IMG_0015

Val av bok

Den här boken köpte jag för länge sedan, då jag blev tipsad av en kollega som varit i Burma. En kvinnlig burmesisk författare som skriver på burmesiska om Burma – ett solklart val för mig. Enligt baksidestexten är det “The first novel ever from a writer living in Burma to be published in translation in America”. Översättningen är gjord 2008, skulle tro att boken är skriven ungefär då också.

Jag upptäckte dessutom att George Orwell skrivit en roman som utspelar sig i Burma, så jag kunde inte låta bli att läsa den också eftersom jag gillar honom. Jag fascinerades över att omslagen var så lika, så därför fick de komma med på samma bild ovan.

Kort om Burma

Burmeserna har funnits i landet sedan 800-talet. De införde theravada-buddhismen i landet, etablerade skriftspråket och grundade ett kungarike, som fortlevde fram till 1200-talet då mongolerna invaderade. Därefter var det många små kungariken som slogs mot varandra, och så småningom mot européerna. Burma blev en del av brittiska Indien 1886 – 1948. När landet blev självständigt infördes parlamentarisk demokrati. Landet blev, till skillnad från de flesta före detta kolonier, inte en del av det brittiska samväldet. 1962 genomfördes en militärkupp och landet har sedan dess varit en militärdiktatur. Just nu gemomförs dock omfattande reformer, och landet verkar vara på väg mot en ljusare framtid igen. (källa: Wikipedia).

Angående namnet “Burma” eller “Myanmar”: som jag förstår det är det militärdiktaturen som infört namnet Myanmar. Sverige använder officiellt fortfarande det gamla namnet Burma och jag gör detsamma. Kuriosa: av någon anledning uttalar många jag talat med “Burma” med engelskt uttal. Varför? Är det det korrekta burmesiska uttalet? Men man uttalar ju inte “USA” med engelskt uttal. Jaja, bara en parentes, men jag har förbryllats över detta.

Smile as they bow

Smile as they bow beskriver en religiös festival, Taungbyonefestivalen. Varje festivaldag är ett kapitel och handlingen rör sig kring Daisy Bond. Bond är en s.k. “nat kadaw”, ett slags medium som talar med andarna, “nat”. Dessa medier är, åtminstone i den här romanen, huvudsakligen homosexuella män, så även Daisy Bond. Se klipp från Taungbyonefestivalen på Youtube – mycket fascinerande.

Först tänkte jag att det var väldigt frisinnat att skriva om en slags homosexuell subkultur och att Burma, på vissa områden, måste vara ett öppet och jämställt land. Men ju mer jag läste desto mer kände jag att de här männen inte porträtteras särskilt positivt. De är gamla, fula, falska och köper sig unga män. De lurar åt sig pengar och är bara intresserade av att stå i centrum. Bokens egentliga hjälte är Daisy Bonds unga älskare, Min Min, som inte är homosexuell – utan snarare föraktar Daisy Bond och det liv han för. Min Mins mor sålde honom i unga år till Daisy Bond, men Min Min drömmer om att rymma med en vacker flicka.

Kvinnorna i romanen, Daisy Bonds kunder, beskrivs dock som väldigt starka och självständiga. De reser själva och verkar ha egna pengar, så det känns ganska jämställt.  Och de homosexuella “nat kadawerna” accepteras ju uppenbarligen, vilket är långt ifrån sant i många europeiska länder. Sedan har jag ju aldrig varit i Burma och har ingen aning om hur det ser ut i verkligheten utanför denna bok. Boken känns inte alls politisk när jag läser den, det enda jag egentligen anar är att det finns stora klasskillnader i landet. Sedan läser jag i en tidningsartikel att homosexualitet är förbjudet i Burma, liksom denna bok, så uppenbarligen finns det politiska nyanser som jag missar.

Det finns något livsbejakande och myllrande i berättelsen som är härligt och som jag i tanken kopplar samman med den burmesiska kulturen. Nu Nu Yi beskriver festivalen och dess besökare väldigt väl – troligen med en utländsk läsare i åtanke. Det är möjligt att det är lite romantiserat, men det gör mig ingenting. Jag tänker att det ändå är positivt att man läser om en annan kultur och tänker att det verkar glatt och trevligt, än att man inte läser alls, eller har en negativ inställning. Sedan inser ju jag också att det finns stora problem i detta land, som inte diskuteras här.

Jag tycker att boken var trevlig att läsa, men tyvärr lite svår att komma igenom, trots att den bara innehåller cirka 150 sidor. Den är lite för opersonlig och fängslar inte. När man väl har förstått vad festivalen går ut på, hur Daisy Bond arbetar och hur exotiska och färgglada burmeserna är, så tillförs inget mer. Det blir inga djuplodande porträtt, det ställs inga moraliska eller etiska frågor, det är bara en beskrivning som fortsätter och fortsätter och fortsätter…

Burmese days

George Orwell, eller Eric Blair som var hans riktiga namn, föddes i Indien och levde i Burma 1922 – 1927, då han tjänstgjorde i “Indian Imperial Police”. Han upprördes av det koloniala systemet, och när han kom tillbaka till England skrev han romanen Burmese days (1934). Till skillnad från Smile as they bow är den mycket fängslande. Man har svårt att lägga den ifrån sig, vill veta hur det går. Den tvingar en också att tänka kring fördomar, civilkurage m.m. Vilket är precis vad jag vill ha av en bok – en bra historia, en stunds flykt, men samtidigt ska den väcka nya tankar. I det här fallet fortsätter man att fundera och rannsaka sig själv även när man lagt boken ifrån sig. Jag tror att den kommer att finnas med mig länge.

Det negativa man kan säga är att det, utom möjligen huvudpersonen Mr. Flory, inte finns en sympatisk människa i hela romanen. Det är ganska deprimerande läsning, men också riktigt bra. Jag undrar hur boken mottogs när den kom ut? Jag tycker ju att de rasistiska britterna är vidriga, men så kanske den inte lästes i England på 30-talet? Boken rekommenderas varmt – vare sig man är intresserad av Burma eller inte.

Enligt Emma Larkin, som skrivit en introduktion i min bok, skämtar man i Burma om att Orwell var profetisk och inte bara skrev en, utan tre, böcker om Burma. Först Burmese days, om kolonialtiden, sedan Djurfarmen, som beskriver en socialistisk revolution som går fel, det vill säga militärkuppen i Burma 1962, och sist 1984  – en dystopi som ska beskriva militärdiktaturen idag. Larkin har själv skrivit en bok om Orwells liv i Burma, som verkar spännande: Finding George Orwell in Burma.

Övrig litteratur om Burma

Burma är ett land som av någon anledning blir mycket uppmärksammat i Sverige (och resten av västvärlden), till exempel av Svenska Burmakommittén. Det är så klart jättebra, men jag undrar varför just Burma får så mycket plats i nyhetsflödet och inte, säg, grannlandet Laos? Hur som helst leder detta till att det finns en hel del litteratur om landet att tillgå.

Själv har jag läst Daniel Masons bok Pianostämmaren tidigare. Den utspelar sig också under kolonialtiden och handlar om en man som åker till Burma från England för att stämma ett piano. Annars minns jag inte så mycket av beskrivningen av landet Burma, utan det som fastnat är pianostämmarens avsked från sin fru och hur förhållandet utvecklas. Kanske för att jag själv befann mig på långt avstånd från min blivande make när jag läste den. En läsvärd bok.

Ett flertal böcker har skrivits om demokratikämpen och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, till exempel Chee Soon Juans Järnfjäril, Jesper Bengtssons Aung San Suu Kyi – en kamp för frihet och Aung San Suu Kyis egen Letters from Burma. Jag har dock inte läst någon av dem.

Annonser