära var Jip och Janneke, men de böckerna är inte översatta så vitt jag vet).

Miffyböckerna finns både som pekböcker och som småbarnsböcker skrivna på rim. Jag måste säga att läsandet av de senare har varit en besvikelse. Framför allt den här boken på bilden är underlig. Den handlar om hur Miffys föräldrar vill ha en liten kanin, så en ängel kommer till dem och säger att de ska få en unge. När Miffy sedan anländer kommer hönor och kossor med gåvor, ja, lite som de tre vise männen… Mycket märkligt. Messiaskaninen?

Sonen gillar de här böckerna, men det är inga favoriter. De är snälla och söta, men inte mycket mer. Det är väl framför allt de fina, grafiska teckningarna som gör böckerna så populära, inte innehållet. Skulle därför främst rekommendera pekböckerna, som är bra.

Är det dags?2013-03-29 17.20.37

Från Nederländerna till grannlandet Belgien och ALMA-pristagaren Kitty Crowthers bok Är det dags? Den här boken älskade min son under en period, och även jag är förtjust i den. Den handlar om ett antal leksaker (en ny gör entré på varje uppslag) som väntar på något. Var gång en ny leksak kommer in frågar den “Är det dags?” (i original “Alors?”) och får ett nekande svar. Till slut kommer dock den efterlängtade – ett litet barn. På de sista uppslagen ligger alla leksaker bredvid pojken i sängen. Här ville min son titta länge, länge och peka “katten sover, hunden sover, pingvinen sover…” osv. Rekommenderas varmt för barn mellan 1 och 2 år ungefär.

Mjau och de små stolarna2013-03-29 17.30.05

Sebastien Braun som skrivit böckerna om Mjau kommer från Frankrike, men bor i Storbritannien. Jag och min äldsta son har framför allt läst boken Mjau och de små stolarna, som handlar om Mjau och hens kompisar Mu, Kvack, Vov och Bä som ställer olikfärgade stolar i en lång rad. Vad det ska bli? Jo, ett tåg. (kanske borde skrivit en spoilervarning i början av inlägget?)

Min son har varit, och är nog fortfarande, väldigt förtjust i den här boken. Han kan den nästan utantill. Jag tyckte den var för svår begreppsmässigt när vi läste den som mest (när han var runt ett år och varken kunde färger eller förstå ord som <visselpipa>)  och försökte anpassa läsningen, men sonen gillade den så jag gissar att den har kvaliteter som går mig som vuxen förbi.  Men visst, den har fina bilder på stora sidor med klara färger och jag tror han tyckte det var roligt med djuren – och tåget på slutet. Den var bra att träna färger med ett tag också, när sonen var lite större.

Den mycket hungriga larven

2013-03-29 17.32.04Den mycket hungriga larven av amerikanska Eric Carle har kommit i nyutgåva på svenska i år (originalutgåvan kom 1969 redan). Jag köpte den dock i USA när jag var där för ett år sedan, eftersom jag hade sett den i flera engelskspråkiga bokhyllor och tänkte att det måste vara en klassiker. Det visade den sig också vara – det finns till och med en “The Very Hungry Caterpillar Day”, så den kan man börja fira, 20 mars, om man känner för det. Winking smile

Min son var knappt två år när han fick boken (jag översätter själv när jag läser, han kan inte engelska) och har tyckt väldigt mycket om den. Jag tycker också att den är rolig att läsa, eftersom den både har pedagogiska inslag och är rolig med maskhål i boksidorna. Boken handlar om en larv som äter en massa tills han blir så tjock att han måste bygga sig en kokong och till sist kommer han förstås ut som en vacker fjäril. När larven äter tränar man både på veckodagar och räkning.

Jordbarn, himmelsbarn2013-03-29 17.16.22

För 1,5 år sedan läste jag om sydkoreanska Choi Sukhees Jordbarn, himmelsbarn i DN. Mats Kempe skrev att han och hans barn ritade kinesiska tecken ur den här boken hemma, vilket jag tyckte lät väldigt mysigt. När min son hade namnsdag några månader senare köpte jag den till honom i present. Han borde ha varit alldeles för liten för den här boken då, men han tycker (fortfarande) mycket om den.

I boken berättar en flicka om allt hon tycker om: jorden, himmelen, mamma, pappa – på varje uppslag en ny sak. Hon berättar på vers och illustrationerna visar det kinesiska tecknet för ordet på uppslaget. Texten upprepar sig mycket, vilket väl gör att det passar små barn, och det är mycket att upptäcka i bilderna. Det här med tecknen har dock gått min son helt förbi än så länge, men jag har fortfarande hopp om att vi kan  måla dem tillsammans om några år. Smile

Själv tycker jag att texten flyter lite dåligt ibland och irriterar mig på språkliga missar i översättningen, men jag tycker bilderna är jättevackra och läser den ändå gärna.

Papa Diops taxi

20130330_130556Vi går ofta på biblioteket och min son brukar välja ett par böcker att låna. Ibland smyger jag med nåt som jag tycker verkar bra, till exempel Papa Diops Taxi av Christian Epanya från Kamerun. Just den här boken accepterades av sonen, även om det inte blev någon jättefavorit, och vi läste den några gånger.

Boken handlar om en pojke vars farbror, Papa Diop, köper en taxi som han sedan upplever en mängd äventyr i. Jag tycker bilderna är jättefina och min son gillar bilar, så den funkar för oss båda två, men den är nog egentligen för lite större barn. Ett uppslag handlar till exempel om när de kör en likkista, vilket min son lyckligtvis varken förstod eller ställde frågor om, men man bör vara beredd på att få frågor om döden när man läser den här fina bilderboken.

Val av bok

Jag har faktiskt läst flera belgiska (dock uteslutande flamländska) författare, men detta läsande skedde för ca femton år sedan när jag bodde i Nederländerna. Jag insåg snart att jag inte mindes en enda bok tillräckligt bra för att kunna blogga om den nu. Omläsning var alltså nödvändigt. Hittade tre böcker i bokhyllan: två på flamländska och en på svenska. Bestämde mig till slut för boken på svenska, eftersom det kändes roligare att blogga om en bok som är tillgänglig för potentiella läsare.

Valet föll därmed på Hugo Claus Skam. En bok som jag inte tyckte särskilt mycket om första gången jag läste den, och tyvärr inte andra gången heller. Misstänker starkt att det är jag som har missat något, eftersom Claus omnämns som Belgiens store författare och nobelpristagarkandidat (fast nu är han död, så det är tyvärr försent) på flera sidor. Hur boken har hamnat i min bokhylla minns jag inte, men jag är ganska säker på att jag har fått den i present.

Skam utspelar sig inte i Belgien (mer om det nedan), så jag har även läst ett par kapitel ur en av de flamländska böcker jag hade i bokhyllan, Barones de Vaughan, för att få mig lite belgisk historia till livs.

Och så kan man ju bara inte tala om Belgien utan att tänka på Hergés Tintin, så ett Tintin-album fick också vara med på ett hörn. Ett slags gemensamt tema för all läsningen har blivit kolonialism och rasism, så det får bli den röda tråden…

Utanför detta tema vill jag slutligen bara tipsa nostalgiker om att Hemliga armén har släppts på dvd-box. 🙂 Det är visserligen en BBC-produktion, men den utspelar sig ju i Bryssel.

Skam

Skam handlar om ett belgiskt filmteam som kommer till en ö för att spela in en film om Jesu Golgatavandring. På baksidan av min pocketbok står att den utspelar sig på en ö i Karibien, men det sägs aldrig var ön ligger. Invånarna är emellertid berber (tuareger), så man kanske kan tänka sig att ön snarare ligger utanför Afrikas kust.

Det belgiska filmteamet behandlar öns invånare med stort förakt. Det enda de intresserar sig för är sprit, droger och sex. Och möjligen själva inspelningen. De har en väldigt kolonial inställning till öns befolkning och för detta straffas de också i slutet. Deras inställning till kristendomen upprör också invånarna på ön. Filmen de spelar in verkar vara en ganska fri tolkning av passionsspelet, samtidigt som Kristusmotivet står i stark kontrast till filmteamets osedesamma leverne. Jag tror att titeln Skam har med kristendomen, osedligheten och deras högmod att göra.

Boken inleds med ett citat tillskrivet den anglikanske prästen George Herbert, men som vid en googling verkar komma från en sonnet av Shakespeare:

Th’ expense of spirit in a waste of shame is lust in action; and till action, lust is perjur’d

Som jag förstår det menar Shakespeare att den sexuella lusten är ett paradis, som leder till helvetet. Vilket är just vad som sker i boken. En ung infödd flicka, Sonja, älskarinna till Hofman i teamet, hittas mördad och vistelsen på den heta ön blir allt mer lik ett helvete för filmteamet.

För läsaren, åtminstone för mig, är läsningen något av ett helvete hela tiden. Nej, jag överdriver, men de många sexskildringarna är beskrivna på ett äckelväckande sätt med dallrande rumpor och grå, kladdig sädesvätska. Ibland får jag kväljningar! Två gånger förekommer skildringar av sexlekar som inkluderar hundar. Säkerligen någon sorts symbolik som gått mig förbi. Så, visst, bokens tema är intressant, men jag vill inte må dåligt när jag läser. Det får mig att avfärda boken, trots dess övriga kvaliteter.

Claus skriver emellertid väldigt bra. Till exempel här om hur Sonja är arg på Hofman, som inte kommit hem dagen innan:

Hon, hon skäller ut Hofman, ett bra tag, kärvt och sorgset men utan att säga ett ord, och han försöker lugna henne med ett leende.

Detta äger rum på en uteservering och jag ser precis framför mig hur hon, inför de andra, skäller ut honom utan ord.

En ytterligare svårighet med boken är att Claus ofta byter tidsperspektiv genom flashbacks, hallucinationer och liknande, samtidigt som berättarrösten fokuserar på olika personer i olika kapitel. Man blir osäker på vem det handar om och var i tiden man befinner sig. Claus berättarteknik har beskrivits som filmisk och det kan jag verkligen hålla med om. Man kan föreställa sig hur kameran zoomar ut och in. Huvudpersonen är Roland, men inte ens honom lär man riktigt känna. Hans karaktär är dock den enda som utvecklas, och han är också den som slutligen känner skam.

Boken är komplicerad, men intressant. Jag skulle nog inte rekommendera den generellt sett, och definitivt inte som ett medel för att lära sig mer om Belgien. Men kritikerna verkar vara postivt inställda till Hugo Claus och Skam, så jag tror att det handlar om personlig smak här. Den som är litterärt intresserad kan säkert ha stor behållning av den här romanen.

Belgiska kungar och kolonialism

Som jag nämnde har jag inte lärt mig så mycket om Belgien genom att läsa Skam, så jag har även läst några kapitel ur Leo van Audenhaeghens biografi Barones de Vaughan: De liefde van Leopold II (Baronessan de Vaughan: Leopold II:s kärlek). De första kapitlen har dock inte imponerat på mig. Van Audenhaeghen skriver i staccatomeningar fullproppade med fakta – det är ingen skönlitterär upplevelse direkt. Dessutom är boken skriven för en belgisk publik och det förutsätts att man vet hur Leopold II såg ut (han hade skägg) och vem Boudewijn är (Belgiens kung 1951-1993, på franska: Baudouin I).

Biografin är utgiven 1985, så denne Boudewijn/Baudouin var kung då och det hänvisas flitigt till honom. Han är tydligen son till prinsessan Astrid av Sverige läser jag på Wikipedia (fast hur hon hänger ihop med det svenska kungahuset orkar jag inte ta reda på…) och bror till dagens kung av Belgien, Albert II.

Leopold II var hur som helst Belgiens kung 1865-1909 (landets andre kung efter dess självständighet från Nederländerna 1830). När han, 1901, träffade fransyskan Blanche Delacroix var han 66 år, hon var 17. Hon var hans älskarinna fram till hans död och födde honom två barn. Sin titel, baronessan de Vaughan, fick hon av honom. Kärlekshistorien och hennes liv verkar fascinerande, men just den här boken kan jag tyvärr inte rekommendera.

Leopold II var mycket impopulär i Belgien, i boken nämns en värnpliktsreform och inrikespolitisk oro mellan katoliker och liberaler som skäl till impopulariteten. En annan starkt bidragande orsak var Leopolds engagemang i Kongo, som kritiserades även internationellt. Kongo var Leopold II:s privata egendom och han drev det som ett företag, där de svarta behandlades mycket illa. I boken påpekar van Audenhaeghen att Leopold faktiskt aldrig satt sin fot i landet (tydligen för att han inte ville att de infödda skulle se sin landsfader halta, vilket Leopold gjort sedan unga år p.g.a. någon sjukdom), som en förmildrande omständighet.  Jag kan inte bedöma detta, men känner mig tveksam till påståendet. Leopold II var ju trots allt ytterst ansvarig.

Efter hans död blev Kongo i alla fall en belgisk koloni och fick namnet Belgiska Kongo. Om läget för de infödda förbättrades då vet jag inte, men att döma av seriealbumet Tintin i Kongo (se nedan) från 1930-31, var synen på den svarta befolkningen inte precis idealisk då heller.

Tintin i Kongo

Tintin i Kongo är det andra Tintinäventyret som publicerades i tidningen Le Petit Vingtième 1930-31. Det handlar om hur Tintin och Milou reser till Kongo, samtidigt som Tintin jagas av maffiaskurkar. Med nöd och näppe lyckas Tintin flera gånger undkomma döden och till slut fånga maffioserna.

De svarta framställs genomgående nedlåtande, som stereotypa ”hottentotter”, och det är ganska besvärande att läsa för en modern människa. Dessutom ägnar sig Tintin åt jakt albumet igenom. Han dödar både elefanter, lejon och leoparder. Absolut inte det bästa Tintinäventyret, men intressant som ett tidsdokument.

Jag läste albumet i nyöversättning av Björn Wahlberg, ordförande i den svenska Tintinföreningen, Generation T. Jag tycker att hans översättningar med förord och fotnoter är helt underbara. I förordet till Tintin i Kongo skriver han att albumet blev belagt med säljförbud under avkoloniseringen på 1950-talet, tills en dagstidning i Zaire (som Kongo då hette) 1970 tog kontakt med förlaget och bad att få publicera serien. Hergé själv har, enligt Wahlberg, sagt att han inte visste mer om Kongo än det som folk i allmänhet sa på 30-talet, bl.a. att ”negrerna är som stora barn”.

Annan belgisk litteratur

Tänkte att jag borde nämna ytterligare två belgiska författare. Dels nobelpristagaren i litteratur, Maurice Maeterlinck, som kommer från Belgien, dels fransyskan/belgiskan Marguerite Yourcenar.

Jag har själv inte läst något av Maeterlinck, men han fick nobelpriset 1911 för sina dramer i symbolismens anda (som det står i Helmer Långs 100 nobelpris i litteratur). Han var flamländare, men skrev på franska. Hans mest kända pjäser är Fågel blå och Pélleas och Mélisande.

Yourcenar påstås  ibland vara belgisk, ibland fransk författare. Som jag förstår det var hennes mamma belgiska, medan fadern var fransman. Hon blev som första kvinna invald i Franska Akademien 1981. Hennes mest kända verk är Hadrianus minnen. Jag har endast läst en novell av henne, Mannen som hade älskat nereiderna, som finns med i Jan Brobergs antologi Tolv prisvärda. Novellen är väldigt vackert skriven och jag skulle gärna läsa mer av Yourcenar.

Belgienbild

Jag har pinsamt nog bara varit i Belgien en gång (om inte genomresa på tåget mellan Paris och Amsterdam räknas), och det var på semester med föräldrarna i Brugge 1993. En fantastiskt vacker stad som jag gärna skulle vilja återvända till.

Min man är dock i Bryssel titt som tätt, för att besöka Europaparlamentet, så han får stå för bilden även den här gången. Håll till godo med Manneken Pis!