DSC00697

Val av bok

För ett par år sedan deltog jag i ett bokbyte via bloggen och då fick jag När bergen andas. Det har dock tagit sin tid för mig att komma till Etiopien, då mitt bloggande är högst oregelbundet beroende på tid och lust. Men nu är jag här och jag har äntligen läst boken. Författaren Yeshiwork Wondmeneh är född i Etiopien, men kom till Sverige 1978 och boken utspelar sig till största del i Stockholm. Den fick räknas ändå.

Jag har också läst den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinskis bok The Emperor. Kapuscinski återkommer jag till ganska ofta, då jag älskar hans reportage och han har skrivit om de flesta hörn i världen. The Emperor fick jag i födelsedagspresent av min make för några år sen, men har sparat den till detta tillfälle. Den handlar om Etiopiens siste kejsare, Haile Selassie.

Sist har jag också läst Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar om deras tid som fängslade i Etiopien. Den dök upp som förslag i min bokcirkel, vilket passade mig då jag just skulle läsa min Etiopienbok, så jag röstade för det förslaget. Smile

Med hjälp av de här tre böckerna och en film har jag fått en ganska god bild av Etiopiens nutidshistoria.

När bergen andas

När bergen andas handlar om Sara från Etiopien som gifter sig med en landsman i Sverige. Man förstår att hon flyr från något, men från vad får man veta först i slutet av boken. Den historien berättas i flashbacks från hennes liv i Etiopien under kommunistdiktaturen, medan huvudberättelsen handlar om Saras liv i Sverige. Hur hon försöker integreras i det svenska samhället och få en fungerande relation till sin make.

Jag tycker inte boken är så bra. Den är lättläst och det är intressant att se med en invandrares ögon på Sverige, men den är ganska förutsägbar och griper inte tag i mig. Språket är ganska svulstigt, nästan ranelidskt, och det har jag svårt för. Måste ändå säga att det är imponerande skrivet av någon som inte har svenska som modersmål.

Hon öppnade alla sina sinnen för de nya, främmande orden. Hon lät dem rotera i sin mun, studsa mot gommen, vikas runt med tungan, nudda de mjuka läpparna och kana ner i svalget.

Etiopiens historia (källa Wikipedia)

Etiopien har en lång och stolt historia. Namnet är känt som kunga-/kejsardöme sedan antiken och Etiopien var det nästförsta landet (efter Armenien) att införa kristendom som statsreligion. Det är ett av de två länder i Afrika (det andra är Liberia) som aldrig har varit koloniserade, men det ockuperades av Italien 1936-1941.

Den historia som täcks in av de böcker jag har läst börjar med den siste kejsaren Haile Selassie som regerade 1916 till 1974. Han försökte modernisera landet, men hans största insats var att han lyckades få britterna att hjälpa Etiopien att stoppa den italienska ockupationen. En mindre hedervärd handling var att han annekterade Eritrea, vilket ledde till ett långt självständighetskrig.

1974 störtades Haile Selassie av en kommunistisk junta, “derg”, och Mengistu Haile Mariam tog över styret. Detta kallas derg-perioden och den varade 1974 – 1991. Den innefattade “den röda terrorn” 1977 – 78 då ett stort antal människor som sågs som fiender till juntan fängslades och avrättades.

De intellektuella hade efter militärens permanenta maktövertagande delats i två falanger. Ena delen ville stödja militären och verka för en reformistisk politik, medan den andra delen anklagade militären och dess allierade för att vara sovjetimperialismens lakejer som stal folkets makt med vapen.

Väldigt många, speciellt unga, anslöt sig till den förbjudna oppositionen EPRP, Etiopiska Folkets Revolutionära Parti. (Citat: När bergen andas)

Juntans kupp startade ett inbördeskrig i Etiopien som varade tills juntan hade störtats av EPRP 1991. Mengistu flydde då till Zimbabwe där han är kvar än idag.

De första valen hölls 1995 och rebelledaren Meles Zenawi valdes till premiärminister. Han utvecklades själv snart till en diktator och förblev vid makten till sin död 2012. Ny premiärminister är sedan dess Hailemariam Desalegn.

The Emperor

DSC00693

Den här boken handlar om Etiopiens sista kejsare Haile Selassie och innehåller intervjuer med människor från hans hov. Den är skriven efter att han blev avsatt och beskriver hur och varför det skedde. När man läser väcks dock frågan hur Etiopien över huvud taget kunde regeras under kejsartiden, då systemet verkar ha varit genomkorrupt. Boken lär även ha uppfattats som en kritik mot det kommunistiska styret i Polen, vilket inte är helt långsökt. De flesta korrupta system och auktoritära styren kan nog ta åt sig av kritiken i den här boken.

I Neal Aschersons förord beskrivs The Emperor som Kapuscinskis mästerverk, men jag föredrar nog hans mer personliga och filosoferande böcker. Upplägget i den här boken är emellertid fantastiskt: han låter olika anonyma tjänstemän beskriva kejsarens dag timme för timme och lyckas få fram inte bara det befängda i livet vid hovet, utan också de skeenden i Etiopien som så småningom leder till statskuppen som avsätter kejsaren. Det hela sätts i ett sammanhang och blir begripligt, vilket är mycket snyggt gjort, men lite tråkigt. Jag får kämpa en aning med att ta mig igenom den här boken – jag vet ju hur det kommer att sluta. Winking smile

Teza

Förutom de tre ovan nämnda böckerna har jag också sett filmen Teza, som jag tyckte väldigt mycket om. Den handlar om en man, Anberber, som återvänder till sin hemby efter många år utomlands. Han haltar, lider av mardrömmar och plågas av något hemskt som har hänt. Genom flashbacks (liksom i När bergen andas) får vi inblickar i hans liv i Tyskland och återkomsten till Etiopien under den kommunistiska diktaturen. Sakta närmar vi oss den traumatiska händelsen.

Nutiden, livet i byn, är vackert, men ibland väl långsamt filmat. Flashbacksen är mer spännande med mer driv. De är också väldigt intressanta för att få inblick i etiopiska intellektuellas liv i Etiopien under den röda terrorn. Den senare verkar mycket brutal, med många nattliga räder då folk fängslas på lösa grunder. Alla är rädda.

Dramaturgin påminner mycket om När bergen andas och boken och filmen slutar dessutom väldigt likartat.

[Spoilervarning!] De hemska händelser från Etiopien som Sara bär med sig är i slutändan inte vad som knäcker henne, utan det är svenska nazister. Samma sak sker i Teza. Det är inte kommunistregimen som har utsatt Anberber för det grova våld som har lett till att han har fått amputera ett ben – utan tyska nazister.

Nu undrar jag om det är en slump att de två historierna är så lika eller om de båda influerats av en tredje källa? Boken kom ut först, i Sverige, så det verkar osannolikt att den skulle ha påverkat regissören Haile Gerima, men det är förstås möjligt. Jag undrar också om det handlar om att både bok och film riktar sig till en utländsk publik samtidigt som de kritiserar Etiopien. Kanske är det ett sånt tabu att man kommit på samma idé: att hålla upp en spegel för tittaren/läsaren och låta dem konfronteras med sina fördomar om det egna landets förträfflighet? Etiopien framstår då inte som unikt våldsamt, men personligen tycker jag att det är väldigt stor skillnad på statligt sanktionerat våld och på huliganers dito.

438 dagar

DSC00688

Den här boken handlar om Perssons och Schibbyes resa till Etiopien för att skriva om konflikten i Ogaden-regionen i östra Etiopien och om det svenska oljebolaget Lundin Oils (idag Lundin Petroleum) eventuella ansvar i denna konflikt. Av detta blir dock intet, då journalisterna tillfångatas i Etiopien och fängslas – i totalt 438 dagar. I denna bok får man alltså lära sig en del om etiopisk politik och mänskliga rättigheter i Etiopien idag (ser inte så bra ut).

Här skriver de om etiopisk nutidshistoria genom att fundera kring en fängelsevakt som jobbat i Kalityfängelset i Addias Abeba, där Persson och Schibbye satt fängslade, i 32 år:

När Etiopiens enväldige och mytomspunne kejsare Haile Selassie störtades 1974 måste han ha varit en ung polis. Vilken var hans roll när den nye ledaren Mengistu inledde den “Röda terrorn” i slutet av 70-talet, och tiotusentals oppositionella avrättades?

När Etiopien sedermera utropades till socialistisk enpartistat satt han här som vakt, likaså under de efterföljande åren av massvält då Etiopien blev synonymt med döende barn med uppsvällda magar. /…/

På den tiden var dagens premiärminister Meles Zenawi själv en gerillakrigare i bushen. När Tigreanska befrielsefronten och andra regimmotståndare i maj 1991 tågade in i Addis Abeba och tvingade bort Mengistu tömdes det här fängelset på politiska fångar. Och Den snälle fortsatte att vicka på sin stol.

Sedan förvandlades även demokratikämpen Zenawi till en allt mer enväldig härskare. Efter valet 2005, då 30 000 personer greps och över 100 ledande regeringsmotståndare åtalades för högförräderi, fanns återigen gott om samvetsfångar som kunde få fem minuter var i solen. Olika ledare, samma förtryck.

Jag var lite skeptisk till den här boken initialt. Jag tyckte att författarna gjorde ett arrogant intryck och hade nog (jag skriver “nog” för jag hade inte riktigt tänkt så mycket över huvud taget) av uppfattningen att de fick skylla sig själva när de åkt in illegalt i ett av världens farligaste områden med hjälp av en militant rebellgrupp.

Jag fick dock tänka om ganska snart för boken är bra (även om dialogen är rätt tröttsam), Persson och Schibbye framstår som sympatiska och jag håller med dem om att journalistik är viktigt och kanske kräver andra medel än de rent legala för att vissa grupper ska kunna komma till tals – även om jag fortfarande tycker att frågan är mångfacetterad.

Boken växlar mellan Persson och Schibbye som berättare, men den är väldigt enhetligt skriven och jag läser i efterordet att Persson har dyslexi, så jag misstänker att det är Schibbye som har skrivit hela boken. Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och lättläst bok som väcker många frågor om vad som är rätt och fel, vilket ansvar man har som medmänniska m.m. Jag rekommenderar verkligen en läsning, eller att lyssna på deras sommarprat från 2013.

Nästa land

Nu lämnar jag bokstaven E och övergår till F. Först kommer Fiji. Har fasat lite för Stilla Havsländerna, eftersom jag tror att det kan bli svårt att hitta litteratur därifrån. Jag har i alla fall hittat en bok som typ kan räknas som fijiansk. Jag är lite tveksam till om jag kommer att gilla den, men den är tunn, så förhoppningsvis går det ändå fort att läsa ut den.