Nu har jag varit jättedålig på att blogga igen. Har ingen ursäkt, har bara inte känt varken för att läsa eller blogga på ett tag. Börjar på en ny bok hela tiden, och hoppas att den ska lyckas bättre med att motivera mig, men det händer aldrig. Så nu är stapeln på nattduksbordet så hög att den skymmer läslampan. 🙂 Har i alla fall lyckats ta mig igenom boken från Bhutan och ska nu ta mig i kragen och skriva om den.

Min föräldraledighet (egentligen semester först) började förra veckan, så nu kommer jag förhoppningsvis att ha lite mer tid och ork ett tag fram över. Har till och med varit på biblioteket och lånat en bok från nästa land, Bolivia, som verkar ganska spännande.

Val av bok

Det finns inget stort urval av böcker från Bhutan i översättning, så jag tog det jag hittade – en bok skriven av drottningen av Bhutan (en av dem), Ashi Dorji Wangmo Wangchuck. Boken fanns att beställa på Amazon, så jag slog till.

vår10 011

Treasures of the thunder dragon

Treasures of the thunder dragon är uppdelad i tre delar, som föregås av en introduktion till Bhutan. Del 1, Growing up with Bhutan, handlar om drottningens uppväxt i Bhutan fram tills dess att hon och hennes tre yngre systrar blir bortgifta med kungen. Detta nämns dock bara i förbigående till mitt stora förtret. Del 2, The way we are, handlar om Bhutans religion och traditioner. Del 3, People and places, handlar om drottningens vandringar genom Bhutan.

Eftersom Bhutan är ett så mystiskt, okänt land så var boken spännande att läsa i sin helhet, men jag tycker definitivt att den första delen var roligast. Den var mer personlig och det är lättare att förstå andra seder och kulturer på det sättet, tycker jag. Drottningen verkar vara en väldigt sympatisk, begåvad person, så jag hade verkligen velat läsa mer om henne. Hur gick det sen? Hur var det att träffa kungen, att bli drottning? Hur är det att leva i en polygami? Är detta vanligt i Bhutan? Hennes egna föräldrar verkar ha levt i en monogamt äktenskap, så lite underligt måste det väl ha känts, eller? Om detta nämns ingenting. När hon skriver om kungen är det alltid i hyllande ordalag, om hur vacker, klok och vänlig han är. Jag förstår att hon inte kan skriva annorlunda, men det gör boken lite mindre trovärdig, tyvärr.

Även de två sista delarna är välskrivna och intressanta, men jag skulle nog bara rekommendera boken som helhet till någon som ska resa till Bhutan, eller är extremt intresserad av landets kultur och geografi. För min del passade det dock bra att använda dessa delar som utgångspunkt för att skriva om Bhutan nedan. Någon direkt skönlitterär analys blir det dock inte, eftersom boken knappast kan kvalificera sig som skönlitteratur.

Lärdomar om Bhutan

Bhutan är ett land, som jag knappt kände till tidigare. Mina första lärdomar om landet kom från en artikel i Tidningen Vi, maj 2007. Artikeln lyckades dock verkligen att få mig att fascineras av detta märkliga land. Några fakta ur artikeln: slaveriet förbjöds 1958, valuta infördes 1961, den första turisten kom 1974 och tv och internet infördes 1999. Helt ofattbart…

När man läser Wangmo Wangchucks (ingen aning om vad som är efternamnet får jag erkänna) bok förstår man lite mer om landet, men man får en väldigt okritisk bild serverad. I artikeln i Vi läser jag till exempel att man på 1980-talet tvingade ut stora delar av den nepalesiska befolkningen ur landet och av omvärlden anklagades för etnisk rensning. Anledningen var att man var (är?) orolig för att ursprungbefolkningen, bhutaneserna, skulle riskera att hamna i minoritet. Detta nämns inte i boken. Att det finns en nepalesisk befolkning i södra Bhutan nämns över huvud taget bara i förbigående. De uppgifter om Bhutan som jag tar upp nedan kommer från Wikipedia och Wangmo Wangchuck, så jag vågar inte svära på deras tillförlitlighet…

På bhutanesiska heter Bhutan Druk-Yul, vilket betyder “Åskdrakens land”, därav titeln på boken: Treasures of the thunder dragon. Bara namnet skapar ju en mystik kring landet, men författaren upprepar ofta att hon inte gillar liknelser med Shangri-La, trots att jag får en känsla av att det är just den imagen kungahuset vill skapa: ett oförstört land, där alla lever lyckliga utan materialistiska problem. Drottningen beskriver själv platser i ordalag som “ett försvunnet Eden”, hon förklarar att man inte mäter landets framgång i BNP, utan i GNH (“gross national happiness”), som ett resultat av den “vise kungens unika filosofi”. Och hon skriver att bhutaneserna, enligt lagen, måste klä sig i folkdräkt offentligt (bl.a. för att främja den inhemska vävindustrin). Allt detta bidrar till de exotiska känslor landet väcker.

Bhutan är en monarki med ca 670 000 invånare, enligt Wikipedia. Huvudstaden heter Thimphu och har ca 90 000 invånare. Det är alltså ett mycket glesbefolkat land, som ligger i östra delen av Himalaya mellan Indien och Kina (Tibet). Landet får, enligt boken, sin huvudsakliga inkomst från vattenkraft (från floderna av smältvatten som rinner ner från Himalaya), som exporteras till Indien.

Enligt boken kan Bhutan ha varit befolkat sedan 2000 f.kr. Den tidigaste befolkningen bestod av nomader som rörde sig med sin boskap i den himalayiska regionen. De var animister och följde Bon-religionen. Tibetaner förde med sig buddhismen till Bhutan på 700-talet, men än idag finns många inslag av Bon kvar i Bhutan. Mahayana buddhism blev statsreligion på 1600-talet och det var också då landet fíck sitt namn. Idag finns över 2000 tempel och kloster i landet.

I boken berättas hur Zhabdrung Ngawang Namgyel enade Bhutan på 1600-talet och skapade den bhutanesiska staten. Sedan dess får Bhutan endast styras av reinkarnationer av hans psyke (reinkarnationer av hans tal och kropp förekommer också, men de har inte härskarrätt). Efter en lång tids oroligheter tog Jigme Namgyel makten i Bhutan 1870. Hans son, Ugyen Wangchuck blev vald till kung 1907 och sedan dess har landet varit en monarki, styrt av hans ättlingar. Hur det funkar med reinkarnationerna förstår jag inte riktigt – far och son lever ju ofta samtidigt, hur kan de vara reinkarnationer av samma person?

Idag regerar Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, den femte kungen av Bhutan. När boken skrevs var dock fortfarande hans far vid makten, d.v.s. författarens make. Denne abdikerade dock 2006 till förmån för sin äldste son (en systerson till författaren) efter att han hade inrättat fria val och en ny konstitution, vilket ju faktiskt låter hyggligt demokratiskt och trevligt! Hur pass demokratiskt landet är låter jag dock vara osagt. Författaren har för övrigt själv två barn med den f.d. kungen: en prins och en prinsessa.

Den enda otrevlighet som nämns i boken är Bhutans krig mot indiska guerillagrupper som gömmer sig i södra delen av landet, enligt drottningen för att utföra terroristdåd mot Indien. 2003 lyckades den bhutanesiska armén, under ledning av kungen, att kasta ut dessa ur landet. Jag har svårt att hitta opartisk information om vad som egentligen hände, men det verkar stämma att Bhutan genomförde en lyckad militär operation i samarbete med den indiska armén. Sedan är det oklart vad dessa grupper egentligen hade för agenda (frihetskämpar/terrorister?).

En lustig detalj är att drottningen skriver en del om snömannen (Yeti) och att man faktiskt i Bhutan skickat ut forskningsteam för att hitta honom. Spännande att se om de lyckas… 🙂