Läste i senaste numret av Karavan att Argentinas ledande peronister vill flytta Borges kvarlevor från hans begravningsplats i Schweiz till Recoleta-kyrkogården i Buenos Aires (det är samma kyrkogård som Evita ligger begravd på). Detta skulle dock ske mot Borges sista vilja och har, enligt Karavan, lyckligtvis stoppats av Borges änka!

Jag tyckte det var en fascinerande historia och försökte googla för att ta reda på mer, men hittade inte så mycket på engelska. Däremot hittade jag Jeff Barrys trevliga blogg om B.A. med ett inlägg om Borges gravproblem. Barrys blogg innehåller dessutom ett 30-dagars tema om Borges. Har inte läst det än, men mitt intryck av bloggen är att den är seriös och intressant. Barry skriver att han är skribent och f.d. bibliotekarie, så det låter ju som om han skulle kunna vara till hjälp i förståelsen av Borges.

Blir verkligen sugen på att resa tillbaka till B.A. när jag får se alla bilder, från bl.a. Recoleta. Ett besök där rekommenderas varmt om ni någonsin reser dit. Och, för bokälskare, den fantastiska bokhandeln El Ateneo!

Annonser

Argentina

Fiktioner

Jag har dragit ner på takten lite, men nu har jag äntligen läst ut Jorge Luis Borges Fiktioner. Jag ursäktar mig med att det är en samling ganska svåra noveller. Man måste i varje fall vara koncentrerad när man läser dem!

Buenos Aires 2004

Jag har alltså kommit till Argentina. Ett land jag har besökt, och gärna reser tillbaka till. Buenos Aires är absolut ett av mina favoritresemål! Tyvärr hade jag ännu ingen digitalkamera när jag var där, så den enda bild av acceptabel kvalitet som visar något av staden (och inte en svettandes jag) är den här till höger. Men, tro mig, staden är väl värd ett besök, även om Río de la Plata ser lite smutsig ut på min bild.

Borges noveller utspelar sig i flera fall i Argentina och Buenos Aires, men jag kunde inte alls koppla ihop det med den stad jag har besökt. Novellerna kunde ha utspelat sig nästan var som helst, tycker jag. En och annan referens till en gaucho eller en kopp mate gav lite lokalfärg, men det var nog det hela.

Val av bok

Jag hade inte läst någon argentinsk författare sedan tidigare, och Borges och Julio Cortázar var de enda namn jag kände till på rak arm, så jag tänkte att jag skulle läsa någon av dem. Men så förekom det ju en del referenser till Borges i Agualusas noveller, framför allt min favorit Borges i helvetet, som jag skrev om i Angola-inlägget. Detta gjorde mig mycket nyfiken på Borges, och det blev ett givet val.

När det gällde val av bok läste jag på lite och tyckte mig förstå att de flesta novellsamlingar av Borges som har publicerats på svenska inte är kompletta. Denna utgåva av Albert Bonniers Förlag från 2007 ska dock vara en komplett version av Borges Ficciones, så jag valde den.

Novellerna

Nu börjar det svåra – att försöka skriva något vettigt om Fiktioner. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig an den – känns som om jag skulle behöva läsa om den och diskutera den med någon, för att vara säker på att jag förstått den något så när… Men om ni ursäktar min okunskap, så gör jag i alla fall ett försök till beskrivning.

Boken är uppdelad i två delar, och har ett intressant förord skrivet av Gabriella Håkansson. Första delen heter ”Trädgården med gångar som förgrenar sig” och består av åtta noveller. Den andra delen innehåller ytterligare nio noveller. Samma tema återupprepas gång på gång och handlar om labyrinter och speglar, andra dimensioner och att världen inte är vad vi tror.

Böcker och romanfigurer är också vanligt förekommande teman – en novell, Pierre Menard, författare till Don Quijote, handlar t.ex. om en man som ska försöka återskapa Don Quijote ord för ord. Inte memorera den, utan skapa den från början, men med exakt samma ordalydelse. Detta skulle bli en helt ny roman, menar Borges helt postmodernistiskt, och diskuterar hur den skulle skilja sig från ursprungsromanen, genom att vara skriven i en annan tid (men, alltså, med exakt samma ord) av en annan person. Hänger ni med? Det är svårt att återberätta, men oerhört spännande att läsa.

Om man lyckas koncentrera sig och följa Borges tankar är hans värld mycket fascinerande. Det är lite som en religion – jag tror jag ska bli Borgesian! Genom att tyda hans texter kanske man kan hitta svaret på livet, universum och allting? Det känns i alla fall så ibland. Fast det är mycket referenser till författare och filosofer, som jag inte har läst och i många fall inte ens har hört talas om. Argh! Efter i princip varje bok jag läser i det här projektet känner jag mig mindre, snarare än mer, bildad.

Citat

En människa kan vara en annans fiende, avundsjuk på vissa ögonblick i hennes liv, men en människa kan inte vara fiende till ett land, eller till lysmaskarna, till orden, trädgårdarna, vattendragen, solnedgångarna..”

Ur Trädgården med gångar som förgrenar sig (s 117 i min utgåva).  Tyckte det var oerhört fint och sant när jag läste det, såhär ur sitt sammanhang vet jag inte… Men, liksom, att man inte kommer överens med vissa människor, men att man ändå responderar på samma sätt, lika positivt, på vårvädret. Lite banalt, men något jag plötsligt kände en trygghet i när jag läste.

”…en Gud som utlovar sina trogna evigt liv om de generation efter generation utför en viss rit.”

Ur Fenixsekten (s 201). Borges skriver varken om kvinnor eller någon form av erotik i sina noveller, det är endast män och manlig lojalitet som behandlas. I Fenixsekten beskriver han dock en hemlig kult med en hemlig rit som inte kan läras ut, och jag tolkar det som att det handlar om samlag, helt enkelt. Ovanstående citat innebär då alltså evigt liv för mänskligheten om den fortplantar sig. Också trösterikt på något sätt, att se det på det sättet. Sedan är ju det här med evighet förstås ett omöjligt begrepp – det som har haft en början ska naturligtvis ha ett slut också, men ändå…

Jorge Luis Borges

Borges föddes 1899 i Buenos Aires, och dog 1986 i Schweiz. Gabriella Håkansson skriver i sitt förord att Borges bodde hemma hos sin mor fram till 1975, då modern dog 99 år gammal. Enda avbrottet var Borges tre år långa, misslyckade äktenskap. Detta kan ju eventuellt förklara varför kvinnorna är så frånvarande i Borges noveller. De sista åren av sitt liv levte dock Borges tillsammans med María Kodama, som han gifte sig med kort före sin död (Malte Persson skriver om henne på sin blogg– är det p.g.a. henne som Borges verk inte publicerats i sin helhet på svenska tidigare?).

1938 drabbades Borges av blodförgiftning och var nära att dö. Efter detta ska han, enligt Håkansson, ha blivit mer intresserad av mystiken.

Håkansson skriver också att Borges gav sina läsare tre tips:

1) Läs lite, men läs om mycket

2) Det finns ingen gräns mellan fiktion och fakta

3) Det förflutna utgörs endast av det som ryms i vårt minne

Dansa igen

Val av bok

Äntligen har jag fått lite tid över att skriva om mina intryck från José Eduardo Agualusas novellsamling Dansa igen. Det finns en hel del angolansk litteratur översatt till svenska, men Agualusa läste jag om på flera ställen, så jag började med att leta efter hans verk när jag kom till biblioteket. Två av hans böcker stod då i hyllan, men den ena, En främling i Goa, verkade främst utspela sig i Indien och mitt mål var ju trots allt att läsa om Angola, så jag tog den andra, Dansa igen.

Dansa igen

Författaren José Eduardo Agualusa är född 1960 i Angola, men har studerat och arbetat i Portugal och Brasilien, och hans noveller utspelar sig i hela den portugisisktalande världen – från Goa och Singapore via Portugal, Angola och Moçambique till Brasilien. Samlingen jag har läst är ett texturval som har gjorts, och översatts, av Marianne Sandels. Hon har också skrivit en introduktion och verkar likaså äga förlaget Almaviva, som har gett ut boken.

Samlingen har delats in i fem delar: Förlorade gränser, Andra gränser, Fiktioner, Reflexioner och Passioner. Jag vet dock inte om det är förläggaren/översättaren Sandels, eller författaren själv, som har gjort den här indelningen, och det stör mig en aning. Vad har urvalet baserats på? Är det tidningskrönikor ursprungligen, eller skrevs de som noveller? Varför dessa olika rubriker? Har författaren godkänt dem, eller är det till och med hans egna rubriker? Jag tycker ändå att det är av viss betydelse hur författaren själv vill presentera texterna. I vissa fall talar han t.ex. om ett fenomen i flera noveller i rad, jag undrar då om de hörde ihop från början, eller om Sandels har placerat dem efter varandra just p.g.a. detta?

Intryck av novellerna

Med denna reservation är mitt totala intryck av novellerna dock mycket gott – även översättningen är utmärkt. Jag var verkligen positivt överraskad i början – Agualusa kan vara riktigt rolig! Jag har skrattat högt under läsningen och läst upp flera noveller högt för min man.  Novellerna pendlar mellan lustiga historier och allvar. En del tankar kring Angolas nutidshistoria finns med, men man får inte intrycket av att det är ett land som har haft inbördeskrig under hela 80- och 90-talen. Mina mycket knappa kunskaper om angolansk historia räckte för att få behållning av de ämnen som tas upp i boken.

Man får emellertid lära sig mer om angolansk folklore och självuppfattning, vilket är nog så intressant. En typ som t.ex. dyker upp redan i första delen av boken är Saci Pererê. Han visar sig vara en brasiliansk mytologisk figur som först nämns utan förklaring alls, men som jag nu har förstått är en piprökande man som kan spela människorna spratt. Han har en röd luva, som han kan använda för att försvinna på ett ögonblick – lite lik vår svenska hustomte kanske? Jag antar att han även ingår i den angolanska mytologin?

Ras

Ett intressant tema som diskuteras i flera noveller är frågan om ras. I Angola står ras utskrivet i passet, berättar Agualusa, och han skriver om hur helsyskon kan råka få olika rastillhörigheter. Han skriver om personer som i USA känner sig som svarta, men i Angola istället får höra att de är vita – hur ras kan uppfattas helt olika beroende på omständigheterna och den sociala kontexten. Det här är en fråga som alltid är aktuell och viktig att diskutera, tycker jag. Det finns trots allt fortfarande en idé om att ras är något statiskt. Agualusa antyder också hur politiskt inkorrekt det kan var att vara vit afrikan, som han själv. Både i och utanför Afrika finns fördomar kring denna grupp, och han berättar med humor hur författaren Mia Couto blivit inbjuden att komma och föreläsa i USA. Gruppen som bjudit in honom blev mycket förvånade när han visade sig vara en vit man, istället för en svart kvinna.

Magisk realism

Det finns något av magisk realism över, åtminstone vissa av, Agualusas noveller. Speciellt i den delen som heter Fiktioner (med anspelning på Borges?). Jag har inte läst Borges (kanske något att bita i när jag kommer till Argentina i detta projekt), men skrattade mycket åt novellen Borges i helvetet. Det handlar om hur Jorge Luis Borges dör och vaknar upp i ett bananplantage, för att långsamt komma till insikt om att han har hamnat i den colombianske författaren Gabriel García Márquez paradis. Borges är mycket upprörd över förväxlingen av två latinamerikanska författare tills han inser att Márquez nu troligen kommer att hamna i Borges paradis, som Marquez kommer att ogilla lika mycket som Borges ogillar hans. Detta gör honom mycket nöjd.

Olika fantastiska versioner av vad som händer när man dör presenteras i novellsamlingen. Även om man inte precis kan föreställa sig att det skulle kunna gå till som i historien om Borges, tycker jag ändå att det är lite tröstesamt med tankar kring livet efter döden.

Kvinnor

Det jag möjligen kan klaga på är Agualusas kvinnosyn. Han är inte nedlåtande på något sätt, men verkar se kvinnan som en egen art. Han skriver t.ex. att kvinnor koncentrerar sig på funktionalitet, till skillnad från män. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det, och tycker att det är lite irriterande när kvinnor beskrivs som väsensskilda från män.  Han har ett konstigt resonemang om hur kvinnor älskar de svagaste männen, så att de kan vara deras mödrar (det förekommer absolut, men det finns väl lika många som vill ha starka män, så att de får känna sig svaga och omhändertagna?) och förklarar också att eftersom det finns ungefär lika många män som kvinnor i världen är det ingen idé för männen att sprida sin säd, kvinnorna kan ändå inte föda fler barn… Så nu vet ni det.

Another day of lifeAnother day of life

Eftersom jag inte fick lära mig så mycket om angolansk historia i Agualusas bok bestämde jag mig för att också läsa Ryszard Kapuścińskis Another day of life, som redan stod i min bokhylla. Boken handlar om hur Kapuściński tillbringar tre månader i Angola 1975 för att rapportera från inbördeskriget mellan FNLA (National Front for the Liberation of Angola, stöddes av väst och Zaire), MPLA (Popular Movement for the Liberation of Angola, stöddes av Sovjet och Kuba) och UNITA (National Union for the Total Independence of Angola, stöddes av väst och Sydafrika). Kapuściński lyckas beskriva konflikten ur ett mänskligt perspektiv, utan koloniala undertoner. Trots det korta tidsspannet ger det en god bakgrund till kriget som skulle pågå fram till 2002. I min utgåva finns ett knappt tvåsidigt tillägg av Kapuściński om konfliktens fortgång 1976-2000. Att det är så kort förtydligar just att han har lyckats säga det han ville säga redan i reportaget från 1976. Som ni förstår är jag ett stort fan…

Mot Karibien

Nästa land blir den karibiska östaten Antigua och Barbuda. Och jag hoppas att nästa inlägg inte ska dröja lika länge!