Quissama

Quissama

När jag var i Amsterdam nyligen läste jag romanen Quissama av den nederländske författaren och diplomaten F. Springer. Boken utspelar sig i Angola, så jag tänkte att den skulle få en liten notis här på bloggen.

Quissama gavs ut första gången 1985, men utspelar sig kring 1980. Den handlar om en nederländsk affärsman, vid namn Charles Enders, som kommer till Angola för att göra business i det nyligen självständiga landet. Här träffar han en annan nederländsk affärsman, King Velderman. Enders fascineras oerhört av Velderman, som berättar för Enders om sitt liv i Indien, och om sin stora kärlek, Pauline. Berättelsen om Pauline byggs upp som ett mysterium och romanen slutar i ond bråd död…

Jag gillar verkligen skrönorna som King berättar, men själva ramhistorien blir aldrig riktigt spännande. Det borde vara en bok för mig med alla metahistorier som rör sig över flera olika världsdelar, men jag är inte övertygad. Kort sagt: jag gillar idén, men blev aldrig riktigt engagerad i boken.

Översättningar

Quissama finns tyvärr varken i svensk eller engelsk översättning. Vill man läsa den finns den, enligt nlpvf.nl, översatt till tyska, franska, bulgariska och slovakiska. Det går dock att läsa om boken (och hur den slutar – kanske var det som gjorde att nöjet förstördes för min del) på engelska här.

Dansa igen

Val av bok

Äntligen har jag fått lite tid över att skriva om mina intryck från José Eduardo Agualusas novellsamling Dansa igen. Det finns en hel del angolansk litteratur översatt till svenska, men Agualusa läste jag om på flera ställen, så jag började med att leta efter hans verk när jag kom till biblioteket. Två av hans böcker stod då i hyllan, men den ena, En främling i Goa, verkade främst utspela sig i Indien och mitt mål var ju trots allt att läsa om Angola, så jag tog den andra, Dansa igen.

Dansa igen

Författaren José Eduardo Agualusa är född 1960 i Angola, men har studerat och arbetat i Portugal och Brasilien, och hans noveller utspelar sig i hela den portugisisktalande världen – från Goa och Singapore via Portugal, Angola och Moçambique till Brasilien. Samlingen jag har läst är ett texturval som har gjorts, och översatts, av Marianne Sandels. Hon har också skrivit en introduktion och verkar likaså äga förlaget Almaviva, som har gett ut boken.

Samlingen har delats in i fem delar: Förlorade gränser, Andra gränser, Fiktioner, Reflexioner och Passioner. Jag vet dock inte om det är förläggaren/översättaren Sandels, eller författaren själv, som har gjort den här indelningen, och det stör mig en aning. Vad har urvalet baserats på? Är det tidningskrönikor ursprungligen, eller skrevs de som noveller? Varför dessa olika rubriker? Har författaren godkänt dem, eller är det till och med hans egna rubriker? Jag tycker ändå att det är av viss betydelse hur författaren själv vill presentera texterna. I vissa fall talar han t.ex. om ett fenomen i flera noveller i rad, jag undrar då om de hörde ihop från början, eller om Sandels har placerat dem efter varandra just p.g.a. detta?

Intryck av novellerna

Med denna reservation är mitt totala intryck av novellerna dock mycket gott – även översättningen är utmärkt. Jag var verkligen positivt överraskad i början – Agualusa kan vara riktigt rolig! Jag har skrattat högt under läsningen och läst upp flera noveller högt för min man.  Novellerna pendlar mellan lustiga historier och allvar. En del tankar kring Angolas nutidshistoria finns med, men man får inte intrycket av att det är ett land som har haft inbördeskrig under hela 80- och 90-talen. Mina mycket knappa kunskaper om angolansk historia räckte för att få behållning av de ämnen som tas upp i boken.

Man får emellertid lära sig mer om angolansk folklore och självuppfattning, vilket är nog så intressant. En typ som t.ex. dyker upp redan i första delen av boken är Saci Pererê. Han visar sig vara en brasiliansk mytologisk figur som först nämns utan förklaring alls, men som jag nu har förstått är en piprökande man som kan spela människorna spratt. Han har en röd luva, som han kan använda för att försvinna på ett ögonblick – lite lik vår svenska hustomte kanske? Jag antar att han även ingår i den angolanska mytologin?

Ras

Ett intressant tema som diskuteras i flera noveller är frågan om ras. I Angola står ras utskrivet i passet, berättar Agualusa, och han skriver om hur helsyskon kan råka få olika rastillhörigheter. Han skriver om personer som i USA känner sig som svarta, men i Angola istället får höra att de är vita – hur ras kan uppfattas helt olika beroende på omständigheterna och den sociala kontexten. Det här är en fråga som alltid är aktuell och viktig att diskutera, tycker jag. Det finns trots allt fortfarande en idé om att ras är något statiskt. Agualusa antyder också hur politiskt inkorrekt det kan var att vara vit afrikan, som han själv. Både i och utanför Afrika finns fördomar kring denna grupp, och han berättar med humor hur författaren Mia Couto blivit inbjuden att komma och föreläsa i USA. Gruppen som bjudit in honom blev mycket förvånade när han visade sig vara en vit man, istället för en svart kvinna.

Magisk realism

Det finns något av magisk realism över, åtminstone vissa av, Agualusas noveller. Speciellt i den delen som heter Fiktioner (med anspelning på Borges?). Jag har inte läst Borges (kanske något att bita i när jag kommer till Argentina i detta projekt), men skrattade mycket åt novellen Borges i helvetet. Det handlar om hur Jorge Luis Borges dör och vaknar upp i ett bananplantage, för att långsamt komma till insikt om att han har hamnat i den colombianske författaren Gabriel García Márquez paradis. Borges är mycket upprörd över förväxlingen av två latinamerikanska författare tills han inser att Márquez nu troligen kommer att hamna i Borges paradis, som Marquez kommer att ogilla lika mycket som Borges ogillar hans. Detta gör honom mycket nöjd.

Olika fantastiska versioner av vad som händer när man dör presenteras i novellsamlingen. Även om man inte precis kan föreställa sig att det skulle kunna gå till som i historien om Borges, tycker jag ändå att det är lite tröstesamt med tankar kring livet efter döden.

Kvinnor

Det jag möjligen kan klaga på är Agualusas kvinnosyn. Han är inte nedlåtande på något sätt, men verkar se kvinnan som en egen art. Han skriver t.ex. att kvinnor koncentrerar sig på funktionalitet, till skillnad från män. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det, och tycker att det är lite irriterande när kvinnor beskrivs som väsensskilda från män.  Han har ett konstigt resonemang om hur kvinnor älskar de svagaste männen, så att de kan vara deras mödrar (det förekommer absolut, men det finns väl lika många som vill ha starka män, så att de får känna sig svaga och omhändertagna?) och förklarar också att eftersom det finns ungefär lika många män som kvinnor i världen är det ingen idé för männen att sprida sin säd, kvinnorna kan ändå inte föda fler barn… Så nu vet ni det.

Another day of lifeAnother day of life

Eftersom jag inte fick lära mig så mycket om angolansk historia i Agualusas bok bestämde jag mig för att också läsa Ryszard Kapuścińskis Another day of life, som redan stod i min bokhylla. Boken handlar om hur Kapuściński tillbringar tre månader i Angola 1975 för att rapportera från inbördeskriget mellan FNLA (National Front for the Liberation of Angola, stöddes av väst och Zaire), MPLA (Popular Movement for the Liberation of Angola, stöddes av Sovjet och Kuba) och UNITA (National Union for the Total Independence of Angola, stöddes av väst och Sydafrika). Kapuściński lyckas beskriva konflikten ur ett mänskligt perspektiv, utan koloniala undertoner. Trots det korta tidsspannet ger det en god bakgrund till kriget som skulle pågå fram till 2002. I min utgåva finns ett knappt tvåsidigt tillägg av Kapuściński om konfliktens fortgång 1976-2000. Att det är så kort förtydligar just att han har lyckats säga det han ville säga redan i reportaget från 1976. Som ni förstår är jag ett stort fan…

Mot Karibien

Nästa land blir den karibiska östaten Antigua och Barbuda. Och jag hoppas att nästa inlägg inte ska dröja lika länge!

Jag har läst en jättebra novellsamling av en angolsk författare, men eftersom jag nu har börjat plugga utöver arbetet är det svårt att hinna med att skriva också! Ska dock försöka få till ett bra inlägg innan veckan är slut. Men jag är lika entusiastisk som förr över mitt projekt, så det kommer mera – om än inte i samma hastighet som i januari…