Fem svarta höns

Val av bok

Turen har kommit till Australien. Jag hade tänkt underlätta för mig själv och ta en bok jag redan har läst, nämligen Nevil Shutes Fem svarta höns, som jag mindes som en spännande roman från Australien. Tyvärr insåg jag snabbt att jag knappt kom ihåg vad boken handlade om – jag läste den troligtvis någon gång i tidiga tonåren. Lyckligtvis verkar denna roman stå i många svenska bokhyllor efter den framgångsrika tv-serien på 80-talet, så jag lånade boken av min mor, som suckade ”att den är ju så bra”. Detta bådade gott, särskilt som min make länge tjatat om att jag ska läsa Mannen med sälgpiporna av samma författare.

Så långt allt väl alltså, men tyvärr visade sig Shute vara något av ett felval. Han är för det första egentligen brittisk, men då han levde sina sista tio år i Australien och klassificeras som ”brittisk-australisk författare” av Wikipedia, fick det duga. Romanen Fem svarta höns (eng. A town called Alice) utspelar sig, åtminstone delvis, i Australien, så jag har lärt mig lite om landet i alla fall. Värre är att romanen faktiskt inte är så bra, men jag återkommer till det. Jag kommer att avslöja delar av handlingen nedan, fast romanen innehåller inga större överraskningsmoment, så jag tror inte att jag förstör läsningen för någon så värst mycket i alla fall.

För att uppväga för romanen av Shute har jag också läst en novell av Australiens enda nobelpristagare i litteratur – Patrick White. Honom vill jag definitivt läsa mer av!

Australisk/australiensisk

Jag har lite problem med formen ”australisk” (se t.ex. citatet från Wikipedia ovan), för jag brukar säga ”australiensisk”, men enligt TT-språket och Språknämnden ska man företrädesvis använda ”australisk”, då det är kortare. Enligt NE har ”australisk” också funnits längre i svenskan. Finns mängder av debattforum som diskuterar frågan, men jag håller mig helt enkelt till Språknämndens rekommendationer.

Romanens handling

Fem svarta höns handlar om ”den unga, orädda och företagsamma engelskan Jean Paget” (som det står på baksidan av min bok – borde ha anat oråd redan där…). Jeans historia berättas, märkligt nog, av hennes advokat, Noel Strachan, en äldre man som förvaltar hennes pengar och visar sig ha en fantastisk insyn i hennes liv. Detta förklaras med att hon skriver brev till honom varje vecka, men det känns väldigt otroligt att en ung kvinna skulle skriva om sitt kärleksliv till sin advokat… Varför Shute tyckte att detta var en bra lösning förstår jag inte riktigt, jag blir mest förvirrad när det mitt i berättelsen kommer in ett ”…tänkte jag”. Tror dock att jag har läst någonstans att Shute ofta använder denna berättarstil.

Historien består dessutom av två nästan helt separata delar (ej inräknat ramhistorien med advokaten). Först träffas Jean och Noel Strachan i England och Jean berättar historien om hur hon var japansk krigsfånge i Malacka under andra världskriget. Det fanns inget läger för kvinnor i Malacka, så hon och hennes medsystrar tvingades gå mellan olika japanska förläggningar i flera år. Den här delen tycker jag bäst om, och det står i slutet av boken att det faktiskt bygger på en verklig händelse. Jean är naturligtvis alldeles utomordentligt käck och duktig under fångenskapen och träffar under vandringen en australisk man, som hon dock tragiskt måste skiljas från.

Men, kriget tar slut och Jean åker tillbaka till England, där hon alltså berättar hela historien för sin advokat, och bestämmer sig sedan för att åka tillbaka till Malacka för att bygga en brunn. Efter diverse vändningar träffar hon till slut sin australiske kärlek, Joe Harman, och de gifter sig och startar ett liv tillsammans på Joes farm i Australien. Men Jean är inte för inte bokens hjältinna, så hon nöjer sig inte med att bli hemmafru i en australisk håla i bushen. Istället för att då be sin stackars make att flytta (trots att han är villig att slå sig ner i Alice Springs, som beskrivs som paradiset ungefär) lyckas Jean helt på egen hand förvandla den lilla hålan till en riktig stad! ”A town like Alice”.

Tidens värderingar

På Times hemsida hittade jag en recension från 1950, som summerar mina intryck ganska väl, förutom att jag inte är helt övertygad om att ”any ordinary girl would have settled down and lovingly borne him a few nice children” ;-). Shutes porträtt av Jean är naturligtvis färgat av den här tidens kvinnosyn, men Jean Paget är helt hopplöst pryd och victoriansk. När hon och Joe är på romantisk weekend på en öde ö innan bröllopet uppstår en sexuell spänning, men den verkar endast härröra från Joe. Jean avvisar honom ständigt, men tycker (god som hon är) samtidigt lite synd om Joe, för det här måste ju vara jobbigt för honom… Jean går bara igång på affärsplaner.

Romanen igenom talas det dessutom nedlåtande om negrer/infödingar/abos/jappsar o.s.v. När Jean ska öppna sin glassbar är hon dock radikal nog att starta en separat glassbar för infödingarna , trots att Joe tycker att det verkar onödigt – de är ju inte vana vid sånt. Jean säger faktiskt, till hennes försvar, att hon inte skulle kunna låta bli att servera en ”abo” om han kom in och beställde, men avfärdar snabbt tanken på en gemensam servering. Jag vet inte mycket om aboriginerna i Australien, mer än att de har behandlats dåligt, men ska man tro den här romanen rådde det ju ren apartheid efter kriget!

Lärdomar om Australien

Jag tyckte, trots min sarkasm, att det var en lättläst bok och att framför allt beskrivningarna av Malacka och Australien var riktigt intressanta. Shute beskriver verkligen hur livet såg ut i den australiska bushen efter kriget. Man får veta vad de äter (kött och inga färska grönsaker), hur de kommunicerar (via kortvågsradio) och vad de gör om dagarna (rider och ser över sina hjordar, stjäl kalvar av varandra eller dricker svagt öl i baren för endast vita män). Man ser dammet framför sig, föreställer sig männens ensamhet (en man gifter sig t.o.m. med en ”infödingskvinna”, vilket Jean menar att han inte skulle ha gjort om det bara fanns vita kvinnor i staden – vilket alltså bäst löses med en glassbar), de få kvinnornas tristess o.s.v. Detta är förstås Shutes styrka och det som gör boken läsbar och intressant.

Men, åter igen, så undrar jag hur aboriginerna levde? De verkar leva som tjänare/arbetare på gårdarna, under vita förmän, i romanen. De får inte använda sig av byns faciliteter, de sover i separata hus på gården, under, vad man kan tänka sig, lite sämre förhållanden. Det enda man får veta om dem är att de är besvärliga som arbetskraft, eftersom de kan ge sig av utan förvarning och vara borta i flera dagar. Under dessa perioder vandrar de flera mil genom bushen. Detta fångade mitt intresse – varför?

Enligt NE (http://www.ne.se/artikel/107288) fanns ca 750 000 aboriginer i Australien när européerna kom, på 1940-talet fanns omkring 35 000 kvar!! Detta p.g.a. att européerna tog deras mark, och aboriginerna förlorade både kulturell identitet och möjlighet att försörja sig. De kvarlevande bodde på denna tid i reservat eller försörjde sig som lantarbetare på gårdarna. En del drog till städerna, där alkoholism blev ett stort problem.

Idag är situationen något bättre och enligt didjeridu-spelaren Lars Wallins hemsida fanns det 1996 ca 350 000 urinvånare i Australien (ca 2 % av landets befolkning). Wallins hemsida innehåller för övrigt mycket bra information om aboriginer och deras historia, kultur och traditioner – ett besök rekommenderas. Inte minst för att man kan lyssna på didjeridu-musik. Jag slår vad om att ni inte kände till att det finns en skandinavisk didgeridoo-förening!

Patrick White Sädesärlor i månsken

Nobeller Patrick White (1912-1990) fick nobelpriset i litteratur 1973, som första och hittills enda australier. Även White var faktiskt född i England, men hans föräldrar tillhörde den australiska eliten och han växte upp i Sydney. White gick senare i skola i England, men levde efter 1946 permanent i Australien. Flera av hans romaner är översatta till svenska, bland andra Tant Theodora, Livets träd och Stormens öga. (källa: http://www.ne.se/artikel/342087)

En av Whites noveller, Sädesärlor i månsken, finns med i novellsamlingen Nobeller. En samling noveller av nobelpristagare som har lästs upp i Kulturradion, P1, sammanställda av Gun Ekroth.

Sädesärlor i månskenet handlar om ett medelålders par, som äter middag hos ett annat par. Kvinnorna är gamla barndomsvänner, men har inte så mycket gemensamt och hela kvällen är ganska lång och plågsam, innan det urartar en aning. Jag gillar Whites språk och hur han lyckas beskriva den leda och obekvämhet som dessa människor känner. Och hur de ändå respekterar varandra på något sätt.

Så om jag ska sammanfatta min australiska läsupplevelse, så har jag lärt mig lite om Australien och aboriginerna. Men min rekommendation blir ändå att hoppa över Nevil Shute och försöka sig på någon av Whites romaner istället.

Annonser