Ali and Nino

Val av bok

Jag har levt i Azerbajdzjan under några månader, så jag har läst en del böcker om landet. Den enda skönlitterära boken av en azerisk författare som jag har läst är dock Ali and Nino av Kurban Said, så jag valde den. Som vanligt finns det dock en hake: Kurban Said är en pseudonym och det är inte helt klart vem som döljer sig bakom.

Den vanligast förekommande teorin verkar dock vara att Kurban Said är densamme som Lev Nussimbaum . Nussimbaum var en jude från Baku, som flydde Azerbajdzjan under revolutionen och sedan levde i bl.a. Österrike där han skrev böcker på tyska under pseudonymen Essad Bey. Även Ali and Nino skrevs på tyska, och Tom Reiss driver i en artikel i The New Yorker tesen att Kurban Said och Lev Nussimbaum är samma person. Reiss har senare även skrivit en bok om Nussimbaum – The Orientalist. Jag har inte läst den, men är rätt sugen nu, Nussimbaum verkar ha levt ett oerhört spännande liv.

Ali och Nino gavs ut första gången i Wien 1937, och har givits ut på svenska 1938 och 1973. Jag läste den på engelska – en utgåva från 2000.

Handlingen i korthet

Ali and Nino är en slags Romeo och Julia-historia om en azerisk adelsman och en georgisk prinsessa som blir kära i varandra och försöker skapa ett liv tillsammans trots omvärldens misstycke. Historien utspelar sig främst i Baku, men huvudpersonerna reser även till Tbilisi, Teheran, Nachtjivan och andra platser. Författaren diskuterar hela tiden öst och väst, kristendom och islam, modernitet och traditionella värden och hur alla dessa variabler möts i Kaukasus. Romanen är väldigt romantiserande, det är mycket höga berg, stolta krigare o.s.v. Men den väcker samtidigt intressanta frågor och det är härligt att läsa en bok som bejakar Kaukasien, då jag annars tycker att det mest handlar om problemen i regionen.

Jag rekommenderar boken till alla som gillar en fin kärlekshistoria, alternativt är intresserade av Kaukasusregionen.

Konflikt mellan öst och väst?

Azerbaijan International

I Azerbaijan International (en mycket bra tidskrift på engelska som behandlar olika aspekter av azerisk kultur – är man intresserad av Azerbajdzjan är den verkligen att rekommendera) finns en bra recension av boken av Elin Suleymanov (ett mansnamn).

Jag håller dock inte med om allt Suleymanov skriver. Han motsätter sig t.ex. hårt att man påstår att boken handlar om öst/väst, kristendom/islam. Enligt Suleymanov är Ali och Nino bara två olika aspekter av Kaukasien och det är Kaukasien och dess mångfald som boken handlar om. Både Ali och Nino känner sig hemma i Azerbajdzjan och Georgien, det är länderna utanför som stör dem. Motsättningen ligger alltså i kaukasiskt/icke-kaukasiskt – inte inom Kaukasien. Ett exempel som Suleymanov nämner är karaktären Nacharayan (jag använder den engelska stavningen av namnen som användes i utgåvan jag läste), som vid ett tillfälle rövar bort Nino från Ali i en bil. Ali jagar honom på en häst. Nacharayan har övergett de kaukasiska värderingarna genom att förråda sin vän, vilket symboliseras av bilen, enligt Suleymanov. Ali och Nino har dock i princip samma, kaukasiska värderingar.

Jag tror att Suleymanov har rätt, men jag anser inte att det utesluter att det även finns en intern konflikt mellan Ali och Nino kring modernt/tradition, öst/väst, o.s.v. Och att det finns konflikter mellan de kaukasiska folken idag är ju ett faktum (Armenien-Azerbajdzjan t.ex.), hur det var på Saids tid vet jag inte, men jag är ganska säker på att dessa konflikter är äldre än så. Detta tycker jag är ett tydligt tema i boken. Men visst, så länge det bara handlar om Ali och Nino i Kaukasien kan de övervinna problemen, men spänningarna omkring dem tär på förhållandet. När de lever i Iran, eller får västerländska gäster i Baku, så får de problem. De dras åt olika håll, och även om deras grunduppfostran i den kaukasiska överklassen är ungefär densamma, så har de olika värderingar.

I bakgrunden pågår första världskriget och den ryska revolutionen. Azerbajdzjan kämpar för sin självständighet, samtidigt som Ali och Nino kämpar för sin kärlek. Jag tänker mig att Said hade tänkt sig en annan framtid för Azerbajdzjan, liksom för Ali och Nino, men som vi vet införlivas landet i Sovjetunionen och Alis och Ninos kärlekshistoria…  Ja, jag ska inte avsluta hur det slutar.

Citat

Hur man än vill tolka det, så handlar romanen om identiteter. Två av de citat jag strukit under på temat:

”Only Georgian girls have such sweet and gay eyes. No other girls – European or Asiatic”. (här är georgisk/kaukasisk något annat än europeisk eller asiatisk, men samtidigt också något som jämförs med dessa två värden)

”A eunuch can be as cheeky as he likes. He is a neuter – neither man nor woman”. (Återigen något som ligger utanför motsatsparet, ett neutrum, vilket verkar ge mer frihet? Suleymanov är för övrigt upprörd i sin recension över att någon hade haft mage att skriva om Ali and Nino ur ett genusperspektiv. Jag antar att det beror på att han är en (kaukasisk) man, men jag är samtidigt osäker på vad jag ska säga om könsrollerna i romanen. Manligt/kvinnligt är ett av motsatsparen i boken, men mer i form av ”kvinnor är från Venus, män är från Mars”. Båda är bra, men diametralt olika på könsrollstereotypa sätt. I romanens romatiska anda sväljer jag dock det.)

Annan litteratur om Azerbajdzjan

Böcker om AzerbajdzjanBrita Åsbrinks bok om Ludvig Nobel och Naftabolaget i Baku är jättebra och lättläst med många fina bilder. Lånade ut den till min far, som genast blev sugen på att komma och hälsa på. Tyvärr åkte jag hem innan han hann komma. Boken rekommenderas till alla med intresse för Nobel, Baku eller Sankt Petersburg. Tänk att det fanns en hel svensk koloni i Baku innan revolutionen. Svårt att tänka sig nu när jag var där…

Nästa bok i högen är Mark Elliotts guidebok till Azerbajdzjan i serien Trailblazer, som är utmärkt bra – framför allt älskar jag de handritade kartorna.

Sist ligger Thomas Goltz bok om kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien Azerbaijan Diary. En ganska tung bok, skriven av en journalist som ögonvittne på den azeriska sidan. Det som intresserade mig mest var nog just det azeriska perspektivet, särskilt som Goltz själv beskriver hur svårt det var att få in artiklar om lidanden på azerisk sida i västerländsk media, där man redan bestämt sig för att det var azerierna som var bovarna och armenierna som var offren. Jag vill inte uttala mig i den skuldfrågan (eller, jo, jag tror inte att man kan skylla på någondera sida, eller snarare: man bör skylla på båda sidor, eller,  jag vet inte). Intressant dock att fundera kring medias roll i konflikter. I kriget mellan Georgien och Ryssland förra sommaren talades det ju mycket om att Georgien vunnit ”propagandakriget”.  Vi har väl helt enkelt ett behov av att välja sidor för att förenkla och skapa mening i svårbegripliga saker som krig och massakrer.

Min bild av Azerbajdzjan

Herde på vägen från Baku

Eftersom jag har haft med en bild ur mitt fotoalbum från alla länder jag själv har besökt, var jag tvungen att lägga in en bild från Azerbajdzjan också. Det var oerhört svårt att välja, men den här bilden tycker jag om själv. Jag reste runt mycket i landet när jag var där och den här bilden representerar min erfarenhet av Azerbajdzjan på ett bra sätt. För säkerhets skull vill jag dock säga att Baku är en modern stad och att alla män inte ser ut såhär.

Även bilden i sidans header är förresten från Azerbajdzjan. Den föreställer en lervulkan i Qobustan.

Ny bokstav

Nu har jag äntligen avklarat bokstaven A, vilket tog ett halvår. Betydligt längre än jag hade hoppats på… Men, jag tycker fortfarande att det är ett väldigt roligt projekt, så jag fortsätter med tillförsikt mot bokstaven B. På återseende!