Bahrainsk litteratur

Under sommaren har jag försökt att läsa något från Bahrain. Det visade sig inte vara helt lätt. Om man googlar på litteratur från Bahrain så hittar man till slut poeten Qassim Haddad, vars dikter dessutom finns på nätet i engelsk översättning. Jättebra! Problemet är bara att jag har läst extremt lite poesi i mina dagar, och har utvecklat någon sorts poesifobi, där jag har fått för mig att jag inte läser på rätt sätt, inte förstår. Mindervärdeskomplex inför poesins storhet kanske. Dessutom är jag lite tveksam till att läsa poesi i översättning – blir det inte i själva verket översättarens dikt? Visserligen inspirerad av originalet, men ändå något helt annat?

Jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall och beställde ett tidigare nummer av tidningen Banipal, med ett inslag om Haddad som hjälp. Bara några dagar senare fick jag dock ett trevligt mejl från Banipal, där de meddelade att det aktuella numret var slut, men att de gärna hjälpte mig att hitta något likvärdigt. Mycket vänligt, men jag tappade modet och det blev aldrig någon mer beställning.

Till slut läste jag dock en intervju med Daniel Sjölin i förra numret av Vi läser, som fick mig att bestämma mig för att det var dags att försöka mig på poesi. Sjölin säger där: ”Mitt oundgängliga lästips till alla som läser poesi, eller böcker de tycker är svåra eller inte förstår: prata högt med dig själv. Talet bromsar ned tanken. /…/ Så läs dikten högt och prata med dig själv om den i en halvtimme.” Jag gjorde så med några av Haddads dikter, och det var faktiskt bra. Sedan blev det förstås svårt att hitta tid till att prata poesi med sig själv en halvtimme om dagen, men det är ett bra tips! Och när jag väl bestämt mig för att läsa Haddad hittade jag den där artikeln ur Banipal på www.jehat.com (scrolla nedåt så dyker den upp efter dikten). En presentation av Haddads dikter kommer längre ner i texten.

Jag letade dock samtidigt vidare och hittade till slut en bok på adlibris(!) av den bahrainiske författaren Ali al SaeedQuixotic. Jag beställde den, men började ganska snart ana oråd. Hittar inga recensioner av boken, trots att den sägs ha vunnit något slags pris i Bahrain. Det här kan ju bero på mina obefintliga arabiska-kunskaper, det kanske finns hundratals sidor på arabiska om al Saeed, men de enda webbsidor jag hittade om honom verkar han ligga bakom själv! När boken sedan kom kändes den ganska B. Ful design, utgiven av iUniverse – ett ”print-on-demand”-företag.  Jag började tveksamt att läsa, men la av efter två sidor – jag irriterade mig så otroligt på de språkliga bristerna. Romanen är nämligen skriven på engelska direkt, trots att det inte är författarens modersmål. Jag har inte heller engelska som modersmål, men är verkligen det här en korrekt mening: ”All of his attention was directed unconditionally to the bunch of flowers, jasmines and roses he’s making the bouquet with.” (s 59)? Jag trodde att det hette ”directed at” och så är det en konstig tempusväxling mitt i meningen… Nu slog jag bara upp en sida på måfå, men hela texten är sådan.  Men, jag har ju bara läst två sidor och var liksom irriterad på boken redan innan jag hade börjat, så jag erkänner villigt att den kan ha kvaliteter som jag har missat. Jag har ingen aning om vad boken handlar om, men på baksidan står det att det är två män som går igenom en serie mystiska och bisarra händelser, som ger deras liv ny mening.

Under tiden hade jag dock fortsatt att leta efter prosa från Bahrain och hittat en ganska rolig blogg av en översättare med indiskt ursprung i Bahrain. I en av kommentarerna till ett inlägg om översatt arabisk litteratur nämns An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi som en bahrainsk bok. En diskussion följer på bloggen, av vilken man förstår att Algosaibi är saudier, men har växt upp i Bahrain och ser sig som både bahrainier och saudier. Jag har inte hittat någon bekräftelse på detta påstående, men jag beställde boken för dyra pengar från ett antikvariat i Nya Zeeland och hoppas att de här bloggarna vet vad de talar om :-). Boken handlar om fyra bahrainska studenter i Egypten, så den har något med Bahrain att göra i alla fall. Och Algosaibi har med säkerhet varit Saudiarabiens ambassadör i Bahrain. Denna bok har jag läst och den kommer att presenteras nedan.

Qassim Haddad

Haddad beskrivs som poet och revolutionär på adab.com och när man googlar hans namn får man upp en artikel med titeln Marcel Khalife and Qassim Haddad cause fury in Bahrain’s Parliament. Den islamistiska majoriteten i Bahrains parlament upprördes tydligen av en mer utmanande version av Laila och Majnun, där de inte är oskulder, som Haddad satt upp som musikal på Bahrains ”Spring of Culture Festival” 2007. Den samhällskritiska tonen tycker jag kan skönjas även i hans dikter, t.ex. Happily he entered death, eller, som här, i Words from a young night:

”To rule = terror to force acceptance.
To dissent = terror to force resistance.
Both seek to grant prosperity to the people
under one power.”

I ovannämnda artikel ur Banipal står det också att Haddad tidigare har torterats och suttit i fängelse i fem år p.g.a. sin revolutionära samhällssyn. Och att man idag kan skönja en viss galenskap och desperation i hans dikter.

Jag tycker för min del att det är svårt att säga något mer om Haddads poesi, för den förblir faktiskt ganska obegriplig för mig. Fast jag tycker ändå om den, särskilt de små korta visdomsorden i Words from a young night. Jag låter därför Haddad tala själv genom ytterligare två citat från samma dikt:

”The future
is said to be the opposite of the past,
and we are in an endless present.”

”I have many secrets.
I stud them in my poems
and I toss them in the air of language.
Someone has to expose them.”

An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi

An apartment called freedom

Romanen är alltså skriven av Saudiarabiens arbetsmarknadsminister, Ghazi Algosaibi, 1994. Den handlar om fyra studenter från Bahrain som reser till Kairo för att studera, eller, som det står på bokens omslag: ”The young men…symbolize the process of development of a generation of young men who, before the great oil boom, were sent abroad from their highly traditional home countries to face the new world of revolutionary Egypt”.

Romanen utspelar sig 1956-1960, under Nassers storhetstid och man får följa den politiska utvecklingen i Egypten, och i viss mån, även resten av arabvärlden. Egypten verkar ha varit den ledande arabiska nationen vid denna tid och många panarabiska och islamistiska strömningar tycks ha uppstått här. De fyra unga männen i romanen fastnar för varsin -ism och för långa teoretiska diskussioner med varandra. Jag får lära mig om Nasserismen, Ba’athpartiet, Muslimska Brödraskapet m.fl.

Boken är ganska torr och jag vet inte riktigt om jag tycker om den. Den är intressant och ganska lättläst – fast utan att någonsin bli direkt spännande eller få mig att omvärdera mina egna politiska värderingar. Jag fascineras dock av revolutionära epoker – tänk att leva och tro att man faktiskt gör skillnad, att världen kommer att bli bättre. Att allt man gör är viktigt. Vissa känner förstås så idag också, men många är nog som jag – ganska blasé och teoretiserande. Vad spelar det för roll om jag demonstrerar mot ett krig någonstans? Och hur kan man veta vad som är rätt eller fel? Å ena sidan, å andra sidan…

Nedan avslöjas ganska mycket av bokens handling, men eftersom det var så otroligt svårt att få tag på boken, gissar jag att sannolikheten är liten att jag ska förstöra någons läsupplevelse. Men nu är ni varnade i alla fall.

Bokens karaktärer

Huvudperson i romanen är Fuad. Vi får följa honom från det att han reser till Kairo, som då verkar främmande och kaotiskt, i augusti 1956 till det att han lämnar staden, som nu är hemtam, i oktober 1961 och reser till USA.

Fuad framställs som lite mindre fanatisk än sina vänner, trots att han förblir en hängiven Nasserist boken igenom. Han kommer från en medelklassfamilj i Manama, hans far är juvelerare, och kommer först i Kairo till insikt om att han har det bättre ställt än de flesta. Klasskillnaderna verkar ha varit större i Kairo än i Manama?

Fuad är under en period medlem i Ba’athpartiet, främst eftersom han har en flickvän som är medlem. Ba’athpartiet är enligt Nationalencyklopedien ett panarabiskt parti, som grundades av Michel Aflaq och Salah al-Din al-Bitar i Syrien på 40-talet. Partiet bestod främst av unga intellektuella och militärer. Det har varit regerande parti i Syrien sedan 1963 och i Irak 1968-2003. Ba’athpartiet har enligt NE en antikapitalistisk och antiisraelisk ideologi.  Den negativa synen på Israel nämns dock över huvud taget inte i boken, trots att den utspelar sig kring Suezkrisen. Jag vet inte om författaren undviker ämnet? Fuad lämnar partiet för att han tycker att det kretsar för mycket kring ledarna, och för att partiet inte erkänner islams särskilda roll. Att kristna från Syrien och Libanon är inflytelserika i rörelsen stör honom något.

Senare är Fuad under en period aktiv inom ANM, Arab Nationalist Movement. ANM är enligt Wikipedia en panarabisk nationalistisk rörelse som grundades av George Habash på 1940-talet. Habash är mer känd för att han senare grundade PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine). En rolig detalj är att under tiden Fuad är politisk aktiv inom denna rörelse får han träffa den irakiske revolutionären och Ba’athpartisten Saddam Hussein! Fuad lämnar dock slutligen ANM, av ungefär samma skäl som han lämnade Ba’athpartiet, och ger sig av till USA.

Fuad delar lägenhet med tre vänner från Bahrain: Yacoub, Abdul-Karim och Qasim. De kallar lägenheten för ”Frihet”, därav bokens titel.

Yacoub kommer från en fattig familj. Han fastnar lätt för olika ideologier och går sedan in för dem helhjärtat. I Egypten blir han kommunist och engagerar sig i den illegala rörelsen, tills han blir gripen och utvisad ur Egypten. När han till slut kommer tillbaka känner han sig sviken av kommunismen och vill i stället bli medlem i en annan illegal rörelse, det Muslimska Brödraskapet. Detta är, enligt NE, en islamistisk folkrörelse som vill skapa en muslimsk stat grundad på sharialagar. Det är lite oklart hur det går för Yacoub med detta, men han är kvar i Kairo när romanen slutar i alla fall.

Abdul-Karim kommer från en religiös familj – hans far är shiitisk shejk. Abdul-Karim träffar dock en sunnitisk, egyptisk tjej, som han vill gifta sig med. Hon överger honom, Abdul-Karim blir förtvivlad, träffar istället en prostituerad kvinna som han blir tillsammans med, hon dör och Abdul-Karim blir förtvivlad igen. Denna gång så pass mycket att han blir besatt av spiritualism. Till slut kommer dock den första tjejen tillbaka och de trotsar Abdul-Karims familj och gifter sig.

Qasim är reaktionär från en nyrik familj, hans far har gjort karriär inom oljebranschen. Qasim följer Mammons lag och blir framgångsrik företagare under studietiden. Pengarna använder han dock till att hjälpa sina vänner! Qasim följer med Fuad till USA efter studierna för att fördjupa sina marknadsekonomiska studier.

Lärdomar om Bahrain

Enligt NE är Bahrain 637 km2 stort och ligger på ett 30-tal öar cirka två mil öster om Saudiarabien. Sju åttondelar av landets yta utgörs dock av huvudön Bahrain, där även huvudstaden Manama ligger.

När pojkarna är hemma i Bahrain på sommarloven så tycker åtminstone Qasim och Fuad att det är väldigt litet. Qasim säger att man kan resa från Al-Hadd (i nordost) till Ras Al-Barr (sydspetsen) på mindre än en timme, och det enda man kan göra är att besöka BAPCO-restaurangen, BAPCO-bion och BAPCO-stranden (BAPCO är det helt statligt ägda Bahrain Petroleum Company).

Att Abdul-Karim är shiit väcker viss uppståndelse i Egypten. Bland vännerna från Bahrain är han också den ende shiiten, trots att shiiterna utgör en majoritet i Bahrain. I boken framställs det som att det inte finns några religionsklyftor i Bahrain, men i NE står att de politiska oroligheterna bland shiiterna i Bahrain ökade under 90-talet.

Bahrain styrs av en sunnitisk familj, Al Khalifa-klanen. Familjen kom, enligt NE, ursprungligen från Nejd via Kuwait under 1700-talet. 1783 intog de Bahrain. I boken dricker Fuad och Qasim te med Shaikh Salman, som styrde Bahrain 1942-1961. Man kan alltså anta att även Fuad och Qasim kommer från det ledande skiktet i Bahrain. Idag styrs Bahrain av shejk Hamad bin Isa Al Khalifa, som till och med har utropat sig till kung av Bahrain (källa : intressant artikel i LMD). Kungafamiljen verkar inte vara så populär och i NE nämns ett kuppförsök 1981.

Kuriosa

I en scen i boken sitter killarna i lägenheten med en grupp prostituerade(!) och sjunger en sång av Abdel Halim Hafez, en populär egyptisk sångare. Det är en minnesvärd scen, som skildrar deras första erfarenheter av kvinnor och alkohol. Vore det inte för att kvinnorna var prostituerade så hade scenen känts väldigt bekant. Fast det ska tilläggas att ingen av killarna i slutändan lyckas/väljer att ha sex med dessa kvinnor. Jag hittade hur som helst en del gamla klipp med Hafez på You Tube, som jag tyckte var fina! Det här är från tiden boken utspelar sig.

Annonser