Algerisk litteratur

Min läsningsresa har nu nått ett tredje muslimskt land, på en tredje världsdel – nämligen Algeriet.

Val av bok

Jag googlade och läste en del om algerisk litteratur innan jag var på biblioteket förrförra veckan. Assia Djebar var ett namn som jag kände igen, och jag tyckte att det var dags för en kvinnlig författare, så det fick bli hon. Tre av hennes böcker finns översatta till svenska, och när jag kom till biblioteket stod en av dem i hyllan – Ett fängelse så stort. Jag kände att det uppenbarligen var meningen att jag skulle läsa den, även om baksidestexten som beskrev en kvinnomisshandel lät ganska hemsk. Först när jag kom hem insåg jag att boken var del tre i en kvartett, men delarna är fristående och hade jag inte läst att det var så hade jag aldrig märkt det.

Assia Djebar (källa: Monica Malmström Röster från Algeriet)

Assia Djebar är en synonym för Fatima Zohra Imalayen. Djebar föddes 1936 i Algeriet och växte upp i en välbeställd, liberal muslimsk miljö. Hon har studerat i Marocko, Tunisien och Frankrike.

Djebar skriver på franska, är medlem i Franska Akademien och bor i Paris. Men hon har vuxit upp i Algeriet och flyttade därifrån i vuxen ålder, så hon känns definitivt algerisk. Dessutom skriver hon om Algeriet och diskuterar språkproblemet i sina böcker.

Bokens upplägg

Boken är indelad i fyra delar. Den första delen heter Förbleknandet i hjärtat och handlar om hur jag-personen blir kär i en annan man, vilket kulminerar i baksidans misshandelscen.

Den andra delen heter Förbleknandet på stenen och handlar om hur man dechiffrerade det berbiska alfabetet. Den här delen handlar inte alls om jag-personen, men är en spännande samling av berättelser. Jag tycker det är jätteintressant och vill lära mig mer om berberna. Här finns en bild på det mausoleum, som beskrivs i boken och som innehöll berbiskans svar på Rosettastenen (som faktiskt också har hamnat i London).

Den tredje delen heter En tyst önskan och beskriver växelvis hur jag-personen spelar in en film och episoder ur hennes familjs historia. Filmdelen är lite märklig, medan jag tycker mycket om berättelserna om jag-personens släkt och historia. Till slut kommer den här delen i kapp, och förbi, del ett och man förstår hur det hänger ihop.

Den fjärde delen heter Skrivandets blod och består bara av två kapitel. De beskriver hur farligt Algeriet har blivit idag.

Som synes har de olika delarna helt olika handling och det är svårt att förklara hur, och om, de hänger ihop. Men det stör mig inte alls under läsandet. Dels är det tydligt en jag-person som berättar, dels är det den algeriska historien och berbernas språk som har huvudrollen på något sätt.

Språket

Språket är viktigt och diskuteras återkommande, men tillhör de delar jag har svårast att förstå. Djebar skriver en del om ett förlorat språk, vilket jag antar är berbiskan. Jag förstår det som att jag-personen har franska som första språk, och på så sätt har förlorat sitt modersmål. Hur arabiskan kommer in i bilden är jag mer osäker på, men jag tror att det är berbiskan som hon ser som urspråket, förfädernas (mödrarnas) språk.

Det kan låta avskräckande, men jag måste alltså erkänna att jag ibland inte riktigt förstår vad författaren vill säga, eller ens vad meningarna betyder. Det senare kan bero på översättningen, men jag är osäker. Det kan vara den franska språkbyggnaden, eller det arabiska/franska/berbiska sättet att uttrycka sig som lyser igenom, och som jag inte är van vid. Jag tycker också att man tappar bort sig i texten ibland, kronologin blir otydlig och man börjar fundera på om det här hände före det där. Men om man släpper kontrollen lite, så märker man att man hittar tillbaka till slut. Ett mönster växer fram, och det kanske är det som gjorde att jag tyckte så mycket om boken ändå. Den är vacker, och det vävs verkligen fram en historia.

Kvinnan i Algeriet

Jag såg nyligen filmen Infödd soldat, som är en film av män om män. Det är en bra, sorglig film, som varmt rekommenderas, och det är intressant att jämföra den med Djebars roman, som handlar om kvinnor och deras situation i Algeriet. I Infödd soldat diskuteras framför allt koloniseringen av Nordafrika och de orättvisor det medförde. Ett viktigt tema, men för Djebars kvinnor är det bara något som sker i periferin. Deras liv levs i hemmet och där är det männen och deras egen kultur som styr livsvillkoren. Fransmännen beskrivs snarare som en form av befrielse. För franska män och kvinnor råder inte samma lagar, för dem behöver inte kvinnorna täcka sig, i deras sällskap kan kvinnorna få ett litet andrum – även om de tydligt beskrivs som främlingar.

Den period i algerisk historia, som verkar hemskast i Djebars skildring är nutiden, med kidnappningar och oroligheter. Fransmännens förtryck beskrivs som mer begripligt, än det egna folkets.

Algerisk litteraturhistoria

På biblioteket hittade jag också Monica Malmströms Röster från Algeriet (1998). Den beskriver kort algerisk litteraturhistoria och innehåller noveller från ett antal algeriska författare, bl.a. Assia Djebar.

Enligt Malmström har Algeriets litteraturhistoria sina rötter i frihetskampen på 40- och 50-talet, då nationalism och kolonialism blev litterära teman. Frihetskampen ledde till att Algeriet blev självständigt 1962, efter 130 år av franskt styre. Vid denna tid växte en ny generation inhemska författare fram, som dock fortfarande skrev på franska. Innan dess fanns dels franskspråkig litteratur i form av reseskildringar, och dels inhemska muntliga berättelser och dikter. Det fanns även en del arabiskspråkig religiös litteratur tidigare, men den moderna arabiskspråkiga litteraturen i Algeriet växte fram först på 70-talet.

Malmström förklarar att standardarabiska blev officiellt språk i Algeriet 1962 (tidigare var det franska), men att denna arabiska skiljer sig ganska mycket från den arabiska dialekt som talas i Algeriet. Skriftspråket är alltså annorlunda än det talade språket, och allmän skolplikt är fortfarande ganska nytt i Algeriet, så därför tog det tid innan man fick en egen litteratur. En fjärdedel av befolkningen har därtill berbiska som modersmål och har inget skriftspråk (Djebar berättar ju om den berbiska skriften i sin bok, men jag tror mig förstå att den knappt används längre – en del av den språkförlust hon skriver om).

1970-talisterna tillhörde en mer samhällskritisk generation, som kände sig besvikna på det icke-demokratiska samhället som vuxit fram efter självständigheten. Under 80-talet växte så islamismen i Algeriet, till följd av fallande oljepriser, ekonomisk tillbakagång och en stark befolkningstillväxt. Den politiska situationen blev allt mer komplicerad och under 90-talet blev sammanstötningar och våldsdåd allt vanligare.

Litteraturen präglas under denna tid av satir, galghumor och en burlesk stil. I Malmströms novellsamling representeras detta bl.a. av författaren Rachid Mimouni med ett urdrag ur hans roman Une peine a vivre (ett försök till översättning av titeln med min dåliga skolfranska = ”En plåga att leva”?) från 1991. Stycket handlar om en diktator som står framför exekutionspatrullen och minns sitt, inte särskilt sympatiska, liv. Jag läste det högt för min man en morgon när vi var lediga och hans omdöme lyder ”bra [uttalat med eftertryck], obehaglig, ganska cynisk”. Det kan jag skriva under på. Mimouni blev mordhotad av islamisterna och lämnade Algeriet 1993. Han dog två år senare av sjukdom endast 50 år gammal. Sorgligt.

Även många andra författare har flytt Algeriet och nu frodas den algeriska litteraturen främst i exil. Jag, för min del, läser gärna mer!

Mot Andorra

Nästa land ut är Andorra, vilket har visat sig bli den största utmaningen hittills. Verkar inte finnas något översatt till svenska, men jag försöker mig på att läsa på tyska… Kan komma att ta ett tag, men lyckligtvis var boken rätt tunn. På återseende!

Annonser