DSC00701

Val av bok

Det var väldigt svårt att hitta författare från Fiji. På Wikipedia nämns några stycken, men det var omöjligt att hitta några av deras verk. Jag hade tänkt läsa Satendra Nandan, vars böcker jag hittade på Amazon, men så visade det sig att de flesta inte skickades till Sverige.

Men så, för nåt år sen, fick jag en kommentar på min blogg från Världsbokbloggen som håller på med ett likadant projekt som jag (fast lite mer stringent och snyggt, dock har bloggen inte uppdaterats på nåt år så jag vet inte om den fortfarande är aktiv, men jag ska väl inte kasta sten i glashus…). Jag gick in och kollade vilka länder personen i fråga hade läst och såg att hen redan hade läst en bok från Fiji, Tales of the Tikongs av Epeli Hau’ofa, och den boken fanns på Adlibris, så jag härmades och tog samma. Det fanns ytterligare något verk av Epeli Hau’ofa på Adlibris, men den här verkade roligast.

Hau’ofa är inte född i Fiji, utan i Papua Nya Guinea. Men han bor i Fiji och boken utspelar sig på en fiktiv ö som verkar tillhöra Fiji, då huvudstaden Suva nämns vid något tillfälle. Det fick vara godkänt.

Most real roads on our island are very narrow, very crooked, and full of pot holes. Here no secondhand bus from Suva lasts more than six months. There are a few straight roads with no pot holes, but they are all in the bush where they serve no good purpose.

Tales of the Tikongs

Tales of the Tikongs är en samling berättelser från 1983 som beskriver den fiktiva ön Tiko. Hit strömmar biståndspengar och utlänningar som ska utveckla den lilla ön, men det visar sig inte vara särskilt lätt. Vi får följa olika personers sätt att handskas med de förändringar som sker på ett väldigt humoristiskt sätt. Sens moralen i de flesta berättelser tycks vara att all förändring är av ondo, vilket också är den omnipresenta karaktären Manus budskap till sina landsmän.

‘Religion and Education Destroy Original Wisdom’ cry the letters on the back of Manu’s shirt. ‘Over Influenced’ says the front of the same garment. The wearer of the said shirt is one of the best known characters in Tiko; and although His Excellency is the most famous, Manu runs a very close second. As for telling it like it is, Manu is the only teller of big truths in the realm.

Både tikongerna och biståndsarbetarna får en del kängor. Tikongerna beskrivs som lata (och glada) och de samhälleliga institutionerna verkar vara genomkorrupta och totalt stagnerade. Utlänningarna som vill utveckla Tiko verkar helt inkompetenta, om än välvilliga. Som läsare sitter jag dock och hoppas att någon vettig person ska komma med ett bra utvecklingsförslag och sparka igång de där gubbarna… Jag vet inte om det är mina västerländska glasögon som gör det eller om författaren ändå har velat förespråka nån slags medelväg – skynda långsamt typ.

Min favoritberättelse är nog The second coming som beskriver hur tjänstemannen Sailosi Atiu jobbar som assistent till engelsmannen och antropologen Mr Eric Hobsworth-Smith som är chef för “Bureau for the Preservation of Traditional Culture and Essential Indigenous Personality”. Sailosi härmar Mr Hobsworth-Smiths engelska maner, tills Tiko blir självständigt, engelsmännen kastas ut och Sailosi själv blir chef för byrån. Han anpassar sig då åter igen:

And, as was then fashionable in the heat of the immediate post-independence nationalistic fervour, Sailosi moved quickly to purge himself of all pernicious imperial influences and embarked upon the restoration and preservation of his essential indigenous personality.

Sailosi försöker anställa unga tikonger med examina från utländska universitet på sin egen gamla tjänst, men dessa vill reformera allt på en gång, tröttnar snart och flyttar utomlands igen. De forna kolonialmakterna vill dock botgöra för sina tidigare brott och skickar kvalificerad personal som betalas av hemländerna för att utveckla Tiko.

Thus the vacancies created by the flight of over-skilled Tikongs were filled with alacrity by alien-experts, technical advisers, volunteers, and Third World elite employees of the Great International Organisation.

I det här fallet leder det till att Mr. Hobsworth-Smith återkommer, fast nu som Sailosis assistent. Det här blir naturligtvis inte bra även om jag inte ska avslöja exakt hur det slutar.

Jag tycker att den här novellen är en väldigt träffande beskrivning av mina egna erfarenheter som praktikant på UNWFP i Baku. Mitt bidrag till internflyktingarna i Azerbajdzjan var nog lika med noll, men värdet får väl anses vara att jag har sett delar av världen och gjort erfarenheter som annars hade varit svåra att få. Min tilltro till FN-systemet fick sig dock en rejäl törn, men det är en annan historia… Läs dock gärna Hau’ofas bok för det finns mycket där som inte ligger långt från verkligheten.

Jag tycker om boken, den är rolig, lättläst och mycket tänkvärd. Ibland sätter man verkligen skrattet i halsen. Det jag saknar är ett kvinnligt perspektiv. Alla berättelser handlar om män. Kvinnor förekommer bara i biroller som hustrur, älskarinnor/sekreterare och tokiga tanter. Eftersom allt är skrivet i en humoristisk ton har jag ibland svårt att avgöra vad som är medveten satir och drift med fördomar och vad som är riktiga fördomar. Intressant är att kvinnorna beskrivs som väldigt sexuellt aktiva och pådrivande, medan deras åldrande män börjar bli impotenta. Det är befriande, samtidigt som det är svårt att tro att någon kvinna skulle vilja ha sex med många av de gubbar som beskrivs i boken. Hustrumisshandel beskrivs också, i samma skämtsamma ton, och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Hade dock varit intressant om någon av novellerna hade handlat om en kvinna.

Fiji

Jag vet ingenting om Fiji. Av Stillahavsländerna är det väl det mest kända – förutom Hawaii men det är ju ingen egen stat. Jag vet dock inte varför Fiji är mer känt än till exempel Nauru? För allt jag förknippar landet med är palmer, kokosnötter, sandstränder och blomsterkransar – och det finns väl även i de andra länderna? Och så finns ju bilden från bl.a. Pippi om Söderhavsöar som lite farliga och mycket primitiva med kannibaler, hajar och tjocka hövdingar. Tales of the Tikongs har tyvärr inte hjälpt mig att skapa mig en riktig bild av landet, förutom att kristendomen verkar vara den dominerande religionen, så jag tar hjälp av Wikipedia nedan.

Fiji består av 332 öar, varav 110 är bebodda. Huvudstaden Suva ligger på ön Viti Levu och på denna ös kuster bor tre fjärdedelar av Fijis 860 000 invånare. Fiji har en av Oceaniens mest utvecklade ekonomier där turismen står för en betydande del (kanske är det därför landet är mer känt). Landets officiella språk är fijianska, fijiansk hindi och engelska.

Landets största etniska grupp är etniska fijianer (ca 54 %), på andra plats kommer indo-fijianer (ca 38 %) som har sitt ursprung i Indien och kom till Fiji med britterna på 1800-talet för att jobba på sockerplantagen. Det finns en del politiska spänningar mellan dessa två grupper. Andra mindre etniska grupper är rotumer, européer, kineser m.fl. Den största religionen är kristendomen (64.5%) och den största kristna kyrkan är Metodistkyrkan (totalt 34.6% av befolkningen tillhör den), indo-fijianerna är främst hinduer (totalt 27.9%) och muslimer (6.3%).

Melanesier bosatte sig tidigt i Fiji. Den tidiga historien inkluderar många stamkrig och kannibalism, vilket enligt Wikipedia gjorde att det dröjde länge innan västerlänningar tog sig i land på öarna. Landet blev brittiskt 1874, men i en mässlingsepidemi 1875-76 dog en tredjedel av landets befolkning.

1970 blev Fiji självständigt. På 80-talet ägde två militärkupper rum på grund av att regeringen ansågs domineras av indo-fijianer. Kupperna ledde till att många indo-fijianer flydde landet. Under 2000-talet har ytterligare två militärkupper ägt rum, men 2014 hölls demokratiska val. Fiji styrs idag av premiärminister Frank Bainimarama.

Jag har blivit väldigt sugen på att besöka Fiji nu. Det ligger så otroligt långt borta och är så annorlunda rent geografiskt. Jag vet så lite om regionen och det verkar vara så vackert, så jag måste resa dit nån gång. Tyvärr är resorna väldigt dyra. Sad smileMen nån gång…

Nästa land

Filippinerna står nu på tur, så vi blir kvar i Stilla havet. Har läst två böcker som utspelar sig i Filippinerna, men ännu ingen bok av någon filippinsk författare. Har dock hittat en i svensk pocket, så det känns lovande.

Annonser