Life beyond measure

Val av bok

En av anledningarna (förutom sommar, semester och andra lata ursäkter) till att jag inte skrivit något på länge är att Bahamas var ett besvärligt land att hitta litteratur ifrån.

Sidney Poitier var faktiskt den förste författare som dök upp när jag googlade, men jag avskrev honom först. Dels bor han i USA sedan 15 års ålder (vilket visserligen gäller både för Jamaica Kincaid och Khaled Hosseini), dels är han ju skådespelare och inte författare, trodde jag. Dessutom har en av hans böcker varit med i Oprah’s bokklubb och hette något med ”spiritual autobiography”… Nä, tänkte jag, jag vill ha något äkta, något som handlar om Bahamas, och ingen flummig andlighet.

Så jag sökte vidare, i evighet kändes det som, och hittade bara böcker som folk hade låtit trycka själva (och där går verkligen gränsen, det måste vara böcker utgivna av riktiga förlag, hävdar jag härmed), och en del facklitteratur. En författare som återkom var Mizpah Tertullien, och jag hade nästan bestämt mig för att läsa henne, trots att jag var osäker på om det var skönlitteratur, när jag hittade den här antologin. Jag blev oerhört glad och slog till direkt.

När antologin väl kom såg den dock väldigt hemmagjord och ospännande ut och jag drog mig verkligen för att börja läsa. Den är från 1983 och kändes helt enkelt inte så fräsch. Dumt förstås att döma hunden efter håren, men det gjorde jag.

Men, så, till sist, när jag var inne i the English Bookshop i Gamla Stan en dag, fick jag syn på Poitiers senaste bok, och kunde inte låta bli att köpa den. Den såg så amerikanskt inbjudande ut… Och jag förstod av baksidestexten att den skulle handla något om hans uppväxt i alla fall. I efterhand är jag mycket nöjd med det valet! Och jag har läst några av texterna i antologin, bl.a. två av Terpullien, och vissa var riktigt bra (se nedan).

Life beyond measure

Poitiers bok är upplagd som ett antal brev till hans nyfödda dotterdotterdotter, Ayele, med avsikten att berätta för henne om sig själv, eftersom de sannolikt inte kommer att mötas som vuxna. Han ger henne också lite tips och råd ur sin egen livserfarenhet. Jag gillar verkligen tanken på att tala med någon över generationerna genom en bok. Det gör man väl i och för sig alltid när man skriver/läser romaner, men det personliga tilltalet här är väldigt fint, och man önskar verkligen att man hade något liknande från sina egna mor- och farföräldrar.

Jag tror inte att boken är spökskriven, för den känns så personlig och ärlig, men samtidigt skriver Poitier själv att han fortfarande är dålig på att stava, så någon hjälp måste han väl ha haft. Att han skrivit själv bekräftas av denna artikel, men vem vet?

Det här tilltalet blir dock också lite tråkigt. En lång inledning i varje brev med råd och filosoferande känns lite segt, särskilt när det är riktat till en främling, och jag kommer på mig själv med att ögna igenom sidorna tills Poitier börjar ge exempel på det aktuella temat ur sitt eget liv. De delarna är alltid väldigt spännande och handlar ganska mycket om Poitiers uppväxt och hans familjs ursprung på Bahamas.

Han beskriver också hur han kom till USA, upplevde fattigdom, spelmissbruk, rasmotsättningar och medborgarrättsrörelsen. Om hur han lyckades lära sig läsa och bli skådespelare, om sina två äktenskap och sex döttrar. Man blir så otroligt imponerad av honom och hans otroliga integritet genom livet.  Väcker många tankar kring livets orättvisor, de förutsättningar man föds med och vad man egentligen har gjort med dem.

Livet, universum och allting

Poitier får mig att tänka mycket kring religion och livsfrågor, vilket är otroligt nyttigt. Jag har vikt in ett stort antal hörn i boken och tänker att Poitier verkligen uppnår sitt syfte i det avseendet. Han vill att Ayele ska tänka kring de här frågorna, på samma sätt som han själv har gjort hela livet.

Poitier verkar mena att allt han gjort senare i livet grundar sig i hans ursprung – att han blev som han blev och valde som han valde p.g.a. sin uppväxt på Cat Island (för en bra karta – kolla CIA World Fact Book) och för att hans föräldrar var som de var. Jag är själv en anhängare av denna tes – att man gör sina val, för att man har fötts in i en viss tid, samhällsklass och miljö och uppfostrats på ett visst sätt. Den fria viljan är för mig mest en chimär, men det tror jag inte Poitier skulle skriva under på. Han tycks mena att vi visserligen styrs av vår bakgrund, men att vi formar vårt eget öde. Det är dock viktigt för Ayele att känna till sin släkts historia för att kunna göra sina egna val. En fin tanke.

Bahamas i boken

Poitier gick bara ett par år i skola, och beskriver, precis som Kincaid, hur de tvingades lära sig ”Rule, Britannia” utantill. Jag kan verkligen förstå att det måste ha känts bisarrt som ättling till slavar att sitta i en brittisk koloni och sjunga ”Britons never will be slaves”! Hur det brittiska imperiet spred sin kultur och värderingar, hur de styrde sina kolonier och vad som har blivit kvar av imperieidén idag, skulle jag vilja fördjupa mig i någongång, men nu ska jag försöka koncentrera mig på Bahamas…

Bahamas blev självständigt 1973. Landets befolkning består idag främst av ättlingar till vita kolonialister och svarta (mörkhyade? känner mig ärligt talat osäker på det politiskt korrekta uttrycket) slavar. De svarta utgör ungefär 85 % av befolkningen idag. Ursprungsbefolkningen utrotades redan på 1500-talet. Troligen kom Poitiers familj till Bahamas från Haiti på flykt undan slaveriet, skriver han. På Bahamas var det enklare att gömma sig för makten, och det fanns inga plantage på de karga öarna.

Poitier berättar att hans mor var religiös och gick i anglikanska kyrkan regelbundet, samtidigt som hon hade kvar en del av de traditioner, som förknippas med voodooreligionen. Denna har sitt ursprung i västra Afrika, men har ”kreoliserats” av slavättlingarna. Poitier påpekar det ironiska i att modern anammade slavägarnas religion.

Slavarna förlorade tidigt sitt språk, men har bevarat en del musik, liksom seder och bruk. Oerhört otäckt, och ändå fascinerande, att tänka på den stora svarta befolkningen i hela Amerika som består av slavättlingar. Vore mycket intressant att veta vad de har fört med sig till den amerikanska kulturen och hur stor påverkan deras kultur har haft på den.

Bahamian Anthology

bahamianAntologin börjar med en inledning av dr Marcella Taylor, som förklarar varför man har valt texter som utspelar sig just på Bahamas till antologin: ”A Bahamian writer constructing a story placed in Rome would be probably still imaging feelings that find echo among Bahamians for, even as we journey, it is rare that we can jettison our inheritance. /…/ For if art takes from life, art also gives to life. /…/ …that writers, like all artists, make their cultures real, give their societies a solid place in the magnificent panorama of history, a place that would either be lost or visible only in vague outlines without the artist.”

Mycket spännande, och samtidigt självklar, tanke. Såklart att litteraturen också skapar kulturen, samtidigt som den reflekterar den. Känns som om jag skulle kunna motivera hela detta projekt med ovanstående tankar!

Antologin börjar sedan med tre ”Smokey Joe says”-historier av Eugene Dupuch. Dupuch var senator och domare i Högsta Domstolen på Bahamas på 1960- och 70-talen. Han började dock sin karriär som journalist, och skrek under 40-talet varje vecka en krönika med titeln ”Smokey Joe says”. Dessa var satirer över det bahamanska samhället, Hitler och kriget – allt skrivet på bahamansk dialekt. Jag tyckte de var oerhört underhållande att läsa även nu, t.ex. detta citat: ”Whenever enyting happen in Europe Muzzleasy is d’ firs’ one y’ hear frum. He only gotty hear sumbuddy else done sump’n an’ right away he climb up on d’ firs’ piazza he get ter an’ tell d’ peepul all ’bout how he had a difficult time doin’ it…”

Jag läste också, som sagt, två berättelser av Mizpah Tertullien: Psychologically speaking och Cocoa plumming. Även dessa är skrivna på bahamansk dialekt, men inte lika bra som Dupuchs berättelser. Cocoa plumming handlar om Brer Rabbie och Brer Rookie, som tydligen är vanliga figurer i karibiska sagor. (En liknande bahamansk saga finns att läsa här). Historien slutar med ett litet moraliskt rim. Tertulliens mål uppfattar jag snarare som att bevara den bahamanska kulturen/traditionen än att skapa stor litteratur.

Sist bör jag väl bara nämna att antologin innehåller två dikter av Andre Turnquist. Enligt UD:s hemsida är släkten Turnquist en inflytelserik släkt på Bahamas med svenskt ursprung! Dikterna handlar om droger, är ganska dramatiska och skrevs när denne Turnquist var i 20-års åldern. Lyckas inte hitta någon mer information om honom på nätet, så det kanske inte blev någon poet av honom, men lustigt i alla fall!

Fortsatt sommarläsning

Bokstaven B har vållat mig ganska stora problem, men jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg om Bahrain ganska snart. Kan ju avslöja att jag försöker lära mig att läsa poesi!