Stäppgudarnas skymning

Val av bok

Lätt som en plätt den här gången. Jag har endast läst en albansk roman och jag älskade den – Ismaïl Kadarés Stäppgudarnas skymning. Ser man inte genast att det här är en annan typ av bok än Flyga Drake – mindre glansig liksom? Jag köpte boken i en boklåda utanför Stadsbiblioteket för flera år sedan, lockad av att det handlade om en utbytesstudent i Moskva (jag har själv varit utbytesstudent i Sankt Petersburg), utan att känna till författaren.

Intryck av romanen

Jag kom mig inte för att läsa boken förrän i somras, när jag låg uttråkad vid poolen på vårt charterhotell i Montenegro. Boken fick komma med på resan, eftersom vi hade planer på att kanske åka över gränsen till Albanien, men det blev Dubrovnik istället. När jag hade slut på reselektyr sista dagen, där vid poolen, så tog jag fram Stäppgudarnas skymning, sträckläste den och ångrade djupt att det inte blev någon resa till Albanien. Kadarés berättarstil är fantastisk och han väver in albanska legender i texten på ett underbart sätt. Man får en ny syn på landet, inte alls det här öststatsgråa jag vagt hade föreställt mig.

För mig är boken nu evigt sammankopplad med semestern i Montenegro – hur jag låg och blickade ut över bergstopparna ovanför hotellet och istället föreställde mig de albanska bergen, inte så långt därifrån. Jag såg legendariska krigare framför mig som existerar någonstans mellan saga och verklighet. Som ni förstår blir man väldigt romantisk av att läsa Kadaré…

Översättning

Boken skrevs 1978, men den svenska utgåvan är från 1983. Romanen har översatts till svenska via franska, vilket jag normalt sett är lite skeptisk till, men texten är faktiskt jättevacker. Kadaré var ju själv länge bosatt i Frankrike, så han kanske hade lite koll på de franska översättningarna? Lillemor Gustavsson har översatt till svenska och det har hon gjort bra, tycker jag.

Bokens handling

Boken är självbiografisk. Den är uppdelad i fem kapitel och det känns som att jag kan berätta handlingen i dessa kortfattat utan att det förtar läsglädjen. Det är ingen spänningsroman där man undrar hur det ska sluta precis, utan det handlar om författarens känslor och hur han uppfattar absurditeterna i Sovjetunionen, fast på ett lågmält sätt – ingen ”haha”-humor. Dessutom verkar boken inte gå att få tag på i Sverige längre, så det gör nog inget om jag avslöjar lite av handlingen.

Första kapitlet utspelar sig i Dubulti, en badort utanför Riga i Lettland. Huvudpersonen befinner sig på något slags vilohem för författare, där han spelar pingis, går runt på stränderna och känner sig ensam. Han träffar den lettiska kvinnan Brigida och de har en liten romans, som dock verkar dö ut efter sommarens slut. Den författaren egentligen älskar(?) är ryskan Lida Snegina, som gjorde slut med honom på stationen när han gav sig av till Lettland. Det är emellertid för Brigida han berättar den albanska legenden om Konstantin och Dorontina, som blev mitt starkast minne av boken i efterhand. Kadaré har skrivit fler böcker som baserar sig på albanska legender och de vill jag gärna läsa.

I det andra kapitlet är huvudpersonen tillbaka i Moskva på sitt studenthem. Inga studenter är tillbaka än, Lida är bortrest och Brigida kan inte nås på telefon. Han får vet att polisen har sökt honom och en annan albansk student på studenthemmet – och det är den första av flera incidenter som illustrerar den ökande kylan mellan Albanien och Sovjetunionen. Huvudpersonen går runt i Moskva och känner sig ensam – på ett vackert sätt. I slutet av kapitlet kommer studenterna tillbaka och höstterminen sätter igång.

I det tredje kapitlet åker studenterna skidor och har fest. Huvudpersonen talar med greken Anteos, som har stridit med de albanska partisanerna i andra världskriget. Av Anteos får han veta att en specialkommitté ska sammanträda i Moskva. Man anar att det handlar om relationen till Albanien.

I en intressant scen åker huvudpersonen, mitt under pågående fylleslag, hiss med Lida Snegina i studenthemmet. Han presenterar de olika våningarna ungefär som Dantes kretsar – en våning är t.ex. för de författare som har glömt sina språk. Kapitlet slutar dock med att alla utbytesstudenterna går och talar sina modersmål, som framställs som sagospråk ungefär. Jag tänker på alverna i Sagan om ringen, den känslan ungefär. Dessa uråldriga folk med sina vackra språk och sedvänjor håller på att assimileras in i den järngrå sovjetiska vardagen. Och i en sista desperation talar de nu sina egna språk utan att någon förstår dem. En mongol hoppar i desperation ut genom ett fönster.

Kapitel fyra handlar om när Boris Pasternak får Nobelpriset i litteratur 1958. Här tycker jag att Kadaré är mycket samhällskritisk när han observerar alla kappvändare, som fördömer Pasternak i offentliga möten. ”Uppkastningar” kallar Kadaré detta med ett träffande ord.

I det sista kapitlet har smittkopporna kommit till Moskva och studenthemmet sätts i karantän. Huvudpersonen har träffat en ny tjej, Alla Gratjova, men allt slutar ändå i en feberyr romantisk scen med Lida Snegina. Jag avslöjar dock inte om det slutar lyckligt eller tragiskt…

Robert Elsie skriver att Stäppgudarnas skymning har vissa likheter med Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita, vilket jag blev lite förvånad över. Jag älskar Mästaren och Margarita, och kan möjligen se vissa likheter i berättarstilen, magiken och den försiktiga samhällssatiren, men jag hade aldrig tänkt tanken själv.

Ismaïl Kadaré (Källa: Albanian Literature: a short history av Robert Elsie, 2005)

(Eller Ismail Kadare kanske man ska säga, den andra stavningen är tydligen en förfranskning.) Vilken stavning man än använder föddes mannen i fråga 1936. Han studerade i Moskva fram till 1960, då förhållandet mellan Albanien och Sovjetunionen blev spänt. Kadare levde sedan i Tirana i 30 år, tills han sökte politisk asyl i Frankrike 1990 – två månader innan regimens kollaps. Idag lever Kadaré åter i Tirana.

Kadaré är Albaniens mest populära författare och han hade ett ganska gott förhållandet till den kommunistiska statsmakten, särskilt sedan hans verk blivit kända utomlands. Detta förhållande har senare hållits emot honom – vissa menar att han gick i diktaturens ledband, men Elsie bestrider detta. Han menar att Kadaré har skrivit två verk som kallas propaganda, men att det var priset som krävdes om han skulle kunna verka överhuvudtaget i en så isolerad stat som Albanien. Elsie menar att Kadaré var tvungen att kollaborera med regeringen, men att hans verk samtidigt är fyllda av metaforer som kritiserar den rådande regimen, och att det också var därför han var så uppskattad av landets intellektuella. Personligen är jag beredd att ge Elsie rätt, dels därför att jag gillar Kadaré och vill att han ska vara ”god”, dels för att jag tycker mig skönja en hel del regimkritik i Stäppgudarnas skymning. Där riktas den visserligen mot Sovjetunionen, men samma kritik måste väl lätt ha kunnat överföras på Albanien. En sak som talar emot Kadaré är ju dock det faktum att han lämnade landet strax innan regimens fall.

Andra kända verk av Kadaré (samma källa som ovan)

(utgivningsår nedan gäller de albanska utgåvorna, men alla finns i svensk översättning)

Den döda arméns general, 1963. Kadarés första roman handlar om en italiensk general som ska till Albanien och hämta hem sina döda. Enligt Elsie är det här ett av Kadarés favoritteman – att titta på Albanien utifrån, med en främlings ögon. Finns även en italiensk filmatisering av denna bok.

Krönika i sten, 1971. Handlar om Kadarés, och Enver Hoxhas, hemstad Gjirokaster under Andra världskriget. Boken är skriven ur en pojkes ögon, och är självbiografisk.

Vem förde hem Dorontine? 1979. Legenden om Konstantin och Doruntine berättas här igen som en thriller, som utspelar sig på medeltiden.

Grymma april, 1978. Också en mordhistoria, som utspelar sig på 1930-talet. Omtyckt av västerlänningar, enligt Elsie, då den ger ”much local colour”. I romanen behandlar Kadaré vendettorna, som för övrigt åter har fått liv på Albaniens landsbygd efter kommunisttidens repressioner.

Nästa land

Nästa land ut är Algeriet. Jag har tidigare inte läst någon algerisk författare, men jag lånade en lovande bok på biblioteket häromdagen. Jag måste dock varna för att det kommer att ta någon vecka innan jag kan uppdatera sajten igen. På återseende.


Annonser