Val av bok

Den här boken köpte jag för länge sedan, då jag blev tipsad av en kollega som varit i Burma. En kvinnlig burmesisk författare som skriver på burmesiska om Burma – ett solklart val för mig. Enligt baksidestexten är det “The first novel ever from a writer living in Burma to be published in translation in America”. Översättningen är gjord 2008, skulle tro att boken är skriven ungefär då också.

Jag upptäckte dessutom att George Orwell skrivit en roman som utspelar sig i Burma, så jag kunde inte låta bli att läsa den också eftersom jag gillar honom. Jag fascinerades över att omslagen var så lika, så därför fick de komma med på samma bild ovan.

Kort om Burma

Burmeserna har funnits i landet sedan 800-talet. De införde theravada-buddhismen i landet, etablerade skriftspråket och grundade ett kungarike, som fortlevde fram till 1200-talet då mongolerna invaderade. Därefter var det många små kungariken som slogs mot varandra, och så småningom mot européerna. Burma blev en del av brittiska Indien 1886 – 1948. När landet blev självständigt infördes parlamentarisk demokrati. Landet blev, till skillnad från de flesta före detta kolonier, inte en del av det brittiska samväldet. 1962 genomfördes en militärkupp och landet har sedan dess varit en militärdiktatur. Just nu gemomförs dock omfattande reformer, och landet verkar vara på väg mot en ljusare framtid igen. (källa: Wikipedia).

Angående namnet “Burma” eller “Myanmar”: som jag förstår det är det militärdiktaturen som infört namnet Myanmar. Sverige använder officiellt fortfarande det gamla namnet Burma och jag gör detsamma. Kuriosa: av någon anledning uttalar många jag talat med “Burma” med engelskt uttal. Varför? Är det det korrekta burmesiska uttalet? Men man uttalar ju inte “USA” med engelskt uttal. Jaja, bara en parentes, men jag har förbryllats över detta.

Smile as they bow

Smile as they bow beskriver en religiös festival, Taungbyonefestivalen. Varje festivaldag är ett kapitel och handlingen rör sig kring Daisy Bond. Bond är en s.k. “nat kadaw”, ett slags medium som talar med andarna, “nat”. Dessa medier är, åtminstone i den här romanen, huvudsakligen homosexuella män, så även Daisy Bond. Se klipp från Taungbyonefestivalen på Youtube – mycket fascinerande.

Först tänkte jag att det var väldigt frisinnat att skriva om en slags homosexuell subkultur och att Burma, på vissa områden, måste vara ett öppet och jämställt land. Men ju mer jag läste desto mer kände jag att de här männen inte porträtteras särskilt positivt. De är gamla, fula, falska och köper sig unga män. De lurar åt sig pengar och är bara intresserade av att stå i centrum. Bokens egentliga hjälte är Daisy Bonds unga älskare, Min Min, som inte är homosexuell – utan snarare föraktar Daisy Bond och det liv han för. Min Mins mor sålde honom i unga år till Daisy Bond, men Min Min drömmer om att rymma med en vacker flicka.

Kvinnorna i romanen, Daisy Bonds kunder, beskrivs dock som väldigt starka och självständiga. De reser själva och verkar ha egna pengar, så det känns ganska jämställt.  Och de homosexuella “nat kadawerna” accepteras ju uppenbarligen, vilket är långt ifrån sant i många europeiska länder. Sedan har jag ju aldrig varit i Burma och har ingen aning om hur det ser ut i verkligheten utanför denna bok. Boken känns inte alls politisk när jag läser den, det enda jag egentligen anar är att det finns stora klasskillnader i landet. Sedan läser jag i en tidningsartikel att homosexualitet är förbjudet i Burma, liksom denna bok, så uppenbarligen finns det politiska nyanser som jag missar.

Det finns något livsbejakande och myllrande i berättelsen som är härligt och som jag i tanken kopplar samman med den burmesiska kulturen. Nu Nu Yi beskriver festivalen och dess besökare väldigt väl – troligen med en utländsk läsare i åtanke. Det är möjligt att det är lite romantiserat, men det gör mig ingenting. Jag tänker att det ändå är positivt att man läser om en annan kultur och tänker att det verkar glatt och trevligt, än att man inte läser alls, eller har en negativ inställning. Sedan inser ju jag också att det finns stora problem i detta land, som inte diskuteras här.

Jag tycker att boken var trevlig att läsa, men tyvärr lite svår att komma igenom, trots att den bara innehåller cirka 150 sidor. Den är lite för opersonlig och fängslar inte. När man väl har förstått vad festivalen går ut på, hur Daisy Bond arbetar och hur exotiska och färgglada burmeserna är, så tillförs inget mer. Det blir inga djuplodande porträtt, det ställs inga moraliska eller etiska frågor, det är bara en beskrivning som fortsätter och fortsätter och fortsätter…

Burmese days

George Orwell, eller Eric Blair som var hans riktiga namn, föddes i Indien och levde i Burma 1922 – 1927, då han tjänstgjorde i “Indian Imperial Police”. Han upprördes av det koloniala systemet, och när han kom tillbaka till England skrev han romanen Burmese days (1934). Till skillnad från Smile as they bow är den mycket fängslande. Man har svårt att lägga den ifrån sig, vill veta hur det går. Den tvingar en också att tänka kring fördomar, civilkurage m.m. Vilket är precis vad jag vill ha av en bok – en bra historia, en stunds flykt, men samtidigt ska den väcka nya tankar. I det här fallet fortsätter man att fundera och rannsaka sig själv även när man lagt boken ifrån sig. Jag tror att den kommer att finnas med mig länge.

Det negativa man kan säga är att det, utom möjligen huvudpersonen Mr. Flory, inte finns en sympatisk människa i hela romanen. Det är ganska deprimerande läsning, men också riktigt bra. Jag undrar hur boken mottogs när den kom ut? Jag tycker ju att de rasistiska britterna är vidriga, men så kanske den inte lästes i England på 30-talet? Boken rekommenderas varmt – vare sig man är intresserad av Burma eller inte.

Enligt Emma Larkin, som skrivit en introduktion i min bok, skämtar man i Burma om att Orwell var profetisk och inte bara skrev en, utan tre, böcker om Burma. Först Burmese days, om kolonialtiden, sedan Djurfarmen, som beskriver en socialistisk revolution som går fel, det vill säga militärkuppen i Burma 1962, och sist 1984  - en dystopi som ska beskriva militärdiktaturen idag. Larkin har själv skrivit en bok om Orwells liv i Burma, som verkar spännande: Finding George Orwell in Burma.

Övrig litteratur om Burma

Burma är ett land som av någon anledning blir mycket uppmärksammat i Sverige (och resten av västvärlden), till exempel av Svenska Burmakommittén. Det är så klart jättebra, men jag undrar varför just Burma får så mycket plats i nyhetsflödet och inte, säg, grannlandet Laos? Hur som helst leder detta till att det finns en hel del litteratur om landet att tillgå.

Själv har jag läst Daniel Masons bok Pianostämmaren tidigare. Den utspelar sig också under kolonialtiden och handlar om en man som åker till Burma från England för att stämma ett piano. Annars minns jag inte så mycket av beskrivningen av landet Burma, utan det som fastnat är pianostämmarens avsked från sin fru och hur förhållandet utvecklas. Kanske för att jag själv befann mig på långt avstånd från min blivande make när jag läste den. En läsvärd bok.

Ett flertal böcker har skrivits om demokratikämpen och Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi, till exempel Chee Soon Juans Järnfjäril, Jesper Bengtssons Aung San Suu Kyi – en kamp för frihet och Aung San Suu Kyis egen Letters from Burma. Jag har dock inte läst någon av dem.

Val av bok

Det ska erkännas att jag inte såg fram emot att läsa den här boken, men det var verkligen den enda bok jag hittade från Burkina Faso översatt till engelska. På franska fanns ett större utbud, men det vore allt för svårt för mig.

Spirituella böcker är dock inte alls min femma, som jag kanske har nämnt tidigare, så jag var verkligen orolig för hur jag skulle orka ta mig igenom något med orden “ritual”, “magic” och “shaman” på framsidan! Det har jag dock gjort, om än i snigelfart, och det var inte en helt bortkastad upplevelse. Absolut inte.

Barndomen i byn

I boken Of water and the spirit beskriver den burkinske shamanen och författaren Malidoma Patrice Somé sin uppväxt på en fransk missionärsskola och hur han sedan återvänder till sin hemby och genomgår initiationsriten för att bli man.

Han börjar berättelsen i sin hemby, tillhörande Dagarafolket i södra Burkina Faso. Här beskriver han med fantastisk tydlighet minnen från sin tidiga barndom. Och nu dyker magin upp.

When you here a person speaking out loud, alone, you don’t talk to them because he or she may be discussing an important issue with a spirit or ancestor.

Han träffar en kanin som pratar med honom,  och diverse häxkonster utförs under hans älskade farfars begravning. Dessa företeelser är, i min världsbild, helt bisarra och det gjorde mig nästan arg i början. Förväntar sig författaren att jag verkligen ska tro på att det kom små blåa lilliputtar på begravningen? Jag försökte förtvivlat att tolka om händelserna; kanske var det blåmålade män, som barndomsminnet sedan förvrängt? Men efter ett tag gav jag upp och försökte läsa det mer som en fiktiv berättelse. Jag kände dock ofta att jag liksom gjorde fel. Att författaren förebrående suckade åt mitt trångsynta västerländska tänkande. Nåja, det må så vara, men jag är rätt nöjd med min världsbild tills vidare.:)

Uppväxten hos missionärerna

Vid fem års ålder kidnappas Somé av en fransk jesuitpräst och sätts i skola. Han återser inte sina föräldrar förrän han i sena tonåren flyr prästseminariet han nu går på och tar sig tillbaka till byn. Denna del av boken är befriande fri från magi och den som kanske berör mig mest. Hur kunde det ske? Hur kunde präster kidnappa barn? Var det vanligt förekommande? Varför letar inte hans föräldrar efter honom? Det här måste vara ett otroligt trauma – han utsetts dessutom för övergrepp av prästerna, men beskriver det nästan helt utan ilska. Såhär var det, inget att grotta ner sig i, verkar han tycka. Oerhört fascinerande – och otäckt. Han ställer dock några intressanta frågor på ett mer övergripande plan:

Our teachers were Black, from the tribe, yet they were our worst enemies. The question I often asked myself in later years, when I thought about how Black nationals are leading our country, is whether a person schooled in an atmosphere of such abuse can actually lead with compassion, justice and wisdom. My experience was not uncommon. Today, Africa’s leaders are mostly people who were educated in this manner. Is it surprising that there is so much instability in so many African countries?

Somé verkar ju själv vara en man med empati och förståelse, trots sin skolgång, men jag tänker att han bara menar att det är svårt att förstå hur människor med egna trauman ska styra ett land mot stabilitet och trygghet? Även om detta naturligtvis i lika hög grad gäller vita män.

Återkomsten

Till slut tar Somé sig i alla fall tillbaka till föräldrarna och hembyn, men återföreningen blir svårare än väntat. Han är nu en annan person: vuxen, västerländsk. Han talar inte ens dagara längre och har svårt att kommunicera med sina föräldrar. Efter återseendeets intiala glädje kommer ilskan över att ha blivit övergiven. Även detta beskrivs mycket väl och trovärdigt – man förstår verkligen vilken kulturkrock det blir.

Det verkar finnas en tydlig uppdelning mellan manliga och kvinnliga sysselsättningar i dagarasamhället. Kvinnor verkar inte kunna bli medlemmar i äldrerådet t.ex. Men vissa saker förvånar: när Somé kommer tillbaka till byn tas han om hand av sin “manliga mor”.

The feminine in the male – the mother in the man – is an energy that can be triggered into wakefulness only by a male directly associated with the mother. The male mother is therefore thought of as someone who “carries water”, the energy of peace, quiet, reconciliation, and healing.

Många i byn är rädda för Somé och hans kunskaper från den vita mannens värld. De vill skicka bort honom, men Somé gör sitt bästa för att återintegreras och går med på att genomföra den initiationsrit som pojkar vanligtvis genomgår i tidiga tonåren. Eftersom Somé inte har genomgått den är han i bybornas ögon ingen riktig man, han får inte tala i offentliga sammanhang, har ingen rösträtt osv. Riten beskrivs som mycket farlig och flera pojkar dör varje år.

Initiationen

Resten av boken beskriver initiationslägret. Pojkarna lever avskilt från resten av byn under en månads tid och utsätts för diverse prövningar av det andliga slaget. De besöker underjorden, andra dimensioner m.m. Somé har i början svårt att koppla bort sitt västerländska kritiska sätt att tänka, men lyckas efter ett par dagar släppa taget och följa med sin själ på utflykterna. Hans inre trygghet låter honom hitta tillbaka till sig själv och han överlever hela prövningen.

Denna del har jag svårt för, även om författaren lyckas bygga upp en viss spänning: ska han klara det? Ska han bli en riktig dagaraman? Men jag kan dessvärre inte släppa mitt kritiska tänkande. Vad är syftet med att besöka underjorden, där en pojke dessutom dör? Varför måste man utsättas för livsfara för att bli man? Varför behöver inte kvinnor genomgå initiationsriten? Behöver inte de samma kunskaper om sina själar? Vad är det som sker på initiationslägret egentligen (om man nu som jag har svårt att tro på att man kan besöka andra dimensioner genom att hoppa ner i en filt eller simma till botten av en sjö i riktig Alice i underlandet-anda)? Varför dör barn?

Of water and the spirit avslutas med att Somé efter initiationen får i uppdrag av de byäldste att ge sig av igen och sprida dagarakulturen till västerlandet. Han ansågs redan som barn ha fått i uppdrag att fungera som länk mellan dagara och det moderna samhället och med sorg i hjärtat följer han sitt öde och lämnar byn.

Han beskriver hur han befinner sig mitt emellan båda kulturerna, aldrig riktigt hemma, men med en tydlig livsuppgift. Jag blir trots allt lite nyfiken på att veta hur det går för honom. Om han är nöjd med livet? Han verkar vara en sympatisk människa – se youtube-klipp.

Livets steg

 I den vackra fotoboken Livets steg av Anders Ryman beskrivs en initiationsrit i Sydafrika. De här pojkarna är äldre och den viktigaste beståndsdelen verkar vara omskärelse, men i övrigt har riterna mycket gemensamt. Pojkarna lever avskilt under en längre period, med äldre män som sköter initiationen. Det är en övergång till mandom som krävs för fullt medlemskap i samhället. Det är farligt för pojkarna, i det här fallet på grund av de medicinska riskerna med omskärelse under primitiva förhållanden. De firas med stor fest när de återvänder till hemmet.

Burkina Faso

Den här boken beskriver dagarafolket, och man får endast en liten glimt av landet Burkina Faso när Somé rymmer från seminariet till byn. Då passerar han genom städerna Bobo och Dano. Man får intrycket av att det är sömniga småstäder i tredje världen – eller är det bara min hjärna som skapar den bilden? Det enda jag kände till om Burkina Faso sedan tidigare är att det är ett av världens fattigaste länder, så det fanns ju med mig i läsningen.

Korta fakta: Huvudstaden heter Ouagadougou och landet hette tidigare Övre Volta. Fransk koloni 1919 – 1960.

När jag berättat för folk att jag läser en burkinsk bok har många påpekat att landet annars är känt för sin musik. Hittade en minidokumentär på detta tema på YouTube.

I den glansiga (franska) barnboken Moki cyklar jorden runt av Marc Boutavant finns faktiskt ett uppslag från Bobo-Dioulasso i Burkina Faso. Jag antar att det har med de franska kopplingarna att göra, för det känns inte som ett land som skulle hamna i en svensk bok som presenterade elva länder för barn (Finland, Grekland, Sahara, Burkina Faso, Madagaskar, Indien, Kina, Australien, Japan, Peru och USA). Man lär sig inte så mycket mer än vilka djur som bor i landet och vad de äter, men bissap (hibiskussaft) låter i alla fall som något man borde prova.

 

Val av bok

Turen är nu kommen till Bulgarien. Det finns en del bulgarisk litteratur översatt till svenska, och jag hade egentligen tänkt välja någon bok jag kunde hitta på biblioteket. Jag tittade igenom litteraturlistorna på olika slaviska institutioner, men allt lät så tråkigt (säkert en massa bra litteratur, men titlar som Bortom Ural och Under oket lockade mig inte), så jag letade vidare. Läste lite om bulgarisk litteratur på nätet och fastnade för Bai Ganyo. Den fanns att hitta i en nyöversättning från 2010 på Adlibris, så jag slog till. I efterhand har jag fått mitt val godkänt av en bulgarisk bekant, som hävdar att det är en riktig klassiker.

Nyöversättningen är gjord av Victor A. Friedman, Christina E. Kramer, Grace E. Fielder och Catherine Rudin – och är, så vitt jag kan bedöma, mycket bra. Framför allt tycker jag om den utmärkta introduktionen och de många förklarande noterna, utan vilka det hade varit svårt att förstå alla referenser till bulgarisk artonhundratalspolitik.

Språkligt

“Bai Ganyo” är den engelska titeln på boken och den handlar om en person med samma namn. På svenska borde namnet egentligen transkriberas “Baj Ganjo”, men eftersom jag läst boken på engelska kommer jag konsekvent att stava på engelskt vis för att undvika förvirring. Ytterligare uttryck kan dessutom förekomma på engelska om jag inte har hittat den svenska motsvarigheten.

Bai är en hederstitel, ett respektfullt sätt att tilltala äldre män (farbror). Ganyo är huvudpersonens tilltalsnamn.

Om Bai Ganyo

Aleko Konstantinov (1863 – 1897) började skriva om Bai Ganyo 1893, när han besökte den bulgariska paviljongen på världsutställningen i Chicago. Bai Ganyo har sedan blivit så känd i Bulgarien att namnet t.o.m. blivit ett språkligt uttryck: en “baiganyovets” är en person som beter sig som Bai Ganyo, “baiganyovtshina” är en egenskap eller handling typisk för Bai Ganyo.

Varje kapitel i Bai Ganyo berättas av en ny person. Konstantinov själv tillhörde gruppen “Jolly Bulgaria”, inom ramen för vilken han och hans vänner träffades och berättade historier för varandra. Ett motsvarande gäng unga välutbildade bulgarer berättar i denna roman för varandra om olika platser och situationer där de träffat den ganska jobbiga typen Bai Ganyo.

Boken har två delar. I den första delen reser Bai Ganyo runt i Europa för att sälja rosenolja (80 % av världens rosenolja kommer från Bulgarien). Han beter sig bonnigt och pinsamt – lite som en dåtidens Borat tänker jag mig. Bai Ganyo beskrivs av författaren som en “oriental”. Redaktören skriver i introduktionen att värderingarna från det agrara ottomanska Bulgarien krockade med det moderniserade europeiska Bulgarien under den här perioden efter självständigheten. Konstantinov tar tydlig ställning för det nya, moderna, demokratiska Bulgarien. Bai Ganyo använder till exempel många turkiska ord i sitt språk, vilket blir ett bevis på hans orientalism och okunskap.

As soon as one of them so much as opened his mouth in that language [franska], the crudeness of his intonation, his diction, and the construction of his sentences gave him away as Oriental.

I den andra delen är Bai Ganyo i Bulgarien och här blir komiken mer allvarlig. Det är en satir över den bulgariska politiken och det bulgariska valsystemet. Bai Ganyo fifflar, valfuskar, vänder kappan efter vinden och är en riktigt otrevlig figur. Konstantinov ställde själv upp i parlamentsval i sin hemort Svisjtov och mycket av det han skriver om baseras på egna upplevelser enligt bokens fotnoter. Hur det gick för honom i valet framgår inte, men om det blev som i boken så förlorade han.

Jag tyckte väldigt mycket om boken. Jag lärde mig mycket om Bulgariens historia och kulturhistoria, samtidigt som det var underhållande att läsa om Bai Ganyo. Han är en oborstad figur, som ständigt fifflar och försöker skaffa sig fördelar. Det var nog menat som en satir över den bulgariska karaktären, men mycket är allmängiltigt. Jag kan lätt föreställa mig en jobbig, full svensk på semester i Bulgarien, som beter sig på motsvarande vis. Så kanske handlar det mer om klasskillnader än om etnicitet egentligen.

Bulgarien på Konstantinovs tid (källa: noter och introduktion i Bai Ganyo samt Wikipedia)

Bulgarien tillhörde Ottomanska imperiet i cirka 500 år, men blev, med rysk hjälp, en självständig stat 1878. De antog då en demokratisk konstitution, baserad på den belgiska.

1886 kom liberalerna, ledda av Stefan Stambolov, till makten. Liberalerna stod för en konstitutionell demokrati som skulle begränsa de rikas inflytande och underställa prinsen parlamentet. De konservativa ville däremot ha en monarki och begränsa rösträtten till landägare. Stambolov blev emellertid en de facto diktator – han beordrade bland annat att endast de som tänkte rösta för regeringen skulle släppas in i vallokalerna.

Stambolov bröt kontakterna med Ryssland, men 1894  begav sig prins Ferdinand utan Stambolovs vetskap till Wien för att återupprätta kontakterna. Stambolovs regering avgick när detta kom till deras kännedom. Nästa dag blev den konservative Konstantin Stoilov premiärminister. Fyra månader efter Stambolovs fall hölls parlamentsval i Bulgarien och det var i detta val Konstantinov kandiderade för oppositionen i Svisjtov. Stoilov förlorade valet, men återvände till makten 1894 – 1899.

Konstantinov sköts till döds 1897. Möjligen var kulan inte ämnad åt honom utan den politiker, från samma parti, som satt bredvid honom.

Under den här perioden diskuterades den makedonska frågan livligt. Landet tillhörde fortfarande det ottomanska riket, men grupper i Makedonien och Bulgarien verkade för att landet skulle komma att tillhöra Bulgarien istället. Dessutom fanns en självständighetsrörelse i Makedonien som växte sig allt starkare. Konstantinov var av åsikten att Bulgarien skulle ingripa militärt och försöka införliva Makedonien i Bulgarien.

Makedonien kom efter första världskriget att tillhöra Jugoslavien och blev självständigt först 1991. Bulgarien har förblivit en självständig stat och är medlem i EU sedan 2007.

Länktips

Besök Aleko Konstantinovs hem i Svisjtov: http://www.rentbyownerbg.com/zabelejitelnosti-v-bulgaria/index.php?act=article&aid=489

Bai Ganyo som film (på bulgariska): http://youtu.be/y5W9qDDSZD0

Bulgarisk litteratur: http://sofiaecho.com/2005/12/12/641979_reading-room-recommended-reads, http://www.slovo.bg/showlang.php3?ID=2, http://www.art.bg/lit.htm, http://en.wikipedia.org/wiki/Bulgarian_literature

Bulgarisk musik: http://youtu.be/yz9XoCmx1IA, http://youtu.be/Wv7x_8Dt9FQ,  http://youtu.be/Ir-crZOb8lg

Mot Afrika

Nästa land på tur är Burkina Faso. Jag är dock på semester i två veckor och glömde boken hemma, så det lär väl tyvärr gå en liten stund innan jag bloggar igen… Boken handlar om en schaman och jag är något skeptisk, men jag kan å andra sidan bara bli positivt överraskad så vi får se.

Trevlig sommar tills dess.

Val av bok

Brunei tillhör ett av de klurigare länderna hittills – det var mycket svårt att hitta översatt litteratur från detta land. Andra svåra länder har varit Armenien (3,2 miljoner invånare, enligt Wikipedia), Andorra (71 000 invånare) och Bahrain (700 000 invånare). Är det så enkelt – litet land, färre stora författare, mindre översatt litteratur? I Armeniens fall kanske det också handlar om att det är ett litet språk med få översättare (vilket inte torde gälla för övriga nämnda)?

Från Brunei hittade jag dock en bok som skulle kunna platsa i mitt projekt – prins Mohamed Bolkiahs memoarer Time and the river, men den var dyr och jag skulle behöva beställa den från Singapore, så när jag efter idogt letande hittade en samling sagor från Malaysia, Singapore och Brunei på Amazon, så slog jag till på den istället. I efterhand ångrar jag mig lite, för avsnittet från Brunei visade sig vara väldigt tunt och jag är inte van vid att tolka sagor… Men, men jag får göra ett försök.

För att kompensera för det magra materialet har jag också läst Anthony Burgess Devil of a state, som utspelar sig i Brunei. Den boken hittade jag på ett antikvariat i Stockholm.

Kort om Brunei

Det enda jag visste om Brunei innan jag började läsa var att det är en diktatur (kungens kända uttalande) och att sultanen är väldigt rik. Sedan hade jag en vag uppfattning om landets placering på kartan (Sydostasien) och att det är ett muslimskt land. Allt detta visade sig faktiskt stämma, men jag har känt mig nödgad att utöka kunskaperna något. Nedanstående fakta härrör från Jane’s.

I Brunei tillhör ungefär 66 % den malajiska folkgruppen, ca 16 % är kineser och 6 % tillhör ursprungsbefolkningen. Det är den malajiska folkgruppen som styr. Det officiella språket är Brunei malaj och statsreligionen är islam. Ca 13 % är emellertid buddhister och 10 % är kristna. Landets fullständiga namn är Brunei Darussalam, vilket betyder islams land.

Landet ligger på norra Borneo, är delat i två delar och har ca 357 000 invånare. Båda delarna har kustremsa och omges i övrigt av Malaysia. Landet är en tidigare brittisk koloni. Huvudstaden heter Bandar Seri Begawan.

The singing top av  Margaret Read MacDonald

Boken jag har läst (eller snarare läst delar av) heter The Singing Top och är sammanställd av folkloristen Margaret Read MacDonald. Hon återberättar här sagor som hon har samlat in från Borneo och Malaysia.

De flesta sagorna i boken tillhör den malajiska sagotraditionen, skriver Read MacDonald i förordet, men i introduktionen till kapitlet om Brunei står att sagan (det rör sig dock om fyra sagor) kommer från dusunfolket. Vid två av de fyra sagorna står det sedan angivet att de är från dusunfolket i Brunei, medan det vid de andra två bara står “från Brunei”. Jag tolkar det som att två sagor kommer från dusunfolket, nämligen The dollarbird and the short-tailed monkey och Dayang Bongsu and the crocodile, och två från den malajiska majoriteten, The king of the mosquitoes och Si Perawai, the greedy fisherman, men jag är inte helt säkert på att det är ett korrekt antagande. Några ord om varje saga följer nedan.

The dollarbird and the short-tailed monkey. Den här sagan handlar om hur en fågel och en makak blir osams när de båda vill sova i samma träd. Apan plockar fågelns fjädrar och fågeln blir så arg på apan att den lämnar Borneo, samtidigt som den skriker på Gud att straffa apan genom att döda alla träd. Det gör Gud och på så sätt får djuren inget kvar att äta. Till slut finns det bara två djur kvar av varje art och djuren bestämmer sig för att hämta tillbaka till fågeln för att rädda situationen. Flera djur försöker sig på att simma över havet, och till slut lyckas en fjäril. Fågeln går med på att komma tillbaka och ställer allt till rätta, men stannar inte kvar. Från och med nu kommer han bara i augusti, efter regnperioden, för att njuta av blommorna och frukten.

Sagan känns som en klassisk berättelse om hur något fenomen uppstått (här flyttfåglar), liksom till exempel Kiplings Just så-historier. Det jag lär mig om Brunei är väl lite om deras fauna.

Dayang Bongsu and the crocodile. Den lilla flickan Dayang Bongsu fångas av en krokodil. Medan krokodilen gör i ordning hennes “hem” under vattnet försöker flickan fly. Hon ber olika djur att hjälpa henne, men hon är för tung. Till slut får hon hjälp av en apa, som drar in henne till stranden med hjälp av sin svans. En lus får under tiden personifiera Dayang Bongsu, så att krokodilen inte hinner förstå att hon är borta.

The king of the mosquitoes. Den här sagan är mer intressant. Den handlar om två systrar: Aminah och Rokiah. Aminah är alltid sur, medan Rokiah är hjälpsam och vänlig. När systrarna ska samla palmblad en dag besväras de av mygg och Rokiah ber myggen snällt att lämna dem i fred. Hon blir då förd till myggornas kung för att framföra sin önskan. Kungen är väldigt otäck, men Rokiah behandlar honom vänligt och respektfullt ändå. Som belöning får hon en skatt. Aminah vill också ha en skatt och tvingar myggorna att även föra henne till myggkungen. Hon kan dock inte dölja sin avsky och beter sig respektlöst, vilket leder till att hennes skatt innehåller giftiga ormar istället för värdesaker.

Här kan man säga något om vilka egenskaper som framhålls hos flickor, åtminstone traditionellt. Vänlighet, respekt och självbehärskning känns som nyckelord. Det här är väl kvaliteter som vi även uppskattar i Sverige, men jag tror inte att det är lika viktigt. Att en myggkung serverar larver till sina gäster tror jag skulle väcka mer förtret än en flicka som uttrycker att hon tycker det är äckligt. Men jag är ingen sagokännare, så ta det med en nypa salt.

Si Perawai, the greedy fisherman. En fiskare får en guldkedja på kroken. Han halar in den och halar in den, men den tar aldrig slut. Trots att en fisk försöker varna honom släpper han inte kedjan och till slut sjunker båten av kedjans tyngd. Den som gapar efter mycket…

Temat i den här sagan känner jag igen från västerländska berättelser. I slutet av boken finns även en del malajiska ordspråk och talesätt (ej specifika för Brunei), varav många går ut på att man ska vara måttlig, modest och inte skryta. Så baserat på det här urvalet verkar det vara viktiga kvaliteter i den malajiska kulturen.

Vet inte om jag ska avsluta med att recensera den här boken på något sätt? Jag har ju inte läst hela och tycker inte att det finns så mycket att säga. Den är vad den utger sig för att vara – en sagosamling. Jag kan inte säga något om urvalet av sagorna, men boken är välskriven och pedagogisk med lite information om varje land. Är man intresserad av sagor är den bra, men jag kan inte riktigt motivera varför man skulle köpa just denna sagosamling på Amazon, istället för en samling av HC Andersen eller Bröderna Grimm i närmsta boklåda.

Devil of a State av Anthony Burgess

Devil of a state utspelar sig i landet Dunia i Afrika, som dock, enligt bland annat Time och Wikipedia, egentligen är Brunei. Burgess bodde i Brunei 1958 (efter att redan ha spenderat ett antal år i Malaysia – han talade flytande malaj) och skriver väldigt satiriskt om staten Dunia/Brunei och livet som anställd i den brittiska kolonialmaktens tjänst.

Boken handlar om passhandläggaren Francis Lydgate som är fast i Dunia, som han avskyr, samt om två naiva, lustfyllda, lata italienare som bygger en moské (Sultan Omar Ali Saifuddin-moskén) åt kalifen. Alla tre utsätts de för diverse umbäranden, beskrivet i en ganska humoristisk ton. Ett antal andra figurer passerar också förbi: korrupta inhemska byråkrater, elaka brittiska chefer, intrigerande ex-fruar, bonniga australiensiska vägläggare, en trumpen tjeckisk konstnär m.fl. Mot slutet blir boken lite mörkare och flera inslag alluderar på Mörkrets hjärta.

Det är rolig läsning, men samtidigt ganska deprimerande. Ingen är trevlig, ingen har goda avsikter, alla är korrupta, småsinta och egoistiska. Kvinnorna är antingen glada infödda horor eller fula, bittra västerlänningar.

Tja. Rekommendera eller inte? Jag vet inte. Den är ganska intressant, och det är kul att ha läst något av Burgess. Men han har ju skrivit så fantastiskt mycket, så jag skulle nog annars ha valt ett av hans mer kända verk (A Clockwork Orange). Vill man läsa något skönlitterärt om Brunei i översättning, så har man emellertid inte så mycket att välja på och den här romanen är läsvärd. Fast förhoppningsvis är det lite trevligare i Brunei än vad Burgess hävdar.

Övrigt

Två bruneiska webbsidor (båda känns ganska sultanvänliga):

http://bruneiresources.blogspot.com/

http://www.bt.com.bn/

Slutligen, på tal om sagor och bruneisk litteratur, vill jag nämna att det finns ett bruneiskt nationalepos som heter Sya’ir Awang Simawn. Jag har dock inte hittat någon översättning av det.

B-Böcker

Jag har inhandlat alla böcker på bokstaven B nu – det är bara fyra länder kvar. Bulgarienboken har jag redan börjat med och den verkar riktigt lovande. Burkina Faso, som kommer därefter, fasar jag dock lite inför. Det kommer hur som helst att kännas som en lättnad att få börja på ny bokstav snart, har harvat med B så länge utan att komma nån vart… Förhoppningsvis ska detta motivera mig att ta mig igenom dessa böcker i rask takt nu.

Så med hopp om snart återseende!

Val av bok

Jag måste erkänna att jag skämdes lite när jag satte titeln på detta inlägg. Från Brasilien har jag alltså valt bästsäljarförfattaren Paolo Coelho, som jag inte ens gillar. Jag måste skynda på det här projektet lite grann, och eftersom jag redan har läst en brasiliansk författare så får jag välja honom. Insåg samtidigt att jag koketterar lite, för Alkemisten är en betydligt trevligare bok än t.ex. Djävulens metall, som jag läste från Bolivia. Den var helt värdelös, men jag skämdes inte alls för att skriva om den… Alltså handlar det om att andra saker än bokens kvalitet – mer om vad den signalerar. Att gilla Alkemisten är kanske inte så intellektuellt? Det är dock en kultbok, troligen en av de mest sålda från Brasilien, så på sätt och vis kanske det är ett helt logiskt val.

Kanske bör jag dock påpeka att Coelho är invald i Brasiliens litterära akademi och alltså ändå utgör en del av det finkulturella etablissemanget. Mer om hur det gick till kan man läsa i en väldigt bra intervju i World Literature Today (WLT).

Jaja, nog om detta. Jag hade redan läst boken, författaren är brasiliansk och så får det bli.

Alkemisten

Alkemisten handlar om den andalusiske herdepojken Santiago som drömmer att han hittar en skatt vid Egyptens pyramider. Efter att ha talat med en spåkvinna och en kung bestämmer han sig för att följa sin dröm. Han tar sig till Nordafrika och färdas genom öknen, där han bland annat träffar en alkemist som hjälper honom på vägen. Resan är en väg mot självkännedom och andlig insikt och det levereras många visdomsord.

Jag och min make läste Alkemisten högt för varandra när vi just hade träffats. Någon av oss hade fått boken i present och vi var nyfikna på vad det var för något. Som högläsningsbok var den faktiskt ganska trevlig. Man känner sig lite som om man är i öknen och lyssnar på en saga vid lägerelden.

Jag är dock skeptisk till romanens filosofi. T.ex. upprepas hela tiden att man ska uppfylla sitt öde. Om man följer “tecknen” kommer allt gå ens väg:

När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.

Jag är tveksam. Hur menar han då? Det är ju uppenbart att alla inte får vad de vill, hur mycket de än vill det. Att fundera över sitt öde och hur man ska uppnå det känns som något man har tid att göra om alla ens basala behov är uppfyllda. Å andra sidan skriver kanske Coelho snarare för oss som har det bra ställt och som går och undrar vad som är meningen med allt.

Pojken började inse att intuition och aningar i själva verket är hastiga neddykningar som själen gör i livets universella flöde, där alla människors livshistorier hänger samman och vi kan förstå allt, därför att allt är skrivet.

På boksidan.net jämför signaturen “Stigh” Alkemisten med Herman Hesses Siddharta. Jag hade Siddharta ståendes oläst i bokhyllan, så jag läste den också för att jämföra och det finns verkligen tydliga likheter. Framför allt tanken om att vi är en del av alltet, av världssjälen. Siddharta lär sig till slut att bli en del av världssjälen, efter ett liv av resor, genom att lyssna på floden. Santiago lär sig detsamma mot slutet av sin resa genom att lyssna till öknen. Siddharta känns mer litterär, och mer trovärdig, men Alkemisten är mer lättläst (och mer spektakulär).

Väldigt många människor världen över har läst och berörts av Alkemisten- enligt WLT är Coelho en av de mest lästa latinamerikanska författarna genom alla tider. Frågan är vad som gör boken till en bästsäljare? Jag kan inte riktigt se vad som är så speciellt med just denna bok.  Jag antar dock att Alkemisten ligger väldigt rätt i tiden och fyller något slags andligt tomrum hos människor i västvärlden, samtidigt som det är en lättläst historia av tillräckligt hög litterär kvalitet. Coelho har skrivit flera andra böcker, som också blivit bästsäljare, men han menar själv (i bland annat denna intervju) att han inte följer någon mall utan bara sitt hjärta. Han vill berätta för andra om vad han själv har lärt sig.

Det jag tycker är lite konstigt är att jag upplever budskapet i Alkemisten som ganska extremt. Förväntas jag verkligen tro på alkemi? Att det finns en världssjäl som kan förvandla metaller till guld och pojkar till vindar? Jag tänker först att man ska ta det mer som en allegori, men sedan läser jag i bokens efterord att Coelho själv har studerat alkemi under en lång period. Jag förstår av hans intervjuer att han är frälst och medlem i någon slags hemlig orden och när han i en intervju talar om magi med mera, kan jag inte låta bli att känna mig väldigt skeptisk. För mig är det här bokens största problem – jag tror inte som han och har svårt att ta det till mig. Samtidigt förstår jag att det kan vara bokens styrka för dem som delar hans tro och kan inspireras av hans berättelse.

Brasilien och Coelho

Vad har jag då lärt mig om Brasilien? Svaret är egentligen ingenting. Coelho själv menar dock i en intervju med CNN att alla hans böcker genomsyras av det faktum att han är brasilianare, vilket enligt honom innebär att man “inte har en mur som separerar den fysiska verkligheten från den magiska”. Är andligheten i sig kanske något brasilianskt?

Man skulle nog kunna säga att Coelho har skrivit en universell roman. Åtminstone kan man som svensk läsa den utan att känna av någon större kulturkrock (om vi bortser från alkemin), vilket gäller även för de brasilianska dikter och noveller jag har läst i olika tidskrifter (se nedan). Innebär det att Brasilien befinner sig inom samma kultursfär som vi, det är ju trots allt en före detta europeisk koloni? Eller beror det på den allmänna globaliseringen, som kanske nått Brasilien i högre utsträckning än Bolivia och Bahrain (länder jag hade svårare att hitta böcker från)?

Över lag verkar brasiliansk kultur vara ganska lättillgänglig i Sverige. Jag har sett brasilianska filmer (Guds stad, Tropa de elite) och tycker mycket om brasiliansk musik (Elis Regina, Marisa Monte). Brasiliansk kultur är kanske lite lagom spännande och egenartad för oss? Vi kan ta till oss den utan problem och får känna oss som världsmedborgare när vi lyssnar på bossa nova och smuttar på en caipirinha.

I intervjun i WLT diskuterar man huruvida Coelhos nationalitet lyser igenom i hans romaner, trots att de aldrig utspelar sig i Brasilien. Artikelförfattaren påpekar dock att han skriver på portugisiska och är en verkligt modern “carioca” (en Río de Janeiro-bo). Coelho berättar att han i sitt skrivande påverkas mycket av att titta ut över Copacabana från fönstret i sin lägenhet. Han ser hela tiden hur livet utanför förändras: ljuset, flanörerna, försäljarna et cetera. Lukten av havet för honom sedan till “a beautiful place inside of my soul”. Hans främsta litterära förebilder är den argentinske författaren Jorge Luis Borges och den brasilianske författaren Jorge Amado de Faria.

Andra brasilianska författare

Många böcker från Brasilien är översatta till svenska och jag har hittat flera noveller, dikter och författarintervjuer i olika tidskrifter och antologier i min bokhylla.

Den bok jag hade tänkt läsa, om jag inte hade valt Alkemisten, var Bernardo Carvalhos Nio nätter. Den har jag sett recenserad i flera tidningar och jag tyckte det verkade vara en spännande historia om en författare som försöker spåra en antropolog som begick självmord medan han lever hos en indianstam i Brasilien på 1930-talet. I Karavan 1/2009 får Nio nätter dock inte jättebra kritik, men i Karavan 4/2008 intervjuas Carvalho som ger ett mycket sympatiskt intryck och han berättar även om sin novell En vanlig mans liv som finns att läsa i antologin Människosaker. Det är en kort, men tänkvärd novell. Carvalho säger i intervjun à propos denna novell:

Jag tror att alla bär på något som man inte kan berätta för någon, inte på grund av att det skulle vara olagligt eller så utan bara för att det är omöjligt. Man tar det med sig in i döden. Det är sorgligt men också fint för det är en del av vad det innebär att vara människa och en egen individ.

I Människoliv finns även en novell av Rubem Fonseca, samt dikter av Adélia Prado och Cecilia Meireles. Av Fonseca finns romanen Stora konsten på svenska. I Karavan (1/2009) recenseras vidare Clarice Lispectors Hemlig lycka, som verkar mycket spännande. Av Lispector finns flera böcker översatta till svenska. I Karavan kan man också läsa intervjuer med, och dikter av, poeterna Reynaldo Valinho Alvarez (4/2009) och Ferreira Gullar (1/2010). Särskilt Gullars dikter tycker jag mycket om, vill man läsa mer av honom finns hans genombrott Smutsig dikt på svenska. Av Alvarez finns diktsamlingen Staden skriker på svenska.

I Ord & Bilds temanummer om Latinamerika (nr 4:2009) läste jag Cíntia Moscovichs novell Taket och spelmannen, som jag gillade skarpt. Det står att novellen kommer att ingå i antologin Brasilien berättar, som ska ges ut på Tranans förlag. Något annat verkar inte finnas översatt av henne, men skulle det komma ut något skulle jag gärna läsa mer.

Jag har även läst kapitlet om Brasilien i Americanos, där rörelsen Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST) beskrivs. Intressant, men det blev inte så mycket om brasiliansk historia eller politik den här gången, så jag lämnar det okommenterat.

Sist, men inte minst, har jag läst en text av barnboksförfattaren Ana Maria Machado i Den hemliga trädgården 3 – Det är tur att generaler inte läser barnböcker om den brasilianska barnboksboomen som uppstod under militärdiktaturen (1964-1985).   Barnböckerna censurerades inte lika hårt som andra kulturyttringar, så där fanns en möjlighet för fritt konstnärligt uttryck. Av Machado finns fem barnböcker utgivna på svenska, bland annat En nästan bakvänd historia, som också presenteras i Den hemliga trädgården.

Jag tror förresten att alla nämnda författare i texten verkar/verkade i Río de Janeiro, så jag gissar att det är landets kulturella centrum.

Avslutningsvis

Alkemisten lärde mig ingenting om Brasilien, men genom att läsa alla artiklar, noveller, dikter och intervjuer så har jag ändå fått någon slags känsla för landet. Jag hoppas att jag kommer dit någon dag! Det har varit intressant att läsa lite mer om Coelho också – han är en fascinerande person, men jag tycker inte han verkar så sympatisk.

Jag vet inte om jag ska rekommendera Alkemisten eller inte. Som ni har förstått är det inte någon favoritbok för min del, men det är en sådan känd bok att det kan vara värt att bilda sig en egen uppfattning. Särskilt som den är så lättläst.

På min “att läsa-lista” hamnar i alla fall Lispector och Carvalho, men först ska jag ta itu med två böcker på temat Brunei.

 

Val av bok

Nu har jag raskt läst en bok från Botswana. Den var väldigt lättläst och riktigt bra (äntligen), så det gick fort den här gången. Valet av bok var ganska enkelt: på Wikipedia fanns ett antal botswanska författare listade och när jag läste lite mer om dem fastnade jag ganska snart för Unity Dow. En kvinnlig författare, advokat och f.d. domare i Botswanas Högsta Domstol, som skriver romaner med teman som AIDS, pedofili, kvinnors rättigheter, m.m. Hennes böcker fanns att köpa på Bokus, så det gällde bara att välja vilken jag skulle läsa.

Dow var på bokmässan i Göteborg förra året, så jag hittade en del intervjuer med henne i svenska tidningar. I Expressen säger hon att hon tycker att hennes andra bok är den bästa, så då beställde jag den.

The screaming of the innocent

Romanen kretsar kring ett ritualmord på en ung flicka i Okavangodeltat i norra Botswana. Alla inblandade förstår att flickan har dödats för att skapa traditionell “medicin” åt mäktiga män som vill skaffa sig ännu större makt. Polisen är dock rädd för att reda ut brottet. Dels på grund av det korrupta systemet, som innebär att om mäktiga män ligger bakom mordet kan dessa män också avsätta poliser som utreder brottet. Dels för att männen som begått dådet nu skyddas av verkligt stark trolldom. Polisen skyller därför flickans död på vilda djur och utredningen läggs ner. Fem år senare kommer en ung praktikant till byn där flickan försvann och hittar en låda med blodiga kläder, vilket leder till att gamla sår rivs upp och att fallet åter blir aktuellt.

Det är oerhört spännande och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Man vill veta hur det går, och man känner sig starkt emotionellt engagerad. Själva mordet är fruktansvärt vidrigt och det är plågsamt att läsa om det, men Dow fastnar inte i några blodiga detaljer utan beskriver det hela hyfsat sakligt, vilket jag är tacksam för. Fantasin skapar tillräckligt starka bilder i ens huvud ändå. Ungefär på gränsen till vad som är möjligt att tänka sig över huvud taget…

Bokens brister är att huvudpersonen är lite väl kavat och duktig. Dialogen är väldigt enkel, och det känns bitvis mer som en Kitty-bok än en vuxendeckare. Jag undrar om det är tänkt som en ungdomsbok? Det som talar för denna teori är att Dow presenteras i tidskriften Den hemliga trädgården 4 – Afrika (från nätverket Den hemliga trädgården), som handlar om barnboksförfattare, samt att boken handlar om barn/ungdomar. Emot talar dock den ganska komplicerade handlingen med olika juridiska kringelkrokar och det väldigt brutala mordet. Jag kan inte riktigt bestämma mig…

Jag vill verkligen rekommendera boken och är själv sugen på att beställa fler av Dows böcker. Hon verkar vara en intressant, sympatisk person och jag blir extra nyfiken på hennes övriga böcker efter att ha sett en intervju med henne från bokmässan på UR:s hemsida.

Lärdomar om Botswana

Det är ingen särskilt positiv bild av detta land som målas upp i boken. Korruption, otrohet och maktmissbruk verkar vara vardagsmat. Kvinnor behandlas nedlåtande och verkar ha det svårt att ta sig fram i yrkeslivet. Den inhemska religionen sanktionerar mord, våldtäkter och diverse vidrigheter. Å andra sidan antar jag att folk får en väldigt skev bild av Sverige om deras enda kontakt med landet kommer från Stieg Larssons deckare? Jag inser att bilden jag får av Botswana troligen är mycket orättvis, men jag är också övertygad om att författarens avsikt är att framföra samhällskritik och att det ligger en del i den.

Det som framställs positivt är naturen och de vilda djuren. Safari i Botswana verkar fantastiskt häftigt. Och så de kvinnliga huvudpersonerna förstås. De är otroligt coola och visar stort civilkurage. Även bybefolkningen beskrivs som väldigt starka, vänliga och kloka människor. Det är staten och maktstrukturerna, och männen i dem, som är korrupta och sjuka.

En mer positiv bild av Botswana ges i radioprogrammet OBS, där även Unity Dow intervjuas. Jag lär mig att Botswana ses som en föregångsland i Afrika. Sedan självständigheten 1966 har landet varit stabilt, och sedan man fann diamanter på 1970-talet har landet också haft en god ekonomi med gratis utbildning m.m. Inkomstklyftorna är dock stora, mellan stad och landsbygd och mellan olika etniska grupper. Sanfolket verkar vara mest utsatta.

Religionen i Botswana skulle jag vilja veta mer om. Det som beskrivs i boken är väldigt främmande för mig. De närmsta associationer jag kan göra är till voodoo eller schamanism – skulle gärna lära mig mer men hittar inte så hemskt mycket på nätet. Även statistiken är lite oklar, men jag tror mig förstå att de flesta i Botswana officiellt är kristna. Endast en minoritet bekänner sig till den inhemska religionen badimo, fast många (de flesta?) i realiteten blandar religionerna. Dow påpekar i intervjun på bokmässan att många i Botswana tror på häxdoktorer och att man t.ex. kan bli mäktig genom att begå ritualmord, men att det inte betyder att de tycker att det är bra. Hon gör jämförelsen att hon själv tror att hon kan bli rik om hon rånar en bank, men att hon inte tycker att det vore ett bra sätt att bli rik på.

Övrigt

Böckerna, och filmerna, om Damernas detektivbyrå utspelar sig i Botswana. Dow säger i Expressen-intervjun att hon känner igen beskrivningen av sitt land, även om det är väldigt snällt. Jag har inte läst böckerna, men såg någon av filmerna när de gick på SVT och tyckte den var trevlig.

I OBS intervjuas en vettig person från den oberoende botswanska dagstidningen Sunday Standard, så det kan väl vara ett tips om man är intresserad av dagsaktuell politik.

Nu har jag inte bloggat på ett halvår, tror jag. Att ha en liten bebis tar betydligt mer tid och energi än jag hade räknat med. Jag vet att det finns många flitiga bloggare med småbarn, men för mig har inte bloggen fått första prioritet helt enkelt. Nu är jag dock tillbaka (hoppas jag, inget känns längre säkert när en annan individ styr ens liv) i bloggosfären med ny energi – och kanske lite nytt perspektiv på livet. Att få barn har varit otroligt omtumlande och helt fantastiskt!

Jag fortsätter min turné genom världens litteratur i Bosnien-Hercegovina. Ett land jag eventuellt har satt min fot i – åtminstone enligt en forsränningsguide i Montenegro. Jag och min make var där på vår bröllopsresa och gjorde en utflykt till norra Montenegro där vi skulle forsränna i en flod som var ganska stillastående. Vår guide var bosnier och talade bara bosniska, våra medresenärer var ungrare och polacker. Vi kommunicerade på någon slags rysk-polsk-bosniska och förstod varandra till 30-40 % kanske. Därför är jag osäker på var vi över huvud taget befann oss. Guiden sa dock att vi var på gränsen mellan Bosnien och Montenegro och vi gick i land på bildens högra sida, som enligt honom var Bosnien. Stämmer detta har vi här en bild från Bosnien, annars är det i alla fall i närheten.

Val av bok

Ända sedan en lärare som jag tyckte mycket om på universitetet tipsade alla studenter att läsa Bron över Drina för att förstå bakgrunden till konflikterna i f.d. Jugoslavien har jag haft den här boken på min “att läsa-lista”. Köpte den senare på ett antikvariat och har haft den i bokhyllan ett bra tag. När turen kom till Bosnien-Hercegovina kändes det därför självklart att läsa denna bok av nobelpristagaren Ivo Andrić (1892-1975). Hans exakta nationalitet verkar oklar, Bosnienkroat eller Bosnienserb, men han är född och uppvuxen i nuvarande Bosnien-Hercegovina i alla fall. Bron över Drina skrev han på 1940-talet. Den utspelar sig i staden Višegrad i Bosnien och det känns som om den uppfyller alla mina krav för att få representera landet.

Jag började läsa boken redan för 1,5 år sedan när jag var på semester i Kroatien. Då slutade jag efter cirka tre kapitel och en vidrig beskrivning av hur en man torteras och pålas. Jag mådde riktigt illa av läsningen och la boken åt sidan resten av semestern. I somras tog jag upp läsningen igen (och var tvungen att läsa det vidriga kapitlet en gång till) när det var dags för Bosnien i det här projektet. Lyckligtvis var det inga fler scener av samma kaliber, men det har ändå tagit mig nästan ett halvår att läsa ut den. Läsningen har inte varit så intensiv, men boken fångar inte riktigt heller.

Definitioner

Boken, och mitt inlägg, handlar om Bosnien. Hercegovina är en region i södra delen av landet, som, så vitt jag förstår, har hängt ihop med Bosnien under lång tid. Enligt Wikipedia har båda regionerna en befolkning bestående av kroater, serber och bosniaker. Jag är därför osäker på hur mycket de skiljer sig åt och om det är okej att säga Bosnien om hela staten som man ofta gör? Staden Višegrad ligger emellertid i Bosnien, så jag kommer att hålla mig till den regionen.

Jag har också lärt mig att en bosnier är en person boende i Bosnien, medan (den muslimska) folkgruppen heter bosniaker.

Jag måste också erkänna att jag är extra rädd för att skriva fel när jag skriver om den här boken. Det känns som ett minerat område, så jag vill bara på förhand säga att om jag är fördomsfull eller får med något faktafel så var det absolut inte min avsikt.

Bron över Drina

Boken handlar om bron över Drina i staden Višegrad. Den tar sin början år 1516, då bron byggs, och sträcker sig till första världskriget, då bron sprängs. Bron, och staden, finns på riktigt och bron finns idag med på Unescos världsarvslista. Jag blir väldigt sugen på att åka dit och titta på den måste jag säga! Boken är ganska seg emellanåt, men den lyckas verkligen förmedla vissa bilder och känslor, som säkert kommer att finnas med mig länge. Att sitta på bron en sommarkväll, titta på folk, diskutera och ta ett glas rakija låter mycket behagligt.

I boken talas i princip bara om serber och muslimer, även om några judar (sefardiska) också finns med. Zigenare nämns (med det ordet), men mest i negativa ordalag och de verkar inte vara delaktiga i stadslivet på samma sätt som de andra folkgrupperna. Andric själv är av serbiskt (eller kroatiskt) ursprung och jag har läst på olika forum att man kritiserar honom för att inte vara så opartisk som han ger sken av att vara. Jag förstod vilken grupp han tillhörde innan jag läste det, men jag upplever nog inte att han är direkt fördomsfull mot någon annan folkgrupp än romerna. Jag har inte detaljstuderat detta – och den otäcka scenen i början utförs förvisso av turkarna, så det är möjligt att de framställs brutalare. Men jag kände sympati med romanfigurer från alla tre religioner under läsningen.

Det jag reagerar mest på är att boken känns lite utvecklingsfientlig. Alla förändringar i den lilla staden verkar vara av ondo, samtidigt som man knappast kan påstå att det var någon idealisk tillvaro till att börja med. Den viktigaste karaktären i boken verkar till exempel vara den mycket förändringsobenägne Alihodja. Själv tror jag att människan varit densamma i alla tider – varken bättre eller sämre. Och så är jag ganska optimistiskt inställd till förändring och teknik. Nedan ett citat ur boken, som lika gärna kunde ha uttalats av en äldre person idag.

De yngre tyckte inte att de hade levt den dagen, om det på kvällen när de somnade inte susade i deras öron och flimrade för deras ögon av allt som de hade hört och sett under dagen.

Slutligen måste man nog påpeka att väldigt få kvinnor förekommer i romanen. Det kan dock skyllas på att kvinnor troligen inte tog så stor plats i det offentliga livet i regionen på den här tiden. Romanen utspelar sig ju främst på bron och i staden.

Eftersom handlingen utspelar sig under så lång tid passerar ett stort antal personer revy och man hinner aldrig lära känna någon ordentligt. Man är aldrig spänd på att veta hur det ska gå. För en väldigt trött småbarnsförälder fungerade boken bra som sömnpiller. Jag läste ungefär en sida åt gången innan jag somnade, vilket naturligtvis inte heller ger den bästa läsupplevelsen. Böcker blir nästan alltid bättre när man läser dem intensivt under en kort period, anser jag.

Boken är ändå läsvärd. Vissa partier är spännande, den är väldigt väl skriven och den säger faktiskt en del om den bosniska historien. Den ger en bakgrund till spänningarna mellan kristna och muslimer i den här regionen, även om det är mycket som är svårt att förstå för en icke-insatt person som jag själv.

Hur gick det sedan?

Bron restaurerades efter båda världskrigen och står kvar än idag. Tyvärr stod den i centrum för folkmordet på bosniaker, som begicks under kriget i Jugoslavien 1992. Under kriget dödades eller flydde nästan hela den bosniakiska befolkningen, enligt bland annat Wikipedia, så idag bor nästan bara serber i staden. Jag kan inte hitta någon information om den romska eller judiska befolkningen.

Om man vill veta mer om kriget i Bosnien kan jag tipsa om journalisten Peter Kadhammars böcker. Läste nyligen hans Vad gjorde du under kriget, som bland annat handlar om kriget i Jugoslavien. En ganska deprimerande, men lättläst och mycket intressant bok. Han frågar sig hur man själv skulle bete sig i en krigssituation och det är en fråga som jag själv har funderat mycket på. Skulle jag gömma flyktingar eller skulle jag ange mina grannar? Andra frågor som dyker upp när jag läser den här boken är hur jag skulle klara av tortyr, hur det skulle vara om min son skickades i väg i krig och, framför allt, hur kommer det sig att just jag är så lyckligt lottad och så förskonad från krig och tragedi?

Vidare på färden

Nästa land på tur är Botswana. Jag har beställt en bok därifrån som jag hoppas kommer snart. Verkar spännande och mer lättläst, så jag tror inte att det ska gå ett halvår tills nästa gång jag skriver! Håller också på att förbereda en text om Brasilien som är landet därefter. Har redan läst en brasiliansk författare, så det finns hopp om lite tätare uppdateringar i framtiden.

Har just avslutat världens tråkigaste bok, känns det som. Det har tagit mig låång tid att läsa den och förseningsavgiften på biblioteket borde vara kännbar vid det här laget… Ska nu i alla fall göra ett försök att skriva något vettigt om den, men varnar på förhand för att det kan bli svårt.

Val av bok

Ärligt talat hittade jag bara den här boken från Bolivia, så det var inte så mycket av ett val egentligen. På Macondos hemsida nämns flera bolivianska författare, men den enda bok som fanns på svenska på biblioteket var Djävulens metall, så jag slog till på den. Hade aldrig hört talas om någon av författarna tidigare, så det var mig i princip egalt. Augusto Céspedes (1904 – 1997) lät dessutom som en spännande person när jag läste presentationen av författaren – vilket han säkert också var. Men han var förhoppningsvis mer engagerande som politiker än som författare.

Om man är väldigt intresserad av det här skedet i boliviansk historia, eller av ekonomisk (gruv)historia, så är boken säkert betydligt mer givande än den var för mig som är helt oinsatt i ämnet. Generellt skulle jag dock inte rekommendera boken.

Djävulens metall

Boken kom ut 1947 och handlar om mestisen Zenón Omonte, som från att ha varit en fattig pojke blir gruvägare och kommer att kallas “tennkungen”. Omonte ska, enligt förordet skrivet av Leif Duprez, vara baserad på Bolivias störste tennmagnat, Simón I. Patiño (1860 – 1947). I bokens fotnoter refereras ofta till honom, så det verkar sannolikt.

Det som gör boken svårläst är dels de långa styckena om boliviansk gruvdrift och Omontes olika metoder för att kringgå lagar, muta politiker o.s.v. Detta hade kunnat vara intressant, men med noll förkunskaper hänger jag helt enkelt inte med. Jag förstår bara vagt vad som händer, men inser att poängen är att Omonte är ond. För författaren, som politiker, verkar det dock väldigt viktigt att avslöja detaljerna i dessa intriger, vilket kanske är förståeligt, men inte så passande i en roman.

Den andra orsaken till att boken tråkar ut mig är att huvudkaraktären är så endimensionell. Han är en ond, ful imperialist. Redan i de första kapitlen, som skildrar Omontes barndom och ungdom, berättas hur han stjäl, våldtar och intrigerar. Det blir aldrig spännande, man engagerar sig inte i honom som person – utan det blir mest en gäspning.

I boken skildras dessutom ett antal andra personer kring Omonte, bl.a. arbetare i gruvan. Jag lär mig aldrig vem som är vem av dessa bifigurer, för även de förblir så karaktärslösa och opersonliga. Det är synd om dem tänker man och mer är det inte. Det känns inte som om det finns en enda sympatisk figur i hela boken. Indianerna, som arbetar i gruvorna, är exploaterade och alkoholiserade. Céspedes ger dem ingen mänsklighet i fattigdomen, vilket är synd för man känner inte med dem, som man tänker att man borde.

Man kunde ju ha hoppats att jag lärt mig massor om Bolivia åtminstone, men det har jag inte… Jag har varit så uttråkad när jag har läst, så det känns inte som jag har kunnat ta in någonting. Jag hoppas dock att jag har fått en massa passiv kunskap, som rätt vad det är ska poppa upp i en TP-omgång.

Americanos

Desto mer lär jag mig dock av Magnus Lintons bok Americanos. Det är en reportagebok med sex kapitel som vardera behandlar Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Venezuela och Los Angeles. Kommer med andra ord troligen att komma tillbaka till denna bok senare i bloggen, men nu vill jag i alla fall skriva några ord om Bolivia-kapitlet, som jag tyckte var mycket intressant och lärorikt. Ibland känner jag att jag saknar kritik av vänsterideologierna i rörelserna som behandlas, men i stort sett är det väldigt bra reportage.

Kapitlet om Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, behandlar indianismo-rörelsen – en rörelse som kämpar för indianers rättigheter. I Bolivia tillhör ca 70 % av landets invånare ursprungsbefolkningen, vilka konstant har förtryckts av de europeiska ättlingar som har styrt landet sedan de anlände på 1500-talet. De största etniska grupperna är quecha (30 % enligt Wikipedia) och aymara (25 % enligt samma källa). I Americanos förklaras hur rörelsen MAS (Movimiento al socialismo) vuxit i landet, vilka mekanismer som ligger bakom, och hur dess ordförande Evo Morales valdes till president 2006 (omvald 2009).

Det lustiga (eller, ja, inte så lustigt alls) är att Linton beskriver gruvindustrins sammanbrott som “det moderna Bolivias största sociala trauma”, p.g.a. den arbetslöshet och folkflyttningar som det har lett till. I Céspedes roman får man dock snarare känslan av att det är ett socialt trauma att jobba inom gruvindustrin… Jag förstår att det är olika saker, och att det är bättre att ha en inkomst än ingen alls. Men samtidigt är det svårt att tänka sig att det kan finnas något värre än det helvete som beskrivs i gruvorna (förhoppningsvis hann det dock hända lite efter 1947, så kanske var arbetsvillkoren något bättre på 1980-talet?).

Linton skriver också om USA:s “war on drugs” och hur negativt det påverkar bönderna i Latinamerika. Han förklarar att kokaväxten i den här delen av världen inte används som en drog på samma sätt som i Väst. Att det är ett västerländskt problem, som man försöker lösa genom att slå mot de fattigaste längst ned i kedjan. Det här är något som president Morales också driver politiskt, då han själv är kokaodlare. Mycket intressant.

Avslutningsvis…

…bjuder jag på en bild från min 30-årsfest förra året, då vi av en slump hamnade bredvid bolivianska föreningen som hade fest och fyra söta tjejer kom och dansade för oss. Jag har inte deras medgivande till att lägga upp bilden på nätet, eftersom jag inte ens vet vad de heter, men jag tror inte att det går att identifiera någon av dem, så jag hoppas det är okej. De var väldigt duktiga.

Vill också avsluta med att säga att jag har fått uppfattningen av att det verkligen sker en positiv utveckling i Bolivia, med ökad demokrati, minskad rasism mot ursprungsbefolkningen och en förbättrad ekonomi. Förhoppningsvis kommer det också ut lite roligare böcker från landet på svenska så småningom…

Min föräldraledighet (egentligen semester först) började förra veckan, så nu kommer jag förhoppningsvis att ha lite mer tid och ork ett tag fram över. Har till och med varit på biblioteket och lånat en bok från nästa land, Bolivia, som verkar ganska spännande.

Val av bok

Det finns inget stort urval av böcker från Bhutan i översättning, så jag tog det jag hittade – en bok skriven av drottningen av Bhutan (en av dem), Ashi Dorji Wangmo Wangchuck. Boken fanns att beställa på Amazon, så jag slog till.

Treasures of the thunder dragon

Treasures of the thunder dragon är uppdelad i tre delar, som föregås av en introduktion till Bhutan. Del 1, Growing up with Bhutan, handlar om drottningens uppväxt i Bhutan fram tills dess att hon och hennes tre yngre systrar blir bortgifta med kungen. Detta nämns dock bara i förbigående till mitt stora förtret. Del 2, The way we are, handlar om Bhutans religion och traditioner. Del 3, People and places, handlar om drottningens vandringar genom Bhutan.

Eftersom Bhutan är ett så mystiskt, okänt land så var boken spännande att läsa i sin helhet, men jag tycker definitivt att den första delen var roligast. Den var mer personlig och det är lättare att förstå andra seder och kulturer på det sättet, tycker jag. Drottningen verkar vara en väldigt sympatisk, begåvad person, så jag hade verkligen velat läsa mer om henne. Hur gick det sen? Hur var det att träffa kungen, att bli drottning? Hur är det att leva i en polygami? Är detta vanligt i Bhutan? Hennes egna föräldrar verkar ha levt i en monogamt äktenskap, så lite underligt måste det väl ha känts, eller? Om detta nämns ingenting. När hon skriver om kungen är det alltid i hyllande ordalag, om hur vacker, klok och vänlig han är. Jag förstår att hon inte kan skriva annorlunda, men det gör boken lite mindre trovärdig, tyvärr.

Även de två sista delarna är välskrivna och intressanta, men jag skulle nog bara rekommendera boken som helhet till någon som ska resa till Bhutan, eller är extremt intresserad av landets kultur och geografi. För min del passade det dock bra att använda dessa delar som utgångspunkt för att skriva om Bhutan nedan. Någon direkt skönlitterär analys blir det dock inte, eftersom boken knappast kan kvalificera sig som skönlitteratur.

Lärdomar om Bhutan

Bhutan är ett land, som jag knappt kände till tidigare. Mina första lärdomar om landet kom från en artikel i Tidningen Vi, maj 2007. Artikeln lyckades dock verkligen att få mig att fascineras av detta märkliga land. Några fakta ur artikeln: slaveriet förbjöds 1958, valuta infördes 1961, den första turisten kom 1974 och tv och internet infördes 1999. Helt ofattbart…

När man läser Wangmo Wangchucks (ingen aning om vad som är efternamnet får jag erkänna) bok förstår man lite mer om landet, men man får en väldigt okritisk bild serverad. I artikeln i Vi läser jag till exempel att man på 1980-talet tvingade ut stora delar av den nepalesiska befolkningen ur landet och av omvärlden anklagades för etnisk rensning. Anledningen var att man var (är?) orolig för att ursprungbefolkningen, bhutaneserna, skulle riskera att hamna i minoritet. Detta nämns inte i boken. Att det finns en nepalesisk befolkning i södra Bhutan nämns över huvud taget bara i förbigående. De uppgifter om Bhutan som jag tar upp nedan kommer från Wikipedia och Wangmo Wangchuck, så jag vågar inte svära på deras tillförlitlighet…

På bhutanesiska heter Bhutan Druk-Yul, vilket betyder “Åskdrakens land”, därav titeln på boken: Treasures of the thunder dragon. Bara namnet skapar ju en mystik kring landet, men författaren upprepar ofta att hon inte gillar liknelser med Shangri-La, trots att jag får en känsla av att det är just den imagen kungahuset vill skapa: ett oförstört land, där alla lever lyckliga utan materialistiska problem. Drottningen beskriver själv platser i ordalag som “ett försvunnet Eden”, hon förklarar att man inte mäter landets framgång i BNP, utan i GNH (“gross national happiness”), som ett resultat av den “vise kungens unika filosofi”. Och hon skriver att bhutaneserna, enligt lagen, måste klä sig i folkdräkt offentligt (bl.a. för att främja den inhemska vävindustrin). Allt detta bidrar till de exotiska känslor landet väcker.

Bhutan är en monarki med ca 670 000 invånare, enligt Wikipedia. Huvudstaden heter Thimphu och har ca 90 000 invånare. Det är alltså ett mycket glesbefolkat land, som ligger i östra delen av Himalaya mellan Indien och Kina (Tibet). Landet får, enligt boken, sin huvudsakliga inkomst från vattenkraft (från floderna av smältvatten som rinner ner från Himalaya), som exporteras till Indien.

Enligt boken kan Bhutan ha varit befolkat sedan 2000 f.kr. Den tidigaste befolkningen bestod av nomader som rörde sig med sin boskap i den himalayiska regionen. De var animister och följde Bon-religionen. Tibetaner förde med sig buddhismen till Bhutan på 700-talet, men än idag finns många inslag av Bon kvar i Bhutan. Mahayana buddhism blev statsreligion på 1600-talet och det var också då landet fíck sitt namn. Idag finns över 2000 tempel och kloster i landet.

I boken berättas hur Zhabdrung Ngawang Namgyel enade Bhutan på 1600-talet och skapade den bhutanesiska staten. Sedan dess får Bhutan endast styras av reinkarnationer av hans psyke (reinkarnationer av hans tal och kropp förekommer också, men de har inte härskarrätt). Efter en lång tids oroligheter tog Jigme Namgyel makten i Bhutan 1870. Hans son, Ugyen Wangchuck blev vald till kung 1907 och sedan dess har landet varit en monarki, styrt av hans ättlingar. Hur det funkar med reinkarnationerna förstår jag inte riktigt – far och son lever ju ofta samtidigt, hur kan de vara reinkarnationer av samma person?

Idag regerar Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, den femte kungen av Bhutan. När boken skrevs var dock fortfarande hans far vid makten, d.v.s. författarens make. Denne abdikerade dock 2006 till förmån för sin äldste son (en systerson till författaren) efter att han hade inrättat fria val och en ny konstitution, vilket ju faktiskt låter hyggligt demokratiskt och trevligt! Hur pass demokratiskt landet är låter jag dock vara osagt. Författaren har för övrigt själv två barn med den f.d. kungen: en prins och en prinsessa.

Den enda otrevlighet som nämns i boken är Bhutans krig mot indiska guerillagrupper som gömmer sig i södra delen av landet, enligt drottningen för att utföra terroristdåd mot Indien. 2003 lyckades den bhutanesiska armén, under ledning av kungen, att kasta ut dessa ur landet. Jag har svårt att hitta opartisk information om vad som egentligen hände, men det verkar stämma att Bhutan genomförde en lyckad militär operation i samarbete med den indiska armén. Sedan är det oklart vad dessa grupper egentligen hade för agenda (frihetskämpar/terrorister?).

En lustig detalj är att drottningen skriver en del om snömannen (Yeti) och att man faktiskt i Bhutan skickat ut forskningsteam för att hitta honom. Spännande att se om de lyckas…

Lyrans tematrio handlar idag om färger: “Berätta om tre böcker med en färg i titeln!”

1) Agnes von Krusenstjerna Den blå rullgardinen. Första delen i romansviten om systrarna von Pahlen. Handlar om den unga kvinnan Petra von Pahlen och hennes tolvåriga brorsdotter Angela, som har förlorat sina föräldrar. Petra tar hand om Angela på familegodset, Eka herrgård. Boken handlar även om Petras förälskelse i Thomas Meller. Jag kom av mig efter de fyra första delarna, tyckte aldrig att böckerna riktigt grep tag i mig, men har tänkt att läsa även de resterande delarna vid tillfälle. Om inte annat, så för att jag är nyfiken på de homosexuella inslag som upprörde så när böckerna kom ut… Det jag har läst hittills har inte känts särskilt upprörande (fast jag lever förstås inte på 1930-talet).

2) Joyce Carol Oates Svart flicka vit flicka. Om Genna och Minette som delar rum på ett college i USA. Genna är den vita flickan. Hon är släkt med collegets grundare, men kommer från en vänsterliberal familj och är barnsligt förtjust i att få dela rum med en svart flicka – Minette. Minette vill dock inte alls passa in i den roll Genna vill ge henne och visar sig dessutom vara en ganska otrevlig person. Jag gillar bokens tema. Det är väldigt intressanta frågor om ras och klass och roller. Men ändå tyckte jag inte att romanen var superbra, så jag måste ge Oates en ny chans, känner jag. Är väldigt sugen på Blonde nu, som jag tidigare nämnt på bloggen.

3) Lite fusk kanske, men sist valde jag ryske Arkadij Babtjenkos Krigets färger.  Övriga böcker i bokhyllan med färger i namnet har antingen redan valts av någon annan (Khemiris Ett öga rött) eller så har jag inte läst dem än (Remarques Den svarta obelisken). Krigets färger är dessutom en väldigt bra bok, som jag rekommenderar alla att läsa. Den är självbiografisk och handlar om författarens upplevelser under Tjetjenienkrigen. Riktigt obehaglig, men riktigt bra.

Övrigt

Har haft lite dåligt samvete för att jag inte kom mig för att blogga förra veckan. Kan inte påstå att det var fullt upp heller, bara att jag mest av allt har lust att sova när jag får en stund över… Hann dock med en del bokrelaterat:

- Har börjat läsa Ängelns lek av spanske Carlos Ruiz Zafón, som vi läser i bokcirkeln nu. Har kommit ungefär halvvägs och har börjat tröttna lite. Huvudpersonen är så grinig och otrevlig att jag bara hoppas att han ska råka ut för något hemskt. Tror inte det är tänkt att man ska läsa den så…

- Fick Uppdrag pappa i present av en kollega. Började läsa och tycker nog att det verkar vara den vettigaste av det begränsade antal pappaböcker som finns. Försöker nu få maken att läsa den.

- Fick två försenade födelsedagspresenter av svägerskan, böcker såklart. Nina Lekander Mun mot mun & Lilla livet och Anna Gavalda Lyckan är en sällsam fågel. Har inte läst någon av dem tidigare, så det ska bli spännande. Är framför allt sugen på Lekander!

- Har lagt in alla mina böcker (nästan – hoppade över referenslitteratur, kokböcker, kurslitteratur, coffee table-böcer o.s.v.) på Librarything. Varför vet jag inte, men det är roligt att bläddra bland dem!

- Har fixat i ordning på balkongen och planterat fröna som kom i mitt vårbytespaket. När vädret blir bättre igen, och plantorna kanske har dykt upp, ska jag fota.

- Läste senaste numret av Vi Läser som jag fick i fredags. Tyckte det var extra bra den här gången. Väckte mycket läslust. Som vegetarian och Foer-fan var det till exempel spännande att läsa om Foers bok Eating animals. Har lagt till den på min önskelista på Adlibris.

- Var på förlossningsförberedande kurs i dag, så tyvärr missade jag DN:s utrikesdag. Hade gärna velat lyssna på Ismael Beah, vars bok  Lång väg hem, jag hade tänkt läsa i bloggprojektet när jag kommer till Sierra Leone. Vet inte om det går att se något av programmet i efterhand kanske?

Nej, nu måste jag sova. Kan knappt hålla ögonen öppna. Godnatt.