20150620_102230

Val av bok

Nu har jag kommit till Frankrike. Också ett land som jag har läst relativt mycket från. Simone de Beauvoir tillhör mina favoritförfattare, men det finns mycket bra: Jean-Paul Sartre, Emile Ajar, Patrick Modiano, J.M.G. Le Clézio, Joseph Bédier, Eve Curie, François Voltaire, Alexandra David-Néel, Jean Cocteau, Henri Troyat, Irène Némirovsky, m.fl.

I bokhyllan hade jag två olästa franska romaner: en av Anna Gavalda och så Älskaren  av Marguerite Duras som jag köpte på bokrean för några år sen. Sedan jag såg pjäsen Hundarna i Prag på Judiska Teatern 2007 har jag varit sugen på att läsa nåt av henne. Pjäsen gjorde ett starkt intryck och när jag såg den fina utgåvan av Älskaren på bokrean slog jag till direkt. Och nu har jag äntligen läst boken.

Älskaren

Romanen är väldigt kort och går fort att läsa, fast jag känner att jag hade velat ge den mer tid. Den är fantastiskt vacker rent språkligt, medan innehållet ibland är lite underligt och svårbegripligt. Romanen är så vitt jag förstår delvis självbiografisk.

Man behövde inte dra till sig begäret. Begäret fanns hos henne som framkallade det eller också fanns det inte. Det fanns där vid första ögonkastet eller det hade aldrig funnits. Det var den omedelbara uppfattningen av det sexuella i ett möte eller också var det ingenting. Detta visste jag också före EXPERIMENTET.

Det handlar om en femtonårig fransk flicka i Indokina på 40-talet som träffar en äldre kinesisk man och inleder en relation med honom. Flickan uttrycker sig oerhört moget och går in i relationen med öppna ögon, så därför har man som läsare inga större problem att acceptera den. Men så ibland slår det mig att hon bara är femton år och jag får lite panik, men den spänningen får boken att växa. Det är som att Duras skapar olika stämningar och så är det läsaren som fyller ut dem. Jag läste den i alla fall så, ibland förstod jag inte allt, men lät det bara sjunka in.

Feministbiblioteket har också recenserat boken och skriver att hon fastnat för relationen med modern. Modern är mycket speciell och har den äldre sadistiska brodern som favorit, trots att han försnillar allt hon äger och har, inklusive arvet. Hon accepterar att dottern mer eller mindre prostituerar sig för att få in pengar.

Äldsta brodern tycker man intensivt illa om, modern har jag svårt att förstå mig på, mellanbrodern dör under kriget och lämnar bara ett vagt sympatiskt intryck. För mig var det relationen med älskaren som berörde starkast. Rummet där de sågs och ljuden från gatan utanför – det kändes som jag var där.

Sveriges Radio har bokcirklat om Älskaren. Tycker alltid det är roligt att lyssna på Bokcirkeln, men väntade med att lyssna på de här avsnitten tills jag skrivit min egen text. Har nu hört de två första programmen och fastnade bland annat för att de beskrev hennes text som fotografier: att hon berättar om olika bilder. Så upplevde jag det också. Rekommenderar både boken och radioprogrammen varmt.

Frankrike

Parissartre2

I Frankrike har jag varit några gånger:

  • På bilsemester med mina föräldrar, vi besökte Beauvais, Chartres, Bordeaux, Carcassonne, Perpignan och Metz 1995
  • En weekend i Paris med min holländska värdfamilj 1996
  • En vecka på utbyte i Orléans när jag läste franska i skolan 1997
  • Weekend i Paris med min (då blivande) make och därifrån tåg till Saint-Jean-Pied-de-Port varifrån vi vandrade över Pyrenéerna (på pilgrimsleden till Santiago de Compostela) 2007. Parisbilderna ovan kommer från denna resa.

Älskaren handlar inte så mycket om Frankrike, men det finns scener från Paris under och efter kriget och lite resonemang kring hur man dömer människors agerande i efterhand. Och vi får förstås också bekanta oss med Frankrike som kolonialmakt, hur fransmännen ansåg sig stå över alla andra raser.

Dessa kvällar går alla till på samma sätt. Mina bröder äter glupskt och säger aldrig ett ord till honom. De ser inte på honom heller. De kan inte se på honom. De skulle aldrig kunna göra det.

Nästa land

Sista landet på bokstaven F är Förenade Arabemiraten. Jag har hittat en roman som verkar ganska lättsmält, fast kanske inte nån större litterär upplevelse. Vi får se.

20150620_102244

Val av bok

Jag har kommit till vårt grannland Finland – ett land jag har läst ganska mycket litteratur ifrån. Några favoriter är Sofi Oksanen, Märta Tikkanen, Väinö Linna och Kjell Westö, men nu tänkte jag passa på att läsa nåt nytt. Jag ville gärna läsa en kvinna, och efter lite funderande bestämde jag mig för en finlandsvensk författare, då det ändå är roligast att läsa böcker på originalspråk och finska tyvärr inte hör till de språk jag kan.

I bokhyllan stod Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm som vunnit Augustpriset och jag länge har velat läsa, så det fick bli den. I efterhand önskar jag att jag hade tagit nåt av Kjell Westö istället, hans böcker är bättre, tycker jag, och de skildrar Helsingfors, vilket hade gjort det enklare att skriva nåt om Finland. Men nu blev det såhär. Jag har också läst novellen Ett köns bekännelse av Riikka Pulkkinen för att få med något finskspråkigt. Novellen fick jag av Stockholms Stadsbibliotek när jag gick kursen “Lär dig leda bokcirklar”.

Jag känner annars att jag har tappat lusten för bloggen. Den har mest blivit nåt som stressar mig – jag borde läsa snabbare, borde snygga till den, borde kommentera mer på andra bokbloggar osv. Jag tror dock att jag ändå vill fortsätta mitt projekt, men att jag kommer att skriva lite kortare texter, så att åtminstone skrivandet känns mindre pressande. Läsandet får fortsätta att ta den tid det tar. Kanske att jag till och med kan tänka mig att hoppa över nåt land om jag fastnar för länge, vi får se.

Den amerikanska flickan

Den här romanen känns ganska svår att sammanfatta. I centrum står två flickor, Sandra och Doris, som bor i “Trakten”. Sandra bor i en alpvilla som hennes far Ålänningen har byggt åt hennes mamma. Mamman är dock försvunnen och pappan har spritfester med prostituerade i huset medan Sandra får hålla sig på rummet. Doris har vuxit upp under svåra omständigheter och har blivit omhändertagen av en annan familj. I denna familj bor också den konstiga Bencku som förföljer Sandra.

Några år tidigare kom en ung amerikansk flicka till Trakten för att bo hos en äldre släkting. Hon drunknade dock tragiskt, varpå hennes pojkvän tog livet av sig. Doris och Sandra lever i en fantasivärld där de gestaltar “den amerikanska flickan” för att lösa mysteriet med henne, men upptäcker i stället en mängd andra hemligheter som till slut skiljer dem åt.

Boken är stundtals tråkig, tycker jag. Språket är bra och i början är det lite spännande. Men efter ett tag lessnar jag på alla framåt- och bakåtblickar och vill bara att författaren ska komma till saken. Det är också svårt att skilja mellan fantasi och verklighet, särskilt som många har fiktiva namn påhittade av Doris och Sandra. Det gör att jag tänker för mycket på att hålla ihop alla trådar och inte låter mig ryckas med av berättelsen. Men när Fagerholm låter historien rulla på är det lättläst och bra.

Boken har en fristående fortsättning som heter Glitterscenen och jag är på sätt och vis sugen på att läsa den, för att förstå vad som hände egentligen och få veta hur det gick, men samtidigt orkar jag nog inte läsa en tjock, tråkig bok till…

Ett köns bekännelse

En novell som börjar med att man får veta att det är en mutta som för ordet sticker onekligen ut. Huvudpersonen har blivit styckad i direktsändning och har nu bara muttan kvar, vilket hon är nöjd med. Hon har funnit ett inre lugn.

Det är en stark öppning och jag fastnar direkt. När hon sedan börjar berätta om vad som ledde till denna styckning är det en ganska realistisk skildring om en författare som är på bokturné och träffar en äldre man. Det är lättläst och jag väntar med spänning på upplösningen. Men när den kommer blir jag besviken – det var liksom ingenting mer än det som redan hade sagts. Lite antiklimax, tycker jag.

Jag blir dock nyfiken på att läsa mer av Pulkkinen, två av hennes romaner finns översatta till svenska, så kanske läser jag dem om tillfälle ges.

Finland

I Finland har jag varit många gånger, det kanske är det land jag har besökt flest gånger av de länder jag inte har bott i. Jag har varit i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och på Åland. Jag har åkt bil från Torneå till Åbo och tåg från Helsingfors till Sankt Petersburg. Jag har varit i landet både privat och i tjänsten, kommit med bil, flyg,  färja och till och med liftandes med lastbil. Jag har guidats av både finska och finlandssvenska vänner och bekanta, men jag hittar inte en enda bild digitalt! Får helt enkelt resa dit snart och fota massor.

Finlands historia skippar jag, jag sänker ambitionsnivån från och med nu. Men Finlands sak är ju som bekant vår, och mycket av vår historia också. Jag säger bara Finland, Finland, Finland.

Nästa land

Nästa land är Frankrike och det bör inte vara nåt större problem. Har läst en hel del fransk litteratur, men tänkte läsa en oläst modern klassiker. Det är ju som roligast när bloggen kan fungera så – att jag läser böcker som jag länge har velat läsa eller hittar nya, bra författare. Men tråkigt blir det när jag läser konstiga böcker som inte är bra alls och jag bara läser för att jag måste. Det liksom dödar all läslusta och det har jag inte tid med. Smile 

Au revoir!

DSC00700

Val av bok

Ilustrado av den filippinske författaren Miguel Syjuco recenserades i Karavan 1/2011 så när den kom i pocket passade jag på att köpa den och sen dess har den stått i bokhyllan och väntat. Jag har egentligen inte letat efter någon annan litteratur från Filippinerna, eftersom jag gärna ville läsa den här. Syjuco har pluggat i USA och boken är skriven på engelska, vilket också är ett av Filippinernas två officiella språk.

Tidigare har jag läst två böcker som utspelar sig i Filippinerna: The tesseract av Alex Garland och Långt borta från Nifelheim av Majgull Axelsson. Det var dock femton år sen, så jag minns inte så mycket av någon av böckerna mer än att de båda var lättlästa och att jag gillade dem. Jag lånade även Majgull Axelssons Rosario är död på biblioteket nu, men jag får erkänna att jag inte orkade läsa den. En dokumentärroman om en elvaårig prostituerad flicka på Filippinerna som dör av sexuellt våld kändes bara för tungt, jag mådde illa bara av att läsa baksidan…

Jag har även läst en filippinsk barnbok tidigare: Naku, Nakuu, Nakuuu! av Nanoy Rafael, som dock mottogs ljummet av barnen. Något av stämningen i den boken fanns även i Ilustrado för jag kom direkt att tänka på den, trots att det var länge sen vi läste den. Kan dock inte sätta fingret på vad.

Ilustrado

Ilustrado handlar om den unge författaren Miguel Syjuco som håller på att skriva en biografi om sin mentor, den store (fiktive) författaren Crispin Salvador, som nyligen begått självmord eller möjligen mördats. Texten består av utdrag ur Salvadors många verk av varierande kvalitet och genre, av tidningsartiklar och blogginlägg som beskriver händelser i den filippinska politiken (både Salvador och Syjuco kommer från familjer inom den filippinska politiska eliten), roliga historier som Salvador och Syjuco brukade berätta för varandra, samt en berättelse i jag-form om Syjucos jakt på Salvador. Alla de här berättarskikten gör boken ganska svårläst och det är först halvvägs som jag fångas av berättelsen – det är också då som man börjar ana vad som verkligen pågår.

Ledtrådar om texten ges av det faktum att Salvador har skrivit en självbiografi som heter Autoplagiator och att Syjucos biografi om honom heter Åtta liv levda (båda de fiktiva verken citeras i texten). Författarnas liv är mycket lika och många drag har de dessutom gemensamma med den riktiga författaren Miguel Syjuco, vilket gör att man blandar ihop det och mycket energi går  ut på att förstå vem som berättar för stunden. Författaren utforskar, som jag förstår det, hur olika val i livet skulle ha påverkat det. Har vi ens något val? Kan vi lita på våra minnen? Vilken är den sanna berättelsen om våra liv? Det hela liknas i flera recensioner vid den ryska docka som Syjuco hittar i Salvadors lägenhet efter hans död. Själv missade jag denna detalj ska erkännas, men liknelsen är ganska tydlig såhär i efterhand. Smile

Titeln alluderar på “ilustrados”, de upplysta, en liberal grupp bestående av Spanienutbildad medelklass i Filippinerna under slutet av 1800-talet som utgjorde kärnan i den framväxande nationalismen.

Det syns i hans ansikte att han söker efter något, han hoppas kunna förjaga det som sticker och bränns i honom och som förminskar honom, och därför finner han det meningsfullt att låtsas vara en medlem av Los Ilustrados – en tänkbar möjlighet för alla moderna utlandsfilippinare efter det prejudikat som sattes av de första Upplysta i slutet av artonhundratalet. Dessa unga filippinska bodhisattvor återvände från utlandet och överlämnade villigt sina parfymerade kroppar, sin honungslena retorik, sina latiniserade tankar och sina skräddarsydda utbildningar till den yttersta saken. Revolutionen.

Ett citat som jag fastnade för kommer från  Syjucos berättelse om när han var väldigt ung och hans flickvän har varit otrogen:

En morgon låtsades jag bli galen. Kanske visade jag att jag faktiskt var galen i och med att jag låtsades.

Det här fick mig att minnas att jag gjorde nåt liknande när jag själv var i tonåren; jag bankade till exempel huvudet i fönsterrutan en gång för att jag ville visa hur arg och frustrerad jag var och hade läst att man skulle göra så. Jag utforskade väl gränser samtidigt som jag hade svårt att säga ifrån innan det gick för långt. Jag har i hela mitt liv fått höra att jag “tar åt mig” och “överreagerar” på saker, men idag vet jag bättre vad som faktiskt är överreaktion och vad som är härskartekniker som man bör reagera på. Jag minns också att jag under en tid var orolig för att jag verkligen var galen, men jag hade helt glömt det tills jag läste den här meningen hos Syjuco. Och det var så skönt att det inte var en stor sak för honom, utan bara nåt som hände i förbigående!

Sammanfattningsvis väcker boken många frågor och det gillade jag. Jag har stått i duschen och funderat på vem som egentligen skrev om vem och var det inte egentligen Miguels döda pappa det handlade om? Jag tyckte dock att romanen var lite för svårläst och innehöll för mycket obegriplig symbolik för att bli riktigt bra, men slutet var väldigt fint. Jag hade också lite svårt för de långa drog- och nattlivssessionerna i Manila, tycker inte att de bidrog till berättelsen. Totalbetyget blir en trea.

Om Sverige

Sverige i sig nämns inte i boken, men det gör däremot Hans Blix och IKEA. Hans Blix “skakar frustrerat på huvudet” i ett tv-inslag innan Syjuco byter kanal. Och vid ett tillfälle sägs att korruptionen gör att IKEA inte kommer att vilja etablera sig på Filippinerna. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att båda dessa fenomen kanske är mer globala än svenska egentligen.

Filippinerna (källa Wikipedia och BBC)

På Filippinerna bor nästan 100 miljoner människor, vilket gör det till världens tolfte folkrikaste land, enligt Wikipedia. Landet består av över 7 000 öar, där det bor flera olika etniciteter och talas över 170 språk. De två officiella språken är engelska och filipino (en variant på tagalog, som är det språk som antagonisterna i Ilustrado talar). Syjuco beskriver de många språken i en flygplanscen:

Runtomkring mig på planet kan jag höra vad hon menade: sjungande ilonggo från en stol nära gången, det melassliknande uttalet får mig att tänka på hur farmor brukade säga saker. Längre bort vid toaletterna hörs klonkande konsonanter från någon som pratar ilocano och vid skiljeväggen hörs bikol. En flygvärdinna pratar tagalog med en äldre herre…

Magellan kom till de filippinska öarna 1521 och dödades senare där. Hans “upptäckt” ledde dock till att öarna så småningom koloniserades av spanjorerna och kristnades. Filippinerna var en spansk koloni tills de överlämnades till USA 1898. Den filippinska republiken gjorde dock uppror mot USA:s ockupation, vilket ledde till det filippinsk-amerikanska kriget 1899-1913. Filippinerna förblev amerikanskt till 1941, då landet ockuperades av Japan. Den 4 juli 1946 erkändes Filippinerna som självständig stat.

Efter självständigheten rådde politisk instabilitet. Ferdinand Marcos valdes till president 1965 och utlyste ett undantagstillstånd 1972 som varade till 1981. Undantagstillståndet förstärkte presidentens makt och det hänvisas ofta till detta i Ilustrados. Annars är väl Marcos mest känd i väst för att hans fru, Imelda Marcos, hade många skor… 1986 skedde en fredlig revolution, vilken tvingade Marcos i exil i Hawaii där han dog några år senare, Imelda Marcos är dock fortfarande aktiv i filippinsk politik.

Efter Marcos har Filippinerna varit en instabil demokrati med stor korruption. Man har problem med kommunistiska och islamiska rebeller, samt miljökatastrofer som tyfoner och jordbävningar.

Nästa land

Nu kommer vi till vårt allra käraste grannland Finland. Jag har läst en hel del böcker från Finland sen tidigare, men det står också ett antal böcker och väntar i bokhyllan så vi får se vad det blir. Jag ska försöka få med både någon finsk och någon finlandssvensk bok.

DSC00701

Val av bok

Det var väldigt svårt att hitta författare från Fiji. På Wikipedia nämns några stycken, men det var omöjligt att hitta några av deras verk. Jag hade tänkt läsa Satendra Nandan, vars böcker jag hittade på Amazon, men så visade det sig att de flesta inte skickades till Sverige.

Men så, för nåt år sen, fick jag en kommentar på min blogg från Världsbokbloggen som håller på med ett likadant projekt som jag (fast lite mer stringent och snyggt, dock har bloggen inte uppdaterats på nåt år så jag vet inte om den fortfarande är aktiv, men jag ska väl inte kasta sten i glashus…). Jag gick in och kollade vilka länder personen i fråga hade läst och såg att hen redan hade läst en bok från Fiji, Tales of the Tikongs av Epeli Hau’ofa, och den boken fanns på Adlibris, så jag härmades och tog samma. Det fanns ytterligare något verk av Epeli Hau’ofa på Adlibris, men den här verkade roligast.

Hau’ofa är inte född i Fiji, utan i Papua Nya Guinea. Men han bor i Fiji och boken utspelar sig på en fiktiv ö som verkar tillhöra Fiji, då huvudstaden Suva nämns vid något tillfälle. Det fick vara godkänt.

Most real roads on our island are very narrow, very crooked, and full of pot holes. Here no secondhand bus from Suva lasts more than six months. There are a few straight roads with no pot holes, but they are all in the bush where they serve no good purpose.

Tales of the Tikongs

Tales of the Tikongs är en samling berättelser från 1983 som beskriver den fiktiva ön Tiko. Hit strömmar biståndspengar och utlänningar som ska utveckla den lilla ön, men det visar sig inte vara särskilt lätt. Vi får följa olika personers sätt att handskas med de förändringar som sker på ett väldigt humoristiskt sätt. Sens moralen i de flesta berättelser tycks vara att all förändring är av ondo, vilket också är den omnipresenta karaktären Manus budskap till sina landsmän.

‘Religion and Education Destroy Original Wisdom’ cry the letters on the back of Manu’s shirt. ‘Over Influenced’ says the front of the same garment. The wearer of the said shirt is one of the best known characters in Tiko; and although His Excellency is the most famous, Manu runs a very close second. As for telling it like it is, Manu is the only teller of big truths in the realm.

Både tikongerna och biståndsarbetarna får en del kängor. Tikongerna beskrivs som lata (och glada) och de samhälleliga institutionerna verkar vara genomkorrupta och totalt stagnerade. Utlänningarna som vill utveckla Tiko verkar helt inkompetenta, om än välvilliga. Som läsare sitter jag dock och hoppas att någon vettig person ska komma med ett bra utvecklingsförslag och sparka igång de där gubbarna… Jag vet inte om det är mina västerländska glasögon som gör det eller om författaren ändå har velat förespråka nån slags medelväg – skynda långsamt typ.

Min favoritberättelse är nog The second coming som beskriver hur tjänstemannen Sailosi Atiu jobbar som assistent till engelsmannen och antropologen Mr Eric Hobsworth-Smith som är chef för “Bureau for the Preservation of Traditional Culture and Essential Indigenous Personality”. Sailosi härmar Mr Hobsworth-Smiths engelska maner, tills Tiko blir självständigt, engelsmännen kastas ut och Sailosi själv blir chef för byrån. Han anpassar sig då åter igen:

And, as was then fashionable in the heat of the immediate post-independence nationalistic fervour, Sailosi moved quickly to purge himself of all pernicious imperial influences and embarked upon the restoration and preservation of his essential indigenous personality.

Sailosi försöker anställa unga tikonger med examina från utländska universitet på sin egen gamla tjänst, men dessa vill reformera allt på en gång, tröttnar snart och flyttar utomlands igen. De forna kolonialmakterna vill dock botgöra för sina tidigare brott och skickar kvalificerad personal som betalas av hemländerna för att utveckla Tiko.

Thus the vacancies created by the flight of over-skilled Tikongs were filled with alacrity by alien-experts, technical advisers, volunteers, and Third World elite employees of the Great International Organisation.

I det här fallet leder det till att Mr. Hobsworth-Smith återkommer, fast nu som Sailosis assistent. Det här blir naturligtvis inte bra även om jag inte ska avslöja exakt hur det slutar.

Jag tycker att den här novellen är en väldigt träffande beskrivning av mina egna erfarenheter som praktikant på UNWFP i Baku. Mitt bidrag till internflyktingarna i Azerbajdzjan var nog lika med noll, men värdet får väl anses vara att jag har sett delar av världen och gjort erfarenheter som annars hade varit svåra att få. Min tilltro till FN-systemet fick sig dock en rejäl törn, men det är en annan historia… Läs dock gärna Hau’ofas bok för det finns mycket där som inte ligger långt från verkligheten.

Jag tycker om boken, den är rolig, lättläst och mycket tänkvärd. Ibland sätter man verkligen skrattet i halsen. Det jag saknar är ett kvinnligt perspektiv. Alla berättelser handlar om män. Kvinnor förekommer bara i biroller som hustrur, älskarinnor/sekreterare och tokiga tanter. Eftersom allt är skrivet i en humoristisk ton har jag ibland svårt att avgöra vad som är medveten satir och drift med fördomar och vad som är riktiga fördomar. Intressant är att kvinnorna beskrivs som väldigt sexuellt aktiva och pådrivande, medan deras åldrande män börjar bli impotenta. Det är befriande, samtidigt som det är svårt att tro att någon kvinna skulle vilja ha sex med många av de gubbar som beskrivs i boken. Hustrumisshandel beskrivs också, i samma skämtsamma ton, och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Hade dock varit intressant om någon av novellerna hade handlat om en kvinna.

Fiji

Jag vet ingenting om Fiji. Av Stillahavsländerna är det väl det mest kända – förutom Hawaii men det är ju ingen egen stat. Jag vet dock inte varför Fiji är mer känt än till exempel Nauru? För allt jag förknippar landet med är palmer, kokosnötter, sandstränder och blomsterkransar – och det finns väl även i de andra länderna? Och så finns ju bilden från bl.a. Pippi om Söderhavsöar som lite farliga och mycket primitiva med kannibaler, hajar och tjocka hövdingar. Tales of the Tikongs har tyvärr inte hjälpt mig att skapa mig en riktig bild av landet, förutom att kristendomen verkar vara den dominerande religionen, så jag tar hjälp av Wikipedia nedan.

Fiji består av 332 öar, varav 110 är bebodda. Huvudstaden Suva ligger på ön Viti Levu och på denna ös kuster bor tre fjärdedelar av Fijis 860 000 invånare. Fiji har en av Oceaniens mest utvecklade ekonomier där turismen står för en betydande del (kanske är det därför landet är mer känt). Landets officiella språk är fijianska, fijiansk hindi och engelska.

Landets största etniska grupp är etniska fijianer (ca 54 %), på andra plats kommer indo-fijianer (ca 38 %) som har sitt ursprung i Indien och kom till Fiji med britterna på 1800-talet för att jobba på sockerplantagen. Det finns en del politiska spänningar mellan dessa två grupper. Andra mindre etniska grupper är rotumer, européer, kineser m.fl. Den största religionen är kristendomen (64.5%) och den största kristna kyrkan är Metodistkyrkan (totalt 34.6% av befolkningen tillhör den), indo-fijianerna är främst hinduer (totalt 27.9%) och muslimer (6.3%).

Melanesier bosatte sig tidigt i Fiji. Den tidiga historien inkluderar många stamkrig och kannibalism, vilket enligt Wikipedia gjorde att det dröjde länge innan västerlänningar tog sig i land på öarna. Landet blev brittiskt 1874, men i en mässlingsepidemi 1875-76 dog en tredjedel av landets befolkning.

1970 blev Fiji självständigt. På 80-talet ägde två militärkupper rum på grund av att regeringen ansågs domineras av indo-fijianer. Kupperna ledde till att många indo-fijianer flydde landet. Under 2000-talet har ytterligare två militärkupper ägt rum, men 2014 hölls demokratiska val. Fiji styrs idag av premiärminister Frank Bainimarama.

Jag har blivit väldigt sugen på att besöka Fiji nu. Det ligger så otroligt långt borta och är så annorlunda rent geografiskt. Jag vet så lite om regionen och det verkar vara så vackert, så jag måste resa dit nån gång. Tyvärr är resorna väldigt dyra. Sad smileMen nån gång…

Nästa land

Filippinerna står nu på tur, så vi blir kvar i Stilla havet. Har läst två böcker som utspelar sig i Filippinerna, men ännu ingen bok av någon filippinsk författare. Har dock hittat en i svensk pocket, så det känns lovande.

Jag har mycket tid att läsa just nu, så jag hade tänkt försöka göra den här läsutmaningen i år. Kanske blir nåt blogginlägg om det känns relevant.

Hittills har jag klarat av dessa 16 kategorier (har länkat till dem jag bloggat om, övriga har författarens land inom parentes):

a book with more than 500 pages – Gå inte ensam ut i natten av Kjell Westö (Finland)

a book with a number in the title – De 7 vuxensynderna av Karl Eder (Sverige)

a funny book – Med livet framför sej av Emile Ajar (Frankrike)

a book with a one-word title – Sönderfall av Horacio Castellanos Moya

a book of short stories – Tales of the Tikongs av Epeli Hau’ofa (Fiji – blogginlägg kommer inom kort)

a nonfiction book – Dawit och friheten av Johan Karlsson och Richard Sjöberg

a book from your favorite author that you haven’t read yet – The emperor av Ryszard Kapuscinski

a book based on a true story – 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye

a book that scares you – Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru (Sverige)

a book you can finish in a day – Kunskapens frukt av Liv Strömqvist (Sverige)

a trilogy (the first) – Stalins kossor av Sofi Oksanen

a trilogy (the second) – Utrensning av Sofi Oksanen

a trilogy (the third)   – När duvorna försvann av Sofi Oksanen (Finland)

a book from your childhood – Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery (Kanada)

a book that takes place in your hometown – När bergen andas av Yeshiwork Wondmeneh

a book that was originally written in another language – Den sjunde fredsvåren av Viivi Luik

a book set during Christmas – Gods and beasts av Denise Mina (Skottland)

a play – Hopp: historien om Moses och Mannas kärlek och andra texter av Dawit Isaak

DSC00697

Val av bok

För ett par år sedan deltog jag i ett bokbyte via bloggen och då fick jag När bergen andas. Det har dock tagit sin tid för mig att komma till Etiopien, då mitt bloggande är högst oregelbundet beroende på tid och lust. Men nu är jag här och jag har äntligen läst boken. Författaren Yeshiwork Wondmeneh är född i Etiopien, men kom till Sverige 1978 och boken utspelar sig till största del i Stockholm. Den fick räknas ändå.

Jag har också läst den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuscinskis bok The Emperor. Kapuscinski återkommer jag till ganska ofta, då jag älskar hans reportage och han har skrivit om de flesta hörn i världen. The Emperor fick jag i födelsedagspresent av min make för några år sen, men har sparat den till detta tillfälle. Den handlar om Etiopiens siste kejsare, Haile Selassie.

Sist har jag också läst Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar om deras tid som fängslade i Etiopien. Den dök upp som förslag i min bokcirkel, vilket passade mig då jag just skulle läsa min Etiopienbok, så jag röstade för det förslaget. Smile

Med hjälp av de här tre böckerna och en film har jag fått en ganska god bild av Etiopiens nutidshistoria.

När bergen andas

När bergen andas handlar om Sara från Etiopien som gifter sig med en landsman i Sverige. Man förstår att hon flyr från något, men från vad får man veta först i slutet av boken. Den historien berättas i flashbacks från hennes liv i Etiopien under kommunistdiktaturen, medan huvudberättelsen handlar om Saras liv i Sverige. Hur hon försöker integreras i det svenska samhället och få en fungerande relation till sin make.

Jag tycker inte boken är så bra. Den är lättläst och det är intressant att se med en invandrares ögon på Sverige, men den är ganska förutsägbar och griper inte tag i mig. Språket är ganska svulstigt, nästan ranelidskt, och det har jag svårt för. Måste ändå säga att det är imponerande skrivet av någon som inte har svenska som modersmål.

Hon öppnade alla sina sinnen för de nya, främmande orden. Hon lät dem rotera i sin mun, studsa mot gommen, vikas runt med tungan, nudda de mjuka läpparna och kana ner i svalget.

Etiopiens historia (källa Wikipedia)

Etiopien har en lång och stolt historia. Namnet är känt som kunga-/kejsardöme sedan antiken och Etiopien var det nästförsta landet (efter Armenien) att införa kristendom som statsreligion. Det är ett av de två länder i Afrika (det andra är Liberia) som aldrig har varit koloniserade, men det ockuperades av Italien 1936-1941.

Den historia som täcks in av de böcker jag har läst börjar med den siste kejsaren Haile Selassie som regerade 1916 till 1974. Han försökte modernisera landet, men hans största insats var att han lyckades få britterna att hjälpa Etiopien att stoppa den italienska ockupationen. En mindre hedervärd handling var att han annekterade Eritrea, vilket ledde till ett långt självständighetskrig.

1974 störtades Haile Selassie av en kommunistisk junta, “derg”, och Mengistu Haile Mariam tog över styret. Detta kallas derg-perioden och den varade 1974 – 1991. Den innefattade “den röda terrorn” 1977 – 78 då ett stort antal människor som sågs som fiender till juntan fängslades och avrättades.

De intellektuella hade efter militärens permanenta maktövertagande delats i två falanger. Ena delen ville stödja militären och verka för en reformistisk politik, medan den andra delen anklagade militären och dess allierade för att vara sovjetimperialismens lakejer som stal folkets makt med vapen.

Väldigt många, speciellt unga, anslöt sig till den förbjudna oppositionen EPRP, Etiopiska Folkets Revolutionära Parti. (Citat: När bergen andas)

Juntans kupp startade ett inbördeskrig i Etiopien som varade tills juntan hade störtats av EPRP 1991. Mengistu flydde då till Zimbabwe där han är kvar än idag.

De första valen hölls 1995 och rebelledaren Meles Zenawi valdes till premiärminister. Han utvecklades själv snart till en diktator och förblev vid makten till sin död 2012. Ny premiärminister är sedan dess Hailemariam Desalegn.

The Emperor

DSC00693

Den här boken handlar om Etiopiens sista kejsare Haile Selassie och innehåller intervjuer med människor från hans hov. Den är skriven efter att han blev avsatt och beskriver hur och varför det skedde. När man läser väcks dock frågan hur Etiopien över huvud taget kunde regeras under kejsartiden, då systemet verkar ha varit genomkorrupt. Boken lär även ha uppfattats som en kritik mot det kommunistiska styret i Polen, vilket inte är helt långsökt. De flesta korrupta system och auktoritära styren kan nog ta åt sig av kritiken i den här boken.

I Neal Aschersons förord beskrivs The Emperor som Kapuscinskis mästerverk, men jag föredrar nog hans mer personliga och filosoferande böcker. Upplägget i den här boken är emellertid fantastiskt: han låter olika anonyma tjänstemän beskriva kejsarens dag timme för timme och lyckas få fram inte bara det befängda i livet vid hovet, utan också de skeenden i Etiopien som så småningom leder till statskuppen som avsätter kejsaren. Det hela sätts i ett sammanhang och blir begripligt, vilket är mycket snyggt gjort, men lite tråkigt. Jag får kämpa en aning med att ta mig igenom den här boken – jag vet ju hur det kommer att sluta. Winking smile

Teza

Förutom de tre ovan nämnda böckerna har jag också sett filmen Teza, som jag tyckte väldigt mycket om. Den handlar om en man, Anberber, som återvänder till sin hemby efter många år utomlands. Han haltar, lider av mardrömmar och plågas av något hemskt som har hänt. Genom flashbacks (liksom i När bergen andas) får vi inblickar i hans liv i Tyskland och återkomsten till Etiopien under den kommunistiska diktaturen. Sakta närmar vi oss den traumatiska händelsen.

Nutiden, livet i byn, är vackert, men ibland väl långsamt filmat. Flashbacksen är mer spännande med mer driv. De är också väldigt intressanta för att få inblick i etiopiska intellektuellas liv i Etiopien under den röda terrorn. Den senare verkar mycket brutal, med många nattliga räder då folk fängslas på lösa grunder. Alla är rädda.

Dramaturgin påminner mycket om När bergen andas och boken och filmen slutar dessutom väldigt likartat.

[Spoilervarning!] De hemska händelser från Etiopien som Sara bär med sig är i slutändan inte vad som knäcker henne, utan det är svenska nazister. Samma sak sker i Teza. Det är inte kommunistregimen som har utsatt Anberber för det grova våld som har lett till att han har fått amputera ett ben – utan tyska nazister.

Nu undrar jag om det är en slump att de två historierna är så lika eller om de båda influerats av en tredje källa? Boken kom ut först, i Sverige, så det verkar osannolikt att den skulle ha påverkat regissören Haile Gerima, men det är förstås möjligt. Jag undrar också om det handlar om att både bok och film riktar sig till en utländsk publik samtidigt som de kritiserar Etiopien. Kanske är det ett sånt tabu att man kommit på samma idé: att hålla upp en spegel för tittaren/läsaren och låta dem konfronteras med sina fördomar om det egna landets förträfflighet? Etiopien framstår då inte som unikt våldsamt, men personligen tycker jag att det är väldigt stor skillnad på statligt sanktionerat våld och på huliganers dito.

438 dagar

DSC00688

Den här boken handlar om Perssons och Schibbyes resa till Etiopien för att skriva om konflikten i Ogaden-regionen i östra Etiopien och om det svenska oljebolaget Lundin Oils (idag Lundin Petroleum) eventuella ansvar i denna konflikt. Av detta blir dock intet, då journalisterna tillfångatas i Etiopien och fängslas – i totalt 438 dagar. I denna bok får man alltså lära sig en del om etiopisk politik och mänskliga rättigheter i Etiopien idag (ser inte så bra ut).

Här skriver de om etiopisk nutidshistoria genom att fundera kring en fängelsevakt som jobbat i Kalityfängelset i Addias Abeba, där Persson och Schibbye satt fängslade, i 32 år:

När Etiopiens enväldige och mytomspunne kejsare Haile Selassie störtades 1974 måste han ha varit en ung polis. Vilken var hans roll när den nye ledaren Mengistu inledde den “Röda terrorn” i slutet av 70-talet, och tiotusentals oppositionella avrättades?

När Etiopien sedermera utropades till socialistisk enpartistat satt han här som vakt, likaså under de efterföljande åren av massvält då Etiopien blev synonymt med döende barn med uppsvällda magar. /…/

På den tiden var dagens premiärminister Meles Zenawi själv en gerillakrigare i bushen. När Tigreanska befrielsefronten och andra regimmotståndare i maj 1991 tågade in i Addis Abeba och tvingade bort Mengistu tömdes det här fängelset på politiska fångar. Och Den snälle fortsatte att vicka på sin stol.

Sedan förvandlades även demokratikämpen Zenawi till en allt mer enväldig härskare. Efter valet 2005, då 30 000 personer greps och över 100 ledande regeringsmotståndare åtalades för högförräderi, fanns återigen gott om samvetsfångar som kunde få fem minuter var i solen. Olika ledare, samma förtryck.

Jag var lite skeptisk till den här boken initialt. Jag tyckte att författarna gjorde ett arrogant intryck och hade nog (jag skriver “nog” för jag hade inte riktigt tänkt så mycket över huvud taget) av uppfattningen att de fick skylla sig själva när de åkt in illegalt i ett av världens farligaste områden med hjälp av en militant rebellgrupp.

Jag fick dock tänka om ganska snart för boken är bra (även om dialogen är rätt tröttsam), Persson och Schibbye framstår som sympatiska och jag håller med dem om att journalistik är viktigt och kanske kräver andra medel än de rent legala för att vissa grupper ska kunna komma till tals – även om jag fortfarande tycker att frågan är mångfacetterad.

Boken växlar mellan Persson och Schibbye som berättare, men den är väldigt enhetligt skriven och jag läser i efterordet att Persson har dyslexi, så jag misstänker att det är Schibbye som har skrivit hela boken. Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och lättläst bok som väcker många frågor om vad som är rätt och fel, vilket ansvar man har som medmänniska m.m. Jag rekommenderar verkligen en läsning, eller att lyssna på deras sommarprat från 2013.

Nästa land

Nu lämnar jag bokstaven E och övergår till F. Först kommer Fiji. Har fasat lite för Stilla Havsländerna, eftersom jag tror att det kan bli svårt att hitta litteratur därifrån. Jag har i alla fall hittat en bok som typ kan räknas som fijiansk. Jag är lite tveksam till om jag kommer att gilla den, men den är tunn, så förhoppningsvis går det ändå fort att läsa ut den.

DSC00684

Val av bok

Den enda författare jag kände till från Estland var Jaan Kross och jag hade först tänkt läsa honom, men så ville jag gärna läsa en kvinnlig författare eftersom jag har läst så många manliga, särskilt från Europa. En god vän till mig är doktor i baltiska språk, och även om jag naturligtvis vet att estniska inte är ett baltiskt språk frågade jag henne om boktips och fick snabbt en ganska utförlig lista som jag har sammanfattat här (mina länkar):

Om du inte har läst Viivi Luiks Den sjunde fredsvåren så måste du absolut göra det! Den är jättebra. Annars är jag inte alls så insatt i estnisk litteratur, men Luik har ju översatts till svenska, t.ex. Historiens skönhet.

På 30-talet kom en roman med titeln Jag älskade en tysk av Anton Hansen Tammsaare, som fick en intertextuell efterföljare under sent 90-tal med titeln Jag älskade en ryss av Maimu Berg.

Jag kan också rekommendera en novellsamling med modern estnisk litteratur: Estland berättar: hur man dödar minnet: 14 noveller och särskilt en novell av Jaan Kross där ett sovjetiskt fånglägerliv skildras humoristiskt. Kross har ju också skrivit Kejsarens galning, som jag minns att jag tyckte var otroligt bra.

En bok som blev mycket omtalad för ca femton år sedan var romanen Gränsland av Emil Tode (pseudonym för Tõnu Õnnepalu) som handlar om bögliv i Paris (och kanske Tallinn). Den finns översatt till svenska.

Även om Sofi Oksanen är en finsk författare så handlar ju hennes böcker om Estland, så dem kan man ju inte förbigå (du får väl göra en utvikning i din blogg).

Valev Uibopuu har skrivit romanen Fyra eldar som är översatt till svenska för länge sedan.

Jag bestämde mig för att läsa Den sjunde fredsvåren, eftersom den rekommenderades så varmt, liksom novellen av Jaan Kross. Den senare kommer jag inte skriva om här, men den var verkligen bra och jag tänker ta mig an Kejsarens galning vid tillfälle. Tror att det är en författare i min smak.

Sofi Oksanens första två böcker i Estlandstrilogin har stått i bokhyllan och väntat hur länge som helst, så dem har jag också passat på att läsa. Jag sitter ändå fast i soffan och ammar hela dagarna, så jag hinner läsa mer än vanligt.

Till sist lånade jag också två av Ilon Wiklands barnböcker på biblioteket. Var är Sammeli? och Den långa långa resan. Den senare handlar om Ilon Wiklands flykt från Estland under kriget.

Jag har varit i Tallinn ganska många gånger. Första gången på 90-talet, senaste gången för tre år sen med äldsta sonen. Bilden nedan kommer från det senaste besöket.

Tallinn

Den sjunde fredsvåren

Den sjunde fredsvåren handlar om en liten flickas liv i Viljandi-trakten i södra Estland från augusti 1950 till tidig vår 1951, den sjunde fredsvåren. I boken händer inget särskilt egentligen och ibland var den lite seg, det ska erkännas. Men också helt fantastisk. Naturskildringarna är jättefina, det känns som om jag var där och beskrivningen av flickan är så bra, jag minns plötsligt min egen barndom och blir väldigt nostalgisk när jag läser, trots att min barndom tryggt i Sverige såklart var väldigt annorlunda. Luik lyckas beskriva väldigt allmänmänskliga känslor på ett mycket fint sätt.

Flickan bor med sin mamma och mormor. Det är framför allt relationen mellan flickan och mormodern som är i fokus. Flickan står för framtiden, utvecklingen och mormodern för historien och traditionerna. Mamman är väldigt ung och står mitt emellan. Hon tillhör de vuxna, men uppmuntrar i smyg dotterns uppror och hyss. Pappan som dyker upp ibland är också en blandning mellan det nya och gamla. Han håller på med maskiner och kommer med en motorcykel och radio, men tar också med dottern till sin barndoms gård och har en faiblesse för att plantera äppelträd.

Framtiden accentueras genom “flash-forwards” i dotterns liv. Ett väldigt spännande grepp som får en att tappa fotfästet i historien lite grann. Man inser livets förgänglighet – och utveckling. Boken kom ut 1985, så vi vet dessutom mer om framtiden än författaren, vilket gör det ännu mer intressant, tycker jag.

Hon [mormor] värjde sig instinktivt både mot mig och mot höghus, Rubiks kub, fickräknare, kulspetspennor med inbyggda klockor, spaningsflygplan, mot hela det grå och galna slutet på detta århundrade. Men mor kom inte undan, tillsammans med mig föll allt detta henne om halsen och hon förmådde inte längre värja sig.

Det jag har lite svårt för är att dottern skildras så negativt. Hon är mest sur, grinig och elak hela tiden. En liten egocentrisk besserwisser. Och, visst, såna är ju barn, men de har ju en hel del försonande drag också som inte finns med här. Hennes mamma och mormor verkar tycka om henne, så jag tror inte att hon var ovanligt elak på nåt sätt. Jag undrar om författaren har egna barn, eller om hon kanske inte gillar barn?

Romanen är också rolig ibland. Särskilt i samspelet mellan mormor och barnbarn. Flickan älskar böcker och läser gärna högt för de andra. Här läser hon en socialrealistisk berättelse om kolchosbönder ur en läsebok och håller sen förhör med sin mormor:

Ett gräl var under uppsegling, men jag hade överseende med det och meddelade henne förmanande: “Sovjetmakten lät hämta garvare, järnvägsarbetare, bagare och många andra slags yrkesarbetare från storstaden till hjälp åt kolchosbönderna.” Lättad fortsatte jag till nästa fråga och läste rasande: “Beskriv hur du har iakttagit utdikningar av mossar och dikesgrävning.”

Mormor sa irriterat: “Inte går väl nån vettig människa för att se på när andra arbetar! Jag har själv grävt ett dike nere vid vårt fält. Det var fanimej inget vidare arbete, jag fick ont i bröstet av det!”

Sverigebild

Jag vet att jag började med en liknande rubrik någon gång, vars syfte var att följa upp de referenser till Sverige som förekommer i litteratur världen över. Jag tycker det är spännande att se Sverige med andras ögon. Men sen har jag glömt bort denna ambition (eller så har Sverige helt enkelt inte förekommit i de böcker jag har läst sen dess), men i Den sjunde fredsvåren nämns Sverige vid några tillfällen.

En del svenska platser nämns i de flash-forwards som förekommer. Vid något tillfälle jämför hon hur barn hade det på andra ställen vid samma tid till exempel på Valhallavägen. Flera liknande passager finns, och jag förstår att Sverige anses vara en trygg och välmående plats i jämförelse med västra Estland under Sovjettiden. Dessutom refereras någon gång till nån bekant som flytt till Sverige.

Ilon Wikland

DSC00686

Ilon Wiklands bok Den långa, långa resan är också en barndomsskildring av en uppväxt i Estland. Fast den här flickan bor i staden och inte på landet. Den utspelar sig under krigsåren, alltså något tidigare än Den sjunde fredsvåren och flickan Ilon flyr ensam till Sverige. Det är en sorglig bok men Wiklands idylliska (och fantastiska) bilder och det lyckliga slutet gör att den ändå fungerar för små barn. Min fyraåring tyckte det var lite otäckt och frågade en del om ifall det skulle kunna bli krig i Sverige (“självklart inte” måste jag svara).

Som en parentes kan här nämnas att vi dessutom nyligen läste Systern från havet av Ulf Stark och Stina Wirsén om ett finskt krigsbarn som kom till Sverige under kriget. Väldigt lik den här faktiskt. Sonen sa att han gillade båda, men de var samtidigt lite för otäcka för att han skulle vilja läsa dem igen.

Var är Sammeli? har jag läst för två-åringen (han fyller nästa vecka). Han gillar hundar och tycker det är jättekul att leta efter Sammeli på varje uppslag. Jag tycker så mycket om Wiklands bilder, så jag läser gärna de här böckerna om och om igen.

Ett annat aktuellt barnboktips är Prokofjevs Peter och vargen som nyligen kommit i ny svensk utgåva, illustrerad av Ilon Wikland med musik av Kungliga filharmoniska orkestern och berättad av Mark Levengood. Jättejättefin.

Sofi Oksanen

DSC00685

Jag har som ovan nämnts även läst två av Sofi Oksanens böcker som utspelar sig i Estland. Båda var jättebra. Stalins kossor handlar om en ung kvinna vars mamma är est och pappan finne. Hon skäms för mammans etnicitet och har lärt sig att förneka den delen av sitt ursprung, samtidigt som modern och Estland står henne väldigt nära, medan hennes finska far är en skitstövel som umgås flitigt med prostituerade. Flickan utvecklar ätstörningar och stora delar av boken handlar om det. Det är intressant och väldigt välformulerat, men jag tycker att det blir lite mycket av mat och kräkningar efter ett tag. De delar som istället handlar om släkten i Estland och hennes mammas historia tycker jag är otroligt bra. Hade gärna velat ha mer av det.

Utrensning handlar om en äldre kvinna i Estland i början av 90-talet när Estland just har blivit självständigt. En ung, blåslagen flicka kommer hem till henne och i tillbakablickar får man följa båda deras historia och hur de hänger ihop. Mycket bra, men även här hade jag velat ha mer. Vad hände i exilen? Hur gick det sen? Jag kommer definitivt att läsa mer av Oksanen, jag tror att hon kommer att utvecklas till en fantastisk författare (hon är redan bra, men jag hoppas att hon kommer att bli ännu bättre Smile).

Estland

Estland tillhörde tyska orden på medeltiden, 1561-1721 tillhörde landet Sverige, från 1721 till första världskriget var det en del av Ryska imperiet och därpå följde en period av självständighet mellan världskrigen. 1939 införlivades Estland i Sovjetunionen, ockuperades av tyskarna 1941-1944, för att sedan återgå till Sovjet. 1991 deklarerade man åter sin självständighet. (källa Wikipedia).

Under kriget var det många ester som stödde tyskarna av samma anledning som i Finland – man ville inte tillhöra Sovjetunionen. De som hade stött tyskarna straffades sedan hårt av ryssarna, många avrättades, deporterades eller skickades till fångläger. Många män deltog i en partisanrörelse mot ryssarna, de s.k. skogsbröderna. Detta skildras såväl i Oksanens böcker som i Den sjunde fredsvåren, där det fortfarande förekommer män i skogen. Flickan tycker att det är skrämmande att röra sig där, då man kan råka stöta på ett matpaket eller höra främmande läten som tillhör skogsbröderna. Dessa spår ska man inte låtsas om och ser man en främmande man hos grannen så nämner man det inte för någon.

Jag känner starkt för de baltiska staterna och vill gärna lära mig mer om deras historia. Nästa gång jag reser till Estland ska jag försöka se lite mer av landsbygden också. För den som vill läsa ännu mer om Estland kan jag tipsa om Feministbiblioteket som listar ytterligare böcker från landet.

Nästa land

Nästa land är det sista på bokstaven E, nämligen Etiopien. Tematiskt hade det förstås blivit snyggare att ha Eritrea och Etiopien ihop, men är man nu slav under alfabetet så är man… Winking smile Så efter en liten utflykt i vårt grannland återvänder vi alltså till Afrikas horn.