DSC00532

Val av bok

I bokhyllan har jag länge haft Dawit och friheten – om den svenske samvetsfången och Eritreas inställda demokratisering stående, en bok utgiven av Silc förlag 2004 som jag har fått vid något besök på Silc. Jag har inte kommit mig för att läsa den tidigare men bestämde för länge sen att när jag kom till Eritrea i det här projektet skulle jag läsa den och något av Dawit Isaak själv. Och så blev det, på biblioteket hittade jag boken Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter med texter av Isaak.

Isaak är den enda eritreanska författaren jag känner till och jag har inte heller letat efter någon annan författare eftersom jag gärna ville uppmärksamma Isaak här på bloggen. Vill man läsa mer om hans fall eller skänka pengar kan man besöka sidan Free Dawit.

Dawit Isaak

Sammanfattar några uppgifter om Isaaks liv som framkommer i böckerna:

Isaak är född 1964. Hans familj drev en italiensk delikatessbutik i Asmara. Isaak kom till Sverige som flykting från kriget mot Etiopien 1987 – då bodde redan fyra av hans bröder här. Han blev svensk medborgare 1992 och återvände till Eritrea samma år, då kriget var slut. Han gifte sig och fick tre barn – de lever nu i Sverige.

Isaak arresterades i Asmara 2001 och sitter troligen inspärrad i lägret Eiraeiro, norr om Asmara idag. Informationen kommer från en intervju i TV8 med den f.d. fångvaktaren Eyob Bahta Habtemariam.

När man skriver om Dawit Isaak är det lätt att bli politisk, det handlar ofta ganska lite om honom som pjäsförfattare, något mer om hans journalistiska gärning och mest om honom som politisk fånge. Men som jag förstår det var han främst känd som dramatiker i Eritrea innan han fängslades.

Hopp–historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter

Den här boken innehåller en samling texter av och om Dawit Isaak. Redaktörer är Björn Tunbäck och Svante Weyler och boken gavs ut 2010.

Boken börjar med ett förord av den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o. Han verkar inte särskilt insatt i Isaaks fall, så jag förstår inte riktigt varför man har valt honom för detta ändamål. Han skriver dock att utifrån det han har läst om Isaak känner han ett visst frändskap eftersom de båda skriver på ett afrikanskt språk och har varit engagerade i teaterscenen.

Nästa text är skriven av Peter Englund och Ola Larsmo och handlar om kampen för yttrandefrihet och vad man vet om Isaaks situation idag.

Härpå följer så Isaaks pjäs Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek översatt från tigrinja av Mehari Abraham och Alazar Hagos. Pjäsen skrevs ursprungligen 1985. I en inledande kommentar skriver Isaak att han tycker det är synd att eritreaner föredrar utländska kärleksfilmer och uppmanar alla som kan skriva att dra sitt strå till stacken för att utveckla den eritreanska litteraturen. Själv har han alltså skrivit denna romantiska pjäs i Romeo och Julia-anda.

Det handlar om Moses och Manna som blir kära i varandra och börjar umgås i skolan och hemma. De hittar på ursäkter och säger att de studerar tillsammans, när de istället hånglar på Mannas rum. När deras föräldrar inser vad det handlar om motsätter de sig kärleken, särskilt Mannas föräldrar. Jag förstår inte riktigt varför, men någonstans står att de tillhör olika klaner, Manna verkar också ha det lite bättre ställt än Moses, även om båda familjerna har hembiträden. Moses och Manna funderar på olika sätt att fly situationen, Manna vill fly till Sudan, Moses vill stanna kvar i Asmara (Eritreas huvudstad). Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Jag tyckte först att berättelsen var väldigt banal och kände att det var för mycket ett försök att skriva en eritreansk kärlekshistoria och mindre litterärt.

Älskar hon mig? Vad känner hon?

Sådana frågor försökte jag besvara

Medan jag satt på sängkanten

När jag såg henne blev jag förälskad

Hennes skönhet drog henne till mig

Jag var lite tveksam till det här versmåttet först också, men sen artade det sig. Man vande sig vid versen och historien blev ganska spännande. Asmara beskrivs dessutom väl.

Historien väcker en del frågor kring den eritreanska kulturen. Det verkar ändå som att det är okej att en pojke och flicka umgås på tu man hand, varken Moses eller Mannas mödrar misstycker till en början. Moses föräldrar verkar också öppna för att han vill gifta sig av kärlek. Det skvallras dock en del i skolan och särskilt Manna baktalas mycket. Problemet verkar främst ligga i deras olika bakgrund, men jag är inte säker.

Pappan hade rätt – vad skulle han göra?

Det var Mannas fel, och jag skulle ha hållit mig borta

Hans dotter hade suttit i faderns hem, mitt framför föräldrarna

Med en pojke som fadern inte kände

Det var inte tillåtet i vår kultur

Jag tänkte på det hela vägen hem

Nästa text är ett utdrag ur Dilly-Dally översatt från engelska av Björn Tunbäck med en inledning av den norska dramatikern Karl Hoff. Han skriver att det fanns många teatergrupper i Asmara på 90-talet och att de främst ägnade sig åt sociala problem – de kunde ej vara samhällskritiska. Dawit Isaak spelade en viktig roll, då han utvecklade barnteatergruppen Sewit och akrobatgruppen Circus Eritrea, samt tog initiativ till att bilda ett dramatikerförbund. Det senare var dock inte möjligt, då det ej finns någon organisationsfrihet i Eritrea.

Utdraget ur pjäsen är bara ett par sidor och därför svårt att recensera. Det består av det, för publiken, chockerande slutet, där man får veta att den vankelmodiga friaren inte alls är en friare utan ska överlämna ett dödsbud. Enligt Hoff är det här ett sätt att provocera, att visa på att ord kan dölja annat än det vi förväntar oss.

Aaron Berhane, grundare av tidningen Setit, tecknar därefter ett porträtt av kollegan Isaak. Han beskrivs som en talangfull, plikttrogen journalist som främst intresserade sig för jordfördelning, vattenbrist och litteratur i sina artiklar.

Sist i boken kan man läsa två av Dawit Isaaks artiklar översatta av Esayas Isaak och Alem Berhane. Den första, Bykonflikten, handlar om en konflikt gällande jordfördelning mellan byarna Shignara och Bet-Gebnu. Tonen är ganska försiktig och det är inte helt lätt att hänga med, men Isaak är kritisk till regeringstjänstemännen sätt att hantera konflikten och tycks mena att de varit partiska.

I den andra artikeln, Vi måste mobilisera för att rädda liv, kritiseras regeringen för sitt sätt att hantera HIV/AIDS (eller snarare brist på att hantera problemet). Man har fuskat med statistik, inte stöttat informationskampanjer m.m. Isaak föreslår att man ska arbeta med att sprida kunskap och försöka få rimliga priser från väst på bromsmediciner.

Boken är intressant om man är intresserad av Dawit Isaak eller Eritrea. Pjäsen Hopp som upptar större delen av boken är lättläst och kul att ha läst. Men jag kan nog inte rekommendera boken som ren nöjesläsning – då finns det betydligt bättre litteratur.

Dawit och friheten – om den svenske samvetsfången och Eritreas inställda demokratisering

DSC00538

Den här boken är utgiven 2004 och innehåller ett antal artiklar av varierande kvalitet och intresse. Först kommer ett förord av redaktörerna där de berättar att Dawit Isaak är den enda svenska medborgare som Amnesty International adopterat som samvetsfånge. På treårsdagen av Isaaks arrestering, 23 september 2004, bildades organisationen Free Dawit.

Rickard Sjöberg skriver om Isaaks och Eritreas bakgrund, väldigt informativt och bra.

Katrin Kasström skriver om hur lite det har skrivits om Dawit Isaak i svenska medier jämfört med t.ex. “Guantanamosvensken”. Själv kan jag inte uppröras så mycket över detta. Det är ju så att vissa saker har ett större nyhetsvärde än andra även om man skulle önska att en jordbävning i Bangladesh med hundratals döda väckte lika stort intresse som att en svensk har dött i en bussolycka på Mallorca. Det handlar inte om rasism, utan om närhet, identifikation och det sensationella, tror jag. Dawit Isaak ses kanske i första hand som eritrean även om han är svensk medborgare och Eritrea är ett land som få människor känner till. Sen kan man ju förstås försöka ändra på detta – och det har man väl i viss mån lyckats med. Isaaks fall är ju ganska känt idag.

Härpå följer en översättning av en intervju med Isaak från 2001 i Öppna kanalen. Han är då försiktigt positiv till utvecklingen i Eritrea.

Sen kommer en översättning av ett öppet brev från en grupp högt uppsatta politiker inom partiet till president Afeworki där de kritiserar att han inte sammankallar till möten i centralrådet och nationalrådet. Brevet publicerades bland annat i Isaaks tidning Setit. Gruppen kom att kallas G15 och fängslades 2001, ungefär samtidigt som Isaak. Samtidigt stängdes alla oberoende tidningar, inklusive Setit.

En förkortad version av Amnestys rapport om Eritrea från 2004 följer på detta.

Johan Karlsson skriver sedan om den eritreanske studentledaren Semere Kesetes flykt från ett säkerhetsfängelse i Asmara. Det var väldigt intressant att läsa. Lite mindre faktatungt och mer lättläst än tidigare texter, men gav ändå en god inblick i det eritreanska samhället.

Sist en text av Dan Connell om hur befrielserörelsen har blivit en diktatur. Också en intressant och informativ text om rörelsens historia.

Som helhet kan jag endast rekommendera den här boken om man vill läsa på om eritreansk nutidshistoria eller fallet Dawit Isaak, den är lite för tråkig för att läsa för nöjes skull.

Eritrea (källa: böckerna ovan, samt Wikipedia för första stycket)

Eritrea blev en italiensk koloni 1890. Under andra världskriget blev landet brittiskt. 1951 uppnåddes självständighet i en federation med Etiopien. Federationen var dock impopulär och 1961 utbröt väpnat motstånd mot Etiopien.

Självständighetskampen bedrevs inledningsvis av Eritreanska befrielsefronten, ELF. Ur ELF bröt sig på 70-talet några medlemmar ut och bildade den mer revolutionära EPLF (Eritrean People’s Liberation Front). EPLF tog kontroll över stora delar av landsbygden, men i början av 1980-talet utbröt strider mellan ELF, EPLF och andra gerillagrupper. ELF drevs ut till Sudan och EPLF tog kontroll över hela Eritrea.

Eritrea bildades 1993 efter 30 års gerillakrig och en folkomröstning där 99,8 % av befolkningen röstade för självständighet. Isaias Afewerki som var en av EPLF:s ledare utsågs till president. Han skulle leda en övergångsregering i fyra år, sedan skulle det hållas val – detta har dock ännu inte skett. Det finns idag bara ett parti i Eritrea: PFDJ (People’s Front for Democracy and Justice), som är en förlängning av EPLF.

1998–2000 fördes ett nytt krig mot Etiopien med stora förluster på båda sidor. Idag är Eritrea ett av världens fattigaste länder.

Nästa land

Nästa land i alfabetet är Estland. Jag har fått jättemånga boktips därifrån och har reserverat flera böcker på biblioteket. Vet inte riktigt vad jag ska välja än, men värmer upp genom att läsa den finska författaren Sofi Oksanens romaner som delvis utspelar sig i Estland. Som förväntat är de mycket, mycket bra.

Avslutningsvis finns väl inte mycket mer att säga än: “Free Dawit”!

Annonser

20141216_134919

Val av bok

Horacio Castellanos Moya finns översatt till både svenska och engelska och har omskrivits i Karavan och World Literature Today. Han är född i Honduras, men uppvuxen i El Salvador, och verkade hyfsat lättillgänglig, så jag har egentligen inte tittat på några andra alternativ. En av hans böcker fanns dessutom på mitt lokala bibliotek och den utspelar sig åtminstone delvis i El Salvador, så jag slog till. Jag var först lite osäker på om jag skulle räkna honom som salvadoran eller honduran, men så läster jag i Karavan att han själv anser sig ha sina rötter i El Salvador, så då gick jag på det.

Jag har också läst de delar av Ryszard Kapuścińskis bok Fotbollskriget som handlar om just Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Kapuściński har varit nämnd tidigare här på bloggen, då han verkligen är en av mina favoritförfattare, och jag får nog förvarna om att han kommer att komma tillbaka… Jag tror att han delvis är anledningen till att jag startade denna blogg. Om jag nu inte kan resa runt i världen som han gör, så kan jag åtminstone läsa mig runt och kanske bli lika lärd och klok?

Sönderfall

Den här boken handlar om en honduransk överklassfamilj, i vilken dottern Esther (Teti) gifter sig med en 20 år äldre kommunist från El Salvador. Hennes föräldrar, särskilt modern, blir mycket upprörda av detta.

Romanen inleds år 1963 med en lång dialog mellan Tetis föräldrar: Lena och Erasmo. Den känns väldigt scenisk, och jag tror verkligen den skulle göra sig bra som pjäs: tänk Vem är rädd för Virginia Woolf? Modern är verkligen en teatralisk, överdrivet hysterisk kvinna, fadern något lugnare, men replikskiftet dem emellan är oerhört drivet och läsvärt.

-Jag säger det bara en gång: Om Esther gifter sig med den där kommunisten är hon inte längre min dotter. Det vet hon, och ändå sviker hon mig. Jag kommer aldrig att förlåta henne. Jag har lidit nog under de här tjugotvå åren på grund av henne och jag tänker banne mig inte acceptera en usel kommunist till svärson… Du tvålar aldrig in händerna ordentligt, där är därför dina handdukar alltid är så skitiga.

Erasmo tar på sig lite eau-de-cologne.

-Så nu är jag klar, säger han.

-Jag tänker inte tillåta att den där slynan gör mig till åtlöje och att du håller henne om ryggen. Om de nu nödvändigtvis tänker driva igenom sin bröllopsfars så ska det i alla fall inte ske på min bekostnad.

Lena slår igen badrumsdörren med en smäll och tar upp en nyckel ur fickan.

-Lena, vad gör du?

-Vad tror du? Jag låser in dig.

-Lena!

Den andra delen består av en brevväxling mellan Teti och fadern från åren 1969 och 1972. Nu har Teti flyttat till El Salvador med sin man och deras två barn. I denna del får man lära sig en del om kriget mellan El Salvador och Honduras och efterföljande oroligheter, men jag tycker inte språket behåller samma nerv. Teti är lite tråkigare än modern, helt enkelt, hennes språk känns väldigt platt. Fortfarande svårt att lägga boken ifrån sig dock – det är en riktig bladvändare.

Sista delen berättas av modern Lenas chaufför, när Lena ligger på sin dödsbädd årsskiftet 1991/1992. Fadern är redan död, men Teti och hennes söner Eri och Alfredito har kommit för att ta farväl – och ta hand om arvet. Här får man ett nytt perspektiv på familjen som också är intressant. Dock känner jag att många trådar lämnas hängande. Jag hade gärna velat ha ett mer tydligt slut. Nu undrade jag vad författaren egentligen ville säga med det här?

På det hela taget är det en väldigt bra och intressant bok. Den växer ju mer jag tänker på den.

Horacio Castellanos Moya

I Karavan (3/2009) läste jag att Moyas bakgrund är ganska lik Tetis söners. Moyas mamma kom från en honduransk överklassfamilj, men gifte sig med en äldre salvadoran som tillhörde vänsterrörelsen. Moyas familj flyttade till El Salvador när han var fyra år och han växte upp där. Förhoppningsvis var hans familj dock trevligare än den fiktiva som beskrivs i Sönderfall, för jag tror inte att en enda familjemedlem känns särskilt sympatisk.

I vuxen ålder har Moya levt i exil större delen av tiden, dels under inbördeskriget och dels efter ett misslyckat återvändningsförsök 1992 då han utsattes för hot på grund av sina provokativa texter.

El Salvador

Territoriet som idag är El Salvador har bebotts av olika indianfolk, bl.a. mayaindianer. När spanjorerna kom 1522 bodde pipilfolket här och området kallades Cuzcatlan. 1821 blev generalkaptenskapet Guatemala (som bestod av Costa Rica, Nicaragua, Honduras, El Salvador och Guatemala, samt den mexikanska delstaten Chiapas) självständigt från Spanien. 1823 bildade dessa länder Centralamerikanska federationen som bestod till 1840. El Salvador utropade sig självständigt år 1841.

Från mitten av 1800-talet blev landet allt mer beroende av den mycket lukrativa kaffeodlingen. Detta ledde till att allt större landarealer kom i händerna på ett fåtal landägare som också styrde landet. All infrastruktur o.s.v. kom därmed att anpassas efter kaffeodlingen. (Källa: Wikipedia på ovanstående)

I början av 30-talet slogs ett bondeuppror ned i El Salvador, vilket följdes av massakrer av civila på landsbygden. Enligt Henrik Nilsson i Karavan 4/2010 har mycket av de sociala spänningar, som ökade under 60- och 70-talet, sitt ursprung i händelserna på 30-talet.

El Salvador är Latinamerikas minsta land och regionens mest tätbefolkade, vilket enligt Kapuściński var den egentliga orsaken till fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador i juni 1969. Befolkningstätheten i kombination med att större delen av marken ägdes av fjorton oligarkklaner innebar att två tredjedelar av landsbygdsbefolkningen saknade egen jord. 300 000 salvadoraner hade därför emigrerat till Honduras där det fanns jord över.

På 60-talet bröt dock oroligheter ut bland Honduras bönder som också krävde jord. I Honduras genomförde man en landreform som gick ut på att man kastade ut alla salvadoraner och tog tillbaka deras mark. El Salvador vägrade att ta emot bönderna, då man fruktade ett uppror. 1969 genomfördes så tre VM-kvalmatcher mellan Honduras och El Salvador som utlöste ett krig mellan länderna. Kriget pågick i 100 timmar och slutade oavgjort efter att andra latinamerikanska stater gått in och medlat. 6 000 personer dog och dubbelt så många skadades. (Källa: Fotbollskriget)

Händelserna i Sönderfalls andra del utspelar sig under fotbollskriget 1969 och under våren 1972. Enligt Moya var resultatet i presidentvalet den 20 februari 1972 (i Sönderfall står 20 april, men det måste vara ett skrivfel) så jämnt att ingen sida kunde utropa sig som segrare. Det förekom anklagelser om valfusk på båda sidor och kongressen fick avgöra saken den 25 februari – de valde det regerande nationalistpartiets kandidat, Arturo Armando Molina.  Detta ledde till en misslyckad statskupp i mars vilken spelar en viktig roll i boken, men bara verkar vara en av flera under 70-talet när jag läser på Wikipedia.

Under det sena 70-talet börjar arbetarna organisera sig samtidigt som markägarna använder allt mer våld för att försvara sina intressen. En ny sorts präster dyker samtidigt upp som predikar social medvetenhet. Mest känd av dessa var ärkebiskopen Oscar Romero, som dödades under en gudstjänst 1980. (Källa: Karavan 4/2010).

Mellan 1980 och 1992 utkämpades ett inbördeskrig i landet där USA-stödda regeringsstyrkor stred mot vänstergerillan. 75 000 personer dog och en miljon salvadoraner gick i exil. Efter kriget har dock våld och korruption dröjt sig kvar, samtidigt som landet har drabbats av flera naturkatastrofer. (Källa: Karavan 3/2009).

Nästa bok

Efter El Salvador ska vi tillbaka till Afrika igen (fem av åtta länder på E ligger i Afrika), närmare bestämt till Eritrea. Här fanns ett självklart val för min del. Det ska bli intressant och allmänbildande!

20141212_122152

Val av bok

Jag har länge varit sugen på att läsa Véronique Tadjo, som jag har läst om i tidskriften Karavan. Jag måste dock erkänna att jag faktiskt fick en bok från Elfenbenskusten i födelsedagspresent av min bror förra året – Den siste Doumbouya av Ahmadou Kourouma. Och då har jag känt att jag borde läsa den. Men den ser lite tråkig ut, och jag tyckte att det vore kul med en kvinnlig författare, så till slut bestämde jag mig för att hellre följa läslusten och låna Tadjos bok. Förlåt, bror, om du läser detta. Ska läsa Kouroma också så småningom, i en artikel jag rivit ut ur DN (23 sep 2010 inför bokmässans Afrika-tema) räknar Stefan Helgesson denna roman som en milstolpe och skriver att Kouroma i den “återuppfann det franska språket med malinke som grund”.

Passade även på att låna en av Tadjos barnböcker, Mamy Wata och monstret, som jag har läst för mina barn och låtit dem recensera.

Långt från min far

Jag tyckte väldigt mycket om Långt från min far. Den är lättläst, korta kapitel, och väldigt välskriven med ett vackert språk. Historien var också intressant: en kvinna, Nina, kommer tillbaka till sitt föräldrahem i Elfenbenskusten för sin fars begravning. Huset är fullt av släktingar som sköter allt det praktiska och Nina försöker få grepp om situationen. Hon har inte varit hemma på länge på grund av inbördeskriget och undrar hur det skulle ha varit om hon hade gjort annorlunda. Ganska snart visar det sig att hennes far burit på en del hemligheter och hon börjar leta efter ledtrådar kring hans person bland de papper han har lämnat efter sig. Det är lite spännande och samtidigt vackert skildrat.

Nina beskriver också sin kluvenhet till den ivorianska kulturen. Hennes mamma är fransyska, pappan är ivorian. Hon talar bara franska och är nu bosatt i Paris. Hon betraktar det hela lite vid sidan av och tycker ibland att släktingarna är fantastiska, ibland irriterande.

Ninas yttre omständigheter påminner en del om Tadjos egna: Tadjo har också en fransk mamma och en ivoriansk pappa. Hon växte upp i Elfenbenskusten, men har studerat vid Sorbonne och bott utomlands länge. Tadjos mor var konstnär – Ninas är musiker. Jag tror inte att det är en självbiografisk bok, men man kan ju tänka sig att de tankar hon har kring sin identitet är hennes egna.

Problemet är att det liksom inte leder nån vart. Man får inga svar, man vet inte om Nina bestämmer sig för att stanna eller åka tillbaka till Frédéric i Frankrike. Man får inte veta hur hon löser alla problem pappan har lämnat efter sig. Läsaren får veta lite mer än Nina, då tre kapitel berättas av fadern, men jag hade velat ha mer! Framför allt undrar jag om storasystern som verkar ha brutit kontakten med familjen och inte kommer till begravningen. När hon mejlar med Nina verkar hon ändå vänligt inställd både till henne och fadern, så jag skulle veta varför hon tar avstånd och vilken relation Nina och systern egentligen har.

Mamy Wata och monstret

20141216_134951

Mina söner är knappt 2, resp drygt 4 år. Båda gillade den här sagan som handlar om hur Mamy Wata, vattnets drottning, får höra om ett monster i floden som slukar fiskare och barn. Hon smyger sig in i monstrets grotta och upptäcker att han är väldigt ledsen, för han är egentligen en ung man som blivit förtrollad av en häxa. När Mamy Wata får honom att skratta bryts förtrollningen. I Karavan 2/2009 läser jag att en Mamy Wata är “en traditionell gestalt inom afrikansk mytologi som påminner om en sjöjungfru”.

1-åringen tyckte om bilderna i boken och ropade förtjust “många fiskar” upprepade gånger under läsningen. Han skrattade åt monstret, men uppfattade när Mamy Wata tröstade det och 1-åringen härmade och klappade försiktigt på sin storebror. När vi läst färdigt ropade han: “en [gång] till”, men orkade bara läsa fram till tröst-uppslaget andra gången, sen slog han ihop boken.

4-åringen lyssnade uppmärksamt, tyckte det var läskigt när monstret slukade barnen och gömde huvudet under filten när vi läste om hur Mamy Wata smög sig in i monstrets grotta. Efteråt sa han att han tyckte det var en bra saga.

Tadjo står för både bild och text, men jag har läst att boken grundar sig på en känd afrikansk saga. Själv tycker jag mycket om illustrationerna, som är väldigt “afrikanska” om man får uttrycka sig så svepande. Som saga är den ganska lik västerländska motsvarigheter, även om miljön är annorlunda. Jag tror dock att det är berikande för barn att läsa böcker och se illustrationer från andra kulturer, innan de har lärt sig att det är just “annorlunda”.

Så tummen upp för Tadjo både som vuxen- och barnboksförfattare. Jag vill gärna läsa mer av henne.

Elfenbenskusten(källa Wikipedia)

Elfenbenskusten koloniserades av fransmännen på 1800-talet och blev en fransk koloni 1893. 1960 blev landet självständigt och styrdes av självständighetsrörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, fram till hans död 1993. I Karavan 2/2009 läser jag att Tadjo har ifrågasatt hans långa regeringstid. Enligt Wikipedia styrde han med ett enpartisystem, men verkar ändå ha varit populär, då ekonomin var stark och landet stabilt.

När Houphouët-Boigny gick bort blev Henri Konan Bédié Elfenbenskustens andra president. Bédié införde begreppet “ivoritet” som en grund för medborgarskap i Elfenbenskusten. Det innebar att folk med ursprung i andra länder inte kunde bli medborgare och inte kunde delta i landets styre. Tadjo har motsatt sig detta koncept, som i förlängningen ledde till en djup kris och konfrontationer mellan olika etniska grupper (Karavan 2/2009). Bédié avsatte även militärer, vilket ledde till en militär statskupp 1999.

1999-2000 styrdes landet av en militärjunta, men i oktober 2000 hölls presidentval och Laurent Gbagbo tog över makten i Elfenbenskusten, som landets tredje president. Motståndaren Alassane Ouattara hade dock uteslutits från valet då han är burkines.

I september 2002 försökte Gbagbos motståndare genomföra en statskupp, vilket ledde till ett inbördeskrig. Landet delades i praktiken i två delar – Gbagbo styrde över den södra delen, rebellgruppen Nya styrkorna över den norra. Etniska spänningar förstärkte konflikten. 2007 nådde man vapenvila genom att rebellerna fick ministerposter, men regeringen lyckades aldrig få full kontroll över landets norra delar. År 2010 hölls ett nytt presidentval (två år efter att Gbagbos mandatperiod egentligen hade gått ut) som oppositionsledaren Alassane Ouattara vann, men Gbagbo vägrade att lämna ifrån sig makten vilket ledde till ett andra inbördeskrig. I april 2011 greps Gbagbo av FN-styrkor och tvingades lämna presidentpalatset till förmån för Ouattara.

Nästa land

Nu beger vi oss till El Salvador. Har lånat boken på biblioteket redan och känner mig riktigt peppad. Vad gäller landet i sig går mina tankar till fotboll och gatubarn (kan jag ha sett nåt pedagogiskt barnprogram om gatubarn i San Salvador som liten kanske?), ska som vanligt bli kul att vidga mina vyer.

20141206_223017

Val av bok

Donato Ndongo finns listad på Wikipedias sida Spansk litteratur från Ekvatorialguinea och Shadows of your black memory gick att köpa på adlibris. Författaren kommer från Ekvatorialguinea och skriver om kolonialperioden där, så check – jag slog till. Ndongo lever dock i exil i Spanien idag.

Shadows of your black memory

Shadows of your black memory påminner om många andra böcker jag läst från före detta kolonier i Afrika och Latinamerika. En ung man växer upp med, och tror på, kolonialismen. Han går i katolsk skola och tror på allt som sägs, men blir med tiden medveten om orättvisorna och ändrar inställning.

We were filled with fervent desire, we were all exuberant, eager to learn why we were fascists and what it was to be a Falangist until victory or death and why we were so glad to be at the service of Spain.

Romanen utspelar sig alltså under Franco-åren, men det är inget som avspeglas i berättelsen i övrigt – det är bara en bisarr markör i det här stycket som handlar om hur skoleleverna inleder dagen med att hylla den spanska flaggan.

Det är en del misär, fattigdom och rasism även i den här boken, men den andas trots allt hopp om framtiden och om att allt ska bli bättre. Människorna i pojkens släkt får behålla sin värdighet, även om de är fattiga. Den värsta scenen handlar om pojkens sexuella uppvaknande, vilket inkluderar en anka. Jag hoppas kunna radera den bilden ur huvudet… Men i övrigt är det en bra, intressant bok.

Tío Abeso was saying that infinite patience and constant cleverness of your tribe, your caste, your people, would always triumph in the end over the ostentation and arrogance of the occupiers.

Shadows of your black memory börjar med att huvudpersonen bestämmer sig för att lämna prästseminariet i Spanien och börja läsa juridik istället, sedan får vi följa honom från barndomen och hans omskärelse och initiationsrit vid sex års ålder tills att han lämnar sina föräldrar för att studera till katolsk präst. I början hade jag svårt att få ihop de tvära kasten mellan den katolska altarpojken och stammens initiationsriter. Men det gäller även huvudpersonen själv och allt faller till slut på plats. Romanen är väldigt skickligt uppbyggd på det sättet: man får pusselbitarna i samma takt som pojken och upplever samma tillfredsställelse som han gör när bilden är lagd och man förstår hur allt hänger ihop.

Romanen växlar mellan jag- och du-form, vilket jag inte riktigt förstår poängen med. Jag tror att det är samma berättare hela tiden, men ibland talar han till sig själv. Framför allt delarna som handlar om stamriterna är skrivna i du-form. Kanske för att de har ett drömskt inslag? Berättaren tar lite avstånd till händelserna?

Partierna som handlar om stamriterna har ett övernaturligt inslag, vilket jag har svårt för. De påminner väldigt mycket om Malidoma Patrice Somés bok från Burkina Faso. Jag kan personligen inte tro på spöken, andar och portaler till andra världar, men det är fascinerande att läsa om något så väsensskilt från vår trosvärld. Burkina Fasos och Ekvatorialguineas ursprungskulturer verkar ha en del gemensamt: ett äldreråd, en initiationsrit som gör en till man och medlem i stammen och ett patriarkaliskt styre. Huvudpersonen får dessutom i båda böckerna i uppdrag att agera som brygga mellan det afrikanska och västerländska samhället. Deras böcker tyder på att de har lyckats.

Ekvatorialguinea

Ekvatorialguinea är ett litet land mellan Gabon och Kamerun som också består av fem öar i Biafrabukten. Shadows of your black memory utspelar sig till största delen på fastlandet, i Río Muni, som främst bebos av bantufolket fang som berättaren tillhör.

Landet var en spansk koloni fram till 1968, då det blev självständigt. Vid självständigheten fick diktatorn Francisco Macías Nguema, makten. Han tillhörde också fangfolket. och verkar ha varit riktigt galen, bl.a. förbjöd han, enligt Wikipedia, båttrafik och enligt BBC utförde han folkmord på bubi-folket och fick en tredjedel av befolkningen att fly. Macías störtades av sin brorson Teodoro Obiang Nguema 1979. Obiang fortsatte dock att styra på samma sätt – han påstås av BBC vara en av Afrikas mest brutala diktatorer. Obiang har fortfarande makten i landet. 

Ndongo har skrivit en fortsättning på Shadows of your black memory som handlar om hur berättaren återvänder till Ekvatorialguinea under diktatorn Macías. Denna bok är dock inte översatt till engelska, annars hade det varit intressant läsning.

Nästa land

Ett tredje afrikanskt land står på tur, nämligen Elfenbenskusten. Har just varit på biblioteket och lånat en bok som verkar lovande. Ska genast börja läsa.

Glad lucia så länge!

20141124_131443

Val av bok

Jag har läst flera böcker från och om Egypten, bland annat två böcker av den kvinnliga författaren Ahdaf Soueif, som jag älskade när jag läste dem för tio år sen. Jag skulle gärna läsa om eller läsa mer av henne för att se om jag fortfarande är av samma åsikt. Men flera egyptiska författare stod samtidigt olästa i bokhyllan, bland annat The thief and the dogs av nobelpristagaren Naguib Mahfouz som jag köpte när jag var i Egypten 2008. Jag vill ju gärna läsa fler nobelpristagare och det här kändes som ett bra tillfälle att få den läst.

Mahfouz bodde hela sitt liv i Kairo och skriver om Kairo, så inga tveksamheter kring om boken passar i det här projekten. SmileHittade en kort intervju med honom på Youtube och han framstår dessutom som väldigt sympatisk.

Jag har också läst en biografi om Vivi Täckholm som jag hade stående i bokhyllan. Två av Täckholms böcker: Sagans minareter och Levande forntid läste jag under samma resa till Egypten 2008. Jag hittade dem av en slump på Bokbörsen och blev väldigt förtjust, så jag köpte biografin när den kom ut, men har inte hunnit läsa den förrän nu.

The thief and the dogs

En spännande och mycket välskriven kortroman om en tjuv, Said Mahran, som släpps ut ur fängelset med två ambitioner: att träffa sin dotter och hämnas dem som svikit honom. Man får följa Saids tankar under ett antal dagar och får förståelse för hans bitterhet och hämndlystnad utan att sympatisera med hans handlingar, vilket jag tycker är mycket skickligt.

Man får lite ont i magen ibland och skulle vilja gripa in och säga: “gör det inte”, för man inser ganska tidigt att inget kommer att gå vägen för Said. Till slut började jag till och med tycka att det nog vore bäst om han begick självmord, vilket kanske inte vittnar om en särskilt behaglig stämning.

Said är ingen vanlig tjuv, utan ser sig själv som en slags revolutionär Robin Hood. Han tar från de rika och förordar en omfördelningspolitik. Hur han har gjort det i praktiken vet man inte. Berättelsen består av Saids tankar, så man får bara flyktig kunskap om hans historia. Han minns saker, men förklarar dem inte.

But unless I settle my account with them, life will have no taste, because I shall not forget the past. For the simple reason that in my mind it’s not a past, but the here and now.

Sist kanske jag ska säga något om titeln. Tjuven är förstås Said, hundarna är de som har svikit honom. I slutscenen jagas dessutom Said av riktiga hundar. Mer om romanen kan man läsa på: thethiefandthedogs.wordpress.com 

Jag tyckte om den här romanen, men kommer kanske inte att kasta mig över fler böcker av Mahfouz, utan känner mig ganska nöjd såhär.

 

KairoGiza

Egypten

The thief and the dogs utspelar sig framför allt i Kairo, och delvis i öknen i utkanten av staden, så jag illustrerar med två bilder från när vi besökte Kairo. Nilen och pyramiderna i Giza är sannolikt också det Egypten är mest känt för.

Egyptens historia är fantastiskt spännande och fascinerande. Jag tycker att det är svårt att skriva någon sammanfattning, men jag kommer gärna med lite boktips.

Antika Egyptens historia beskrivs otroligt bra i Bob Briers föreläsningsserie History of Ancient Egypt. Rekommenderas verkligen. Vivi Täckholms Levande forntid är ett bra komplement med bilder och anekdoter – egentligen tänkt som en guide till Egyptiska museets samlingar.

Om kopterna och den kristna perioden har Vivi Täckholm skrivit i Faraos barn (som jag inte har läst, men önskar mig). Om den muslimska perioden skriver hon lättläst och intressant i Sagans minareter.

Jag tycker att tydningen av hieroglyferna är väldigt spännande, och läser man om det får man också lite egyptisk napoleonsk 1800-talshistoria på köpet, t.ex. i Egyptens nycklar av Lesley och Roy Adkins.

Från det moderna Egypten finns ju mycket litteratur att läsa, t.ex. Mahfouz och Soueif som jag redan har nämnt, liksom Nawal el Saadawi som jag själv inte har läst, men är riktigt sugen på efter att ha läst Hannas recensioner. Här på bloggen har jag tidigare skrivit lite om olika strömningar i Egypten på 60-talet (då även The thief and the dogs är skriven).

Professor Vivi – den sagolika botanisten

20141124_131518

Vivi Täckholm bodde i Kairo i många år, där hon verkade som professor i botanik. Hon har dessutom skrivit flera intressanta populärhistoriska böcker om Egypten (se bl.a. ovan), samt några barnböcker som jag inte har läst.

Biografin om henne, Professor Vivi – den sagolika botanisten av Beata Arnborg är välskriven, fast Vivi Täckholms liv är så fascinerande och hon verkar vara en sådan sympatisk person att det känns svårt att göra helt fel.  Det blir lite torrt ibland med många brevcitat och inte så mycket drama. Jag gillar samtidigt att författaren avstår från spekulationer om Täckholms kärleksliv – hon utgår från det som är känt från brev och resten får man själv gissa sig till. Hör Vivi Täckholms röst i Radioarkivet.

Nästa land

Vi stannar kvar i Afrika ett tag och ska nu till Ekvatorialguinea. Ett land som jag till skillnad från Egypten inte vet något om över huvud taget. När jag bläddrar i nästa bok inser jag att den i original är skriven på spanska och att landet också kallas “Spanska Guinea”. Jag visste inte ens att Spanien hade haft afrikanska kolonier, så jag ser fram emot att återkomma lite mer upplyst i nästa bloggpost.

Huasipungo

Plötsligt händer det. Jag läser världens tråkigaste bok på bara ett par veckor och bloggsuget är kvar… Det här är inte min mest genomtänkta, välbearbetade text, men jag försöker bli lite snabbare för att inte ta död på lusten, så jag hoppas det är läsligt ändå.

Val av bok

Jag hade svårt att hitta översatt litteratur från Ecuador och gick till slut efter en lista jag hittade på Wikipedia. Av de böcker som nämns där hittade jag Huasipungo  av Jorge Icaza på Adlibris och köpte den. Författaren kommer från Ecuador och boken handlar om indianer i Ecuador. Den passar perfekt, men ändå hade jag gärna valt nåt annat…

Huasipungo

Huasipungo är en socialrealistisk roman från 30-talet som skildrar situationen för Ecuadors indianer. Det resulterar i tvåhundra sidors elände och misär och är näst intill olidligt att läsa. Jag hade aldrig läst boken om det inte vore för det här projektet. Ändå vill jag inte säga att den var dålig. Det var misären som gjorde den jobbig, inte språket. Sen kan jag väl tycka att en mer sammanhållen intrig hade hjälpt.

Boken handlar om Don Alfonso Pereira som hamnar i ekonomiskt trångmål. Han blir tvungen att lämna Quito och flytta ut till sin hacienda i djungeln för att förbereda marken för amerikanska kapitalister som letar olja. Till marken hör de indianer som bor på den under slavlika förhållanden och vi får följa en av dem, Andrés Chiliquinga. För honom, och de andra indianerna, försämras livet svårt av Don Alfonsos ankomst till byn och det blir tidigt tydligt att det inte finns någon utväg eller frälsning för dem. Ingenting kommer att bli bättre.

Don Alfonso är en vidrig våldtäktsman. Chiliquinga är en ganska elak hustrumisshandlare, han med. Ingen person över huvud taget framstår som särskilt sympatisk, utan de är mer eller mindre ömkansvärda allihop. Det är förvisso förståeligt att våld föder våld i ett sånt här samhällssystem och det skapar verkligen en känsla av hopplöshet. Icaza beskriver Chiliquingas känslor och agerande så att man faktiskt förstår honom (men verkligen inte ursäktar honom) och det tycker jag är skickligt:

His woman, a refuge in his memory, the warmth of pleasure of the mattress, was there; nothing had happened to her; she hadn’t betrayed him; she hadn’t been violated. And in spite of the truth of her excuse, in spite of its obviousness, the morbid urges that he felt inside – a desire to sate his passion with bites and blows…

Ni får gissa hur scenen slutar och hur boken slutar, men (utan spoilervarning för det här är uppenbart från början) de lever inte lyckliga i några av sina dagar.

Ecuador

Romanen utspelar sig i byn Tomachi, som såvitt jag förstår är en fiktiv by. På Wikipedia läser jag dock att Icazas morbror hade en hacienda i provinsen Chimborazo, där Icaza tillbringade en stor del av sin barndom. Där lär han också ha fått upp ögonen för indianernas svåra situation.

Quito skildras alldeles kort i början och verkar vara en välmående stad, åtminstone i jämförelse med eländet i djungeln. Livet på haciendan däremot har inga ljuspunkter, djungeln är bara varm, blöt och sjukdomsframkallande, utbudet på varor är minimalt och allt är lite ruttet på nåt sätt.

Det politiska systemet får jag ingen uppfattning om, men det verkar vara ett hierarkiskt samhälle där ett fåtal jordägare suger ut resten av befolkningen. Det här skrevs ju på 30-talet, så jag hoppas verkligen att det har blivit bättre sen dess. På Wikipedia läser jag dock att indianerna fortfarande är fattiga och att landet styrs av den spanskättade godsägande överklassen. Låter som att det finns förbättringspotential… Sad smile

I Bernard Dulseys introduktion till min engelska översättning från 1963 skriver han:

The conditions portrayed in his work still largely obtain, as any recent visitor to Ecuador can testify. Even in the last decade there have been advertisements in Ecuadorian newspapers for the sale of haciendas with the peons [peasants] included!

Dulsey skriver också att Ecuador har en hög andel indianer. Det verkar stämma även idag: enligt Wikipedia tillhör ca 25 % av Ecuadors befolkning ursprungsbefolkningen medan 65 % är av blandat ursprung idag. Att jämföra med Argentina där 97 % av befolkningen är av europeiskt ursprung. Det jag då, mycket naivt, undrar är: varför gör de inte uppror och kastar ut européerna? I Huasipungo försöker de, och det går inte alls bra. Men ändå, i slutändan var det bara en ängslig slavdrivare i haciendan mot ett stort antal illabehandlade indianer. Det ÄR svårt att förstå.

För en gladare, om än märkligare, bild av Ecuador kan jag rekommendera den gamla 90-tals klassikern Ecuador av Sash!

Nästa land

Efter tre latinamerikanska böcker är det nu dags för tre afrikanska innan vi återvänder till regionen. Först ut är Egypten som jag redan har läst flera böcker ifrån, men jag har också en del väntande i bokhyllan, så det blir sannolikt något nytt som presenteras på bloggen.

oscar wao

Nu var det så länge sen jag bloggade att jag har glömt bort hur man gör och det var så länge sen jag läste de här böckerna att jag har glömt bort vad de handlade om, men jag ska göra ett försök att skriva nåt i alla fall.

Förra sommaren var jag läsarrepresentant i Stockholm Läsers bokjury och blev så besviken på hela bokbranschen och allt det jag romantiserat de senaste åren att jag helt tappade lusten till det här projektet. Ungefär samtidigt började jag jobba deltid som frilansare i undertextning och all min lediga tid försvann. Jag läste ingenting annat än tv-manus under ett halvårs tid. Men det var faktiskt jätteroligt, fast lite för dåligt betalt för att det skulle vara värt det i längden. Nu är jag tillbaka på mitt vanliga heltidsjobb och, något oväntat, gravid för tredje (och på riktigt sista) gången.

Igår väcktes plötsligt blogglusten igen och jag började läsa Ecuador-boken som står näst i tur och idag är jag hemma och vabbar och tänkte skriva ett inlägg. Ambitionsnivån är dock inte så hög, jag gör det här i min takt och har redan från början varit inställd på att det kan ta en 20 år sådär…

Val av bok

Oscar Waos korta förunderliga liv läste jag mycket om när den kom ut och sen fick jag boken av en kompis mamma, så den har jag sett fram emot att läsa.

Junot Díaz är född i Dominikanska republiken, men uppvuxen i USA och skriver på engelska, så det kanske är ett tveksamt fall. Men boken behandlar den dominikanska historien och jag bestämmer att den räknas.

Som komplettering läste jag också Bockfesten av Mario Vargas Llosa som handlar om den dominikanska diktatorn Trujillo. Den fick jag i julklapp av min pappa efter Vargas Llosas nobelpris och den har jag också sett fram emot eftersom jag tycker mycket om Vargas Llosa.

Oscar Waos korta förunderliga liv

Problemet med den här boken är att det tog mig jättelång tid att läsa ut den, trots att den kändes lättläst och kul. Díaz språk blir dock lite tröttsamt och jag kom aldrig riktigt in i boken, fick inget flyt, och när jag då läste så långsamt blev jag tvungen att varje gång på nytt sätta mig in i vem som var vem utan att riktigt lyckas och allt kändes bara mystiskt… Jag tror att läsupplevelsen hade blivit mycket bättre om jag hade läst boken i ett svep. Det blev ingen favorit för min del, men jag tror att det mer beror på mig än på boken. Oscar lever dock kvar i mig, kanske för att jag höll på med boken så länge, så på så sätt var den väldigt lyckad.

Boken handlar om Oscar som växer upp med sin mamma och syster Lola i New Jersey. Oscar är överviktig och gillar rollspel och har det inte så lätt med tjejer och kompisar. För att man ska förstå Oscars bakgrund och varför han till slut agerar som han gör växlar berättarperspektivet mellan Oscar (vars historia berättas av hans f.d. rumskompis), Lola (som berättar i jag-form) och deras mamma Beli (berättas i tredje person). Belis historia utspelar sig på Dominikanska republiken under Trujillo-eran och både Lola och Oscar reser till Dominikanska republiken så man får veta mycket om landet. Dessutom innehåller boken många fotnoter som ger bakgrundsfakta till dominikanska fenomen, t.ex på s 22:

På fyrtio- och femtiotalen var Porfirio Rubirosa – eller Rubi som han kallades i tidningarna – den tredje mest kända dominikanen i världen (först kom Den misslyckade boskapstjuven [Díaz namn på Trujillo/bloggarens anm], sedan självaste Kobrakvinnan, María Montez). Rubirosa var en högrest och intagande snygging vars “enorma fallos orsakade stor förödelse i Europa och Nordamerika”; han var själva kvintessensen av en jetsetande racerbilskörande polobesatt playboy, en representant för trujillatons “glada sida” (för han var tvivelsutan en av Trujillos mer välkända underhuggare). /…/

Jag gillade fotnoterna som gav mig lättsmält information om dominikansk kultur. Boken är perfekt om man vill lära sig mer om dominikansk kultur, kanske särskilt den kultur och det arv som dominikanska invandrare i USA ser som sin. De olika berättarperspektiven gjorde mig dock en aning förvirrad och då vissa teman (som att Trujillo kräver att få en lojal medarbetares dotter för en natt) kommer igen även i Bockfesten visste jag till slut inte vad som hade hänt vem.

Boken är väldigt rolig emellanåt, för Junot Díaz har en rolig berättarstil, men det kan ibland bli lite för mycket av det goda och man skulle önska att han kunde låta de mer allvarliga och hemska sakerna som händer få tas på riktigt allvar.

Bockfesten

Bockfesten

Bockfesten handlar om en nära medarbetare till Trujillo, vars dotter Urania återkommer till Dominikanska republiken efter att ha varit borta under lång tid. Genom tillbakablickar får man till slut veta varför hon har varit borta så länge och varför hon är så arg.

Även i denna bok växlar berättarperspektivet – mellan Urania, Trujillo och en grupp sammansvurna som ska utföra ett mordattentat på Trujillo. Bland de sistnämnda har jag lite svårt att hålla reda på vem som är vem, men det känns inte som om det gör så mycket.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken, den är välskriven och svår att lägga ifrån sig, man vill veta hur attentatet ska sluta och hur det ska gå för Urania. Det är också en fin beskrivning av Dominikanska republiken, ett land jag aldrig har besökt. På s 458 beskrivs en bilresa genom huvudstaden Santo Domingo av Urania:

Hon koncentrerade sig snarare på de urgamla husen som stod vidöppna och visade sitt innanmäte, och på familjerna som hade kommit ut på gatan – gubbar och gummor, ungdomar, barn, hundar, katter och rentav papegojor och kanariefåglar – för att få kvällssvalka efter en het dag och prata i sina gungstolar, pallar och bänkar, på tröskeln till sina hus eller på de höga trottoarkanterna, så att huvudstadens gamla gator förvandlades till ett väldigt kafferep, en gårdsfest eller ett folknöje inför vilket bara ett fåtal förblev alldeles likgiltiga där de satt som fastskruvade vid sina bord, upplysta av lyktor eller ljusstakar, i grupper om två eller fyra – alltid män, alltid äldre – och spelade domino.

Juno Díaz är dock inte helt nöjd med Vargas Llosas historiebeskrivning, förstår man i Oscar Waos korta förunderliga liv. I Bockfesten beskrivs t.ex. Trujillos efterträdare Balaguer som en sympatisk person, vilket Díaz bestrider i Oscar Waos korta förunderliga liv (s 102):

Under trujillatons dagar var Balaguer bara en av El Jefes mer effektiva ringvålnader. Mycket har sagts om hans intelligens (han imponerade i alla fall stort på Den misslyckade bokskapstjuven) och om hans asketism (när han våldtog småtjejer gjorde han det i skymundan). Efter Trujillos död tog han över det dominikanska projektet och styrde landet…

Nästa land

Det blir inte mer än såhär idag, så att jag äntligen kan lämna Dominikanska republiken och bokstaven D bakom mig och gå vidare till nästa land och bokstav, nämligen Ecuador och bokstaven E. Boken jag har börjat på verkar inte vara någon bladvändare, så förvänta er inga snabba uppdateringar. Winking smile