A golden age

Val av bok

Den här boken läste jag i somras en recension av i Tidningen Vi, och beställde den direkt på Ad Libris. Valet var för en gångs skull helt okomplicerat. En ung, kvinnlig författare, som visserligen bor i London och skriver på engelska, men ändå; hon kommer från Bangladesh och skriver om Bangladesh. Ett klockrent val.

Jag har inte heller läst någon extralitteratur den här gången, så det kan tänkas att det blir ett lite kortare inslag… Men om någon skulle vara intresserad av att läsa mer har jag lite länktips:

En novell av den bangladeshiske författaren Mahmud Rahman och en till.

Texter av fyra bangladeshiska författare på Words without borders.

Boktips på Bradt Travelguides blogg Joybangla.info (”Joy Bangla” ropas ofta i romanen: ”joy” betyder seger och Bangla=Bengalen har jag lärt mig)

Sultana’s dream, en bangladeshisk feministisk science fiction-novell(!) från 1905 som nämns i romanen.

A golden Age

Romanen handlar om Bangladesh självständighetskrig 1971, sett ur en mors ögon. Huvudpersonen Rehana Haque har två barn som båda deltar i frihetskriget på olika sätt, och hon dras även själv motvilligt in i kampen. I mångt och mycket handlar det dock snarare om hennes moderskap och om hur kärleken till barnen alltid kommer först.

Romanen utspelar sig under ett enda år, men det hinns med flera olyckliga kärlekshistorier, liksom död och tortyr – och en hel del hjältemod förstås.

Jag tycker att boken var lättläst och ganska spännande emellanåt, men jag stör mig något på hur modern beskrivs. På något sätt tycker jag att det verkar som om författaren skriver ur en dotters, och inte en mors perspektiv. Nu har jag själv inga barn, och jag har ingen aning om ifall Anam har några, men jag irriterar mig ändå på Rehana Haques totala brist på personlighet. Hon är mor och inget annat.

Anams beskrivning av vardagslivet i Bangladesh (i en hyfsat priviligierad familj får man anta) är dock väldigt väl skriven och intressant att läsa. Man får lust att resa dit och äta Rehanas goda mat. Historien om självständighetskriget är också jätteintressant. Man lär sig mycket!

Bangladesh självständighet

1947 delades Indien upp i Indien och Pakistan. Bangladesh hette då Östpakistan och hörde till det muslimska Pakistan. På ne.se står att läsa att delningen skar av förbindelserna med hamnstaden Calcutta i Indien, vilket påverkade Bangladesh ekonomi mycket negativt.

Trots att Bangladesh är ett muslimskt land, kände man sig i Östpakistan kulturellt närmare de hinduiska indierna i Calcutta, än de muslimska västpakistanierna. Detta blir tydligt i romanen, bl.a. genom Rehanas västpakistanska rötter. Rehanas modersmål är till exempel urdu, som i Västpakistan, medan man i Bangladesh talar bengali (vilket man också gör i de indiska provinserna Västbengalen och Tripura). Jag tycker att det är fascinerande, om man får säga så, att det språkliga och kulturella verkar gå före religionsskillnaderna i den här delen av Indien, samtidigt som det pågår en blodig religionskonflikt i andra änden av landet.

I parlamentsvalen 1970 vann Awamiförbundet med dess ledare Mujibur Rahman en klar majoritet. Rahman kämpade för ökad östpakistansk självständighet, enligt ett sexpunktsprogram som hade tagits fram redan på 1950-talet. Valresultatet godkändes dock ej av västpakistanska ledare och oroligheter utbröt i Bangladesh. Rahman lät utropa republiken Bangladesh och krig följde. Indien och Indira Gandhi gav sig in i kriget på Bangladesh sida, och Pakistan fick kapitulera 1971. I romanen kan man läsa (s 98-99 i min pocketutgåva från 2008):

”Indian Prime Minister Indira Gandhi has pledged support for the people of Bangladesh, stating that the freedom-loving Bengalis would soon triumph over the fascistic regime of the Pakistani dictators.”

1971 bildades republiken Bangladesh och 1972 blev Sheikh Rahman dess premiärminister. I romanen beskrivs hur man vid denna tidpunkt ser på Rahman som en landsfader (s 49 i min utgåva):

”…Rehana watched as he waved his arms to quiet and reassure his people. His. They belonged to him now; they were his charge, his children. They called him father. They loved him the way orphans dream of their lost parents: without promise, only hope.”

Enligt NE dödas Rahman dock i en militärkupp redan 1975 – samma år som han inför enpartisystem i landet. Den som så småningom tar över är överbefälhavaren generalmajor Ziaur Rahman. Även major Zia förekommer i romanen. Han är t.ex. den som läser upp Bangladesh självständighetsförklaring i radio i början av kriget. Zia mördas dock enligt NE i ett kuppförsök 1981.

Källor: Nationalencyklopedien, Wikipedia, A golden age.