Jensen

Val av bok

Det var både ett lätt och svårt val den här gången. Svårt, för att det finns mycket dansk litteratur som jag skulle vilja läsa. Lätt, just för att det finns bra, lättillgänglig litteratur att läsa på svenska. Jag funderade bland annat på Karin Blixen (som jag bestämde mig för att spara till Kenya) och Suzanne Brøgger, men jag hade Vi, de drunknade av Carsten Jensen, som jag har fått rekommenderad av flera personer, ståendes i bokhyllan , så jag valde den till slut. Inget svårbegripligt den här gången, det tackar jag för.

Vi, de drunknade

Det här är en väldigt tjock roman som handlar om staden Marstal. I alla fall marknadsförs den så, vilket gjorde mig lite skeptisk. Att läsa en roman skriven i “vi-form” om en hel stads invånare under hundra år, där “havet och människan är huvudpersonerna” enligt baksidestexten, lät lite…tråkigt. Och de första 100 sidorna var rätt trista tyckte jag. Men sen fångades jag in och sträckläste historien om Albert, så blev det lite tråkigt ett tag i mitten, och sen fastnade jag igen i historien om Knud Erik som räckte boken ut. För “vi” är egentligen bara en berättarröst, historien handlar om tre generationer Marstalbor: Laurids, Albert och Knud Erik. Så en släktkrönika hade kanske varit en mer rättvis beskrivning.

Carsten Jensen kommer själv från Marstal och han målar upp staden så att jag blir lockad att resa dit. Dels för att se miljön i verkligheten, dels för att se hur det har gått för staden. Historien är en riktig skröna, och på sätt och vis ganska filmisk. Dyker det upp en kruka i ett kapitel så kan man vara säker på att den återkommer, och spelar en avgörande roll, senare i boken. Allt vävs ihop och inga trådar lämnas hängande. Det här är också min största invändning mot boken – det är lite väl tillrättalagt. Men det är en spännande historia och väldigt underhållande.

Danmark

I Danmark har jag varit. Flera gångLouisianaer. Men tydligen inte så ofta sedan jag fick en digitalkamera (för snart tio år sedan), så bilder från Danmark hittade jag knappt. Men här är i alla fall en halvbra bild på entrén till det fantastiska konstmuseet Louisiana. Åk dit! Annars är jag själv sugen på att resa till Skagen, men misstänker starkt att nästa Danmarktripp kommer att föra mig till Legoland om resten av familjen får välja…

Danmark har man väl som svensk ganska stark koppling till. Kristian Tyrann, Tuborg, Lego, drottning Margrethe, H C Andersen, Skagenmålarna, Kristiania, Pia Kjærsgaard och Tivoli i en salig blandning. För att fördjupa min Danmarkbild har jag också läst Världens lyckligaste folk av Lena Sundström

I Vi, de drunknade får man inte lära så sig så hemskt mycket om Danmark. Eller ligger kulturen mig för nära för att jag ska se det? Under andra världskriget måste Knud Erik ersätta Dannebrogen med en engelsk flagga, vilket först känns konstigt för honom och besättningen. Nationaliteten har inte varit så viktig för dem tidigare, men nu tycker de det är orättvist att norrmännen är så uppskattade, medan danskarna initialt är impopulära på grund av regeringens samarbete med tyskarna (undrar hur svenskarna i sådana fall uppfattades?). Det verkar först vara i krigssituationer som Marstalborna definierar sig som danskar. Annars är de i första hand sjömän och i andra hand Marstalbor. Åtminstone männen. Kvinnorna är inte lika förtjusta i havet som tar deras fäder, makar och söner, men det är en annan historia.

Världens lyckligaste folk

Danmark

Världens lyckligaste folk av Lena Sundström fick jag i present av mina kollegor när jag gick på föräldraledighet (förra gången…). De vet att jag läser böcker från olika delar av världen och tyckte den kunde passa. Och det gör den ju verkligen. Jag tyckte den var riktigt bra.

Boken handlar om Dansk Folkepartis framgångar i Danmark och lyckas hålla mitt intresse från början till slut. Jag sträckläste den faktiskt, vilket jag inte hade väntat mig då jag inte har något särskilt intresse för ämnet (jag tycker såklart att det är hemskt med främlingsfientliga partier, men jag visste inte att frågan skulle engagera mig så mycket som den gjorde). Boken är skriven på ett enkelt, roligt språk, nästan talspråk, vilket möjligen kommer att få den att kännas daterad om tjugo år. Men nu är det bara roligt att läsa – språkmässigt alltså.

Innehållsmässigt är det ganska jobbigt ibland. Man får lite ont i magen av vad folk säger. Det här skrevs innan Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen och man undrar verkligen om vi är på väg åt samma håll som Danmark. Kommer “invandrarfrågan” att få en lika stor plats i debatten här som där? Kommer Sverigedemokraterna få sätta agendan på samma sätt som Dansk Folkeparti? Kommer det bli rumsrent att vara rasist? Det känns väldigt angeläget att läsa om Danmark och dess historia för att kunna sätta in den svenska utvecklingen i ett perspektiv.

Nu förstår jag att alla danskar sannolikt inte håller med om bilden Sundström målar upp, eftersom jag får känslan av att hon driver sin tes rätt hårt. Jag är inte tillräckligt insatt i dansk politik för att veta hur rättvis bilden är, men samtidigt tycker jag det är väldigt viktigt att främlingsfientliga åsikter sätts under lupp, så jag kan rekommendera boken starkt.

I Dansk Folkepartis retorik framställs det ofta som att det skulle finnas någon slags motsats till ett mångkulturellt samhälle, i form av ett enkulturellt samhälle där alla är bästa polare hela dagen. Fast så är det ju inte. Danskarna är inte någon homogen grupp. Dansk Folkepartister skiljer faktiskt ut sig mer, från den danska majoritetsbefolkningen i många värderingsfrågor, än vad danska muslimer gör i förhållande till den danska majoritetsbefolkningen.

I Världens lyckligaste folk framhåller danskarna ofta hur glada och “easy-going” de är, de tar inte saker på så stort allvar. Det verkar vara kärnan i den danska självbilden, enligt den här boken. Det är dock inget som lyfts fram i Vi, de drunknade, där jag mer får bilden av ett tystlåtet, blygt folk. Lite mer åt det svenska, eller rent av finska, hållet. Sundström tar dock upp att danskarna alltid ser sig som underdogs, då de kommer från ett litet land. Kanske är det där bilden möts. De blyga sjömännen som ser sig som anspråkslösa representanter från ett litet land, fast egentligen är de såklart bättre än alla andra. Smile

Nästa bok

Har just börjat läsa Djibouti-boken: Passage of tears som också ska ingå i Feministbibliotekets världsutmaning. Har en förhoppning om att läsa färdigt den i juni, men vi får väl se. Jag har misslyckats förr… Har dessutom ett nytt litet läsprojekt över sommaren, men det vågar jag inte avslöja något om än.

Glad midsommar.