Armeniska noveller

Val av bok

Armenien visade sig vara ett klurigt land att hitta litteratur från – åtminstone på svenska eller engelska! Den författare som dök upp överallt när jag försökte läsa på om armenisk litteratur var William Saroyan. Han är dock född i USA av armeniska föräldrar, så jag tyckte inte att han räknades först. Men efter att jag hittade hans samlade verk i svärföräldrarnas bokhylla gav jag upp och läste hans novellsamling My name is Aram (finns även i svensk översättning: Mitt namn är Aram). Den armeniska diasporan är väldigt stor, och jag tänkte att det ju också är en del av den armeniska erfarenheten.

För att väga upp, ville jag dock läsa något av en författare som faktiskt lever i Armenien. Jag hittade inget översatt till svenska, men på ryska fanns en hel del. Hela romaner upplagda på nätet! Jag bestämde mig till slut för att läsa några noveller av kvinnliga författare som jag hittade på sidan www.liza.am. För det första för att jag skäms över att det blir så många manliga författare här (som medveten kvinna borde jag faktiskt göra bättre ifrån mig på den fronten) och dessutom tycker jag att det vore intressant att läsa om kvinnliga erfarenheter av Armenien, som jag tror är ett ganska patriarkaliskt land. För det andra för att jag inte läser lika snabbt på ryska, så att läsa en hel roman på skärmen verkade allt för jobbigt! Novellerna valde jag sedan ut på måfå, av de författare som kom högst upp på listan – två kortare och en längre novell. Novellerna jag har läst heter (min översättning) ”Solen är guds anlete och vi ser honom varje dag” av Susanna Arutunyan (använder den translitterering av författarnamnen som finns på liza.am), ”Låsning” av Mariam Asriyan och ”En gnällkärings dagbok” av Roza Egiazaryan.

Armenisk historia

Eftersom Armenien är ett väldigt okänt land i Sverige, få verkar veta att det över huvud taget är en självständig stGeorgia, Armenia & Azerbaijanat, tycker jag att det är på sin plats med en liten historielektion här. Speciellt som jag själv är väldigt intresserad av Kaukasus och dess historia! Som källa tänker jag faktiskt huvudsakligen använda Lonely Planets guide till Armenien, Georgien och Azerbajdzjan från år 2000 (inköpt inför mina resor till de två andra länderna i regionen – i Armenien har jag tyvärr aldrig varit). Jag tycker väldigt mycket om LP:s guideböcker, eftersom de är så informativa och lättfattliga, om man vågar erkänna det… Kompletterar som vanligt med ne.se och dess artikel om Armeniens historia.

Armenierna kom till trakten kring sjön Van (idag i östra Turkiet) på 500-talet fvt. Armenierna var ett indoeuropeiskt folk som troligen hade motats bort ur Turkiets inre av de infallande skyterna. Området kom att ligga under mediskt, persiskt, grekiskt och romerskt herravälde, men var i perioder i praktiken självständigt. Under en kort period 95-55 fvt enades Armenien under Tigran den store och blev det största imperiet öster om Rom.

År 301 konverterade den armeniske kungen Tiridates III till kristendomen, och Armenien blev det första landet i världen med kristendomen som statsreligion. Den armenisk apostoliska kyrkan har än idag stark nationell prägel.

När araberna senare tog över, utsåg det arabiska kalifatet en armenisk kung, år 806, vilket ledde till en kulturell blomstring i Armenien fram till dess att turkarna tog kontroll över regionen på 1000-talet. Det armeniska kungadömet gick nu förlorat och många armenier emigrerade till Georgien och Polen.

När ryssarna invaderade Kaukasus stödde armenierna dem i kriget mot det Ottomanska imperiet 1877-78 och hela Armenien kom vid freden att tillfalla Ryssland. De flesta armenier flydde då från den turkiska sidan om gränsen till den ryska, men ca 2,5 miljon armenier bodde fortfarande kvar i östra Turkiet på 1890-talet. P.g.a. armeniska krav på självständighet utfördes en serie massakrer mot armenierna i Turkiet 1894-96. Under första världskriget var ungturkarna rädda för att armenierna i Turkiet skulle alliera sig med ryssarna och man beordrade att hela folket skulle deporteras. 1915 fick hundratusentals armenier marschera in i den syriska öken, där de antingen dödades av turkiska soldater eller dog av törst och utmattning – detta kallas det armeniska folkmordet. Många flydde till USA, Ryssland, Libanon och Frankrike på denna tid, där det än idag finns stora armeniska diasporor.

1918 utropade sig Armenien självständigt, men Sovjetstaten gjorde en hemlig överenskommelse med turkarna och 1920 införlivades Armenien som en republik i Sovjetunionen. Turkiet hade tagit tillbaka de östra delarna av Armenien redan 1918 och den nya gränsdragningen bekräftades av Turkiet och Sovjet 1920.

Stalin lade sedan grunderna till nya konflikter mellan turkar och armenier genom sin ”söndra och härska”-politik. Han lät Nagorno-Karabach med sin armeniska majoritet tillfalla Azerbajdzjan och gav Zangezour-regionen till Armenien, så att den azeri-dominerade enklaven Nachtjivan isolerades från Azerbajdzjan. Efter Sovjetunionens fall blev Armenien och Azerbajdzjan fria republiker och komBergen i karabagh snart att utkämpa ett krig om Nagorno-Karabagh (1988-1994). Kriget ”vanns” av Armenien, med stöd av Ryssland, och Armenien ockuperar idag ungefär 20 % av Azerbajdzjans territorium, inklusive Nagorno-Karabach. Länderna har ännu inte skrivit på något fredsavtal.

På bilden ser ni bergen i Karabach – taget från azeriska sidan ut över de ockuperade, i princip öde, områdena. Tåget på bilden har stått still sedan 90-talet och väntar på bättre tider. Mycket kusligt. Jag hoppas verkligen att de båda länderna kan lösa den här konflikten, för alla flyktingar på båda sidors skull, men det ser inte så ljust ut för tillfället.

Enligt BBC dog ca 25 000 personer, och hundratusentals blev hemlösa, i en jordbävning i norra Armenien 1988. En fjärdedel av landets befolkning beräknas sedan ha utvandrat sedan självständigheten p.g.a. arbetslöshet, fattigdom och krig. Staten hade 2008 ca 3 miljoner invånare.

Armenisk litteratur

  • Den armeniska litteraturen har sitt ursprung i kyrkliga skrifter från 400-talet, då dess skriftspråk skapades av munken Mesrop Masjtots (i armenisk skrift:Մեսրոպ Մաշտոց, jag har använt Lars-Erik Blomqvists translittereringar av namnen från artikeln i NE – se länk nedan).
  • På 1700-talet levde poeten Sajat-Nova som skrev sånger och var med och organiserade de kaukasiska folken mot det persiska väldet (den armeniske regissören Sergej Parajanov har gjort en oerhört märklig, men vacker, film om Sajat-Nova som heter The color of pomegranates)
  • Den första armeniska romanen, Armeniens sår, skrevs av Khatjatur Abovean, som grundade det moderna armeniska skriftspråket.
  • På 1800-talet skrevs realistisk prosa och satir av Hagop Paronean (några av hans verk finns översatta till engelska, men verkar vara svåra att få tag på). Historiska, nationalromantiska romaner skrevs bl.a. av Raffi.  Dikter av den senare finns att läsa på engelska här.
  • En modern författare är poeten Silva Kaputikean. Hennes poesi finns översatt till engelska, men är också den svår att få tag på i Sverige.

Källor: http://www.ne.se/artikel/118027,www.armenianhouse.org och www.armeniapedia.org


Solen är guds ansikte och vi ser honom varje dag av Susanna Arutunyan

Denna novell handlar om en kvinna som under kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan liftar in till stan för att handla kläder till sina barn. Hon får åka med en ganska otrevlig lastbilschaufför och en slags sexuell spänning uppstår dem emellan. Historien slutar med vad som nog får beskrivas som en våldtäkt, men det är inte det som är det otäcka i skildringen – utan kriget. Högar av lik av unga män, moderns ångest över vad som händer om fienden når hennes by innan hon kommer tillbaka, chaufförens vrede över kvinnornas klagan…

Det sista tyckte jag var mest intressant: hur könsroller måste påverkas av krig. När det trots allt är männen som är ute och krigar och kvinnorna som blir hemma. Det är väl oundvikligt att en viss bitterhet uppstår hos männen, kvinnorna får vara hemma och leva som vanligt, medan männen ska offra sina liv. Samtidigt som bristen på kvinnligt umgänge också måste påverka och kanske leder till en romantiserande syn på kvinnan – mer som ett begrepp/en idé? Vad vet jag, men tanken fascinerar.

Titeln är jag inte helt säker på om jag kan tolka. Kvinnan säger att hon är trött på sin mans ansikte, eftersom hon ser honom varje dag. Chauffören svarar med att be henne titta på himlen och säger att solens anlete ser vi också varje dag. Jag vet inte riktigt vad hon vill ha sagt. Att vi ska vara nöjda med det vi har kanske?

Jag vet väldigt lite om författarinnan, annat än att hon är född 1963 och har studerat på pedagogiska institutet i Jerevan. Hon skriver främst på armeniska. Ytterligare en av hennes noveller finns att läsa översatt till ryska här.

Låsning av Mariam Asriyan

Denna novell handlar om ett misslyckat självmordsförsök. Novellen är bara en sida lång, men lyckas ganska väl med att beskriva den totala hopplöshet den unga kvinnan känner. Har dock inte lämnat något jätteintryck.

Författarinnan är född 1973 och har gått scenskola i Jerevan.

En gnällkärings dagbok av Roza Egiazaryan

Den här novellen är 18 sidor lång och utspelar sig i en alternativ verklighet, där en f.d. Sovjetrepublik har blivit totalförstörd efter massaker, folkmord, jordbävning, blockad och krig. Republiken nämns aldrig vid namn, men däremot dess valuta dram (jämför: grekiska drachma), så det är väl inga tvivel om att det är Armenien det handlar om. I denna alternativa verklighet har hela befolkningen flytt och endast en grop återstår, men efter ett orakeluttalande bestämmer man sig för att återvända och bygga upp landet igen (har en känsla av att ramberättelsen innehåller någon slags allegori som jag inte förstår). I samband med detta kommer hur som helst en man vid namn Sam.

Det första Sam gör är att besöka en lägenhet, där tidigare en kvinna bodde som han var förälskad i innan han flydde. Detta var en kvinnlig journalist, som i sina kolumner kallade sig ”gnällkäringen”, och Sam hittar hennes dagbok.

Största delen av novellen utgörs av denna dagbok, som är skriven mellan 1990-94 och beskriver matbrist, långa köer, hur alla vänner flyr o.s.v. Allt detta skulle man kunna tänka sig vara helt autentiskt, men så mot slutet så spårar allt ur, och man hamnar i den här science fiction-verkligheten. Mycket onödigt, tycker jag, eftersom det gör att man ifrågasätter trovärdigheten i de tidigare anteckningarna.

Sedan blir jag lite trött på ”gnällkäringen” också. Självklart måste det ha varit ett helvete att leva i Armenien under denna tid, men hon klagar inte bara på den politiska ledningen i Armenien, på Sovjetunionen, på västvärlden, på den turkiska och azeriska blockaden, utan även på sina grannar, vänner, kollegor och släktingar. Detta gör återigen att man inte tar hennes berättigade kritik på allvar, utan bara tänker på henne som en gnällkäring. Hon är rätt kontraproduktiv alltså och ingen författare jag skulle rekommendera.

Författarinnan är född 1949 och har läst estniska i Jerevan och Tartu. Är idag verksam som översättare mellan ryska, armeniska och estniska. Skriver både på ryska och armeniska.

My name is Aram av William Saroyan

My name is Aram Det här är en oerhört lättläst och trevlig bok, som består av ett antal noveller eller historier om Aram och hans uppväxt i Fresno, Kalifornien. William Saroyan skriver i förordet att han kan säga att Aram inte är han själv, men han kan inte säga att Aram inte är han. Boken är kanske lite löst grundad på Saroyans egen uppväxt?

Aram kommer hur som helst från en armenisk familj och en lång rad kusiner och farbröder dyker upp i berättelserna. Den armeniska släkten (Saroyan använder ordet ”tribe”) är stor och ganska munter, trots att de verkar ha det fattigt. Farfadern styr över medlemmarna, och bestämmer vem som ska göra vad och vem som har talang för vad. Man kan tänka sig att det är ett ganska patriarkaliskt system, men ur pojkens ögon är det väldigt bekymmersfritt alltihop.

Saroyans föräldrar kom från Turkiet till Kalifornien 1905, så de måste ha flytt från massakrerna och den svåra situationen där. Många armenier slog sig vid denna tid ner i Kalifornien som fruktodlare och levde ganska fattigt. Saroyans far dog dock tidigt, vilket jag undrade om när jag läste My name is Aram, fadern nämns nämligen aldrig där. Saroyan själv gifte sig så småningom och fick två barn, varav ett heter Aram. Saroyan dog av prostatacancer 1981 och hälften av hans aska ligger i Armenien – hälften i Kalifornien.

Boken är absolut läsvärd och rolig. Man får en liten inblick i hur det kunde se ut i en armenisk immigrantfamilj i USA i början av seklet (utspelar sig ca 1915-25).

Vidare i världen

Efter Armenien ska jag nu till Australien, för att sedan återvända till regionen och läsa något från antagonisten Azerbajdzjan. Känns passande. Men redan imorgon kan jag utlova en text om Australien, eftersom den i princip redan är färdigskriven!