2013-03-20 12.36.27

Val av bok

Från Cypern var det inte alls lätt att hitta böcker. En googling ledde mig snabbt till Lawrence Durrells Bitter lemons of Cyprus, som jag också har läst, men jag ville helst hitta en cypriotisk författare. I The Guardian hittade jag till slut en text från 2004 om litteraturen i de (då) nya EU-länderna, i vilken en diktsamling av Nora Nadjarian nämns. Jag hittade en novellsamling av henne på Adlibris och slog till på den, då jag fortfarande skyggar lite för poesi.

Den här boken får också representera Europa i Feministbibliotekets världsutmaning.

Ledra Street

Ledra Street har varit lite svår att skriva om. Läste den för ett tag sedan nu, men har dragit mig lite för att sätta igång att blogga, för jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller skriva. Den lämnade ett blekt intryck, ärligt talat. Novellsamlingen innehåller i alla fall 35 mycket korta noveller, som alla målar upp en scen.

Jag hittar inte så mycket information om författaren, men jag tror att hon är grek-cypriot med armeniska rötter. Hon är också poet och det märks i hennes språk. Tyvärr är språket inte alltid jättebra. Jag tror att författaren har skrivit direkt på engelska, för jag hittar en hel del språkliga fel. Ändå går det ganska lätt att läsa, tack vare hennes poetiska sätt att måla upp bilder. Man störs inte lika mycket av språket som man troligen hade gjort i en mer narrativ berättelse. Ett tema i novellerna är kärlek, att hitta den rätta mannen, till exempel i novellen My news:

He comes from a place called Noland Everyland Nowhereland Everywhereland Perfectland Imperfectland pick and choose he says. Wow that’s so cool the way he makes up stories about where he comes from I’ve never known a man to do that and we sleep in each other’s arms cuddly coo coo like two pigeons in each other’s wings coo coo cuddly wuddly and there is a smile on his lips even in his sleep.

Novellerna utspelar sig på Cypern i nutid och flera av dem handlar om hur det är att leva i ett delat land. Titelnovellen handlar om en caféägare på Ledra street , en affärsgata i Cyperns huvudstad Nicosia som går genom den FN-kontrollerade “gröna linjen” mellan norra och södra Cypern. Novellen The Cyprus problem handlar om två politiker som diskuterar Cypernfrågan i TV, men det slutar med att de båda upprepar “There is no solution to the Cyprus problem” om och om igen. I novellen Guided Tour guidar en kvinna turister i Nicosia och tänker:

What a strange thing, a rare pain, to be trapped in your own country. The only way out, now, is what? Where? Do you understand? she wants to ask them. Do you really understand what it’s like?

Jag kan inte riktigt rekommendera den här novellsamlingen, men den är inte dålig. Den finns bara så många andra böcker att läsa som ger mer. Vill man lära sig mer om Cypern skulle jag nog hellre rekommendera Bitter Lemons of Cyprus.

Bitter Lemons of Cyprus

2013-03-20 16.36.37

Lawrence Durrell bodde på Cypern i början av 1950-talet och upplevde Cyperns självständighetskamp på nära håll. Han har skrivit om sin tid på ön i boken Bitter lemons of Cyprus.

Durrell talade grekiska och flyttade till Cypern för att få tid att skriva. Han köper ett hus på ön (vilket beskrivs i bokens absolut roligaste kapitel) och lär känna byborna och observerar deras liv. Det är en väldigt beskrivande bok, det händer inte så mycket, men det är intressant och vackert skrivet. Efter en tid som bland annat gymnasielärare får Durrell jobb som pressansvarig hos den brittiske guvernören. Vid denna tidpunkt har cyprioterna börjat kräva “enosis”, det vill säga att få förenas med Grekland. Britterna tar dock inte denna strävan på allvar förrän det redan har gått för långt och cyprioterna har tagit till vapen.

Det är intressant att läsa om självständighetskampen från den “andra sidan”, alltså från kolonialmaktens perspektiv. Durrell verkar övertygad om att det ligger i Cyperns bästa att styras av britterna – han verkar inte ha några problem med kolonialism som koncept. Han har visserligen förståelse för cyprioternas krav på självbestämmande, men tycker att det är vansinne att vilja styras av Grekland. Han försöker få britterna att ta grekernas uppror på allvar (fast samtidigt är det tveksamt om han själv förstår allvaret). Han är kritisk till tjänstemännen som inte kan språket och inte gör ett bra jobb, vilket han kan beskriva väldigt komiskt:

Meanwhile the British colony lived what appeared to be a life of blameless monotony, rolling about in small cars, drinking at the yacht club, sailing a bit, going to church, and suffering agonies of apprehension at the thought of not being invited to Government House on the Queen’s birthday. /…/ Yet my compatriots were decent, civil folk, who had been brought here, not by any desire to broaden minds cumbered only by the problems of indolence and trade, but by a prefectly honourable passion for sunlight and low income tax.

Men det blir inte lika kul när han “sparkar nedåt” och skämtar på de koloniserades bekostnad:

But are these choking suburbanisms with which we seem infused when we are abroad any worse than the tireless dissimulation and insincerity of the Mediterranean way of life?

Durrell, som talar grekiska och verkar uppskatta den grekiska kulturen, beskriver ändå cyprioterna som barn. De kan inte det och det, det ligger i deras natur att si och så… Han är övertygad om att de älskar Storbritannien, de vill bara få möjligheten att själva välja, och skulle de ha givits den möjligheten skulle de ha stannat kvar i det brittiska imperiet. Turkarna omtalas knappt, mer än att de visserligen är emot “enosis”, men ändå inte några bra allierade, då de säger sig vilja tillhöra Turkiet (vilket Durrell inte tror på). Britterna försöker slå ner upproret med våld och till slut flyr Durrell ön, då våldsamheterna tilltar och skrivron, antar jag, uteblir.

Cypern

Cypern har tillhört många olika länder, bl.a. det byzantinska och det ottomanska imperiet. 1878 tog britterna kontroll över ön och behöll den fram till händelserna som beskrivs i Bitter lemons.

Det byzantinska arvet är viktigt för att förstå Grekland och Cypern av idag, menar Durrell, och påpekar att västeuropéer tenderar att fokusera för mycket på antikens Grekland. Han skriver om hur grekisk-ortodoxa präster predikar “enosis” och står bakom kampen mot britterna. När Cypern till slut vann sin självständighet 1960 var det också ärkebiskopen Makarios III som blev landets förste president.

Under självständighetskampen växte motsättningarna mellan greker och turkar, då båda grupperna strävade efter att enas med sina respektive “moderland”. Efter självständigheten fortsatte våldet, enligt Wikipedia, och 1974 genomfördes en statskupp av den grekiska juntan i syfte att förena Cypern med Grekland. Turkiet svarade med att invadera Cypern och än idag ockuperar Turkiet knappt 40 % av ön. Turk-cyprioterna har utropat en egen republik, som endast erkänns av Turkiet. Cypern (de facto bara den grek-cypriotiska delen) gick med i EU 2004.

Nästa land

Nästa land blir vår kära granne Danmark. Även härifrån blir det dubbelbok: en bok från landet och en bok om landet. Båda böckerna stod olästa i min bokhylla, så valet var inte så svårt den här gången. Först tänkte jag dock göra en sammanfattning av läsningen såhär långt, när jag nu avslutat A, B och C.

På gensyn!