Ursäkta avbrottet…

Nej, jag har inte lagt ner mitt projekt. Bloggen är inte död. Jag har bara haft väldigt svårt att ta mig igenom boken från Barbados! Det var inget fel på den, tvärtom, den är bra, men svårgenomtränglig. Jag har bara lyckats läsa ett par sidor i taget.. Och jag har kommit på tusen ursäkter för att läsa andra böcker emellan. Inför resor har jag ju varit tvungen att läsa böcker om landet jag ska resa till istället (så jag har faktiskt avverkat ett par länder under tiden), någon har lånat ut en bok som jag har varit tvungen att läsa först (man kan ju inte låta folk vänta hur länge som helst på att få igen sina böcker) och böckerna vi läser i vår bokcirkel måste ju läsas ut till nästa träff…

Men under julledigheten har jag äntligen lyckats ta mig igenom boken ifråga, och jag är nästan klar med de nästkommande länderna också (Belarus och Belgien), så det nya året ska jag påbörja med att blogga mer! Må det bli mitt nyårslöfte.

Och så ska man ju aldrig tro att man är först med någonting över huvud taget – idag hittade jag denna blogg!!

Val av bok

Eftersom det har gått så lång tid sedan jag köpte denna bok kommer jag knappt ihåg vad som fick mig att välja den. Men George Lamming är en av tre författare från Barbados som nämns på Macondo, och både In the castle of my skin och dess svenska översättning Inom min mörka gräns ska enligt Stadsbibliotekets hemsida finnas i deras magasin. Jag försökte reservera boken, men efter en månad hade jag fortfarande inte fått besked om att boken fanns att hämta, trots att det på hemsidan såg ut som att den fanns inne (i magasinet). Jag kanske gjorde fel, och borde väl ha gått dit, men jag var lat och beställde den till slut på Adlibris istället.

George Lamming

George Lamming föddes på Barbados 1927 och växte upp i Carrington’s Village. 1946 flyttade han till Trinidad för att jobba som lärare, 1950 emigrerade han till England och blev författare. Redan 1953 publicerades In the castle of my skin, som handlar om livet i en barbadisk by ganska lik den Lamming själv växte upp i. Idag är Lamming åter bosatt på Barbados och måste definitivt klassas som en barbadisk författare, tycker jag.

Enligt en artikel av Raphael Dalleo i tidskriften Small Axe (juni 2006) tror dock många att Lamming slutade att skriva skönlitterärt (hans sista verk utkom 1971) på grund av sin långa frånvaro från Barbados (han skrev ju om Barbados, vilket då blev svårt i längden). Dalleo själv menar att det kanske snarare handlade om Barbados självständighet. Lamming skrev för avkoloniseringsrörelsen, enligt Dalleo, och kunde inte riktigt anpassa sig till den postkoloniala litterära världen. Under 60-talet blev han istället politiker och uttryckte sig senare i allt större utsträckning genom tal och föreläsningsserier.  Lamming var särskilt engagerad i Grenadas revolution och blev talskrivare åt Maurice Bishop där.

Lamming skriver på engelska, vilket också är det officiella språket på Barbados.

In the castle of my skin

Romanens titel alluderar på en strof ur dikten Epitaph for the young. A poem in XII Cantos (1949) av nobelpristagaren Derek Walcott (från St. Lucia):

You in the castle of your skin, I the swineherd.

Enligt David Williams, som skrivit förordet till min utgåva, är det här en referens till den svarta mannens position i ett kolonialt samhälle, samt till den ensamhet som konstnären befinner sig i under sitt skapande.

Romanen beskriver en by, Creighton’s Village, på Barbados, och hur den långsamt förändras i takt med att självständighetsrörelsen växer fram. Berättartekniken ändras från kapitel till kapitel. Ibland talar berättarrösten i första person, i bland i tredje person. För det mesta följer man pojken G, men i några kapitel får man följa Pa. G observerar vad som händer i byn och vad som förändras. Pa representerar historien – han är byns äldsta invånare och kan berätta t.ex. om hur befolkningen kom till ön som slavar.

Egentligen händer nästan ingenting i romanen – pojkarna leker, pojkarna blir äldre, Pa minns o.s.v. Fast samtidigt sker en utveckling i byn – andra världskriget kommer, i staden sker ett uppror som nästan sprider sig till byn, den vita landägaren säljer marken… Stora omvälvande händelser, som dock endast registreras av huvudpersonerna, utan att det får direkta konsekvenser för dem. Åtminstone inte genast. Det är detta som gör romanen svårläst – det är först efter hundra sidor som man kan se utvecklingen och hur saker och ting hänger ihop och påverkar varandra. Det gör på ett sätt boken till en väldigt bra roman, för den handlar om stora saker och man tycker sig verkligen känna personerna i byn. Samtidigt hade jag nog aldrig orkat läsa ut den om det inte vore för det här projektet, och jag skulle inte rekommendera den till någon som inte har ett särskilt intresse för koloniallitteratur eller Barbados eller något liknande.

Romanen  är dessutom lite för detaljerad, tycker jag. Williams skriver i förordet att romanen har en ”encyclopaedic impulse”, vilket jag håller med om. Lamming vill beskriva alla, alla delar av livet i byn, vilket kanske inte är helt motiverat, och inte alltid jätteintressant. Williams  beskriver romanen som:

an elegy for a way of life and a set of values fashioned by a people who had to live with an ideology imposed on them.

Och det känns som om Lamming är lite nostalgisk över det Barbados som han växte upp i, samtidigt som han är djupt kritiskt till det politiska systemet och välkomnar förändringen. Lamming kritiserar till exempel, liksom tidigare Kincaid och Poitier i sina böcker (från Antigua resp Bahamas – jag börjar bli rätt bra på Karibien!), det koloniala skolsystemet. Lamming jämför vid ett tillfälle i romanen skolan med ett slavskepp.

Lamming verkar dock ha en ganska traditionell kvinnosyn, som i romanen avspeglas i hur pojkarna talar om sina mödrar respektive fäder. Men jag läste också i en artikel om något uttalande Lamming gjort om en kvinnlig kollega, som ungefär gick ut på att hon var bra, trots att hon var kvinna. Tråkigt, men han verkar ju i alla fall ha spelat en roll i Barbados självständighetsrörelse, man ska väl inte begära för mycket… 😉

Barbados

Jag går raskt över till lärdomar om Barbados, eftersom boken kretsar kring Barbados, dess historia och dess framtid. Informationen nedan kommer främst från Wikipedia, så jag reserverar mig för ev fel…

Portugisen Pedro Campos upptäckte ön 1536 och kallade den ”Los Barbados”, d.v.s. ”de skäggiga”, på grund av fikonträden med hängande rötter som växte där. Vid denna tidpunkt fanns tre indianska stammar på ön, men en stor del av befolkningen togs till slavar av europeerna, resten dog av sjukdomar eller flydde. När britterna kom dit 1627 var Barbados en obebodd ö. Britterna skapade så småningom sockerplantager och tog dit slavar för att sköta dem. 1834 förbjöds slaveriet och Barbados slavar, som då utgjorde ca 80 % av befolkningen, blev fria. Landet blev självständigt från Storbritannien 1966.

Idag har ön ca 280 000 invånare, varav 90 % har afrikanskt ursprung. Ön är 23 km bred och 34 km lång, och har ett stabilt politiskt system. Huvudstaden heter Bridgetown.