vår10 012

Har just avslutat världens tråkigaste bok, känns det som. Det har tagit mig låång tid att läsa den och förseningsavgiften på biblioteket borde vara kännbar vid det här laget… Ska nu i alla fall göra ett försök att skriva något vettigt om den, men varnar på förhand för att det kan bli svårt.

Val av bok

Ärligt talat hittade jag bara den här boken från Bolivia, så det var inte så mycket av ett val egentligen. På Macondos hemsida nämns flera bolivianska författare, men den enda bok som fanns på svenska på biblioteket var Djävulens metall, så jag slog till på den. Hade aldrig hört talas om någon av författarna tidigare, så det var mig i princip egalt. Augusto Céspedes (1904 – 1997) lät dessutom som en spännande person när jag läste presentationen av författaren – vilket han säkert också var. Men han var förhoppningsvis mer engagerande som politiker än som författare.

Om man är väldigt intresserad av det här skedet i boliviansk historia, eller av ekonomisk (gruv)historia, så är boken säkert betydligt mer givande än den var för mig som är helt oinsatt i ämnet. Generellt skulle jag dock inte rekommendera boken.

Djävulens metall

Boken kom ut 1947 och handlar om mestisen Zenón Omonte, som från att ha varit en fattig pojke blir gruvägare och kommer att kallas “tennkungen”. Omonte ska, enligt förordet skrivet av Leif Duprez, vara baserad på Bolivias störste tennmagnat, Simón I. Patiño (1860 – 1947). I bokens fotnoter refereras ofta till honom, så det verkar sannolikt.

Det som gör boken svårläst är dels de långa styckena om boliviansk gruvdrift och Omontes olika metoder för att kringgå lagar, muta politiker o.s.v. Detta hade kunnat vara intressant, men med noll förkunskaper hänger jag helt enkelt inte med. Jag förstår bara vagt vad som händer, men inser att poängen är att Omonte är ond. För författaren, som politiker, verkar det dock väldigt viktigt att avslöja detaljerna i dessa intriger, vilket kanske är förståeligt, men inte så passande i en roman.

Den andra orsaken till att boken tråkar ut mig är att huvudkaraktären är så endimensionell. Han är en ond, ful imperialist. Redan i de första kapitlen, som skildrar Omontes barndom och ungdom, berättas hur han stjäl, våldtar och intrigerar. Det blir aldrig spännande, man engagerar sig inte i honom som person – utan det blir mest en gäspning.

I boken skildras dessutom ett antal andra personer kring Omonte, bl.a. arbetare i gruvan. Jag lär mig aldrig vem som är vem av dessa bifigurer, för även de förblir så karaktärslösa och opersonliga. Det är synd om dem tänker man och mer är det inte. Det känns inte som om det finns en enda sympatisk figur i hela boken. Indianerna, som arbetar i gruvorna, är exploaterade och alkoholiserade. Céspedes ger dem ingen mänsklighet i fattigdomen, vilket är synd för man känner inte med dem, som man tänker att man borde.

Man kunde ju ha hoppats att jag lärt mig massor om Bolivia åtminstone, men det har jag inte… Jag har varit så uttråkad när jag har läst, så det känns inte som jag har kunnat ta in någonting. Jag hoppas dock att jag har fått en massa passiv kunskap, som rätt vad det är ska poppa upp i en TP-omgång. 😉

Americanos

vår10 013 Desto mer lär jag mig dock av Magnus Lintons bok Americanos. Det är en reportagebok med sex kapitel som vardera behandlar Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Venezuela och Los Angeles. Kommer med andra ord troligen att komma tillbaka till denna bok senare i bloggen, men nu vill jag i alla fall skriva några ord om Bolivia-kapitlet, som jag tyckte var mycket intressant och lärorikt. Ibland känner jag att jag saknar kritik av vänsterideologierna i rörelserna som behandlas, men i stort sett är det väldigt bra reportage.

Kapitlet om Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, behandlar indianismo-rörelsen – en rörelse som kämpar för indianers rättigheter. I Bolivia tillhör ca 70 % av landets invånare ursprungsbefolkningen, vilka konstant har förtryckts av de europeiska ättlingar som har styrt landet sedan de anlände på 1500-talet. De största etniska grupperna är quecha (30 % enligt Wikipedia) och aymara (25 % enligt samma källa). I Americanos förklaras hur rörelsen MAS (Movimiento al socialismo) vuxit i landet, vilka mekanismer som ligger bakom, och hur dess ordförande Evo Morales valdes till president 2006 (omvald 2009).

Det lustiga (eller, ja, inte så lustigt alls) är att Linton beskriver gruvindustrins sammanbrott som “det moderna Bolivias största sociala trauma”, p.g.a. den arbetslöshet och folkflyttningar som det har lett till. I Céspedes roman får man dock snarare känslan av att det är ett socialt trauma att jobba inom gruvindustrin… Jag förstår att det är olika saker, och att det är bättre att ha en inkomst än ingen alls. Men samtidigt är det svårt att tänka sig att det kan finnas något värre än det helvete som beskrivs i gruvorna (förhoppningsvis hann det dock hända lite efter 1947, så kanske var arbetsvillkoren något bättre på 1980-talet?).

Linton skriver också om USA:s “war on drugs” och hur negativt det påverkar bönderna i Latinamerika. Han förklarar att kokaväxten i den här delen av världen inte används som en drog på samma sätt som i Väst. Att det är ett västerländskt problem, som man försöker lösa genom att slå mot de fattigaste längst ned i kedjan. Det här är något som president Morales också driver politiskt, då han själv är kokaodlare. Mycket intressant.

Avslutningsvis…

…bjuder jag på en bild från min 30-årsfest förra året, då vi av en slump hamnade bredvid bolivianska föreningen som hade fest och fyra söta tjejer kom och dansade för oss. Jag har inte deras medgivande till att lägga upp bilden på nätet, eftersom jag inte ens vet vad de heter, men jag tror inte att det går att identifiera någon av dem, så jag hoppas det är okej. De var väldigt duktiga.

Vill också avsluta med att säga att jag har fått uppfattningen av att det verkligen sker en positiv utveckling i Bolivia, med ökad demokrati, minskad rasism mot ursprungsbefolkningen och en förbättrad ekonomi. Förhoppningsvis kommer det också ut lite roligare böcker från landet på svenska så småningom…