20141212_122152

Val av bok

Jag har länge varit sugen på att läsa Véronique Tadjo, som jag har läst om i tidskriften Karavan. Jag måste dock erkänna att jag faktiskt fick en bok från Elfenbenskusten i födelsedagspresent av min bror förra året – Den siste Doumbouya av Ahmadou Kourouma. Och då har jag känt att jag borde läsa den. Men den ser lite tråkig ut, och jag tyckte att det vore kul med en kvinnlig författare, så till slut bestämde jag mig för att hellre följa läslusten och låna Tadjos bok. Förlåt, bror, om du läser detta. Ska läsa Kouroma också så småningom, i en artikel jag rivit ut ur DN (23 sep 2010 inför bokmässans Afrika-tema) räknar Stefan Helgesson denna roman som en milstolpe och skriver att Kouroma i den “återuppfann det franska språket med malinke som grund”.

Passade även på att låna en av Tadjos barnböcker, Mamy Wata och monstret, som jag har läst för mina barn och låtit dem recensera.

Långt från min far

Jag tyckte väldigt mycket om Långt från min far. Den är lättläst, korta kapitel, och väldigt välskriven med ett vackert språk. Historien var också intressant: en kvinna, Nina, kommer tillbaka till sitt föräldrahem i Elfenbenskusten för sin fars begravning. Huset är fullt av släktingar som sköter allt det praktiska och Nina försöker få grepp om situationen. Hon har inte varit hemma på länge på grund av inbördeskriget och undrar hur det skulle ha varit om hon hade gjort annorlunda. Ganska snart visar det sig att hennes far burit på en del hemligheter och hon börjar leta efter ledtrådar kring hans person bland de papper han har lämnat efter sig. Det är lite spännande och samtidigt vackert skildrat.

Nina beskriver också sin kluvenhet till den ivorianska kulturen. Hennes mamma är fransyska, pappan är ivorian. Hon talar bara franska och är nu bosatt i Paris. Hon betraktar det hela lite vid sidan av och tycker ibland att släktingarna är fantastiska, ibland irriterande.

Ninas yttre omständigheter påminner en del om Tadjos egna: Tadjo har också en fransk mamma och en ivoriansk pappa. Hon växte upp i Elfenbenskusten, men har studerat vid Sorbonne och bott utomlands länge. Tadjos mor var konstnär – Ninas är musiker. Jag tror inte att det är en självbiografisk bok, men man kan ju tänka sig att de tankar hon har kring sin identitet är hennes egna.

Problemet är att det liksom inte leder nån vart. Man får inga svar, man vet inte om Nina bestämmer sig för att stanna eller åka tillbaka till Frédéric i Frankrike. Man får inte veta hur hon löser alla problem pappan har lämnat efter sig. Läsaren får veta lite mer än Nina, då tre kapitel berättas av fadern, men jag hade velat ha mer! Framför allt undrar jag om storasystern som verkar ha brutit kontakten med familjen och inte kommer till begravningen. När hon mejlar med Nina verkar hon ändå vänligt inställd både till henne och fadern, så jag skulle veta varför hon tar avstånd och vilken relation Nina och systern egentligen har.

Mamy Wata och monstret

20141216_134951

Mina söner är knappt 2, resp drygt 4 år. Båda gillade den här sagan som handlar om hur Mamy Wata, vattnets drottning, får höra om ett monster i floden som slukar fiskare och barn. Hon smyger sig in i monstrets grotta och upptäcker att han är väldigt ledsen, för han är egentligen en ung man som blivit förtrollad av en häxa. När Mamy Wata får honom att skratta bryts förtrollningen. I Karavan 2/2009 läser jag att en Mamy Wata är “en traditionell gestalt inom afrikansk mytologi som påminner om en sjöjungfru”.

1-åringen tyckte om bilderna i boken och ropade förtjust “många fiskar” upprepade gånger under läsningen. Han skrattade åt monstret, men uppfattade när Mamy Wata tröstade det och 1-åringen härmade och klappade försiktigt på sin storebror. När vi läst färdigt ropade han: “en [gång] till”, men orkade bara läsa fram till tröst-uppslaget andra gången, sen slog han ihop boken.

4-åringen lyssnade uppmärksamt, tyckte det var läskigt när monstret slukade barnen och gömde huvudet under filten när vi läste om hur Mamy Wata smög sig in i monstrets grotta. Efteråt sa han att han tyckte det var en bra saga.

Tadjo står för både bild och text, men jag har läst att boken grundar sig på en känd afrikansk saga. Själv tycker jag mycket om illustrationerna, som är väldigt “afrikanska” om man får uttrycka sig så svepande. Som saga är den ganska lik västerländska motsvarigheter, även om miljön är annorlunda. Jag tror dock att det är berikande för barn att läsa böcker och se illustrationer från andra kulturer, innan de har lärt sig att det är just “annorlunda”.

Så tummen upp för Tadjo både som vuxen- och barnboksförfattare. Jag vill gärna läsa mer av henne.

Elfenbenskusten(källa Wikipedia)

Elfenbenskusten koloniserades av fransmännen på 1800-talet och blev en fransk koloni 1893. 1960 blev landet självständigt och styrdes av självständighetsrörelsens ledare, Félix Houphouët-Boigny, fram till hans död 1993. I Karavan 2/2009 läser jag att Tadjo har ifrågasatt hans långa regeringstid. Enligt Wikipedia styrde han med ett enpartisystem, men verkar ändå ha varit populär, då ekonomin var stark och landet stabilt.

När Houphouët-Boigny gick bort blev Henri Konan Bédié Elfenbenskustens andra president. Bédié införde begreppet “ivoritet” som en grund för medborgarskap i Elfenbenskusten. Det innebar att folk med ursprung i andra länder inte kunde bli medborgare och inte kunde delta i landets styre. Tadjo har motsatt sig detta koncept, som i förlängningen ledde till en djup kris och konfrontationer mellan olika etniska grupper (Karavan 2/2009). Bédié avsatte även militärer, vilket ledde till en militär statskupp 1999.

1999-2000 styrdes landet av en militärjunta, men i oktober 2000 hölls presidentval och Laurent Gbagbo tog över makten i Elfenbenskusten, som landets tredje president. Motståndaren Alassane Ouattara hade dock uteslutits från valet då han är burkines.

I september 2002 försökte Gbagbos motståndare genomföra en statskupp, vilket ledde till ett inbördeskrig. Landet delades i praktiken i två delar – Gbagbo styrde över den södra delen, rebellgruppen Nya styrkorna över den norra. Etniska spänningar förstärkte konflikten. 2007 nådde man vapenvila genom att rebellerna fick ministerposter, men regeringen lyckades aldrig få full kontroll över landets norra delar. År 2010 hölls ett nytt presidentval (två år efter att Gbagbos mandatperiod egentligen hade gått ut) som oppositionsledaren Alassane Ouattara vann, men Gbagbo vägrade att lämna ifrån sig makten vilket ledde till ett andra inbördeskrig. I april 2011 greps Gbagbo av FN-styrkor och tvingades lämna presidentpalatset till förmån för Ouattara.

Nästa land

Nu beger vi oss till El Salvador. Har lånat boken på biblioteket redan och känner mig riktigt peppad. Vad gäller landet i sig går mina tankar till fotboll och gatubarn (kan jag ha sett nåt pedagogiskt barnprogram om gatubarn i San Salvador som liten kanske?), ska som vanligt bli kul att vidga mina vyer.