DSC00532

Val av bok

I bokhyllan har jag länge haft Dawit och friheten – om den svenske samvetsfången och Eritreas inställda demokratisering stående, en bok utgiven av Silc förlag 2004 som jag har fått vid något besök på Silc. Jag har inte kommit mig för att läsa den tidigare men bestämde för länge sen att när jag kom till Eritrea i det här projektet skulle jag läsa den och något av Dawit Isaak själv. Och så blev det, på biblioteket hittade jag boken Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter med texter av Isaak.

Isaak är den enda eritreanska författaren jag känner till och jag har inte heller letat efter någon annan författare eftersom jag gärna ville uppmärksamma Isaak här på bloggen. Vill man läsa mer om hans fall eller skänka pengar kan man besöka sidan Free Dawit.

Dawit Isaak

Sammanfattar några uppgifter om Isaaks liv som framkommer i böckerna:

Isaak är född 1964. Hans familj drev en italiensk delikatessbutik i Asmara. Isaak kom till Sverige som flykting från kriget mot Etiopien 1987 – då bodde redan fyra av hans bröder här. Han blev svensk medborgare 1992 och återvände till Eritrea samma år, då kriget var slut. Han gifte sig och fick tre barn – de lever nu i Sverige.

Isaak arresterades i Asmara 2001 och sitter troligen inspärrad i lägret Eiraeiro, norr om Asmara idag. Informationen kommer från en intervju i TV8 med den f.d. fångvaktaren Eyob Bahta Habtemariam.

När man skriver om Dawit Isaak är det lätt att bli politisk, det handlar ofta ganska lite om honom som pjäsförfattare, något mer om hans journalistiska gärning och mest om honom som politisk fånge. Men som jag förstår det var han främst känd som dramatiker i Eritrea innan han fängslades.

Hopp–historien om Moses och Mannas kärlek & andra texter

Den här boken innehåller en samling texter av och om Dawit Isaak. Redaktörer är Björn Tunbäck och Svante Weyler och boken gavs ut 2010.

Boken börjar med ett förord av den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o. Han verkar inte särskilt insatt i Isaaks fall, så jag förstår inte riktigt varför man har valt honom för detta ändamål. Han skriver dock att utifrån det han har läst om Isaak känner han ett visst frändskap eftersom de båda skriver på ett afrikanskt språk och har varit engagerade i teaterscenen.

Nästa text är skriven av Peter Englund och Ola Larsmo och handlar om kampen för yttrandefrihet och vad man vet om Isaaks situation idag.

Härpå följer så Isaaks pjäs Hopp – historien om Moses och Mannas kärlek översatt från tigrinja av Mehari Abraham och Alazar Hagos. Pjäsen skrevs ursprungligen 1985. I en inledande kommentar skriver Isaak att han tycker det är synd att eritreaner föredrar utländska kärleksfilmer och uppmanar alla som kan skriva att dra sitt strå till stacken för att utveckla den eritreanska litteraturen. Själv har han alltså skrivit denna romantiska pjäs i Romeo och Julia-anda.

Det handlar om Moses och Manna som blir kära i varandra och börjar umgås i skolan och hemma. De hittar på ursäkter och säger att de studerar tillsammans, när de istället hånglar på Mannas rum. När deras föräldrar inser vad det handlar om motsätter de sig kärleken, särskilt Mannas föräldrar. Jag förstår inte riktigt varför, men någonstans står att de tillhör olika klaner, Manna verkar också ha det lite bättre ställt än Moses, även om båda familjerna har hembiträden. Moses och Manna funderar på olika sätt att fly situationen, Manna vill fly till Sudan, Moses vill stanna kvar i Asmara (Eritreas huvudstad). Hur det slutar ska jag inte avslöja.

Jag tyckte först att berättelsen var väldigt banal och kände att det var för mycket ett försök att skriva en eritreansk kärlekshistoria och mindre litterärt.

Älskar hon mig? Vad känner hon?

Sådana frågor försökte jag besvara

Medan jag satt på sängkanten

När jag såg henne blev jag förälskad

Hennes skönhet drog henne till mig

Jag var lite tveksam till det här versmåttet först också, men sen artade det sig. Man vande sig vid versen och historien blev ganska spännande. Asmara beskrivs dessutom väl.

Historien väcker en del frågor kring den eritreanska kulturen. Det verkar ändå som att det är okej att en pojke och flicka umgås på tu man hand, varken Moses eller Mannas mödrar misstycker till en början. Moses föräldrar verkar också öppna för att han vill gifta sig av kärlek. Det skvallras dock en del i skolan och särskilt Manna baktalas mycket. Problemet verkar främst ligga i deras olika bakgrund, men jag är inte säker.

Pappan hade rätt – vad skulle han göra?

Det var Mannas fel, och jag skulle ha hållit mig borta

Hans dotter hade suttit i faderns hem, mitt framför föräldrarna

Med en pojke som fadern inte kände

Det var inte tillåtet i vår kultur

Jag tänkte på det hela vägen hem

Nästa text är ett utdrag ur Dilly-Dally översatt från engelska av Björn Tunbäck med en inledning av den norska dramatikern Karl Hoff. Han skriver att det fanns många teatergrupper i Asmara på 90-talet och att de främst ägnade sig åt sociala problem – de kunde ej vara samhällskritiska. Dawit Isaak spelade en viktig roll, då han utvecklade barnteatergruppen Sewit och akrobatgruppen Circus Eritrea, samt tog initiativ till att bilda ett dramatikerförbund. Det senare var dock inte möjligt, då det ej finns någon organisationsfrihet i Eritrea.

Utdraget ur pjäsen är bara ett par sidor och därför svårt att recensera. Det består av det, för publiken, chockerande slutet, där man får veta att den vankelmodiga friaren inte alls är en friare utan ska överlämna ett dödsbud. Enligt Hoff är det här ett sätt att provocera, att visa på att ord kan dölja annat än det vi förväntar oss.

Aaron Berhane, grundare av tidningen Setit, tecknar därefter ett porträtt av kollegan Isaak. Han beskrivs som en talangfull, plikttrogen journalist som främst intresserade sig för jordfördelning, vattenbrist och litteratur i sina artiklar.

Sist i boken kan man läsa två av Dawit Isaaks artiklar översatta av Esayas Isaak och Alem Berhane. Den första, Bykonflikten, handlar om en konflikt gällande jordfördelning mellan byarna Shignara och Bet-Gebnu. Tonen är ganska försiktig och det är inte helt lätt att hänga med, men Isaak är kritisk till regeringstjänstemännen sätt att hantera konflikten och tycks mena att de varit partiska.

I den andra artikeln, Vi måste mobilisera för att rädda liv, kritiseras regeringen för sitt sätt att hantera HIV/AIDS (eller snarare brist på att hantera problemet). Man har fuskat med statistik, inte stöttat informationskampanjer m.m. Isaak föreslår att man ska arbeta med att sprida kunskap och försöka få rimliga priser från väst på bromsmediciner.

Boken är intressant om man är intresserad av Dawit Isaak eller Eritrea. Pjäsen Hopp som upptar större delen av boken är lättläst och kul att ha läst. Men jag kan nog inte rekommendera boken som ren nöjesläsning – då finns det betydligt bättre litteratur.

Dawit och friheten – om den svenske samvetsfången och Eritreas inställda demokratisering

DSC00538

Den här boken är utgiven 2004 och innehåller ett antal artiklar av varierande kvalitet och intresse. Först kommer ett förord av redaktörerna där de berättar att Dawit Isaak är den enda svenska medborgare som Amnesty International adopterat som samvetsfånge. På treårsdagen av Isaaks arrestering, 23 september 2004, bildades organisationen Free Dawit.

Rickard Sjöberg skriver om Isaaks och Eritreas bakgrund, väldigt informativt och bra.

Katrin Kasström skriver om hur lite det har skrivits om Dawit Isaak i svenska medier jämfört med t.ex. “Guantanamosvensken”. Själv kan jag inte uppröras så mycket över detta. Det är ju så att vissa saker har ett större nyhetsvärde än andra även om man skulle önska att en jordbävning i Bangladesh med hundratals döda väckte lika stort intresse som att en svensk har dött i en bussolycka på Mallorca. Det handlar inte om rasism, utan om närhet, identifikation och det sensationella, tror jag. Dawit Isaak ses kanske i första hand som eritrean även om han är svensk medborgare och Eritrea är ett land som få människor känner till. Sen kan man ju förstås försöka ändra på detta – och det har man väl i viss mån lyckats med. Isaaks fall är ju ganska känt idag.

Härpå följer en översättning av en intervju med Isaak från 2001 i Öppna kanalen. Han är då försiktigt positiv till utvecklingen i Eritrea.

Sen kommer en översättning av ett öppet brev från en grupp högt uppsatta politiker inom partiet till president Afeworki där de kritiserar att han inte sammankallar till möten i centralrådet och nationalrådet. Brevet publicerades bland annat i Isaaks tidning Setit. Gruppen kom att kallas G15 och fängslades 2001, ungefär samtidigt som Isaak. Samtidigt stängdes alla oberoende tidningar, inklusive Setit.

En förkortad version av Amnestys rapport om Eritrea från 2004 följer på detta.

Johan Karlsson skriver sedan om den eritreanske studentledaren Semere Kesetes flykt från ett säkerhetsfängelse i Asmara. Det var väldigt intressant att läsa. Lite mindre faktatungt och mer lättläst än tidigare texter, men gav ändå en god inblick i det eritreanska samhället.

Sist en text av Dan Connell om hur befrielserörelsen har blivit en diktatur. Också en intressant och informativ text om rörelsens historia.

Som helhet kan jag endast rekommendera den här boken om man vill läsa på om eritreansk nutidshistoria eller fallet Dawit Isaak, den är lite för tråkig för att läsa för nöjes skull.

Eritrea (källa: böckerna ovan, samt Wikipedia för första stycket)

Eritrea blev en italiensk koloni 1890. Under andra världskriget blev landet brittiskt. 1951 uppnåddes självständighet i en federation med Etiopien. Federationen var dock impopulär och 1961 utbröt väpnat motstånd mot Etiopien.

Självständighetskampen bedrevs inledningsvis av Eritreanska befrielsefronten, ELF. Ur ELF bröt sig på 70-talet några medlemmar ut och bildade den mer revolutionära EPLF (Eritrean People’s Liberation Front). EPLF tog kontroll över stora delar av landsbygden, men i början av 1980-talet utbröt strider mellan ELF, EPLF och andra gerillagrupper. ELF drevs ut till Sudan och EPLF tog kontroll över hela Eritrea.

Eritrea bildades 1993 efter 30 års gerillakrig och en folkomröstning där 99,8 % av befolkningen röstade för självständighet. Isaias Afewerki som var en av EPLF:s ledare utsågs till president. Han skulle leda en övergångsregering i fyra år, sedan skulle det hållas val – detta har dock ännu inte skett. Det finns idag bara ett parti i Eritrea: PFDJ (People’s Front for Democracy and Justice), som är en förlängning av EPLF.

1998–2000 fördes ett nytt krig mot Etiopien med stora förluster på båda sidor. Idag är Eritrea ett av världens fattigaste länder.

Nästa land

Nästa land i alfabetet är Estland. Jag har fått jättemånga boktips därifrån och har reserverat flera böcker på biblioteket. Vet inte riktigt vad jag ska välja än, men värmer upp genom att läsa den finska författaren Sofi Oksanens romaner som delvis utspelar sig i Estland. Som förväntat är de mycket, mycket bra.

Avslutningsvis finns väl inte mycket mer att säga än: “Free Dawit”!

Annonser