Stäppgudarnas skymning

Val av bok

Lätt som en plätt den här gången. Jag har endast läst en albansk roman och jag älskade den – Ismaïl Kadarés Stäppgudarnas skymning. Ser man inte genast att det här är en annan typ av bok än Flyga Drake – mindre glansig liksom? Jag köpte boken i en boklåda utanför Stadsbiblioteket för flera år sedan, lockad av att det handlade om en utbytesstudent i Moskva (jag har själv varit utbytesstudent i Sankt Petersburg), utan att känna till författaren.

Intryck av romanen

Jag kom mig inte för att läsa boken förrän i somras, när jag låg uttråkad vid poolen på vårt charterhotell i Montenegro. Boken fick komma med på resan, eftersom vi hade planer på att kanske åka över gränsen till Albanien, men det blev Dubrovnik istället. När jag hade slut på reselektyr sista dagen, där vid poolen, så tog jag fram Stäppgudarnas skymning, sträckläste den och ångrade djupt att det inte blev någon resa till Albanien. Kadarés berättarstil är fantastisk och han väver in albanska legender i texten på ett underbart sätt. Man får en ny syn på landet, inte alls det här öststatsgråa jag vagt hade föreställt mig.

För mig är boken nu evigt sammankopplad med semestern i Montenegro – hur jag låg och blickade ut över bergstopparna ovanför hotellet och istället föreställde mig de albanska bergen, inte så långt därifrån. Jag såg legendariska krigare framför mig som existerar någonstans mellan saga och verklighet. Som ni förstår blir man väldigt romantisk av att läsa Kadaré…

Översättning

Boken skrevs 1978, men den svenska utgåvan är från 1983. Romanen har översatts till svenska via franska, vilket jag normalt sett är lite skeptisk till, men texten är faktiskt jättevacker. Kadaré var ju själv länge bosatt i Frankrike, så han kanske hade lite koll på de franska översättningarna? Lillemor Gustavsson har översatt till svenska och det har hon gjort bra, tycker jag.

Bokens handling

Boken är självbiografisk. Den är uppdelad i fem kapitel och det känns som att jag kan berätta handlingen i dessa kortfattat utan att det förtar läsglädjen. Det är ingen spänningsroman där man undrar hur det ska sluta precis, utan det handlar om författarens känslor och hur han uppfattar absurditeterna i Sovjetunionen, fast på ett lågmält sätt – ingen ”haha”-humor. Dessutom verkar boken inte gå att få tag på i Sverige längre, så det gör nog inget om jag avslöjar lite av handlingen.

Första kapitlet utspelar sig i Dubulti, en badort utanför Riga i Lettland. Huvudpersonen befinner sig på något slags vilohem för författare, där han spelar pingis, går runt på stränderna och känner sig ensam. Han träffar den lettiska kvinnan Brigida och de har en liten romans, som dock verkar dö ut efter sommarens slut. Den författaren egentligen älskar(?) är ryskan Lida Snegina, som gjorde slut med honom på stationen när han gav sig av till Lettland. Det är emellertid för Brigida han berättar den albanska legenden om Konstantin och Dorontina, som blev mitt starkast minne av boken i efterhand. Kadaré har skrivit fler böcker som baserar sig på albanska legender och de vill jag gärna läsa.

I det andra kapitlet är huvudpersonen tillbaka i Moskva på sitt studenthem. Inga studenter är tillbaka än, Lida är bortrest och Brigida kan inte nås på telefon. Han får vet att polisen har sökt honom och en annan albansk student på studenthemmet – och det är den första av flera incidenter som illustrerar den ökande kylan mellan Albanien och Sovjetunionen. Huvudpersonen går runt i Moskva och känner sig ensam – på ett vackert sätt. I slutet av kapitlet kommer studenterna tillbaka och höstterminen sätter igång.

I det tredje kapitlet åker studenterna skidor och har fest. Huvudpersonen talar med greken Anteos, som har stridit med de albanska partisanerna i andra världskriget. Av Anteos får han veta att en specialkommitté ska sammanträda i Moskva. Man anar att det handlar om relationen till Albanien.

I en intressant scen åker huvudpersonen, mitt under pågående fylleslag, hiss med Lida Snegina i studenthemmet. Han presenterar de olika våningarna ungefär som Dantes kretsar – en våning är t.ex. för de författare som har glömt sina språk. Kapitlet slutar dock med att alla utbytesstudenterna går och talar sina modersmål, som framställs som sagospråk ungefär. Jag tänker på alverna i Sagan om ringen, den känslan ungefär. Dessa uråldriga folk med sina vackra språk och sedvänjor håller på att assimileras in i den järngrå sovjetiska vardagen. Och i en sista desperation talar de nu sina egna språk utan att någon förstår dem. En mongol hoppar i desperation ut genom ett fönster.

Kapitel fyra handlar om när Boris Pasternak får Nobelpriset i litteratur 1958. Här tycker jag att Kadaré är mycket samhällskritisk när han observerar alla kappvändare, som fördömer Pasternak i offentliga möten. ”Uppkastningar” kallar Kadaré detta med ett träffande ord.

I det sista kapitlet har smittkopporna kommit till Moskva och studenthemmet sätts i karantän. Huvudpersonen har träffat en ny tjej, Alla Gratjova, men allt slutar ändå i en feberyr romantisk scen med Lida Snegina. Jag avslöjar dock inte om det slutar lyckligt eller tragiskt…

Robert Elsie skriver att Stäppgudarnas skymning har vissa likheter med Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, vilket jag blev lite förvånad över. Jag älskar Mästaren och Margarita, och kan möjligen se vissa likheter i berättarstilen, magiken och den försiktiga samhällssatiren, men jag hade aldrig tänkt tanken själv.

Ismaïl Kadaré (Källa: Albanian Literature: a short history av Robert Elsie, 2005)

(Eller Ismail Kadare kanske man ska säga, den andra stavningen är tydligen en förfranskning.) Vilken stavning man än använder föddes mannen i fråga 1936. Han studerade i Moskva fram till 1960, då förhållandet mellan Albanien och Sovjetunionen blev spänt. Kadare levde sedan i Tirana i 30 år, tills han sökte politisk asyl i Frankrike 1990 – två månader innan regimens kollaps. Idag lever Kadaré åter i Tirana.

Kadaré är Albaniens mest populära författare och han hade ett ganska gott förhållandet till den kommunistiska statsmakten, särskilt sedan hans verk blivit kända utomlands. Detta förhållande har senare hållits emot honom – vissa menar att han gick i diktaturens ledband, men Elsie bestrider detta. Han menar att Kadaré har skrivit två verk som kallas propaganda, men att det var priset som krävdes om han skulle kunna verka överhuvudtaget i en så isolerad stat som Albanien. Elsie menar att Kadaré var tvungen att kollaborera med regeringen, men att hans verk samtidigt är fyllda av metaforer som kritiserar den rådande regimen, och att det också var därför han var så uppskattad av landets intellektuella. Personligen är jag beredd att ge Elsie rätt, dels därför att jag gillar Kadaré och vill att han ska vara ”god”, dels för att jag tycker mig skönja en hel del regimkritik i Stäppgudarnas skymning. Där riktas den visserligen mot Sovjetunionen, men samma kritik måste väl lätt ha kunnat överföras på Albanien. En sak som talar emot Kadaré är ju dock det faktum att han lämnade landet strax innan regimens fall.

Andra kända verk av Kadaré (samma källa som ovan)

(utgivningsår nedan gäller de albanska utgåvorna, men alla finns i svensk översättning)

Den döda arméns general, 1963. Kadarés första roman handlar om en italiensk general som ska till Albanien och hämta hem sina döda. Enligt Elsie är det här ett av Kadarés favoritteman – att titta på Albanien utifrån, med en främlings ögon. Finns även en italiensk filmatisering av denna bok.

Krönika i sten, 1971. Handlar om Kadarés, och Enver Hoxhas, hemstad Gjirokaster under Andra världskriget. Boken är skriven ur en pojkes ögon, och är självbiografisk.

Vem förde hem Dorontine? 1979. Legenden om Konstantin och Doruntine berättas här igen som en thriller, som utspelar sig på medeltiden.

Grymma april, 1978. Också en mordhistoria, som utspelar sig på 1930-talet. Omtyckt av västerlänningar, enligt Elsie, då den ger ”much local colour”. I romanen behandlar Kadaré vendettorna, som för övrigt åter har fått liv på Albaniens landsbygd efter kommunisttidens repressioner.

Nästa land

Nästa land ut är Algeriet. Jag har tidigare inte läst någon algerisk författare, men jag lånade en lovande bok på biblioteket häromdagen. Jag måste dock varna för att det kommer att ta någon vecka innan jag kan uppdatera sajten igen. På återseende.


Även här känns det motiverat med några årtal. När det gällde Afghanistan kände de flesta kanske ändå till Sovjetunionens invasion, talibanerna och USA:s invasion, men vad vet man om Albaniens historia? Jag trodde mig veta att landet var en del av Östblocket och att de är muslimer, men det var verkligen det enda. Men när jag har läst på inför detta blogginlägg har jag blivit mycket fascinerad och intresserad av Albaniens historia. Av deras vendettor, blodshämndsystem och vikten av inte bryta sin ”besa”. Men framför allt av den brokiga historien, och den totala isoleringen under kommunisttiden.

En gång träffade jag en kille med albanskt påbrå, han trodde att jag var ryss och påstod därför att vi var kusiner. Det var vi alltså inte. Hur han tänkte är lite oklart för mig – men de kanske inte har så många besläktade nationer? Albanska utgör till exempel en helt egen gren av det indoeuropeiska språkträdet, enligt NE.

Albaniens historia i korta drag

  • Albanien tillhörde Romarriket, och efter 395 – Östrom. Bergsstammarna behöll dock mycket av sin självständighet.
  • På 1100-talet bildades den första albanska staten, men den blev kortlivad
  • 1468 intog turkarna Albanien efter en 25-årig kamp mot de enade albanerna under nationalhjälten Skanderbeg. Landet blev muslimskt.
  • 1912 utropade sig Albanien till en självständig stat, men detta blev först godkänt efter andra Balkankrigets slut (frihetskampen mot turkarna). Albanien förlorade då Kosovo.
  • Under Första Världskriget var Albanien neutralt, men ockuperades ändå flera gånger.
  • Efter kriget delades landet upp mellan segermakterna och Italien fick störst inflytande. 1920 gjorde albanerna uppror och en nationell regering bildades i Tirana.
  • 1925 tog Ahmed Bey Zogu makten, han utropade sig senare till kung Zog I och gjorde landet allt mer beroende av Italien.
  • 1939-1943 ockuperades Albanien av Mussolini (kungen drog med statskassan), sedan av tyskarna. Partisantrupper ledda av Kommunistpartiets ledare, Enver Hoxha, bildade en provisorisk regering 1944 och lyckades samma år befria landet.
  • 1946 utropades Folkrepubliken Albanien. Landet hade blivit mycket beroende av Tito under kriget och höll på att bli en provins i landet tillsammans med Kosovo, men när Stalin bröt med Tito 1948 gjorde Albanien detsamma. 1955 blev landet medlem i Warszawapakten och FN.
  • Efter Stalins död närmade sig Sovjetunionen Jugoslavien igen och relationerna med Albanien blev allt sämre. 1961 tog Albanien parti för Kina och Sovjetunionen bröt helt med landet.
  • 1968 utträdde Albanien ur Warszawapakten och kom att få allt mer bistånd från Kina. Efter att Kina närmade sig både USA och Jugoslavien 1978 bröt Albanien även med dem och kom att bli nästan helt isolerat.
  • 1985 dog Hoxha och Albanien var då Europas fattigaste land. Hoxha efterträddes av Ramiz Alia.
  • Efter omfattande studentprotester i huvudstaden Tirana 1990 hölls fria parlamentsval 1991. Det har dock varit många nyval, kriser etc. sedan dess.

Källa: http://www.ne.se/artikel/110550

Jag måste säga att jag önskar att jag hade läst det här tidigare – förklarar en hel del av boken jag har läst… Nytt för mig var (bland annat) att Kosovo tidigare har hört till Albanien. Men nu när jag tänker efter, vet jag ju att jag har hört termen ”Kosovoalbaner” (enligt NE utgjorde den albanska delen av Kosovos befolkning 88 % år 2003).

Litteraturhistoria

Albanian literatureNär jag var på biblioteket igår hittade jag boken Albanian literature: a short history av Robert Elsie (2005). Hade definitivt aldrig öppnat den boken om det inte vore för denna blogg! Men, helt otippat, visade den sig vara väldigt välskriven och engagerande, så jag känner mig nu sugen på att lära mig albanska å det snaraste!

Elsie berättar att den första boken som publicerades på albanska skrevs 1555, men att man först kan tala om en nationell albansk litteratur från sent 1800-tal och framåt. Att framväxten av en litteratur har gått så långsamt beror enligt Elsie på landets brutala politiska historia och de många maktövertagandena.

Albanska böcker och utbildning på albanska var förbjudet i det Ottomanska Imperiet fram till självständigheten 1912. Ett liknande förbud fanns även i Kosovo under serbiskt styre fram till 1960-talet, om än endast inofficiellt.

Under kommunisttiden tilläts endast den av regimen skapade socialistiska realismen, vilket till viss del drabbade den författare jag ska presentera imorgon.