IMG_0647

Nu ligger jag lite efter i läsningen till Feministbibliotekets världsutmaning, så jag gör ett undantag och gör ett alfabetiskt skutt till Kina, som får representera Asien i världsutmaningen. Jag har läst Vitlöksballaderna av förre årets nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Vi läste boken i min bokcirkel i våras, så det passar bra. Eftersom det inte blir min “Kinabok” i mitt eget läsprojekt, så kommer jag att göra en lite kortare recension den här gången.

Tyvärr var jag inte med när boken diskuterades i bokcirkeln eftersom jag var upptagen med att föda barn (på så sätt har boken fått en särskild plats i mitt hjärta på något underligt sätt). Jag har dock förstått att de andra inte var så värst förtjusta i Vitlöksballaderna, men jag gillade den.

Det handlar om en liten kinesisk by som uppmanats från central ort att odla vitlök. Eftersom alla samtidigt har lagt om sin produktion har regionen ett överskott på vitlök, det går inte att få den såld och skörden ruttnar bort. Några bönder gör uppror, och fängslas. I centrum står en av upprorsmännen, Gao Ma, och hans kärlek till Jinju, som lovats bort till en annan. Jinjus situation är verkligen hopplös, hon är i sina föräldrars, bröders, blivande makes, och älskares, våld. En ogift flicka på den kinesiska landsbygden har inte många valmöjligheter, verkar det som. Hon blir gravid med Gao Ma och i en sorglig scen talar hon till barnet:

Barn lilla, jag har tänkt på det här. Kom inte ut. Vad ska du komma ut för? Vet du hur hårt det är här ute i världen? /…/ Vitlöksstjälkarna där borta på fälten liknar giftiga ormar som slingrar sig om varandra. De äter kött, dricker blod och suger hjärnsubstans. Barn lilla vågar du verkligen komma ut?

Mo Yan är väldigt skicklig på att beskriva så att alla sinnena är med. Jag har nästan ett fysiskt minne av hur den där byn såg ut, doftade (stank) och hur varmt och klibbigt det var. Han beskriver även fängelset och misshandeln med samma detaljrikedom, vilket gör att man får kväljningar. Det är verkligen äckligt ibland, men jag kan tycka att det finns en poäng med det. Man tvingas att uppleva hemskheterna, och då är det svårare att skjuta dem ifrån sig. Mo Yan har också humor, och bitvis är det ganska rolig läsning.

Angående kritiken mot Mo Yan som regimkramare, så upplever jag boken som ganska regimkritisk, men det är möjligt att jag missar saker då jag inte är någon Kinaexpert. Tycker det är en bra, lättläst bok, men man bör vara beredd på att bli äcklad.

Annonser