Veteranen av Vasil Bykau

Val av bok

Jag hade sedan tidigare faktiskt läst en bok av en belarusisk författare, nämligen Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj (se nedan). Det var dock ett par år sedan jag läste den, och trots det angelägna ämnet tyckte jag inte så mycket om den, så jag var i ärlighetens namn lite osugen på att blogga om den. När jag då för ett par månader sedan upptäckte att SR:s Radioföljetongen läste Vasil Bykaus Veteranen var jag bara tvungen att lyssna. Jag fastnade genast för berättelsen och köpte boken (eftersom jag har lite svårt att koncentrera mig på ljudböcker och missar en tredjedel av handlingen ungefär). Då det är en fantastisk bok, som jag alldeles nyligen har läst, av en belarusisk författare som skrev på belarusiska om Belarus, så var valet givet!

Belarus eller Vitryssland?

Jag har ju tagit ett politiskt ställningstagande här och bestämt mig för att kalla landet för Belarus, istället för Vitryssland. Jag tycker dock det är svårt att komma ihåg, och måste hela tiden gå tillbaka och rätta, så om jag har skrivit fel någonstans ber jag om ursäkt… Jag har egentligen haft svårt att ta ställning i den här frågan, jag tycker å ena sidan att det handlar om svenskt språkbruk, vi säger ju t.ex. ”Finland” och inte ”Suomi”. ”Belarus” låter väldigt osvenskt… Å andra sidan tycker jag inte att man ska säga t.ex. ”neger”, då det anses stötande av de flesta. Det spelar ingen roll hur bra argument folk har, och hur väl de menar, om någon känner sig kränkt är det inte ett okej språkbruk. Och det var väl där jag landade i Belarus-frågan. Om nu människor brinner för att jag ska kalla deras land för Belarus, så kan jag väl göra det. För mig personligen är frågan inte särskilt viktig, så då kan jag gärna vara till lags. Och det finns förstås goda argument också, se bl.a. här. Huvudproblemet är väl att namnet ”Vitryssland” får det att låta som om landet är en del av Ryssland. Medan ”rus” i ”Belarus” egentligen syftar på Kievriket – en statsbildning med centrum i Kiev (ca 800-1200 e kr) ur vilken både Ryssland, Belarus, och Ukraina anser sig härstamma. ”Bela-” betyder emellertid ”vit”, fast det är oklart varför det heter så.

Vasil Bykau

Vasil Uladzimiravitj Bykau föddes 1924 i byn Bytjki utanför Vitsiebsk (mer känt under sitt ryska namn Vitebsk). Han studerade skulptur i Vitsiebsk och tog examen 1941. Bykau anmälde sig sedan som voluntär till Röda Armén, och stred under andra världskriget. Han återvände inte till Belarus förrän i mitten av 1950-talet, då han började arbeta som journalist och författare. Han skrev en rad krigsskildringar, som stred emot det rådande idealet för hur kriget skulle skildras, men Bykau lyckades ändå bli en av Sovjetunionens mest respekterade författare. Mot slutet av 1980-talet engagerade han sig politiskt och var med och grundade ”Belarusiska Folkfronten”, som strävade efter ett demokratiskt, självständigt Belarus. Partiet, kallat ”Folkfronten”, nämns i boken, liksom dess ledare Zianon Pazniak (i boken kallad ”Zenon”). Efter att Alexander Lukasjenkas auktoritära regim var på plats i Minsk verkade Bykau några år som oppositionell innan han lämnade landet 1997 för att leva i exil i Finland, Tyskland och Schweiz. 2003, en månad före sin död, återvände han till Belarus.

Källa: Wikipedia och Nils Håkansons text om Bykau i Ruins utgåva av Veteranen (2008).

Veteranen

Veteranen är en mycket kort roman (lång novell?), som man sträckläser på en timme eller två. Jag önskar verkligen att den hade varit längre… Huvudpersonen, Stupak, är en veteran från Afghanistankriget som blir arbetslös och lämnad av sin fru. Han flyttar in i sitt garage och lever mycket knapert. Sin svåra situation skyller han delvis på landets diktator (som bär starka likheter med Lukasjenka) och börjar planera hur han ska hämnas. Allt blir dock helt annorlunda.

Boken ställer intressanta frågor om hur människor beter sig i en diktatur. Vilka människor gör uppror? Vilka är medlöpare? Varför gör de flesta ingenting? Man hinner få förståelse för alla typer av beteende innan de ca 70 sidorna är slutlästa! Det är lättläst, roligt och tankeväckande. Rekommenderas starkt.

Vid ett tillfälle funderar Stupak kring hur diktatorn egentligen kunde bli vald, jag känner igen tankegångarna från Ryssland år 2000, när Putin valdes till president. Från sidan 13:

När folk efter en tid insett vad som var på väg att hända och när de förstod vem de valt, började de klandra varandra för att de valt så dumt. Stupak kunde förebrå sig samma sak, han hade också röstat på honom. Han hade inte kunnat förmå sig till att rösta på motståndaren – nationalisten, enligt vissa. Inte för att det var något större fel på honom, han var bildad och klok, men vad skulle han förmå med detta hunsade folk, som inte annat kunde än att supa, lata sig och stjäla?

Andra böcker om Vitryssland

Som tidigare nämnts har jag även läst Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl. Det är en bok som samlar intervjuer och berättelser från människor som överlevt Tjernobylkatastrofen. Den ger en bra bild av vad som hände, men styckena är av varierande kvalitet och intressegrad. Jag skulle egentligen hellre rekommendera den här webbsidan för den som är intresserad av Tjernobyl. Det är en gammal sida, men bilderna står sig!

Jag kan också passa på att nämna en svensk bok om Belarus: Kjell Albin Abrahamsons Vitryssland: 89 mm från Europa, vars titel syftar på järnvägsrälsen som är 89 mm bredare i f.d.Tsarryssland än i resten av Europa. Jag har själv rest från Berlin till Sankt Petersburg via Brest i Belarus, där man fick vänta en halvdag på att tåget skulle lyftas upp för att få spårvidden på axlarna justerad (jag är ingen tågexpert, och reserverar mig för felanvändning av termer o dyl). Boken var rätt trevlig har jag för mig, men det är sju år sedan jag läste den, så jag minns inte riktigt. I min läsdagbok har jag skrivit: ”Lättläst och intressant. Väldigt personlig, men jag irriterar mig otroligt på hans sätt att dra alla över en kam”.

Länktips

Belarus anses ofta vara ett bortglömt land, men i själva verket är det flera svenska biståndsorganisationer som är engagerade i landet och det går att hitta många svenska bloggar som handlar om Belarus. Ingen är direkt litterärt inriktad, men de flesta behandlar vitrysk litteratur emellanåt. Ett exempel är Belarusbloggen, som drivs av Östgruppens ordförande Martin Uggla, ett annat infobelarus.nu, som verkar drivas av Liberala Studenter.

 

In the castle of my skin av George Lamming

Ursäkta avbrottet…

Nej, jag har inte lagt ner mitt projekt. Bloggen är inte död. Jag har bara haft väldigt svårt att ta mig igenom boken från Barbados! Det var inget fel på den, tvärtom, den är bra, men svårgenomtränglig. Jag har bara lyckats läsa ett par sidor i taget.. Och jag har kommit på tusen ursäkter för att läsa andra böcker emellan. Inför resor har jag ju varit tvungen att läsa böcker om landet jag ska resa till istället (så jag har faktiskt avverkat ett par länder under tiden), någon har lånat ut en bok som jag har varit tvungen att läsa först (man kan ju inte låta folk vänta hur länge som helst på att få igen sina böcker) och böckerna vi läser i vår bokcirkel måste ju läsas ut till nästa träff…

Men under julledigheten har jag äntligen lyckats ta mig igenom boken ifråga, och jag är nästan klar med de nästkommande länderna också (Belarus och Belgien), så det nya året ska jag påbörja med att blogga mer! Må det bli mitt nyårslöfte.

Och så ska man ju aldrig tro att man är först med någonting över huvud taget – idag hittade jag denna blogg!!

Val av bok

Eftersom det har gått så lång tid sedan jag köpte denna bok kommer jag knappt ihåg vad som fick mig att välja den. Men George Lamming är en av tre författare från Barbados som nämns på Macondo, och både In the castle of my skin och dess svenska översättning Inom min mörka gräns ska enligt Stadsbibliotekets hemsida finnas i deras magasin. Jag försökte reservera boken, men efter en månad hade jag fortfarande inte fått besked om att boken fanns att hämta, trots att det på hemsidan såg ut som att den fanns inne (i magasinet). Jag kanske gjorde fel, och borde väl ha gått dit, men jag var lat och beställde den till slut på Adlibris istället.

George Lamming

George Lamming föddes på Barbados 1927 och växte upp i Carrington’s Village. 1946 flyttade han till Trinidad för att jobba som lärare, 1950 emigrerade han till England och blev författare. Redan 1953 publicerades In the castle of my skin, som handlar om livet i en barbadisk by ganska lik den Lamming själv växte upp i. Idag är Lamming åter bosatt på Barbados och måste definitivt klassas som en barbadisk författare, tycker jag.

Enligt en artikel av Raphael Dalleo i tidskriften Small Axe (juni 2006) tror dock många att Lamming slutade att skriva skönlitterärt (hans sista verk utkom 1971) på grund av sin långa frånvaro från Barbados (han skrev ju om Barbados, vilket då blev svårt i längden). Dalleo själv menar att det kanske snarare handlade om Barbados självständighet. Lamming skrev för avkoloniseringsrörelsen, enligt Dalleo, och kunde inte riktigt anpassa sig till den postkoloniala litterära världen. Under 60-talet blev han istället politiker och uttryckte sig senare i allt större utsträckning genom tal och föreläsningsserier.  Lamming var särskilt engagerad i Grenadas revolution och blev talskrivare åt Maurice Bishop där.

Lamming skriver på engelska, vilket också är det officiella språket på Barbados.

In the castle of my skin

Romanens titel alluderar på en strof ur dikten Epitaph for the young. A poem in XII Cantos (1949) av nobelpristagaren Derek Walcott (från St. Lucia):

You in the castle of your skin, I the swineherd.

Enligt David Williams, som skrivit förordet till min utgåva, är det här en referens till den svarta mannens position i ett kolonialt samhälle, samt till den ensamhet som konstnären befinner sig i under sitt skapande.

Romanen beskriver en by, Creighton’s Village, på Barbados, och hur den långsamt förändras i takt med att självständighetsrörelsen växer fram. Berättartekniken ändras från kapitel till kapitel. Ibland talar berättarrösten i första person, i bland i tredje person. För det mesta följer man pojken G, men i några kapitel får man följa Pa. G observerar vad som händer i byn och vad som förändras. Pa representerar historien – han är byns äldsta invånare och kan berätta t.ex. om hur befolkningen kom till ön som slavar.

Egentligen händer nästan ingenting i romanen – pojkarna leker, pojkarna blir äldre, Pa minns o.s.v. Fast samtidigt sker en utveckling i byn – andra världskriget kommer, i staden sker ett uppror som nästan sprider sig till byn, den vita landägaren säljer marken… Stora omvälvande händelser, som dock endast registreras av huvudpersonerna, utan att det får direkta konsekvenser för dem. Åtminstone inte genast. Det är detta som gör romanen svårläst – det är först efter hundra sidor som man kan se utvecklingen och hur saker och ting hänger ihop och påverkar varandra. Det gör på ett sätt boken till en väldigt bra roman, för den handlar om stora saker och man tycker sig verkligen känna personerna i byn. Samtidigt hade jag nog aldrig orkat läsa ut den om det inte vore för det här projektet, och jag skulle inte rekommendera den till någon som inte har ett särskilt intresse för koloniallitteratur eller Barbados eller något liknande.

Romanen  är dessutom lite för detaljerad, tycker jag. Williams skriver i förordet att romanen har en ”encyclopaedic impulse”, vilket jag håller med om. Lamming vill beskriva alla, alla delar av livet i byn, vilket kanske inte är helt motiverat, och inte alltid jätteintressant. Williams  beskriver romanen som:

…an elegy for a way of life and a set of values fashioned by a people who had to live with an ideology imposed on them.

Och det känns som om Lamming är lite nostalgisk över det Barbados som han växte upp i, samtidigt som han är djupt kritiskt till det politiska systemet och välkomnar förändringen. Lamming kritiserar till exempel, liksom tidigare Kincaid och Poitier i sina böcker (från Antigua resp Bahamas – jag börjar bli rätt bra på Karibien!), det koloniala skolsystemet. Lamming jämför vid ett tillfälle i romanen skolan med ett slavskepp.

Lamming verkar dock ha en ganska traditionell kvinnosyn, som i romanen avspeglas i hur pojkarna talar om sina mödrar respektive fäder. Men jag läste också i en artikel om något uttalande Lamming gjort om en kvinnlig kollega, som ungefär gick ut på att hon var bra, trots att hon var kvinna. Tråkigt, men han verkar ju i alla fall ha spelat en roll i Barbados självständighetsrörelse, man ska väl inte begära för mycket…

Barbados

Jag går raskt över till lärdomar om Barbados, eftersom boken kretsar kring Barbados, dess historia och dess framtid. Informationen nedan kommer främst från Wikipedia, så jag reserverar mig för ev fel…

Portugisen Pedro Campos upptäckte ön 1536 och kallade den ”Los Barbados”, d.v.s. ”de skäggiga”, på grund av fikonträden med hängande rötter som växte där. Vid denna tidpunkt fanns tre indianska stammar på ön, men en stor del av befolkningen togs till slavar av europeerna, resten dog av sjukdomar eller flydde. När britterna kom dit 1627 var Barbados en obebodd ö. Britterna skapade så småningom sockerplantager och tog dit slavar för att sköta dem. 1834 förbjöds slaveriet och Barbados slavar, som då utgjorde ca 80 % av befolkningen, blev fria. Landet blev självständigt från Storbritannien 1966.

Idag har ön ca 280 000 invånare, varav 90 % har afrikanskt ursprung. Ön är 23 km bred och 34 km lång, och har ett stabilt politiskt system. Huvudstaden heter Bridgetown.

 

Quissama av F. Springer

Quissama

När jag var i Amsterdam nyligen läste jag romanen Quissama av den nederländske författaren och diplomaten F. Springer. Boken utspelar sig i Angola, så jag tänkte att den skulle få en liten notis här på bloggen.

Quissama gavs ut första gången 1985, men utspelar sig kring 1980. Den handlar om en nederländsk affärsman, vid namn Charles Enders, som kommer till Angola för att göra business i det nyligen självständiga landet. Här träffar han en annan nederländsk affärsman, King Velderman. Enders fascineras oerhört av Velderman, som berättar för Enders om sitt liv i Indien, och om sin stora kärlek, Pauline. Berättelsen om Pauline byggs upp som ett mysterium och romanen slutar i ond bråd död…

Jag gillar verkligen skrönorna som King berättar, men själva ramhistorien blir aldrig riktigt spännande. Det borde vara en bok för mig med alla metahistorier som rör sig över flera olika världsdelar, men jag är inte övertygad. Kort sagt: jag gillar idén, men blev aldrig riktigt engagerad i boken.

Översättningar

Quissama finns tyvärr varken i svensk eller engelsk översättning. Vill man läsa den finns den, enligt nlpvf.nl, översatt till tyska, franska, bulgariska och slovakiska. Det går dock att läsa om boken (och hur den slutar – kanske var det som gjorde att nöjet förstördes för min del) på engelska här.

 

A golden age av Tahmima Anam

Val av bok

Den här boken läste jag i somras en recension av i Tidningen Vi, och beställde den direkt på Ad Libris. Valet var för en gångs skull helt okomplicerat. En ung, kvinnlig författare, som visserligen bor i London och skriver på engelska, men ändå; hon kommer från Bangladesh och skriver om Bangladesh. Ett klockrent val.

Jag har inte heller läst någon extralitteratur den här gången, så det kan tänkas att det blir ett lite kortare inslag… Men om någon skulle vara intresserad av att läsa mer har jag lite länktips:

- En novell av den bangladeshiske författaren Mahmud Rahman och en till.

- Texter av fyra bangladeshiska författare på Words without borders.

- Boktips på Bradt Travelguides blogg Joybangla.info (”Joy Bangla” ropas ofta i romanen: ”joy” betyder seger och Bangla=Bengalen har jag lärt mig)

- Sultana’s dream, en bangladeshisk feministisk science fiction-novell(!) från 1905 som nämns i romanen.

A golden Age

Romanen handlar om Bangladesh självständighetskrig 1971, sett ur en mors ögon. Huvudpersonen Rehana Haque har två barn som båda deltar i frihetskriget på olika sätt, och hon dras även själv motvilligt in i kampen. I mångt och mycket handlar det dock snarare om hennes moderskap och om hur kärleken till barnen alltid kommer först.

Romanen utspelar sig under ett enda år, men det hinns med flera olyckliga kärlekshistorier, liksom död och tortyr – och en hel del hjältemod förstås.

Jag tycker att boken var lättläst och ganska spännande emellanåt, men jag stör mig något på hur modern beskrivs. På något sätt tycker jag att det verkar som om författaren skriver ur en dotters, och inte en mors perspektiv. Nu har jag själv inga barn, och jag har ingen aning om ifall Anam har några, men jag irriterar mig ändå på Rehana Haques totala brist på personlighet. Hon är mor och inget annat.

Anams beskrivning av vardagslivet i Bangladesh (i en hyfsat priviligierad familj får man anta) är dock väldigt väl skriven och intressant att läsa. Man får lust att resa dit och äta Rehanas goda mat. Historien om självständighetskriget är också jätteintressant. Man lär sig mycket!

Bangladesh självständighet

1947 delades Indien upp i Indien och Pakistan. Bangladesh hette då Östpakistan och hörde till det muslimska Pakistan. På ne.se står att läsa att delningen skar av förbindelserna med hamnstaden Calcutta i Indien, vilket påverkade Bangladesh ekonomi mycket negativt.

Trots att Bangladesh är ett muslimskt land, kände man sig i Östpakistan kulturellt närmare de hinduiska indierna i Calcutta, än de muslimska västpakistanierna. Detta blir tydligt i romanen, bl.a. genom Rehanas västpakistanska rötter. Rehanas modersmål är till exempel urdu, som i Västpakistan, medan man i Bangladesh talar bengali (vilket man också gör i de indiska provinserna Västbengalen och Tripura). Jag tycker att det är fascinerande, om man får säga så, att det språkliga och kulturella verkar gå före religionsskillnaderna i den här delen av Indien, samtidigt som det pågår en blodig religionskonflikt i andra änden av landet.

I parlamentsvalen 1970 vann Awamiförbundet med dess ledare Mujibur Rahman en klar majoritet. Rahman kämpade för ökad östpakistansk självständighet, enligt ett sexpunktsprogram som hade tagits fram redan på 1950-talet. Valresultatet godkändes dock ej av västpakistanska ledare och oroligheter utbröt i Bangladesh. Rahman lät utropa republiken Bangladesh och krig följde. Indien och Indira Gandhi gav sig in i kriget på Bangladesh sida, och Pakistan fick kapitulera 1971. I romanen kan man läsa (s 98-99 i min pocketutgåva från 2008):

”Indian Prime Minister Indira Gandhi has pledged support for the people of Bangladesh, stating that the freedom-loving Bengalis would soon triumph over the fascistic regime of the Pakistani dictators.”

1971 bildades republiken Bangladesh och 1972 blev Sheikh Rahman dess premiärminister. I romanen beskrivs hur man vid denna tidpunkt ser på Rahman som en landsfader (s 49 i min utgåva):

”…Rehana watched as he waved his arms to quiet and reassure his people. His. They belonged to him now; they were his charge, his children. They called him father. They loved him the way orphans dream of their lost parents: without promise, only hope.”

Enligt NE dödas Rahman dock i en militärkupp redan 1975 – samma år som han inför enpartisystem i landet. Den som så småningom tar över är överbefälhavaren generalmajor Ziaur Rahman. Även major Zia förekommer i romanen. Han är t.ex. den som läser upp Bangladesh självständighetsförklaring i radio i början av kriget. Zia mördas dock enligt NE i ett kuppförsök 1981.

Källor: Nationalencyklopedien, Wikipedia, A golden age.

 

Om drakflygning och hazarer

Läste en artikel om Afghanistan av Jesper Huor i Tidningen Vis aprilnummer. Där fick jag lära mig, a propos drakflygning, att de afghanska barnens drakar inte har nylonlinor, utan linor av silke och glaskross för att kunna kapa de andras. Det var nämligen något jag undrade över när jag läste Flyga Drake, så jag kände att jag ville dela med mig av min nyförvärvade kunskap.

Vidare kunde man läsa att hazarerna har det bättre nu än under talibantiden – och att de hazariska kvinnorna är de mest jämställda i Afghanistan. Jag blir mycket glad å Hassans vägnar . Det är det fantastiska med böcker – att jag har fått en relation till en folkgrupp, som jag aldrig hade hört talas om förut.

 

Litteratur i P1

Jag älskar P1! Speciellt Kulturradion. Nu kör Radioföljetongen Assia Djebars Ingenstans i min fars hus. Marie Göranzon läser. Jag har bara lyssnat på första delen än, men det var ett kärt återseende med Djebar!

Det går inte att ladda ner följetongen, men avsnitten verkar ligga kvar längre på nätet nu – inte bara 30 dagar som förr, och man kan lyssna på hela följetongen i förskott också! Underbart bra. Även Krigets skola av den libanesiske författaren Alexandre Najjar ligger uppe, men den har jag inte lyssnat på.

 

Poesi av Haddad och en roman av en saudisk minister

Bahrainsk litteratur

Under sommaren har jag försökt att läsa något från Bahrain. Det visade sig inte vara helt lätt. Om man googlar på litteratur från Bahrain så hittar man till slut poeten Qassim Haddad, vars dikter dessutom finns på nätet i engelsk översättning. Jättebra! Problemet är bara att jag har läst extremt lite poesi i mina dagar, och har utvecklat någon sorts poesifobi, där jag har fått för mig att jag inte läser på rätt sätt, inte förstår. Mindervärdeskomplex inför poesins storhet kanske. Dessutom är jag lite tveksam till att läsa poesi i översättning – blir det inte i själva verket översättarens dikt? Visserligen inspirerad av originalet, men ändå något helt annat?

Jag bestämde mig för att göra ett försök i alla fall och beställde ett tidigare nummer av tidningen Banipal, med ett inslag om Haddad som hjälp. Bara några dagar senare fick jag dock ett trevligt mejl från Banipal, där de meddelade att det aktuella numret var slut, men att de gärna hjälpte mig att hitta något likvärdigt. Mycket vänligt, men jag tappade modet och det blev aldrig någon mer beställning.

Till slut läste jag dock en intervju med Daniel Sjölin i förra numret av Vi läser, som fick mig att bestämma mig för att det var dags att försöka mig på poesi. Sjölin säger där: ”Mitt oundgängliga lästips till alla som läser poesi, eller böcker de tycker är svåra eller inte förstår: prata högt med dig själv. Talet bromsar ned tanken. /…/ Så läs dikten högt och prata med dig själv om den i en halvtimme.” Jag gjorde så med några av Haddads dikter, och det var faktiskt bra. Sedan blev det förstås svårt att hitta tid till att prata poesi med sig själv en halvtimme om dagen, men det är ett bra tips! Och när jag väl bestämt mig för att läsa Haddad hittade jag den där artikeln ur Banipal på www.jehat.com (scrolla nedåt så dyker den upp efter dikten). En presentation av Haddads dikter kommer längre ner i texten.

Jag letade dock samtidigt vidare och hittade till slut en bok på adlibris(!) av den bahrainiske författaren Ali al Saeed – Quixotic. Jag beställde den, men började ganska snart ana oråd. Hittar inga recensioner av boken, trots att den sägs ha vunnit något slags pris i Bahrain. Det här kan ju bero på mina obefintliga arabiska-kunskaper, det kanske finns hundratals sidor på arabiska om al Saeed, men de enda webbsidor jag hittade om honom verkar han ligga bakom själv! När boken sedan kom kändes den ganska B. Ful design, utgiven av iUniverse – ett ”print-on-demand”-företag.  Jag började tveksamt att läsa, men la av efter två sidor – jag irriterade mig så otroligt på de språkliga bristerna. Romanen är nämligen skriven på engelska direkt, trots att det inte är författarens modersmål. Jag har inte heller engelska som modersmål, men är verkligen det här en korrekt mening: ”All of his attention was directed unconditionally to the bunch of flowers, jasmines and roses he’s making the bouquet with.” (s 59)? Jag trodde att det hette ”directed at” och så är det en konstig tempusväxling mitt i meningen… Nu slog jag bara upp en sida på måfå, men hela texten är sådan.  Men, jag har ju bara läst två sidor och var liksom irriterad på boken redan innan jag hade börjat, så jag erkänner villigt att den kan ha kvaliteter som jag har missat. Jag har ingen aning om vad boken handlar om, men på baksidan står det att det är två män som går igenom en serie mystiska och bisarra händelser, som ger deras liv ny mening.

Under tiden hade jag dock fortsatt att leta efter prosa från Bahrain och hittat en ganska rolig blogg av en översättare med indiskt ursprung i Bahrain. I en av kommentarerna till ett inlägg om översatt arabisk litteratur nämns An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi som en bahrainsk bok. En diskussion följer på bloggen, av vilken man förstår att Algosaibi är saudier, men har växt upp i Bahrain och ser sig som både bahrainier och saudier. Jag har inte hittat någon bekräftelse på detta påstående, men jag beställde boken för dyra pengar från ett antikvariat i Nya Zeeland och hoppas att de här bloggarna vet vad de talar om . Boken handlar om fyra bahrainska studenter i Egypten, så den har något med Bahrain att göra i alla fall. Och Algosaibi har med säkerhet varit Saudiarabiens ambassadör i Bahrain. Denna bok har jag läst och den kommer att presenteras nedan.

Qassim Haddad

Haddad beskrivs som poet och revolutionär på adab.com och när man googlar hans namn får man upp en artikel med titeln Marcel Khalife and Qassim Haddad cause fury in Bahrain’s Parliament. Den islamistiska majoriteten i Bahrains parlament upprördes tydligen av en mer utmanande version av Laila och Majnun, där de inte är oskulder, som Haddad satt upp som musikal på Bahrains ”Spring of Culture Festival” 2007. Den samhällskritiska tonen tycker jag kan skönjas även i hans dikter, t.ex. Happily he entered death, eller, som här, i Words from a young night:

”To rule = terror to force acceptance.
To dissent = terror to force resistance.
Both seek to grant prosperity to the people
under one power.”

I ovannämnda artikel ur Banipal står det också att Haddad tidigare har torterats och suttit i fängelse i fem år p.g.a. sin revolutionära samhällssyn. Och att man idag kan skönja en viss galenskap och desperation i hans dikter.

Jag tycker för min del att det är svårt att säga något mer om Haddads poesi, för den förblir faktiskt ganska obegriplig för mig. Fast jag tycker ändå om den, särskilt de små korta visdomsorden i Words from a young night. Jag låter därför Haddad tala själv genom ytterligare två citat från samma dikt:

”The future
is said to be the opposite of the past,
and we are in an endless present.”

”I have many secrets.
I stud them in my poems
and I toss them in the air of language.
Someone has to expose them.”

An apartment called freedom av Ghazi A. Algosaibi

Romanen är alltså skriven av Saudiarabiens arbetsmarknadsminister, Ghazi Algosaibi, 1994. Den handlar om fyra studenter från Bahrain som reser till Kairo för att studera, eller, som det står på bokens omslag: ”The young men…symbolize the process of development of a generation of young men who, before the great oil boom, were sent abroad from their highly traditional home countries to face the new world of revolutionary Egypt”.

Romanen utspelar sig 1956-1960, under Nassers storhetstid och man får följa den politiska utvecklingen i Egypten, och i viss mån, även resten av arabvärlden. Egypten verkar ha varit den ledande arabiska nationen vid denna tid och många panarabiska och islamistiska strömningar tycks ha uppstått här. De fyra unga männen i romanen fastnar för varsin -ism och för långa teoretiska diskussioner med varandra. Jag får lära mig om Nasserismen, Ba’athpartiet, Muslimska Brödraskapet m.fl.

Boken är ganska torr och jag vet inte riktigt om jag tycker om den. Den är intressant och ganska lättläst – fast utan att någonsin bli direkt spännande eller få mig att omvärdera mina egna politiska värderingar. Jag fascineras dock av revolutionära epoker – tänk att leva och tro att man faktiskt gör skillnad, att världen kommer att bli bättre. Att allt man gör är viktigt. Vissa känner förstås så idag också, men många är nog som jag – ganska blasé och teoretiserande. Vad spelar det för roll om jag demonstrerar mot ett krig någonstans? Och hur kan man veta vad som är rätt eller fel? Å ena sidan, å andra sidan…

Nedan avslöjas ganska mycket av bokens handling, men eftersom det var så otroligt svårt att få tag på boken, gissar jag att sannolikheten är liten att jag ska förstöra någons läsupplevelse. Men nu är ni varnade i alla fall.

Bokens karaktärer

Huvudperson i romanen är Fuad. Vi får följa honom från det att han reser till Kairo, som då verkar främmande och kaotiskt, i augusti 1956 till det att han lämnar staden, som nu är hemtam, i oktober 1961 och reser till USA.

Fuad framställs som lite mindre fanatisk än sina vänner, trots att han förblir en hängiven Nasserist boken igenom. Han kommer från en medelklassfamilj i Manama, hans far är juvelerare, och kommer först i Kairo till insikt om att han har det bättre ställt än de flesta. Klasskillnaderna verkar ha varit större i Kairo än i Manama?

Fuad är under en period medlem i Ba’athpartiet, främst eftersom han har en flickvän som är medlem. Ba’athpartiet är enligt Nationalencyklopedien ett panarabiskt parti, som grundades av Michel Aflaq och Salah al-Din al-Bitar i Syrien på 40-talet. Partiet bestod främst av unga intellektuella och militärer. Det har varit regerande parti i Syrien sedan 1963 och i Irak 1968-2003. Ba’athpartiet har enligt NE en antikapitalistisk och antiisraelisk ideologi.  Den negativa synen på Israel nämns dock över huvud taget inte i boken, trots att den utspelar sig kring Suezkrisen. Jag vet inte om författaren undviker ämnet? Fuad lämnar partiet för att han tycker att det kretsar för mycket kring ledarna, och för att partiet inte erkänner islams särskilda roll. Att kristna från Syrien och Libanon är inflytelserika i rörelsen stör honom något.

Senare är Fuad under en period aktiv inom ANM, Arab Nationalist Movement. ANM är enligt Wikipedia en panarabisk nationalistisk rörelse som grundades av George Habash på 1940-talet. Habash är mer känd för att han senare grundade PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine). En rolig detalj är att under tiden Fuad är politisk aktiv inom denna rörelse får han träffa den irakiske revolutionären och Ba’athpartisten Saddam Hussein! Fuad lämnar dock slutligen ANM, av ungefär samma skäl som han lämnade Ba’athpartiet, och ger sig av till USA.

Fuad delar lägenhet med tre vänner från Bahrain: Yacoub, Abdul-Karim och Qasim. De kallar lägenheten för ”Frihet”, därav bokens titel.

Yacoub kommer från en fattig familj. Han fastnar lätt för olika ideologier och går sedan in för dem helhjärtat. I Egypten blir han kommunist och engagerar sig i den illegala rörelsen, tills han blir gripen och utvisad ur Egypten. När han till slut kommer tillbaka känner han sig sviken av kommunismen och vill i stället bli medlem i en annan illegal rörelse, det Muslimska Brödraskapet. Detta är, enligt NE, en islamistisk folkrörelse som vill skapa en muslimsk stat grundad på sharialagar. Det är lite oklart hur det går för Yacoub med detta, men han är kvar i Kairo när romanen slutar i alla fall.

Abdul-Karim kommer från en religiös familj – hans far är shiitisk shejk. Abdul-Karim träffar dock en sunnitisk, egyptisk tjej, som han vill gifta sig med. Hon överger honom, Abdul-Karim blir förtvivlad, träffar istället en prostituerad kvinna som han blir tillsammans med, hon dör och Abdul-Karim blir förtvivlad igen. Denna gång så pass mycket att han blir besatt av spiritualism. Till slut kommer dock den första tjejen tillbaka och de trotsar Abdul-Karims familj och gifter sig.

Qasim är reaktionär från en nyrik familj, hans far har gjort karriär inom oljebranschen. Qasim följer Mammons lag och blir framgångsrik företagare under studietiden. Pengarna använder han dock till att hjälpa sina vänner! Qasim följer med Fuad till USA efter studierna för att fördjupa sina marknadsekonomiska studier.

Lärdomar om Bahrain

Enligt NE är Bahrain 637 km2 stort och ligger på ett 30-tal öar cirka två mil öster om Saudiarabien. Sju åttondelar av landets yta utgörs dock av huvudön Bahrain, där även huvudstaden Manama ligger.

När pojkarna är hemma i Bahrain på sommarloven så tycker åtminstone Qasim och Fuad att det är väldigt litet. Qasim säger att man kan resa från Al-Hadd (i nordost) till Ras Al-Barr (sydspetsen) på mindre än en timme, och det enda man kan göra är att besöka BAPCO-restaurangen, BAPCO-bion och BAPCO-stranden (BAPCO är det helt statligt ägda Bahrain Petroleum Company).

Att Abdul-Karim är shiit väcker viss uppståndelse i Egypten. Bland vännerna från Bahrain är han också den ende shiiten, trots att shiiterna utgör en majoritet i Bahrain. I boken framställs det som att det inte finns några religionsklyftor i Bahrain, men i NE står att de politiska oroligheterna bland shiiterna i Bahrain ökade under 90-talet.

Bahrain styrs av en sunnitisk familj, Al Khalifa-klanen. Familjen kom, enligt NE, ursprungligen från Nejd via Kuwait under 1700-talet. 1783 intog de Bahrain. I boken dricker Fuad och Qasim te med Shaikh Salman, som styrde Bahrain 1942-1961. Man kan alltså anta att även Fuad och Qasim kommer från det ledande skiktet i Bahrain. Idag styrs Bahrain av shejk Hamad bin Isa Al Khalifa, som till och med har utropat sig till kung av Bahrain (källa : intressant artikel i LMD). Kungafamiljen verkar inte vara så populär och i NE nämns ett kuppförsök 1981.

Kuriosa

I en scen i boken sitter killarna i lägenheten med en grupp prostituerade(!) och sjunger en sång av Abdel Halim Hafez, en populär egyptisk sångare. Det är en minnesvärd scen, som skildrar deras första erfarenheter av kvinnor och alkohol. Vore det inte för att kvinnorna var prostituerade så hade scenen känts väldigt bekant. Fast det ska tilläggas att ingen av killarna i slutändan lyckas/väljer att ha sex med dessa kvinnor. Jag hittade hur som helst en del gamla klipp med Hafez på You Tube, som jag tyckte var fina! Det här är från tiden boken utspelar sig.

 

Life beyond measure av Sidney Poitier

Val av bok

En av anledningarna (förutom sommar, semester och andra lata ursäkter) till att jag inte skrivit något på länge är att Bahamas var ett besvärligt land att hitta litteratur ifrån.

Sidney Poitier var faktiskt den förste författare som dök upp när jag googlade, men jag avskrev honom först. Dels bor han i USA sedan 15 års ålder (vilket visserligen gäller både för Jamaica Kincaid och Khaled Hosseini), dels är han ju skådespelare och inte författare, trodde jag. Dessutom har en av hans böcker varit med i Oprah’s bokklubb och hette något med ”spiritual autobiography”… Nä, tänkte jag, jag vill ha något äkta, något som handlar om Bahamas, och ingen flummig andlighet.

Så jag sökte vidare, i evighet kändes det som, och hittade bara böcker som folk hade låtit trycka själva (och där går verkligen gränsen, det måste vara böcker utgivna av riktiga förlag, hävdar jag härmed), och en del facklitteratur. En författare som återkom var Mizpah Tertullien, och jag hade nästan bestämt mig för att läsa henne, trots att jag var osäker på om det var skönlitteratur, när jag hittade den här antologin. Jag blev oerhört glad och slog till direkt.

När antologin väl kom såg den dock väldigt hemmagjord och ospännande ut och jag drog mig verkligen för att börja läsa. Den är från 1983 och kändes helt enkelt inte så fräsch. Dumt förstås att döma hunden efter håren, men det gjorde jag.

Men, så, till sist, när jag var inne i the English Bookshop i Gamla Stan en dag, fick jag syn på Poitiers senaste bok, och kunde inte låta bli att köpa den. Den såg så amerikanskt inbjudande ut… Och jag förstod av baksidestexten att den skulle handla något om hans uppväxt i alla fall. I efterhand är jag mycket nöjd med det valet! Och jag har läst några av texterna i antologin, bl.a. två av Terpullien, och vissa var riktigt bra (se nedan).

Life beyond measure

Poitiers bok är upplagd som ett antal brev till hans nyfödda dotterdotterdotter, Ayele, med avsikten att berätta för henne om sig själv, eftersom de sannolikt inte kommer att mötas som vuxna. Han ger henne också lite tips och råd ur sin egen livserfarenhet. Jag gillar verkligen tanken på att tala med någon över generationerna genom en bok. Det gör man väl i och för sig alltid när man skriver/läser romaner, men det personliga tilltalet här är väldigt fint, och man önskar verkligen att man hade något liknande från sina egna mor- och farföräldrar.

Jag tror inte att boken är spökskriven, för den känns så personlig och ärlig, men samtidigt skriver Poitier själv att han fortfarande är dålig på att stava, så någon hjälp måste han väl ha haft. Att han skrivit själv bekräftas av denna artikel, men vem vet?

Det här tilltalet blir dock också lite tråkigt. En lång inledning i varje brev med råd och filosoferande känns lite segt, särskilt när det är riktat till en främling, och jag kommer på mig själv med att ögna igenom sidorna tills Poitier börjar ge exempel på det aktuella temat ur sitt eget liv. De delarna är alltid väldigt spännande och handlar ganska mycket om Poitiers uppväxt och hans familjs ursprung på Bahamas.

Han beskriver också hur han kom till USA, upplevde fattigdom, spelmissbruk, rasmotsättningar och medborgarrättsrörelsen. Om hur han lyckades lära sig läsa och bli skådespelare, om sina två äktenskap och sex döttrar. Man blir så otroligt imponerad av honom och hans otroliga integritet genom livet.  Väcker många tankar kring livets orättvisor, de förutsättningar man föds med och vad man egentligen har gjort med dem.

Livet, universum och allting

Poitier får mig att tänka mycket kring religion och livsfrågor, vilket är otroligt nyttigt. Jag har vikt in ett stort antal hörn i boken och tänker att Poitier verkligen uppnår sitt syfte i det avseendet. Han vill att Ayele ska tänka kring de här frågorna, på samma sätt som han själv har gjort hela livet.

Poitier verkar mena att allt han gjort senare i livet grundar sig i hans ursprung – att han blev som han blev och valde som han valde p.g.a. sin uppväxt på Cat Island (för en bra karta – kolla CIA World Fact Book) och för att hans föräldrar var som de var. Jag är själv en anhängare av denna tes – att man gör sina val, för att man har föds in i en viss tid, samhällsklass och miljö och uppfostrats på ett visst sätt. Den fria viljan är för mig mest en chimär, men det tror jag inte Poitier skulle skriva under på. Han tycks mena att vi visserligen styrs av vår bakgrund, men att vi formar vårt eget öde. Det är dock viktigt för Ayele att känna till sin släkts historia för att kunna göra sina egna val. En fin tanke.

Bahamas i boken

Poitier gick bara ett par år i skola, och beskriver, precis som Kincaid, hur de tvingades lära sig ”Rule, Britannia” utantill. Jag kan verkligen förstå att det måste ha känts bisarrt som ättling till slavar att sitta i en brittisk koloni och sjunga ”Britons never will be slaves”! Hur det brittiska imperiet spred sin kultur och värderingar, hur de styrde sina kolonier och vad som har blivit kvar av imperieidén idag, skulle jag vilja fördjupa mig i någongång, men nu ska jag försöka koncentrera mig på Bahamas…

Bahamas blev självständigt 1973. Landets befolkning består idag främst av ättlingar till vita kolonialister och svarta (mörkhyade? känner mig ärligt talat osäker på det politiskt korrekta uttrycket) slavar. De svarta utgör ungefär 85 % av befolkningen idag. Ursprungsbefolkningen utrotades redan på 1500-talet. Troligen kom Poitiers familj till Bahamas från Haiti på flykt undan slaveriet, skriver han. På Bahamas var det enklare att gömma sig för makten, och det fanns inga plantage på de karga öarna.

Poitier berättar att hans mor var religiös och gick i anglikanska kyrkan regelbundet, samtidigt som hon hade kvar en del av de traditioner, som förknippas med voodooreligionen. Denna har sitt ursprung i västra Afrika, men har ”kreoliserats” av slavättlingarna. Poitier påpekar det ironiska i att modern anammade slavägarnas religion.

Slavarna förlorade tidigt sitt språk, men har bevarat en del musik, liksom seder och bruk. Oerhört otäckt, och ändå fascinerande, att tänka på den stora svarta befolkningen i hela Amerika som består av slavättlingar. Vore mycket intressant att veta vad de har fört med sig till den amerikanska kulturen och hur stor påverkan deras kultur har haft på den.

Bahamian Anthology

Antologin börjar med en inledning av dr Marcella Taylor, som förklarar varför man har valt texter som utspelar sig just på Bahamas till antologin: ”A Bahamian writer constructing a story placed in Rome would be probably still imaging feelings that find echo among Bahamians for, even as we journey, it is rare that we can jettison our inheritance. /…/ For if art takes from life, art also gives to life. /…/ …that writers, like all artists, make their cultures real, give their societies a solid place in the magnificent panorama of history, a place that would either be lost or visible only in vague outlines without the artist.”

Mycket spännande, och samtidigt självklar, tanke. Såklart att litteraturen också skapar kulturen, samtidigt som den reflekterar den. Känns som om jag skulle kunna motivera hela detta projekt med ovanstående tankar!

Antologin börjar sedan med tre ”Smokey Joe says”-historier av Eugene Dupuch. Dupuch var senator och domare i Högsta Domstolen på Bahamas på 1960- och 70-talen. Han började dock sin karriär som journalist, och skrek under 40-talet varje vecka en krönika med titeln ”Smokey Joe says”. Dessa var satirer över det bahamanska samhället, Hitler och kriget – allt skrivet på bahamansk dialekt. Jag tyckte de var oerhört underhållande att läsa även nu, t.ex. detta citat: ”Whenever enyting happen in Europe Muzzleasy is d’ firs’ one y’ hear frum. He only gotty hear sumbuddy else done sump’n an’ right away he climb up on d’ firs’ piazza he get ter an’ tell d’ peepul all ’bout how he had a difficult time doin’ it…”

Jag läste också, som sagt, två berättelser av Mizpah Tertullien: Psychologically speaking och Cocoa plumming. Även dessa är skrivna på bahamansk dialekt, men inte lika bra som Dupuchs berättelser. Cocoa plumming handlar om Brer Rabbie och Brer Rookie, som tydligen är vanliga figurer i karibiska sagor. (En liknande bahamansk saga finns att läsa här). Historien slutar med ett litet moraliskt rim. Tertulliens mål uppfattar jag snarare som att bevara den bahamanska kulturen/traditionen än att skapa stor litteratur.

Sist bör jag väl bara nämna att antologin innehåller två dikter av Andre Turnquist. Enligt UD:s hemsida är släkten Turnquist en inflytelserik släkt på Bahamas med svenskt ursprung! Dikterna handlar om droger, är ganska dramatiska och skrevs när denne Turnquist var i 20-års åldern. Lyckas inte hitta någon mer information om honom på nätet, så det kanske inte blev någon poet av honom, men lustigt i alla fall!

Fortsatt sommarläsning

Bokstaven B har vållat mig ganska stora problem, men jag hoppas kunna återkomma med ett inlägg om Bahrain ganska snart. Kan ju avslöja att jag försöker lära mig att läsa poesi!

 

Ali and Nino av Kurban Said

Val av bok

Jag har levt i Azerbajdzjan under några månader, så jag har läst en del böcker om landet. Den enda skönlitterära boken av en azerisk författare som jag har läst är dock Ali and Nino av Kurban Said, så jag valde den. Som vanligt finns det dock en hake: Kurban Said är en pseudonym och det är inte helt klart vem som döljer sig bakom.

Den vanligast förekommande teorin verkar dock vara att Kurban Said är densamme som Lev Nussimbaum . Nussimbaum var en jude från Baku, som flydde Azerbajdzjan under revolutionen och sedan levde i bl.a. Österrike där han skrev böcker på tyska under pseudonymen Essad Bey. Även Ali and Nino skrevs på tyska, och Tom Reiss driver i en artikel i The New Yorker tesen att Kurban Said och Lev Nussimbaum är samma person. Reiss har senare även skrivit en bok om Nussimbaum – The Orientalist. Jag har inte läst den, men är rätt sugen nu, Nussimbaum verkar ha levt ett oerhört spännande liv.

Ali och Nino gavs ut första gången i Wien 1937, och har givits ut på svenska 1938 och 1973. Jag läste den på engelska – en utgåva från 2000.

Handlingen i korthet

Ali and Nino är en slags Romeo och Julia-historia om en azerisk adelsman och en georgisk prinsessa som blir kära i varandra och försöker skapa ett liv tillsammans trots omvärldens misstycke. Historien utspelar sig främst i Baku, men huvudpersonerna reser även till Tbilisi, Teheran, Nachtjivan och andra platser. Författaren diskuterar hela tiden öst och väst, kristendom och islam, modernitet och traditionella värden och hur alla dessa variabler möts i Kaukasus. Romanen är väldigt romantiserande, det är mycket höga berg, stolta krigare o.s.v. Men den väcker samtidigt intressanta frågor och det är härligt att läsa en bok som bejakar Kaukasien, då jag annars tycker att det mest handlar om problemen i regionen.

Jag rekommenderar boken till alla som gillar en fin kärlekshistoria, alternativt är intresserade av Kaukasusregionen.

Konflikt mellan öst och väst?

I Azerbaijan International (en mycket bra tidskrift på engelska som behandlar olika aspekter av azerisk kultur – är man intresserad av Azerbajdzjan är den verkligen att rekommendera) finns en bra recension av boken av Elin Suleymanov (ett mansnamn).

Jag håller dock inte med om allt Suleymanov skriver. Han motsätter sig t.ex. hårt att man påstår att boken handlar om öst/väst, kristendom/islam. Enligt Suleymanov är Ali och Nino bara två olika aspekter av Kaukasien och det är Kaukasien och dess mångfald som boken handlar om. Både Ali och Nino känner sig hemma i Azerbajdzjan och Georgien, det är länderna utanför som stör dem. Motsättningen ligger alltså i kaukasiskt/icke-kaukasiskt – inte inom Kaukasien. Ett exempel som Suleymanov nämner är karaktären Nacharayan (jag använder den engelska stavningen av namnen som användes i utgåvan jag läste), som vid ett tillfälle rövar bort Nino från Ali i en bil. Ali jagar honom på en häst. Nacharayan har övergett de kaukasiska värderingarna genom att förråda sin vän, vilket symboliseras av bilen, enligt Suleymanov. Ali och Nino har dock i princip samma, kaukasiska värderingar.

Jag tror att Suleymanov har rätt, men jag anser inte att det utesluter att det även finns en intern konflikt mellan Ali och Nino kring modernt/tradition, öst/väst, o.s.v. Och att det finns konflikter mellan de kaukasiska folken idag är ju ett faktum (Armenien-Azerbajdzjan t.ex.), hur det var på Saids tid vet jag inte, men jag är ganska säker på att dessa konflikter är äldre än så. Detta tycker jag är ett tydligt tema i boken. Men visst, så länge det bara handlar om Ali och Nino i Kaukasien kan de övervinna problemen, men spänningarna omkring dem tär på förhållandet. När de lever i Iran, eller får västerländska gäster i Baku, så får de problem. De dras åt olika håll, och även om deras grunduppfostran i den kaukasiska överklassen är ungefär densamma, så har de olika värderingar.

I bakgrunden pågår första världskriget och den ryska revolutionen. Azerbajdzjan kämpar för sin självständighet, samtidigt som Ali och Nino kämpar för sin kärlek. Jag tänker mig att Said hade tänkt sig en annan framtid för Azerbajdzjan, liksom för Ali och Nino, men som vi vet införlivas landet i Sovjetunionen och Alis och Ninos kärlekshistoria…  Ja, jag ska inte avsluta hur det slutar.

Citat

Hur man än vill tolka det, så handlar romanen om identiteter. Två av de citat jag strukit under på temat:

”Only Georgian girls have such sweet and gay eyes. No other girls – European or Asiatic”. (här är georgisk/kaukasisk något annat än europeisk eller asiatisk, men samtidigt också något som jämförs med dessa två värden)

”A eunuch can be as cheeky as he likes. He is a neuter – neither man nor woman”. (Återigen något som ligger utanför motsatsparet, ett neutrum, vilket verkar ge mer frihet? Suleymanov är för övrigt upprörd i sin recension över att någon hade haft mage att skriva om Ali and Nino ur ett genusperspektiv. Jag antar att det beror på att han är en (kaukasisk) man, men jag är samtidigt osäker på vad jag ska säga om könsrollerna i romanen. Manligt/kvinnligt är ett av motsatsparen i boken, men mer i form av ”kvinnor är från Venus, män är från Mars”. Båda är bra, men diametralt olika på könsrollstereotypa sätt. I romanens romatiska anda sväljer jag dock det.)

Annan litteratur om Azerbajdzjan

Brita Åsbrinks bok om Ludvig Nobel och Naftabolaget i Baku är jättebra och lättläst med många fina bilder. Lånade ut den till min far, som genast blev sugen på att komma och hälsa på. Tyvärr åkte jag hem innan han hann komma. Boken rekommenderas till alla med intresse för Nobel, Baku eller Sankt Petersburg. Tänk att det fanns en hel svensk koloni i Baku innan revolutionen. Svårt att tänka sig nu när jag var där…

Nästa bok i högen är Mark Elliotts guidebok till Azerbajdzjan i serien Trailblazer, som är utmärkt bra – framför allt älskar jag de handritade kartorna.

Sist ligger Thomas Goltz bok om kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien Azerbaijan Diary. En ganska tung bok, skriven av en journalist som ögonvittne på den azeriska sidan. Det som intresserade mig mest var nog just det azeriska perspektivet, särskilt som Goltz själv beskriver hur svårt det var att få in artiklar om lidanden på azerisk sida i västerländsk media, där man redan bestämt sig för att det var azerierna som var bovarna och armenierna som var offren. Jag vill inte uttala mig i den skuldfrågan (eller, jo, jag tror inte att man kan skylla på någondera sida, eller snarare: man bör skylla på båda sidor, eller,  jag vet inte). Intressant dock att fundera kring medias roll i konflikter. I kriget mellan Georgien och Ryssland förra sommaren talades det ju mycket om att Georgien vunnit ”propagandakriget”.  Vi har väl helt enkelt ett behov av att välja sidor för att förenkla och skapa mening i svårbegripliga saker som krig och massakrer.

Min bild av Azerbajdzjan

Eftersom jag har haft med en bild ur mitt fotoalbum från alla länder jag själv har besökt, var jag tvungen att lägga in en bild från Azerbajdzjan också. Det var oerhört svårt att välja, men den här bilden tycker jag om själv. Jag reste runt mycket i landet när jag var där och den här bilden representerar min erfarenhet av Azerbajdzjan på ett bra sätt. För säkerhets skull vill jag dock säga att Baku är en modern stad och att alla män inte ser ut såhär.

Även bilden i sidans header är förresten från Azerbajdzjan. Den föreställer en lervulkan i Qobustan.

Ny bokstav

Nu har jag äntligen avklarat bokstaven A, vilket tog ett halvår. Betydligt längre än jag hade hoppats på… Men, jag tycker fortfarande att det är ett väldigt roligt projekt, så jag fortsätter med tillförsikt mot bokstaven B. På återseende!

 

Fem svarta höns av Nevil Shute

Val av bok

Turen har kommit till Australien. Jag hade tänkt underlätta för mig själv och ta en bok jag redan har läst, nämligen Nevil Shutes Fem svarta höns, som jag mindes som en spännande roman från Australien. Tyvärr insåg jag snabbt att jag knappt kom ihåg vad boken handlade om – jag läste den troligtvis någon gång i tidiga tonåren. Lyckligtvis verkar denna roman stå i många svenska bokhyllor efter den framgångsrika tv-serien på 80-talet, så jag lånade boken av min mor, som suckade ”att den är ju så bra”. Detta bådade gott, särskilt som min make länge tjatat om att jag ska läsa Mannen med sälgpiporna av samma författare.

Så långt allt väl alltså, men tyvärr visade sig Shute vara något av ett felval. Han är för det första egentligen brittisk, men då han levde sina sista tio år i Australien och klassificeras som ”brittisk-australisk författare” av Wikipedia, fick det duga. Romanen Fem svarta höns (eng. A town called Alice) utspelar sig, åtminstone delvis, i Australien, så jag har lärt mig lite om landet i alla fall. Värre är att romanen faktiskt inte är så bra, men jag återkommer till det. Jag kommer att avslöja delar av handlingen nedan, fast romanen innehåller inga större överraskningsmoment, så jag tror inte att jag förstör läsningen för någon så värst mycket i alla fall.

För att uppväga för romanen av Shute har jag också läst en novell av Australiens enda nobelpristagare i litteratur – Patrick White. Honom vill jag definitivt läsa mer av!

Australisk/australiensisk

Jag har lite problem med formen ”australisk” (se t.ex. citatet från Wikipedia ovan), för jag brukar säga ”australiensisk”, men enligt TT-språket och Språknämnden ska man företrädesvis använda ”australisk”, då det är kortare. Enligt NE har ”australisk” också funnits längre i svenskan. Finns mängder av debattforum som diskuterar frågan, men jag håller mig helt enkelt till Språknämndens rekommendationer.

Romanens handling

Fem svarta höns handlar om ”den unga, orädda och företagsamma engelskan Jean Paget” (som det står på baksidan av min bok – borde ha anat oråd redan där…). Jeans historia berättas, märkligt nog, av hennes advokat, Noel Strachan, en äldre man som förvaltar hennes pengar och visar sig ha en fantastisk insyn i hennes liv. Detta förklaras med att hon skriver brev till honom varje vecka, men det känns väldigt otroligt att en ung kvinna skulle skriva om sitt kärleksliv till sin advokat… Varför Shute tyckte att detta var en bra lösning förstår jag inte riktigt, jag blir mest förvirrad när det mitt i berättelsen kommer in ett ”…tänkte jag”. Tror dock att jag har läst någonstans att Shute ofta använder denna berättarstil.

Historien består dessutom av två nästan helt separata delar (ej inräknat ramhistorien med advokaten). Först träffas Jean och Noel Strachan i England och Jean berättar historien om hur hon var japansk krigsfånge i Malacka under andra världskriget. Det fanns inget läger för kvinnor i Malacka, så hon och hennes medsystrar tvingades gå mellan olika japanska förläggningar i flera år. Den här delen tycker jag bäst om, och det står i slutet av boken att det faktiskt bygger på en verklig händelse. Jean är naturligtvis alldeles utomordentligt käck och duktig under fångenskapen och träffar under vandringen en australisk man, som hon dock tragiskt måste skiljas från.

Men, kriget tar slut och Jean åker tillbaka till England, där hon alltså berättar hela historien för sin advokat, och bestämmer sig sedan för att åka tillbaka till Malacka för att bygga en brunn. Efter diverse vändningar träffar hon till slut sin australiske kärlek, Joe Harman, och de gifter sig och startar ett liv tillsammans på Joes farm i Australien. Men Jean är inte för inte bokens hjältinna, så hon nöjer sig inte med att bli hemmafru i en australisk håla i bushen. Istället för att då be sin stackars make att flytta (trots att han är villig att slå sig ner i Alice Springs, som beskrivs som paradiset ungefär) lyckas Jean helt på egen hand förvandla den lilla hålan till en riktig stad! ”A town like Alice”.

Tidens värderingar

På Times hemsida hittade jag en recension från 1950, som summerar mina intryck ganska väl, förutom att jag inte är helt övertygad om att ”any ordinary girl would have settled down and lovingly borne him a few nice children” . Shutes porträtt av Jean är naturligtvis färgat av den här tidens kvinnosyn, men Jean Paget är helt hopplöst pryd och victoriansk. När hon och Joe är på romantisk weekend på en öde ö innan bröllopet uppstår en sexuell spänning, men den verkar endast härröra från Joe. Jean avvisar honom ständigt, men tycker (god som hon är) samtidigt lite synd om Joe, för det här måste ju vara jobbigt för honom… Jean går bara igång på affärsplaner.

Romanen igenom talas det dessutom nedlåtande om negrer/infödingar/abos/jappsar o.s.v. När Jean ska öppna sin glassbar är hon dock radikal nog att starta en separat glassbar för infödingarna , trots att Joe tycker att det verkar onödigt – de är ju inte vana vid sånt. Jean säger faktiskt, till hennes försvar, att hon inte skulle kunna låta bli att servera en ”abo” om han kom in och beställde, men avfärdar snabbt tanken på en gemensam servering. Jag vet inte mycket om aboriginerna i Australien, mer än att de har behandlats dåligt, men ska man tro den här romanen rådde det ju ren apartheid efter kriget!

Lärdomar om Australien

Jag tyckte, trots min sarkasm, att det var en lättläst bok och att framför allt beskrivningarna av Malacka och Australien var riktigt intressanta. Shute beskriver verkligen hur livet såg ut i den australiska bushen efter kriget. Man får veta vad de äter (kött och inga färska grönsaker), hur de kommunicerar (via kortvågsradio) och vad de gör om dagarna (rider och ser över sina hjordar, stjäl kalvar av varandra eller dricker svagt öl i baren för endast vita män). Man ser dammet framför sig, föreställer sig männens ensamhet (en man gifter sig t.o.m. med en ”infödingskvinna”, vilket Jean menar att han inte skulle ha gjort om det bara fanns vita kvinnor i staden – vilket alltså bäst löses med en glassbar), de få kvinnornas tristess o.s.v. Detta är förstås Shutes styrka och det som gör boken läsbar och intressant.

Men, åter igen, så undrar jag hur aboriginerna levde? De verkar leva som tjänare/arbetare på gårdarna, under vita förmän, i romanen. De får inte använda sig av byns faciliteter, de sover i separata hus på gården, under, vad man kan tänka sig, lite sämre förhållanden. Det enda man får veta om dem är att de är besvärliga som arbetskraft, eftersom de kan ge sig av utan förvarning och vara borta i flera dagar. Under dessa perioder vandrar de flera mil genom bushen. Detta fångade mitt intresse – varför?

Enligt NE (http://www.ne.se/artikel/107288) fanns ca 750 000 aboriginer i Australien när européerna kom, på 1940-talet fanns omkring 35 000 kvar!! Detta p.g.a. att européerna tog deras mark, och aboriginerna förlorade både kulturell identitet och möjlighet att försörja sig. De kvarlevande bodde på denna tid i reservat eller försörjde sig som lantarbetare på gårdarna. En del drog till städerna, där alkoholism blev ett stort problem.

Idag är situationen något bättre och enligt didjeridu-spelaren Lars Wallins hemsida fanns det 1996 ca 350 000 urinvånare i Australien (ca 2 % av landets befolkning). Wallins hemsida innehåller för övrigt mycket bra information om aboriginer och deras historia, kultur och traditioner – ett besök rekommenderas. Inte minst för att man kan lyssna på didjeridu-musik. Jag slår vad om att ni inte kände till att det finns en skandinavisk didgeridoo-förening!

Patrick White Sädesärlor i månsken

Patrick White (1912-1990) fick nobelpriset i litteratur 1973, som första och hittills enda australier. Även White var faktiskt född i England, men hans föräldrar tillhörde den australiska eliten och han växte upp i Sydney. White gick senare i skola i England, men levde efter 1946 permanent i Australien. Flera av hans romaner är översatta till svenska, bland andra Tant Theodora, Livets träd och Stormens öga. (källa: http://www.ne.se/artikel/342087)

En av Whites noveller, Sädesärlor i månsken, finns med i novellsamlingen Nobeller. En samling noveller av nobelpristagare som har lästs upp i Kulturradion, P1, sammanställda av Gun Ekroth.

Sädesärlor i månskenet handlar om ett medelålders par, som äter middag hos ett annat par. Kvinnorna är gamla barndomsvänner, men har inte så mycket gemensamt och hela kvällen är ganska lång och plågsam, innan det urartar en aning. Jag gillar Whites språk och hur han lyckas beskriva den leda och obekvämhet som dessa människor känner. Och hur de ändå respekterar varandra på något sätt.

Så om jag ska sammanfatta min australiska läsupplevelse, så har jag lärt mig lite om Australien och aboriginerna. Men min rekommendation blir ändå att hoppa över Nevil Shute och försöka sig på någon av Whites romaner istället.